I går publicerade The Guardian en artikel skriven av Lisa Hymas, som tar ett intressant och någon smula personligt grepp om överbefolkningsfrågan. Här kommer jag översätta valda delar, men ni som känner er hemma i engelskan rekommenderas förstås att läsa artikeln i sin helhet. Den finns här:

Lisa förklarar alltså att hon valt att inte skaffa barn, och av vilken anledning: miljön.

Befolkningstillväxten brukar skyllas på andra folk: afrikaner och asiater som skaffar "fler barn än de kan försörja", invandrare i vårt land med sina "stora familjer" eller till och med på ensamstående mammor i "innerstan".

Men egentligen handlar befolkningsproblemet helt och hållet om mig: vita, amerikanska medelklass-mig. Rikta kritiken hitåt!

I all välmening har människor berättat för mig, att jag är "precis rätt person att skaffa barn". Au contraire. Jag är helt fel person att skaffa barn.

Befolkning handlar inte bara om att räkna huvuden. Människans miljöpåverkan bestäms inte enbart av hur många vi är, utan av hur mycket prylar vi använder och hur mycket plats vi tar. Och som ekonomiskt trygg amerikan förbrukar jag många prylar och tar mycket plats.

Mitt klimatavtryck är över 200 gånger större än en genomsnittlig etiopiers, över 12 gånger större än en genomsnittlig indiers och dubbelt så stort som en genomsnittlig britts. [Snittsvensken har ett något mindre avtryck än snittbritten, men betydligt större än snittindiern.]

När en fattig kvinna i Uganda skaffar ett barn till – alltför ofta för att hon saknar tillgång till hjälp med familjeplanering, ekonomiska möjligheter eller självbestämmande – så kan det visserligen innebära att hon dämpar sin familjs utsikter att resa sig ur fattigdom, eller möjligheterna för den grupp hon tillhör att bistå alla med rent vatten och säker mat, men hon belastar verkligen inte den globala miljön till någon större grad.

När däremot någon som jag skaffar barn – se upp, världen! Utrustning, pryttlar, krimskrams, större hus, större bil, olja från Mellanöstern, kol från Colombia, Coltan från Kongo, jordartsmetaller från Kina, bomull impregnerat med bekämpningsmedel från Egypten, genetiskt modifierad soja från Brasilien. Sedan får mitt barn sina egna barn, och så vidare. Utan att ens försöka sörplar vi amerikaner i oss resurser från varje hörn av världen, för att därefter spotta ut 99 procent igen, i form av föroreningar.

Det bästa jag kan göra för miljön är, med mycket god marginal, att inte sätta några "mini-mig" till världen. En statistisk studie genomförd år 2009 vid Orego State University fann, att om man sätter ett barn mindre till världen så medför det en minskad klimatpåverkan som är nästan 20 gånger större, än om man lever kolsnålt hela sitt liv, genom att bland annat att köra bränslesnåla bilar, återvinna och använda energibesparande apparater och lågenergilampor.

Och därför, av både miljöskäl och personliga skäl, har jag bestämt att inte skaffa barn. Jag kallar mig en GINK: green inclinations, no kids. [Ungefär "Grönt funtad, inga barn".]

Frågan om sådan här "grön barnlöshet" är intressant ur ovanligt många moralfilosofiska aspekter. Det finns nästan ingenstans att börja.

Så jag frågar något annat. Blir du provocerad? Varför eller inte?

Uppdatering: MiljöAktuellt har också fått syn på artikeln. Deras översättning gör mig litet självgod och mallig, trots att jag inte kan egentligen. I synnerhet gäller det hur de omformulerar "completely skip childbearing" till "helt avstå från att föda barn". Tidningen lyckas alltså lägga de åsikter i hennes mun, som hon uttryckligen vänder sig emot. Här är ett annat stycke av Lisas text:

Acceptansen är dock inte särskilt stor när det gäller att använda preventivmedel för att helt skippa att skaffa barn. Vid någon punkt i livet förväntas du växa upp, stadga dig, sluta äta piller och producera några barn. Avviker du från den planen får du konstiga blickar och pinsamma samtal med familjemedlemmar, vänner, kollegor och fullständiga främlingar.

Samt bli översatt till svenska som om du vore din egen meningsmotståndare, förstås.

Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson har skrivit bra om etanoldebatten:

Jag fortsätter att förundras över att etanoldebatten har blivit så förenklad i media. Jag ser inte etanol som den stora lösningen på trafikens koldioxidutsläpp, men däremot som en intressant brygga till än mer hållbara drivmedel. Men det blir ett allvarligt problem för samhället i sin helhet om många människor som köpt etanolbil känner sig lurade och nu tror att det skulle vara bättre att tanka bensin och diesel.

Visst är det så! Många bra åtgärder är inte bra i sig själva oavsett sammanhanget, utan är bra eller dåliga beroende på omständigheterna. Att till exempel kalka sjöar och vattendrag kan vara bra, men på det följer inte att det blir bättre ju mera kalk man häller i. Höjd skatt på bensin vore också bra, men på det följer inte att ju högre den är desto bättre blir det. Äta frukt och grönt är jättebra för hälsan, men äter du femtio apelsiner om dagen får du problem med magen.

Inget av allt detta är heller bra för evigt och oavsett hur världen ser ut. De är instrumentellt bra, vilket innebär att de är bra på grund av konsekvenserna. För att göra skillnaden tydlig kan du jämföra med olika saker som många anser vara bra i sig helt oavsett sammanhang och tidsålder, till exempel att ta god hand om barn, gamla och närstående. Att behandla djur bra är ofta också något som anses gott i sig självt, även om många samtidigt kan tänka sig att tumma på det värdet för att människor ska få det bättre istället, vilket ju också anses bra i sig självt.

Om svälten fortsätter Svante:

Och visst har vi alla sett bilder på bilar där hela bagaget är fyllt med bröd för att symbolisera att etanolproduktionen orsakar svält. Men är det sant?

Vi har inte mer än en miljard hungrande människor för att det är brist på livsmedel, utan framför allt för att de hungrande är fattiga. Skall vi utveckla en ökad livsmedelstrygghet i t ex stora delar av Afrika måste de lokala marknaderna fungera bättre och då måste de lokala bönderna också få bättre betalt.

Det är väldigt viktigt att komma ihåg att ekonomisk efterfrågan inte är samma sak som mänsklig efterfrågan. Människor som både svälter och saknar pengar ger inte marknaden någon ekonomisk efterfrågan alls på mat, eftersom de inte kan köpa. Marknaden är alltså bara anpassad till människor med pengar, vilket är precis vad fattiga saknar.

Produktionen av mat i världen är dessutom så pass omfattande att det räcker till dubbla portioner åt alla. Därför är svält i första hand ett fördelnings- och transportproblem, även om det alldeles för omfattande köttätandet också spelar en viktig roll; nio tiondelar av all näring försvinner på vägen till fett- och muskeldisken. Julrumpa bidrar till både trevliga stunder och omfattande svält.

Och ska vi fortsätta att använda marknadsekonomi för att fördela resurser, vilket jag tycker, då måste vi hela tiden kritiskt granska vad det egentligen är för värden som marknaden fördelar, och till vilka. Det finns alltid en risk att karaktären på det som tillmäts ekonomiskt värde är artificiell, och att vi prioriterar låtsasvärden istället för de konkreta som har betydelse för levande varelser.

Ekonomisk efterfrågan måste motsvara mänsklig efterfrågan. Bara då leder ekonomisk frihet till mänsklig frihet, och av de två har bara mänsklig frihet något egenvärde.

I dag kan den globala ekonomin bevisligen inte hantera att människor går hungriga, och så har det varit länge. Argumentet är lekislätt: Om det i något samhälle finns både en marknad som är sammanknuten med den globala, samt människor som går hungriga trots att det finns tillräckligt med mat på marknaden, då fungerar marknaden inte som den borde.

Vissa hävdar förstås annorlunda. De säger att en fungerande marknad löser problemen, och att marknadskritiken därför är obefogad eftersom marknaderna i fattiga länder inte fungerar. Men de säger ju samma sak som jag! Skillnaden är bara att de inte tänker på att en dålig marknad inte lider, medan de människor som svälter gör det.

Både att marknader fungerar dåligt och att människor svälter är förstås viktiga problem, men när man ska välja i vilken ordning de ska åtgärdas så måste människorna komma först. Att till och med bara en enda människa svälter är dåligt i sig. Så är det inte med någon marknad. Där finns istället bara instrumentella värden.

Så att som till exempel Niklas Wykman hålla för sant att det som skapar välstånd, miljöengagemang och utbildning i grund och botten är marknadsekonomi, det är per definition marknadsfundamentalism. Fundament och grund är samma sak.

Dock finns det inget hinder för att det skulle kunna fungera att fördela resurser tillräckligt bra med marknadsekonomi, annat än skygglappar hos dem som tillsammans och i praktiken avgör hur marknaden ska se ut och fungera.

Nåväl. Svante avslutar sitt inlägg som följer, men läs det gärna i sin helhet. Det är inte särskilt långt, och om du blir ännu litet mera orienterad i etanoldebatten så är det en fördel för alla. (Kunskap kan vara solidaritet, också.)

Sammanfattningsvis: den nuvarande etanoldebatten är dubbelt vilseledande. Dels är prisökningen på livsmedel primärt orsakad av många andra orsaker än ökad användning av biodrivmedel. Dels är ökade priser i grunden inte fel om pengarna går till den lokala bonden.

Utmaningen är generell. Oberoende vad som produceras gäller det att skydda regnskogen och odla på ett hållbart sätt oberoende av om det är banan, kaffe, bomull eller etanolgrödor, och det gäller att handla på ett rättvist sätt så att de fattiga får ökad köpkraft.