Där kom det igen:

Vi utmanar Miljöpartiet genom att markera skillnaden mellan oss gröna liberaler och Miljöpartiets gröna konservatism.

Den här gången är det Centerpartiets Anders Flanking, presenterad som partisekreterare med uppdrag inom riksbanksfullmäktige och kommunfullmäktige i Göteborg, som visar att han inte förstått vad grön ideologi är för någonting. Eller är det kanske konservatismen han inte förstår?

Vad är konservatism? Många olika saker, men de två grundläggande karaktärsdragen kan beskriveras såhär:

1. Tron på att det existerar en universell och objektiv etik som är oberoende av människan, och att den givits oss av till exempel Gud eller Darwin.
2. Tron på att människans förnuft inte kan förstå denna etik, men att mänskliga samhällen och kulturer av sig själva utvecklas i en riktning som överensstämmer med denna moraliska ordning.

Slutsatsen man drar av dessa två punkter är: Det var bättre förr.

Enskilda individer kan inte komma på någonting bättre, ens tillsammans. Bara de osynliga händer som föser samhället framåt när ingen människa får för sig att ändra på ordningen leder i rätt riktning, må det vara marknadens, Guds eller någon annans hand.

Med en konservativ utgångspunkt är det möjligt, även om de flesta konservativa inte är så blinda, att vilja »backa« samhället till när det senast var hållbart. I värsta fall kan det handla om ett historiskt förindustriellt tillstånd, medan mera sansade personer kanske tänker sig något slags Bullerby-idyll. Detta framstår för mig mera som en karikatyr av konservatismen (och ligger lustigt nog ganska nära vad Sverigedemokraterna tycks förespråka).

Att vissa inte lyckas se skillnad ens på en sådan skenkonservatism och ett grönt perspektiv är rätt så underligt – om det inte förstås handlar om en halmgubbe. Att förvanska den ståndpunkt man argumenterar emot på ett sätt som får den att framstå som korkad är ett rätt vanligt sätt att försöka vinna diskussioner utan att behöva prata sakligt och kunna någonting om ämnet.

Men »vinner« man en diskussion utan att vara saklig, så har man inte vunnit i sak. Alls.

När det sedan kommer till miljöpolitik, talar man inom konservativa kretsar om förvaltarskap. Vi har av till exempel Gud satts att förvalta jorden. Vårt uppdrag är trädgårdsmästarens. Vi ska bevara den miljö vi har runt omkring oss eftersom den antagit sin nuvarande form som en del av samhällets förnuftsmässigt ogreppbara väg emot den naturliga eller gudomliga moraliska ordningen.

Detta är kärnan i en konservativ miljöpolitik, och vad man rätteligen kan kalla grön konservatism.

Utifrån en grön ideologi är sättet man förhåller sig till miljön någonting helt annat.

Mycket helt annat. För att illustrera hur vill jag gärna citera Arne Næss i egen, något klumpig översättning:

Förvaltarskapstankens arrogans består i idén om [människans] överlägsenhet, vilken implicerar tanken att vi finns till för att vaka över naturen likt en högt respekterad förmedlare mellan Gud och Skapelsen. Vi vet för litet om vad som händer i naturen för att ta oss an uppgiften.

Förstå inte Arnes ord som alltför kategoriskt dömande – jag har ryckt dem ur ett större sammanhang i texten – utan läs dem som en illustration.

Ett nyckelbegrepp för förståelsen av skillnaderna mellan konservatismens förvaltarskapstanke och grön ideologi, är antropocentrism, vilket något tillspetsat kan förklaras som den rasism människan utövar gentemot annat liv på jorden. Vi tror att vi är bättre, att vi är en alldeles speciell del av naturen, eller att vi till och med inte är någon del av den på samma sätt som till exempel kor, floder, gurkor eller moln.

Medan en gröntonad konservatism i grunden vilar på ett fundament av människans särställning, utgår grön ideologi ifrån att människan är en del av allt annat, att hela ekosystemet är ett enda, och att ingen varelse är »någonting utöver det vanliga«.

Utifrån ett konservativt perspektiv har allt annat ett instrumentellt eller sekundärt värde; träden finns till för oss människor, grisar finns till för oss människor, floder och berg, grödor och mycel, myggor och tigrar, allt är antingen skapat för vår skull och uppfyllandet av Guds vilja, eller också har det något egenvärde endast utifrån hur vi kan göra bruk av det.

Med ett konservativt perspektiv på samhället, är naturen därmed en del av det instrument som ska uppnå så stor samklang som möjligt med den universella och naturliga eller gudomliga moraliska ordningen.

Utifrån ett grönt perspektiv är människan en integrerad del av ekosystemet. Allt annat har ett egenvärde, inte instrumentellt utan inneboende och i sig självt. Något förenklat kan man säga såhär:

Det kan låta som en mycket radikal åskådning, men egentligen tror jag den är radikal endast jämfört med det antropocentriska perspektivet som dominerar i många samtal. Vad för egenvärde som allt (i en mycket vid bemärkelse) levande har, är detsamma som vi idag tillskriver människan.

En människas självförverkligande, oavsett om hon är någon vi känner eller inte, känner till eller inte, påverkas av eller inte, upplever vi instinktivt som någonting värdefullt. Många ser det på samma sätt med djur, och även växter. Det som ligger till grund för den renodlat gröna ideologin är att allt i världen har ett sådant egenvärde.

Det handlar förstås inte om att stenar också ska lyda under FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, även om jag gissar att en sådan vantolkning av det sagda är möjlig.

Istället handlar det om människans plats i naturen. Att vi inte är någon slags intellektuell och moralisk übermench i förhållande till resten. Vi är en integrerad, oskiljbar del av den. Att ha ett egenvärde är inte unikt för människan. Inte heller att ha ett själsliv.

Varför grön konservatism och grön ideologi går att blanda samman är ändå lätt att förstå. På flera sätt är det möjligt att de båda synsätten leder till liknande åsikter och synsätt, men på mindre grundläggande plan.

Utifrån konservatismen kan man till exempel betrakta människans roll som den hos en ansvarsfull och varsam nyttjare av naturens resurser: vi har en unik ställning bland allt levande, och i vår fortsatta framfart måste vi värna skapelsen för Guds skull, eller värna vår miljö för den natur-moraliska samhällsformens skull.

Förvaltarskapstanken placerar människan i en överordnad roll i förhållande till sin miljö. Vår omvärld har för oss ett instrumentellt värde, men vi kan inte utnyttja och förstöra den hur som helst, utan måste agera med ansvar och bevara den. Hållbarhetstanken är för den konservativa människan en tanke om att inte i framtiden komma att stå på bar backe på grund av överutnyttjande, och i många fall finns även en religiös aspekt.

Vi har enligt konservatismen rätt att nyttja vår omvärld, men måste göra det med ansvar och respekt.

Ur ett grönt perspektiv är människan däremot inte överordnad miljön, utan en integral del av den. Vi är i sista hand en del av ekosfären, en del av naturen precis som alla andra delar.

Vi lever i samband med och i relation till resten av naturen och oss själva, precis som den lever i samband med och i relation till oss och sig själv. Precis som konservatismen tillåter oss att instrumentellt använda naturen, tillåter det här perspektivet människan att samverka med naturen och påverka ekosystem. Precis som den konservativa grundsynen säger att vi måste göra det med ansvar, leder den gröna grundsynen till att vi måste vara en fungerande del av ekosystemet.

Detta är skärningspunkten mellan konservativt och grönt, mellan den antropocentriska förvaltarskapstanken och det ekocentriska gröna perspektivet.

Som jag visar, skiljer sig de båda ideologierna åt om man ser till de mera grundläggande filosofiska synsätten. Även i det mera praktiska skiljer de sig åt. Inte alltid, inte nödvändigtvis, men inte sällan.

Till exempel leder ett grönt perspektiv till att samhället, om det inte i grunden är organiserat som en integrerad del av ett harmoniskt ekosystem, måste göras om just ifrån grunden, medan ett konservativt synsätt medför att något sådant är omöjligt eftersom människan och hennes kultur och samhällen är skilda från naturen till en sådan grad att den typen av missförhållanden är praktiskt omöjliga; påståenden om ekologiskt icke-harmoniska samhällsformer närmar sig semantisk meningslöshet.

Var kan då grön liberalism placeras i det här systemet? Strax intill den konservativa synen i vissa fall, närmare mitten i andra, och ibland väldigt långt bort från bägge. Just Centerpartiets gröna liberalism beskrivs nog bättre som miljövärderande marknadsliberalism.

Huruvida en sådan kan sammanfalla med en plattform jag skisserat här, alltså »skärningspunkten« mellan förvaltarskapstanken och det ekologiska perspektivet, tror jag är en fråga om hur marknadsorienterad ens syn på värde är. Ekonomiska marknader definierar förvisso värden inte bara antropocentriskt (dvs. bara människor använder pengar) utan ännu snävare! Inte ens mänskliga värden mäts särskilt bra i ekonomiska termer, vare sig i omfattning eller vikt.

Det är om man får för sig att marknadsvärden är universella som man trillar av plattformen. Bara en mycket självkritisk marknadsliberalism tycks leda till någonting annat än ett mycket mera människocentrerat perspektiv än det för gröna och konservativa gemensamma synsätt jag har försökt att formulera här. För en marknadsliberal är det acceptabelt att mänskligheten som helhet låter ekonomiska system avgöra vad saker har för värde, och i förlängningen faktiskt vad naturen är! Detta är vad jag kallar miljörelativism.

Man skulle kunna säga att när det specifikt kommer till hur människan i stora drag ska förhålla sig till naturen i praktiken, så står marknadsliberaler i regel långt till höger om både gröna och konservativa. Jag förstår att detta kan vara mycket förvirrande för någon som betraktar sig som politiskt sett i »mitten«.

Höger–vänster-skalan är en gammal tumstock medan politiken ett hav. När Anders kallar grön miljöpolitik för konservativ behöver han påminnas om den metaforen. Hans infallsvinkel är givetvis förståelig, men slutsatserna inte särskilt träffande.

Den frågan tänker jag titta lite på nu.

För det första så måste vad orden egentligen innebär fångas in någorlunda.

• Affirmant: En alarmist är någon som gjort det att slå larm till sitt ideologiska fundament. Sådana människor är rätt ovanliga, tror jag, men detta fåtal högljudda »klimatskeptiker« är ju åtminstone nominerade för titeln. Det fungerar dock inte riktigt att tala om ämnet i sådana retoriskt färgade termer. Härmed kommer jag istället att skriva affirmant, eftersom det handlar om dem som antar att det är rimligt att den globala uppvärmningen är verklig.
• Skeptiker: En skeptiker kan vara någon som är irriterande och ständigt ifrågasättande. Men det finns också en seriös skepticism, som går ut på att det är mycket svårt att veta någonting säkert.
• Förnekare: En förnekare är motsatsen till en affirmant. Det är någon som, liksom skeptikern, förnekar att det är rimligt att hålla den globala uppvärmningen för verklig, men som till skillnad från skeptikern anser det rimligt att anta att den inte är verklig.

Det är någorlunda lätt att skilja skeptikern från förnekaren, men ändå tycks många förnekare omnämnas som skeptiker (eller »klimatskeptiker«).

Poängen är att en skeptiker inte vet, utan skjuter på framtiden att avgöra hur det egentligen ligger till. Mer kunskap krävs, säger skeptikern.

Vi vet tillräckligt, säger förnekaren (och affirmanten).

Det jag specifikt vill titta på i det här inlägget, är ett argument för hur vi bör handla. Här handlar det alltså inte om huruvida någon global uppvärmning pågår, utan hur vi ska agera i den närmaste framtiden.

För en affirmant är valet självklart: Vi måste agera nu.
För en förnekare är valet också självklart: Vi måste inte alls agera nu, utan det finns bättre saker att ägna sig åt.

För en skeptiker är det annorlunda. Den renläriga skeptikern vet ju inte om vi behöver agera eller inte. Eller?

Nja. Valet en skeptiker står inför är det följande:

1. Antingen gör vi upp en plan för hur vi ska försöka stoppa uppvärmningen innan det är för sent, och låter sedan bli att genomföra den om det visar sig vara i onödan,
2. eller så gör vi inte upp någon plan i tid, och saknar därför möjlighet att stoppa eller lindra uppvärmningen om den faktiskt pågår.

Och vilket låter vettigast?

Skeptiker och affirmanter kommer alltså till samma slutsats om hur vi bör handla, även om de förhåller sig olika till påståendet att den globala uppvärmningen pågår.

Med tanke på hur lång tid det tar att vispa ihop ett möte som det i Köpenhamn, finns det inga som helst skäl att hoppas på eller förespråka att inga åtgärder ska beslutas om. Det enda rimliga alternativet för den som tror på uppvärmningen, liksom för den som inte vet om den äger rum eller inte, är att hoppas på ett så bra resultat som möjligt.

Gör vi ingenting, är det absolut värsta som kan hända en absurt omfattande katastrof.

Om vi däremot gör någonting, blir det inte mycket värre än att de som förberett sig på en katastrof förlorar lite prestige, om det visar sig att det inte var så farligt.

Och vad har prestige för betydelse i sammanhanget?

Fotnot: Vad är en skeptiker?

Den som kallar sig skeptiker bör anta att mycket litet går att anta. De mest radikala skeptikerna antar rimligtvis inte ens att mycket litet går att anta. Den karamellen kan man suga på ett tag.

Jag har svårt att se hur man kan vara skeptiker och samtidigt kraftfullt agera för att förklara den globala uppvärmningen som icke existerande, på det vis många som kallas (och kallar sig) skeptiker gör. Hävdar man att någon uppvärmning inte finns, då är man inte skeptiker utan förnekare. Så är det ju till och med per definition, och med nödvändighet.

Kanske skulle något slags selektiv skepticism kunna komma i fråga, men jag tvivlar på att en sådan hållning kan samtidigt vara särskilt konsekvent och motivera till aktivt engagemang i klimatfrågan. Det låter mera som ett skällsord, faktiskt.

Det är dags att införa ett nytt begrepp. Ordet miljörelativism verkar vara ledigt för tillfället när jag gör en Google-sökning, och nu tänker jag ge det en innebörd. Mycket av vad jag tänker skriva här i framtiden kommer att bli tydligare med det här ordet i bakfickan. Detta är också första steget mot att realisera vad ordet Sägen står för i bloggens slogan.

I framtida inlägg kommer jag mera djupgående att gå in på vad jag menar att miljörelativism är (och varför den är tokig). Huvudsyftet med detta inlägg är dock endast att försöksvis formulera en miljörelativistisk huvudtes, som rimligtvis kommer att formuleras både bättre och annorlunda i framtiden.

Varför ett jobbigt nytt ord?

Syftet är att fånga in en underförstådd premiss som jag tycker förekommer i många argument för diverse miljöpolitiska åtgärder. Om den tes jag lägger fram kan bevisas vara en nödvändig förutsättning för ett arguments giltighet, är detta argument ogiltigt eller dess slutsatser falska såtillvida att den miljörelativistiska tesen är falsk.

Det rent praktiska syftet på längre sikt är alltså att en gång för alla, och i grunden, göra upp med en lång rad underliga argument som förekommer inom miljöpolitisk debatt.

Att fullständigt falsifiera tesen är antagligen inte genomförbart, åtminstone inte av mig. Däremot tror jag att den världsuppfattning som skulle krävas för att omfatta tesen, tillhör en sådan liten akademisk-filosofisk minoritet, att ingen som skulle kunna tänkas hålla den för sann tillhör någon kategori med nämnvärt inflytande i aktuella miljöpolitiska diskussioner.

Det främsta användningsområdet kommer alltså att vara att kunna sätta fingret på en självmotsägelse som förekommer i många argument vilka vanligtvis framförs av sådana som definitivt inte håller tesen för att vara sann, men som trots detta för fram argument som kräver att den är sann. Och självmotsägelser är inte särskilt bra när man vill argumentera för någonting.

Den miljörelativistiska tesen

Den provisoriska formulering jag utgår ifrån ser ut som följer:

Lägg noga märke till att detta inte handlar om någon deskriptiv relativism; tesen säger inte att olika människor ser olika på miljön, att de vet olika saker om den, eller att de tror att den är på olika sätt. Istället säger den att miljön helt eller till en avgörande del är att vi mäter eller räknar den. Närmare bestämt är tesens kärna: Hur miljön är, det är direkt avhängigt inomkulturella, samhälleliga och sociala företeelser. När samhällssynen på miljön förändras, förändras omedelbart miljön. Ingen behöver göra någonting med den, utan det sker automatiskt av naturen.

Exempel på vad tesen leder till, om den är sann, är att man utan att ändra längden på en meter skulle kunna bestämma i riksdagen hur många meter högt Kebnekaise faktiskt är, lagstifta och efterleva att pi är 2,14 istället och ändå rita perfekta cirklar, eller bestämma hur många grisar som får plats på en kvadratmeter utan att det blir trångt. Även sådana påståenden som att antalet träd i skogen är större om aktieindex stiger, eller att 500 ton koldioxid skulle ha mindre effekt på klimatet om BNP är högre istället för lägre, tillhör vad MR säger är sanna.

Miljörelativism som motsats till miljörealism

Även om detta fångar in stora, eller alla, delar av vad som avses, är det knappast den bästa formulering man kan tänka sig. Att omformulera MR som en antites till en miljörealistisk tes kanske inte blir tydligare, men kan ändå verka förtydligande. En sådan miljörealistisk tes kan i sin tur försöksvis formuleras som följer:

Den miljörelativistiska tesen som motsats till MO skulle därmed kunna sammanfattas i påståendet MO är falsk, men det blir inte särskilt tydligt. Därför föreslår jag någonting mera specifikt.

Rimliga invändningar emot MO

Det här avsnittet är av en mera filosofisk karaktär, och inte nödvändigt att läsa för den som saknar intresset.

Vid det här laget bör jag nämligen påpeka att jag förutsätter att miljön faktiskt existerar och är fysisk till sin karaktär. En dualist skulle eventuellt kunna invända att själar existerar i miljön och därmed påverkar den, trots att dessa inte består av materia. Det är också en rimlig invändning.

Men den typ av själatro som krävs för att argumentera emot miljörealismen är sådan att den med nödvändighet måste omfatta till exempel healing, eller att vi kan göra hur vi vill med miljön och sedan be till Gud, så fixar han biffen.

I slutändan tror jag ändå att de flesta som tror att levande varelser har icke-materiella själar accepterar påståendet att det är direkta fysiskt miljöpåverkande faktorer som ytterst och allena avgör hur miljön förändras av oss människor.

Det finns fler filosofiska tankeströmningar som skulle kunna ha problem med MO, däribland metafysiska idealister och antirealister. Idealister tror inte att någon fysisk värld existerar över huvud taget, medan antirealister kan sägas ha det gemensamt med varandra att de inte tror på någon objektiv sanning över huvud taget.

I båda fallen är jag övertygad om att nästan alla som tillhör dessa tankeströmningar antingen skulle kunna omfatta en alternativt formulerad miljörealistiskt tes, eller åtminstone godta att den miljörelativistiska tesen är ett meningslöst påstående, förutsatt att de inte förstås ser politisk diskussion som någonting fullkomligt meningslöst och håller sig borta ifrån sådan tidsspillan.

På svenska, tack

Nu tänker jag göra det lite enklare för mig själv (och kanske för dig också) och tala vanlig svenska. Den miljörelativistiska tesen kan också beskrivas ungefär såhär:

Alltså: Om miljörelativismen är sann och man mäter pH-halten i en sjö, så finns egentligen ingen pH-halt eller någon sjö, utan endast en pH-mätare och ett mätresultat. Därför skulle man kunna bygga om sin mätare så att den visade ett trevligare resultat, och därmed slippa slösa bort en massa kalk på att stoppa försurningen som just försvann. Resultatet skulle bli detsamma vilket man än gjorde.

Till sist bör också nämnas att den miljörelativistiska tesen inte heller uttalar sig om kausalitet. Det är givetvis så att om någon har råd att avverka skog och detta är lönsamt, så kan någon komma att göra det. Men detta är inte något direkt förhållande på det sätt som tesen avser, utan beskriver ett händelseförlopp, där det som i slutändan har miljöpåverkan inte är vad det kostade, utan den fysiska miljöpåverkan som en såg har på träd.

Miljörelativismen som tes tycks kanske vara både tillskruvad och konstig. Det är den också! Tyvärr är det samtidigt förbannat vanligt att olika politiska argument faktiskt förutsätter att den är sann!

I framtida inlägg kommer jag att ge exempel på just detta, samt på längre sikt även se om jag klarar av att formulera den bättre än jag redan gjort.