Alliansen är 16 röster från egen majoritet! Så ropar Expressen.

Så som läget ser ut just nu, så hade de borgerliga partierna haft egen majoritet i riksdagen, om nio personer i Göteborg samt sju personer i Värmland röstat på Folkpartiet, istället för att inte rösta alls.

Går det då att hitta de där nio icke- eller blankröstarna och säga till dem på skarpen?

Nja, riktigt så fungerar det ju inte. Hade bara något fåtal väljare per blivande riksdagsparti stannat hemma, förutom Folkpartiet då, så hade resultatet blivit detsamma. Vilka väljare är det alltså vi ska hålla ansvariga?

Faktum är att det är dags för en liten filosofilektion. Det finns någonting som kallas för INUS-villkor. Ett INUS-villkor är ett villkor som – häng med nu – är en otillräcklig men nödvändig del av ett tillräckligt men icke nödvändigt villkor.

Ett berömt exempel: Skotten i Sarajevo var ett INUS-villkor för första världskriget. Hade världen sett annorlunda ut när Gavrilo Princip avfyrade sin revolver, så hade mordet på ärkehertig och kronprins Franz Ferdinand av Österrike kanske inte utlöst några världskrig. Hade han inte skjutit, men världen varit i övrigt lika, så hade inget krig blivit av. (Vi antar det, i alla fall.)

Samtidigt hade första världskriget kunnat komma att bryta ut även om Gavrilo fått kalla fötter och avstått från att mörda någon, bara världen sett annorlunda ut.

Alltså: Skotten var i sig en otillräcklig orsak (som inte ensamma kunde utlösa något världskrig), men ändå nödvändiga för att utlösa första världskriget, eftersom de var en del av en större orsakskedja, som i sin tur var tillräcklig för att utlösa kriget, men å andra sidan inte nödvändig eftersom kriget kunde ha utlösts av någon helt annan orsakskedja.

Det här är krångligt att förklara, så vi tar det en fjärde gång. Skotten i Sarajevo var alltså nödvändiga för att världskriget skulle utlösas givet att världen såg ut som den gjorde. De skulle däremot inte utlösa något krig oavsett hur världen såg ut, och var alltså inte tillräckliga.

Men om vi betraktar skotten och världens tillstånd som en enda helhet, så kan vi istället säga att helheten var en tillräcklig orsak till kriget. Hade världen å andra sidan sett annorlunda ut (skott eller inte), så hade det kunnat bli krig på något annat sätt, och därför var helheten inte nödvändig.

Och på samma sätt är det med de här sexton ödesrösterna. Hade sexton personer röstat annorlunda, så hade de borgerliga partierna haft majoritet i riksdagen. Så som världen ser ut i dag, så är de där sexton rösterna nödvändiga för att beröva den borgerliga alliansen sin majoritet. Däremot är det inte de sexton rösterna ensamma som välter regeringen – det beror ju på sammanhanget.

Sammanhanget är å sin sida inte nödvändigt, eftersom regeringen kunde ha blivit av med sin majoritet även genom något helt annat valresultat. Det är dock tillräckligt för att regeringen ska förlora majoriteten.

Vad betyder då allt detta förvirrande prat i praktiken?

Framför allt betyder det att varje röstberättigad person bär ansvaret. Det handlar alltså inte om att bara sexton röster välter regeringen, utan ungefär sju och en halv miljoner.

Den borgerliga regeringen har ordnat det så att Försäkringskassan, vid bedömning av arbetsförmågan hos en människa som lider av någon sjukdom eller har en funktionsnedsättning, ska pröva personen mot hela arbetsmarknaden.

Alldeles självfallet så är en sådan bedömning omöjlig att göra. En ensam handläggare kan inte gå igenom varenda typ av arbete som någon har eller som finns tillgängligt. Det förstår vem som helst.

Därutöver så kan det ju dyka upp nya typer av arbetsuppgifter i morgon. Man vet aldrig! Därför är uppgiften ännu mera monumental och överväldigande.

Till sist så ska handläggaren inte ta hänsyn till sannolikheten att personen faktiskt kommer att få jobbet. Att det till varje plats på arbetsmarknaden ofta finns tusentals bättre lämpade än den person vars arbetsförmåga prövas, det är irrelevant. Finns ett hypotetiskt jobb som han eller hon skulle kunna få, då är personen arbetsför.

Regeringen kallar detta att »se varje människas förmåga till arbete«.

Vi kan ta »Stefan« som exempel, som egentligen heter något annat. Stefan är helkroppsförlamad till följd av nervsjukdomen ALS.

I praktiken innebär regeringens nya ordning att handläggaren måste ställa sig själv den följande frågan:

Det handlar alltså om att pröva Stefans arbetsförmåga mot hypotetiska jobb. Sådana som inte finns, men som är tänkbara.

Ett annat sätt att formulera samma fråga är så här:

Frågan är klart filosofisk. Det handlar om en metafysisk bedömning som ska utföras, och detta av någon som antagligen inte kan särskilt mycket om kontingens, egenskaper, sorter, modal logik, tidsfilosofi och en hejdundrans massa andra obskyra tankegångar.

Hur snarlik vår måste denna alternativa verklighet vara för att räknas? Vad är egentligen snarlikhet? Finns det ens några alternativa världar? Är universums tillstånd kontingent eller nödvändigt? Vad för slags avvikelser är »sjukdomar«, och vad är det de avviker från? Har tillståndet »frisk« en egen existens, eller är det bara en föreställning vi bär på? Är »arbetsförmåga« intrinsikal?

Frågorna är oändligt många, och trots att varje vettig människa fattar att de inte har med saken att göra, så blir de ändå plötsligt relevanta och avgörande i och med den där lilla detaljen att människor ska prövas mot hypotetiska arbetsuppgifter.

En hypotetisk arbetsuppgift som Stefan kan utföra, det är att spela rollen som lik i teateruppsättningar och spelfilmer. Till och med en person som ligger i koma kan utföra detta. Man kan till och med tala om en särskild fallenhet för uppgiften, eftersom det är av största vikt att man kan ligga helt still under flera minuter i sträck, kanske till och med timmar.

Men det är förstås ett hypotetiskt arbete, som dessutom handläggs av AF Kultur. För att söka arbete som skådespelare måste man ha relevant utbildning, och Stefan valde att göra karriär som naturvetare. Handläggaren tvingas förkasta förslaget.

Det vore guld värt för bedömningen av arbetsförmåga om det gick att peka på en faktisk förekomst, alltså om det någonstans på hela arbetsmarknaden redan fanns ett företag som söker någon att utföra en uppgift Stefan klarar av, eller om det ens fanns någon som utförde ett sådant, trots att inga platser för tillfället är lediga.

Om handläggaren bara kunde hitta ett sådant jobb, ledigt eller upptaget, så kunde hela den filosofiska frågeställningen kringgås med oerhörd elegans. Det blir liksom bara att peka på det där jobbet och säga:

Möt Stefan:

Stephen Hawking, prisbelönt och världsberömd professor i teoretisk fysik. Arbetar som föreläsare och författare med hjälp av en talande dator som han styr med underkäken.

Tänk dig att du startar en ideell förening. Pumpaivrarna heter den, och ert mål är att så många som möjligt ska äta pumpa. Medlemmar ansluter sig snabbt, och skrider till verket på ett otal sätt: Ni skaffar lotter där ni hjälps åt att odla, ni säljer och skänker frön och frukter på torget, ni opinionsbildar för pumpans gastronomiska förtjänster, ni samlar och hittar på nya recept, och ni bjuder in till stor pumpafest tre gånger om året, där alla gäster får ta för sig från ett formidabelt utbud av pumpahaltiga rätter.

Vilka får komma på festen då? Tja, föreningens allt annat överordnade syfte är att så många som möjligt ska äta pumpa. Alltså är alla som önskar inbjudna, och ju fler som kommer och smakar, desto bättre har ni lyckats.

Samtidigt med allt detta formas en annan förening. Den heter Uppdrivarna, och har ett rätt så snarlikt mål, så när som på en avgörande detalj. Deras högsta ändamål är inte att så många som möjligt ska äta pumpa, utan att så mycket pumpa som möjligt ska odlas.

Även Uppdrivarna säljer frön på torgen, men inga pumpor. De jobbar heller inte lika hårt med att ta fram recept eller trycka på för pumpans kvaliteter i köket. Faktum är att flera av medlemmarna inte riktigt vet vad de ska göra med sina högar av skördade pumpor, och deras trädgårdar fylls så sakteliga av ruttnande lyktor i olika utföranden. Stora komposthögar växer och luktar invid fälten, och i takt med att de får råd så köper föreningen bara mer och mer odlingsbar mark, som dignar av onödiga pumpor. Odla är syftet, inte använda.

Givetvis uppstår det emellanåt små dispyter mellan era medlemmar – pumpa är ju ett mycket viktigt ämne, och ni konkurrerar på sätt och vis om samma medlemsbas. Till sämjan bidrar förstås att de mer än gärna säljer eller till och med skänker något av sitt abnorma överskott till er, men ni kan bara ta emot en liten bråkdel av skörden, för ingen människa kan göra mat av så mycket pumpa som de lyckats samla på sig.

Nu är det så att Uppdrivarna tagit för vana att bjuda till egna fester samtidigt med era. I jämförelse serveras där mycket sparsmakat med pumparätter, men givetvis en hel del annat gott. Framför allt delar man ut verktyg och säckar med gödningsmedel som är bra för odlingen. Dessutom talas mycket om hur man går till väga för att mera effektivt driva upp plantorna ur jorden, men inte så mycket om att frukten kan ätas.

Vilka får då komma in på Uppdrivarnas fest? Tja, eftersom det bjuds på gott, så har föreningen bestämt att bara dem som redan odlar eller är intresserade av att odla ska få komma in. De som bara gillar att äta pumpa är inte välkomna. Eftersom flera av era medlemmar faktiskt odlar – det är ju ändå något som måste göras om man gillar att äta pumpa, då de inte uppstår ur tomma intet – så är de mycket välkomna. Men ni andra får inte vara med.

Kan du se parallellen?

Tänk dig nu att det inte handlar om en förening, utan om ett samhälle. Vårt samhälle. Det finns två grupper i samhället som tänker sig var sitt högsta ändamål med samhällsbygget.

Den ena fraktionen menar att den absolut viktigaste uppgiften för samhället är att skapa ekonomisk och teknologisk excellens. Ursäkta att jag använder ett så ålderdomligt uttryck – men det är faktiskt vad det handlar om. Ingenting kan enligt de här människorna vara viktigare än att teknologin och ekonomin är så framstående som möjligt. Alla andra mål har lägre prioritet.

I deras prat återkommer ständigt vissa nyckelord: konkurrenskraft, omsättning, vinst, avancerad teknologi, världsledande forskning, företagande, modernisering och tillväxt. Faktum är att tillväxt är mer eller mindre synonymt med ekonomisk och teknologisk excellens.

Den andra fraktionen hävdar med bestämdhet att samhällets ändamål är allas välmåga. Ingenting smäller högre i deras föreställningsvärld än att alla har det bra. De arbetar för att så många människor som möjligt ska känna sig fria och glada, eller vad helst det kan vara som de känner att de mår bra av.

När de talar återkommer helt andra nyckelord, som dräglighet, värdighet, lycka, frihet, livskvalitet, självförverkligande, människovärde och ledighet. Faktum är att ledighet mer eller mindre sammanfattar allt en människa behöver, hävdar de.

Trots att det ser ut som de båda fraktionerna torde ligga i bitter fejd med varandra i varenda fråga, så är det inte alls på det viset. De har några gemensamma mål också – fast inte något gemensamt högsta mål.

Den kanske viktigaste punkten de är överens om är att arbete måste utföras.

Mängder av arbete måste ju utföras om man vill att samhället ska uppnå ekonomisk och teknologisk excellens. På samma sätt är det om man istället vill att alla i samhället ska ha det bra. Vi mår ju bra av att ha något meningsfullt att syssla med. Det mesta av allt sådant som vi behöver för att känna oss lätta och lediga kräver att många saker blir gjorda, och ännu kan det knappast skötas helt av några maskiner istället.

Så övertygelsen att det finns arbete som måste utföras, den finns inom båda fraktioner.

Men det finns också mycket som skiljer dem åt. Synen på hur mycket arbete som måste utföras till exempel. Eller annorlunda formulerat: Synen på när det går för långt.

De som förespråkar excellens anser nämligen att det aldrig är nog. Mer arbete, alltid och för evigt! Om vi mår bra eller inte av det är av underordnad betydelse – det är framstegen som räknas, inte måendet.

Detta accepterar förstås inte de som anser att samhällets högsta mål är att alla ska ha det bra. I deras ögon är mera arbete fullständigt kontraproduktivt när det passerat en viss gräns, eftersom det gör att människor mår sämre istället.

Av någon underlig anledning är samhället dessutom utformat så att alla inte har något arbete att utföra, trots att de kan. Detta är en förfärlig märklighet, med tanke på att båda fraktioner anser att alla behöver arbeta – tillväxtivrarna därför att det ökar produktionen av excellens, välmågeförespråkarna därför att man mår bättre av att ha något meningsfullt att göra.

Däremot är de inte överens om vad man ska göra med dem som inte har något arbete. Om strävan efter fantasisiffror i budgeten och ständigt mera avancerad teknologi är viktigare än att människor har det bra, då är det mycket ändamålenligt att låta dem utan arbete ha det alldeles odrägligt.

Eftersom de inte utför något arbete, så bidrar de ju nämligen inte till samhällets excellens, och därför är det bra att sätta press på dem, så att de sätter fart och drar sitt strå till stacken – även om de inte mår bra av det. Hur människor mår är ju underordnat excellens.

Den andra fraktionen tycker förstås helt annorlunda. Deras allt annat överordnade mål är ju att alla ska ha det bra, och därför menar de att även dem som inte har något arbete ska ha det bra. Det är alltså fullt ändamålsenligt att försöka ordna det så att de mår bra, eftersom detta är samhällets främsta syfte.

Även i synen på dem som är sjuka eller funktionshindrade skiljer sig perspektiven åt. Den som är sjuk och inte orkar arbeta utgör en helt värdelös bit av samhällsapparaten för tillväxtförespråkarna, och helst av allt ska de arbeta alldeles oavsett sina förutsättningar, krämpor, svulster och sinnessvagheter.

Vad de som istället förespråkar självförverkligande tycker om den saken, det kan du nog räkna ut själv.

Detta är den enkla frågan om vad vi ska med samhället till, varför vi behöver en jobbpolitik, och vad konsekvenserna blir beroende på hur vi ser på saken.

Det är också de två idéer som dominerar i dag. Eller »två« förresten… Egentligen är det väl bara de där maniska tillväxtsträvarna som hörs?

I Moderaternas interna instruktioner står det att man inte får säga »tillväxt« längre. Istället ska man säga »fler människor i arbete«. »Sänkta ersättningsnivåer« heter numera »det ska löna sig att arbeta«. Jag ger mig den på att »ordning och reda i de offentliga finanserna« betyder tillväxt det också. Hela den borgerliga alliansen är med på tåget, och Mona Sahlin pratar om att vi behöver »fler arbetade timmar för att klara välfärden«.

Men när en svensk politiker säger det magiska ordet »välfärd«, så betyder det numera tillväxt. Nuförtiden är det tydligen ekonomins välfärd som vi först och främst ska bry oss om, istället för hur människor mår.

Det grundläggande och banalt simpla problemet med det här, det är att vare sig ekonomi eller teknologi kan må bra.

Ekonomisk och teknologisk excellens – tillväxt och konkurrenskraft – det är fullkomligt absurda vanföreställningar om vad samhällets syfte är. En rutten pumpa skulle kunna tänka ut det bättre.

Ändå är det vad alla pratar om. Det är vad den där befängda »arbetslinjen« går ut på, och minsta antydan till någon bättre idé måste förolämpas och tryckas ned så ingen får för sig att tänka efter – »bidragslinjen«, »bakåtsträvande«, »ledighetspolitik« och så vidare.

Jobben först, mer jobb åt alla, tillväxt sedan jesu tid – kosta vad det kosta vill och oavsett konsekvenserna för människor – detta är tydligen vad valet handlar om. Det gör mig förbannad.

Relaterade tidigare inlägg:
Ledighetslinjen! och Arbetslinjen är i grunden farlig.

God morgon. Igen! Jag måste erkänna att jag gjort en miss. Det gäller givetvis mitt inlägg från i går om den märkliga artikeln i Expressen, där Alexander Bard, Annika Beijbom, Erik Laakso och Anders Svensson menar att Maria Wetterstrand och hela Miljöpartiet är religiösa fundamentalister.

Jag tyckte den var rolig först, och skrev genast både ett nästan lika vridet bemötande och en liten mera allvarlig begreppsförklaring till svar. Men nu fick jag syn på något.

Kärnan i deras tillskruvade resonemang är denna:

Naturen ska skyddas för människans egen skull. Den har ett värde för människan, men den har inget egenvärde, ett värde för sig själv. Naturen kan nämligen inte sätta något värde på sig själv. Endast människan kan sätta värden.

För att naturen däremot ska kunna få det egenvärde som Wetterstrand bygger sin ideologi på måste naturen tillskrivas den mentala kapaciteten att sätta värden.

Den enda varelse mänskligheten har lyckats hitta på som kan sätta värden förutom vi själva är "Gud". Det betyder att när Wetterstrand säger att "Naturen har ett egenvärde" så avslöjar hon att hon är fundamentalt religiös: Naturen är Gud! När hon sedan understryker att detta är grunden för Miljöpartiets ideologi så erkänner hon dessutom att hon är ideolog och ledare för ett religiöst parti.

Hela artikeln bygger alltså på att Maria sagt att naturen har ett egenvärde. Och det var där jag missade någonting väsentligt. Lyckligtvis felade jag på rätt sätt – jag överskattade dem.

De har nämligen hakat upp sig på just det ordet. Egenvärde. Det är på grund av det ordet allena som de skrivit sin artikel.

Men de vet inte vad det betyder!

Igen! Läs noga:

Naturen ska skyddas för människans egen skull. Den har ett värde för människan, men den har inget egenvärde, ett värde för sig själv. Naturen kan nämligen inte sätta något värde på sig själv. Endast människan kan sätta värden.

För att naturen däremot ska kunna få det egenvärde som Wetterstrand bygger sin ideologi på måste naturen tillskrivas den mentala kapaciteten att sätta värden.

Det är alldeles uppenbart att de tror att ett egenvärde är ett värde som man aktivt sätter på sig själv. Hela deras resonemang utgår från att detta är vad ordet betyder.

Men det är fel!

Ett egenvärde är nämligen ett värde som någonting har i sig eller i kraft av sina inre egenskaper. Om någonting har ett egenvärde, så har det kvar sitt egenvärde även om alla människor försvunnit, och även om alla saknar den mentala förmågan att sätta värde.

Sedan säger de att eftersom Maria tror att naturen kan tilldela sig själv värden, så måste hon tro att den är Gud.

Om den premissen faller, så är hela artikeln körd. Och givetvis faller den. På sin egen orimlighet.

Men den faller dessutom på att de inte vet vad det mest centrala ordet i hela artikeln faktiskt betyder.

Det är inget annat än ett fyrfaldigt intellektuellt självmål.

Uppdatering: Jag missade en viktig grej.

Egentligen är den här debattartikeln ett enda långt asgarv. Alexander Bard, Annika Beijbom, Erik Laakso och Anders Svensson försöker nog liva upp den pajaspolitiska debatten i Expressen litet.

Så här tror jag att man kan sammanfatta den del av argumentationen som är riktad mot Miljöpartiet:

1. Maria Wetterstrand menar att naturen har ett egenvärde.
2. Bara människor kan sätta värden.
3. Eftersom bara den som kan sätta värden kan ha ett egenvärde, så menar hon att naturen kan sätta värden.
4. Förutom människor kan bara Gud sätta värden.
5. Alltså menar Maria att naturen är Gud.
6. Miljöpartiets politik går ut på att med maktmedel påtvinga alla den guden.
7. Alltså är Miljöpartiets politik religiös extremism.

Vi kan väl börja med det påstående som hela argumentationen står och faller med.

Naturen ska skyddas [endast] för människans egen skull. Den har ett värde för människan, men den har inget egenvärde, ett värde för sig själv. Naturen kan nämligen inte sätta något värde på sig själv. Endast människan kan sätta värden.

För att naturen däremot ska kunna få det egenvärde som Wetterstrand bygger sin ideologi på måste naturen tillskrivas den mentala kapaciteten att sätta värden.

(Uppdatering: Jag missade hur dumt det här faktiskt var.)

Hela resonemanget utgår faktiskt ifrån vad Maria sade, alltså att naturen har ett egenvärde. Alltså beror slutsatsen på innebörden i orden natur och egenvärde.

Så vad är egentligen ett egenvärde? Det är samma sak som ett intrinsikalt värde, nämligen det följande:

det värde något har enbart i kraft av sina inre egenskaper, sin egen natur, och alltså oberoende av sina konsekvenser och andra yttre omständigheter. Intrinsikalt värde kallas ofta egenvärde, inre värde eller värde i sig.

(NE.se)

Ett egenvärde är alltså inte någonting som går att sätta. Istället finns egenvärdet där, alldeles oavsett om det finns några levande varelser. Så är det per definition.

Av citatet ovan finner vi att debattörerna hyser följande uppfattning:

Detta att »sätta värde« kan vi rimligen uppfatta på två sätt:

1. Att värdesätta, alltså att uppleva att någonting har värde.
2. Att tilldela värde, alltså att påstå att någonting har värde.

Även om den första tolkningen inte riktigt stämmer med vad debattörerna skriver i övrigt, så är den inte omöjlig. Dessutom är den inte helt orimlig. Kan den då vara vad de menar?

Nej!

Så här skriver de:

Den enda varelse mänskligheten har lyckats hitta på som kan sätta värden förutom vi själva är "Gud".

Här säger de, i sådana fall, att djur som till exempel gorillor, hundar, valar eller delfiner inte kan föredra det ena framför det andra.

Givetvis inser de att djur har upplevelser. Alltså måste de istället mena att endast människan kan säga att saker har värde.

Följaktligen bygger hela deras argumentation på följande premiss:

Med andra ord krävs det en viss intelligens för att kunna ha något egenvärde. Detta innebär att en hel drös av begåvningshandikappade inte kan ha något egenvärde, utan kan utnyttjas fritt eller avlivas utan att världen blir sämre för det.

Troligtvis förfasar sig debattörerna över en sådan tanke. Med andra ord säger de emot sig själva.

Dessutom är idén förfärligt flummig. Är det alltså intelligens som är värdefullt i sig, och ingenting annat? I sådana fall är ju mer begåvade människor mer värda.

Vad är det förresten som är så bra med intelligens?

Kanske vill du svara: Intelligens är bra för att man kan hitta på smartare sätt att få det bra. Men då säger du ju att det i själva verket är att ha det bra som är värt någonting i sig, och att intelligens bara är ett verktyg med instrumentellt värde – inte intrinsikalt.

Faktum är att om någonting har ett egenvärde, så går det inte att svara på i kraft av vad det är värt någonting, för då är det inte egenvärden man pratar om längre.

Och om intelligens är det enda som är värdefullt i sig, så har ju dessutom en hel del andra djur än vi egenvärde. Och detta hävdar författarna med bestämdhet är fel.

Är det inte för övrigt en mycket rimligare tanke att det är förmågan att uppleva som gör varelser värda någonting i sig, eller åtminstone trevliga upplevelser? Eller att man får välja vad man vill, alltså att upplevelsen av valfrihet har egenvärde?

Men för dem är det tydligen förmågan att sätta värde – och ingenting annat – som har egenvärde. (Om något alls har det, förstås.)

Nej, det här är bara flum och tokerier. Korthuset har rasat! Argumentationen är kullkastad. Artikeln är tom.

Alexander, Annika, Erik och Anders har alla fyra fel – i grunden.

Men varför ska vi nöja oss där? Vi kan även ställa oss frågan: Anser de att någonting alls kan ha ett egenvärde? Kanske menar de att det inte finns några! Allt de sagt någonting om är ju vilka som kan ha det.

Vi väljer alltså mellan de följande alternativen.

1. Någonting kan ha ett egenvärde.
2. Ingenting kan ha ett egenvärde.

Vi börjar med att kika på påståendet att ingenting har något inre värde. Det innebär att allt som finns bara har ett instrumentellt värde, alltså ett värde som verktyg för att nå någonting annat som är värdefullt. Om ting och handlingar av instrumentellt värde säger man att de är värdefulla i kraft av vad de ger oss för något bra (eller dåligt).

Men om allt som existerar och sker saknar inre värde, så får vi problem. Vad ska vi egentligen ha våra verktyg till, om det inte finns någonting som i sig är värdefullt? Om lycka saknar värde, så är ju även allt som ger oss lycka värdelöst, eftersom det inte leder till någonting värdefullt. Det blir som att följa en vägbeskrivning som aldrig tar slut, för det finns ingenstans vi ska.

I sådana fall saknar allting alltså värde – värdenihilism. Den åsikten beskrivs emellanåt som »liberalismens mörka baksida«, jämsides med andra mörka baksidor som socialismens förtryckande fåvälde eller konservatismens omfattande normförtryck.¹

Men att allting saknar värde tycks de faktiskt inte mena:

Liberalerna tror att vi får en bättre värld om enskilda människor ges mer makt att styra över sina liv. Socialisterna menar att världen blir bättre om vi gör fler gemensamma välplanerade satsningar.

För om det inte finns några värden, så kan ju världen inte bli bättre. Alltså kan vi stryka det andra alternativet. Någonting kan, enligt debattörerna, ha ett egenvärde.

Men vad? Jag gissar: Människan.

En av debattörerna, Alexander, har givit uttryck för den åsikten. Anders skriver apropå debattartikeln att han »menar att värden uppstår först när människan värderar saker runtomkring sig«. Erik verkar i sin tur inte ha tänkt särskilt mycket på vad han faktiskt skrivit under, och »vill värna naturen främst av rationella skäl, inte av religiösa«. Vad Annika sagt om saken vet jag inte.

Men jag antar att de alla ställer upp på följande två påståenden:

1. Människan har ett egenvärde.
2. Naturen saknar egenvärde.

Här uppstår genast ett problem. Påståendena är nämligen oförenliga, eftersom »naturen« inbegriper »människan«. Människan är inte bara inuti naturen, utan också en del av naturen. Jag ska vara otroligt pedagogisk:

Alltså: Om människan har ett egenvärde, och människan är en del av naturen, så har en del av naturen ett egenvärde.

Finns det då skäl att tro att människan faktiskt är en del av naturen? Jo då. Här är ett par:

• Vi är en del av ekosystemen; vad vi gör påverkar resten av naturen, och resten av naturen påverkar oss.
• Det fysiska samspelet mellan oss och resten av naturen, är av samma slag som samspel mellan andra delar av naturen.

Och så vidare.

Men synen på människan som en del av naturen har faktiskt sina opponenter. De menar att människan inte är något djur och att människan inte är naturlig. Det är alltså så att människa och natur i grunden är helt olika saker, ungefär på samma sätt som planeten Jupiter, antalet 5 och känslan av hämnd.

Vad kan vi finna för vetenskapliga skäl att anta något sådant? Inga!

Vad finns det för filosofiska skäl att tro det då? Ett par vanliga förklaringar ser ut så här:

1. Gud skapade människan som en väsensskild del av naturen, eftersom hon är den enda varelsen som har en själ.
2. Människan är inte en biologisk varelse, utan istället är hon en kulturell varelse.

Vi börjar med det andra alternativet. Varför skrev jag inte att människan är både en kulturell och en biologisk varelse? Därför att det påståendet inte ger något stöd åt tanken att vi är av ett helt annat slag. Kulturen hade i sådana fall varit av naturen, eftersom människans kultur enligt det synsättet är en produkt av vår biologiska utveckling.

Alltså: Antingen tycker de själva att deras bärande premiss är felaktig, eller så har de en vidskeplig och ovetenskaplig syn på människan som helt separerad från naturen och det naturliga.

Givetvis tycker de inte själva att de har fel.

Men den enda varelse mänskligheten har lyckats hitta på som kan separera människa från natur på det sättet, har vi fått veta, är »Gud«. När de nu understryker att detta är grunden för både liberalism och socialism, så erkänner de ju dessutom att ideologierna de förespråkar är religiösa… som de själva ser på saken, åtminstone.

Alltså – en fanfar tack – religiös fundamentalism!

1. Det här är givetvis konsekvenserna av att dra ideologierna på tok för långt, något som mycket få svenska liberaler, socialister och (med vissa undantag) konservativa gör. ↩