På Svenska Dagbladet, som tycks ha råkat i svårartad inre kris när lönsamhet plötsligt ställs i konflikt med konservativt moraliska värden, har ledarredaktionen genom Johan Wennström till slut lyckats foga samman några begripliga rader: Skydda djur är civiliserat. Och de gör precis vad jag tidigare föreställde mig de skulle göra! De försöker kringgå sitt dilemma genom att projicera det på någon annan:

Upptäckten gjordes av en aktivistgrupp, Djurrättsalliansen, som har granskat en rad gårdar. På alldeles för många platser är det dåligt. Att aktivisterna har gjort sin undersökning är väsentligen bra. Vi behöver veta mer om hur det ser ut där djur lever i förvaring. Fel ska dras fram i ljuset. Men det ska inte hymlas med vad Djurrättsalliansen är för något. Den företräder extremism.

Och alla går väl på den lätta! Jaa jahaa tänker alla, äntligen förstår jag, det är aktivisterna det är fel på, då göör ju det där andra inte så mycket, mums-filli-babba!

Men vad är det som gör dem till extremister? Någonting vi redan vet är extremistiskt är att avslöja vanvård. Men det kan ju inte räcka! Och det står faktiskt mera om extremism i ledarbloggen:

Medlemmarna protesterar högljutt utanför butiker som handlar med päls. På sin hemsida skriver gruppen att restauranger som serverar gåslever "får räkna med demonstrationer". Och den sympatiserar öppet med ytterlighetsrörelsen Djurens befrielsefront, vars maskerade och ibland våldsamma medlemmar till exempel bryter sig in på Karolinska Institutet för att försöka hindra medicinska experiment på djur. Att Djurrättsalliansen uttalar sitt moraliska stöd för sådant är röjande.

Tre saker gör dem alltså till extremister:

1. De demonstrerar, och ibland låter det om demonstrationerna.
2. De är öppna med sin agenda och när de tänker demonstrera.
3. De sympatiserar med den värdegrund som helt andra organisationer utgår ifrån när de bryter sig in i lokaler istället för att demonstrera.

Jävligt extremt hörreni. Vad blir extremism imorgon tänker ni? Kanske åka båt precis som piraterna i de utfiskade vattnen utanför Somalia? Rösta på Vänsterpartiet som Lars Ohly? Trycka tidning som Aftonbladet?

Eller vänta, den här extremismens värdegrund var ju att man ska ta hand om djur ordentligt. Det är därför vissa personer stoppar djurförsök, medan andra demonstrerar eller filmar olovligen. (Eller skriver ledarblogg.)

Det de gör är inte extremism, utan demokrati. Att icke-våldsam civil olydnad är nödvändigt för att hålla en demokrati vid liv, accepterar de flesta som tänker på saken en smula. Hur stoppar man annars nästa tåg till Treblinka? Hur skulle allt detta annars ha uppdagats? Eller tänker ni att staten är en perfekt lagstiftare och genomförare nu, som i Kina? DET vore en intressant vändning.

Epitetet extremism passar helt enkelt fruktansvärt illa i sammanhanget (om man inte förstås tänker på djurhållningen). Och även om det hade varit verkligt farliga extremister som filmat, kanske Al Qaida, Swedish Meats, Unicef eller kanske till och med VEGETARIANER (Gudmundson bevare oss alla!), vad hade det haft för betydelse?

Ingen alls!

Men när Johan och gänget nu tänker på det här viset, vart för det dem egentligen? Tja, ponera att Moderaterna i lönndom börja avrätta nyliberala och konservativa ledarskribenter och andra skrikbloggare (och kanske lägger dem på smörgåsen), och att detta avslöjas av några högljutt demonstrerande människorättsaktivister medelst olaga intrång. Då skulle Svenska Dagbladets ledarredaktion tvingas avskriva protesterna som extremism – helt av egen moralisk övertygelse.

Nä. »Skydda djur är civiliserat« heter inlägget i ledarbloggen. Jag sympatiserar verkligen med den tanken, och önskar innerligt att ingen skada tillkommer ens de mest förhärdade koncentrationslägeruppfödarna. Precis som sina grisar har också de ett inneboende och alldeles eget värde.

Men ändå, Johan, är det verkligen så civiliserat att kalla dem för djur?

Det slog mig precis att de uppfödare som pekas ut faktiskt gör bort sig på ett ganska intrikat sätt, när de ställs inför att svara på hur de ser på den olovliga filmningen av deras djurhållning:

Om sina iakttagelser på en gård i Västergötland skriver Djurättssalliansen: "Tre dödfödda grisar. Fluglarvsangripna sår. Lamporna tända nattetid". En bild som enligt aktivisterna är fotograferad på gården visar en sugga med ett öppet liggsår som är täckt av flugor.

– Jag är helt främmande inför det här, jag har ingen aning om vad de menar, säger gårdens ägare till SvD.se.

Den västgötska grisuppfödare som SvD.se har pratat med ifrågasätter Djurättsalliansens metoder:

– Det är regelvidrigt av dem att komma in hit utan lov. Men om de hör av sig så är de välkomna att komma och titta.

Han skulle tänkt innan han öppnade munnen. Nu påstår han ju samtidigt både att det var hos honom de filmade och att filmen inte visar hur det ser ut där. Man tar sig för trynet.

(23.40) Uppdatering: Har precis sett Jan Åke Robertsson stå i Aktuellt och säga att kontrollen är total, och att inga julskinkor tidigare varit ledsna grisrumpor. Jaså:

I Sverige har grisuppfödarna länge talat om svenska glada grisar med knorr på svansen. Men hur glada är de egentligen? Mattias Gårdlund varnar för att det finns ett rejält glapp mellan lagar och verklighet även i Sverige. Även om medelgrisen har det betydligt bättre.

– Det är ju välkänt i näringen att många svenska uppfödare lägger på för lite strö, men man väljer att blunda trots att kraven inte efterlevs. Näringen behöver ta sitt ansvar, annars blir det ett hyckleri där handeln och kunderna luras och där djuren får betala, säger han.

Bo Algers är professor vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och expert på svinproduktion. Han pekar på att 20 procent av de svenska grisarna har så allvarliga skador som upptäcks vid slakt att de får anmärkning.

– I många fall är för lite strö på golvet en kraftigt bidragande orsak. Man ser det till exempel på kultingar som får djupa sår av betonggolvet på framknäna då de ska dia.

Om kontrollen inom branschen nu faktiskt är total, så är en femtedel av de grisar som uppfödarna skickar till slakt anmärkningsvärt allvarligt skadade. Om kontrollen inte är total så kan det handla om fler. Hur många skickas inte ens till slakt för att där genomförs kontroller?

Återigen: När det offentliga samhället inte genomför några kontroller att tala om, och någon självkontroll inte finns över huvud taget, då är den här typen av aktioner det enda som återstår. Demokrati är olagligt innan det blir statsskick, och civil olydnad är en nödvändighet. Eller borde det kanske kallas civiliserad olydnad?

Tänk dig att du har en lagstadgad rättighet att leva hela ditt liv på en yta om 1,2 kvadratmeter, och att du tvingas göra just det. Där här är värre.

Filmen spelades in i Blackstaby utanför Flen av Djurrättsalliansen. SR Ekot bekräftar uttryckligen att filmen är autentisk, så den frågan lämnar jag därhän tills vidare.

Ekots reporter Daniel Öhman intervjuade Johan Beck Friis, som arbetar på Sveriges veterinärförbund, om vad han ser i filmen:

Johan: Ja, det var ett grisstall där förhållandena var fullständigt oacceptabla enligt den svenska lagstiftningen, och enligt djurskyddsaspekter också. Man såg åtminstone en död gris, som låg i avföring, och de andra tuggade på den och hoppade på den. Det fanns ett antal skadade grisar som man såg, med benskador som inte verkade nya, utan har uppstått för ett antal dagar sedan. Det här är någonting som man normalt ska åtgärda omedelbart, när man ser det som djurägare. Man ska behandla de här grisarna, kalla på veterinär eller avliva dem, men här har de bara lämnats åt sitt öde.

Sedan fanns det inget strö, som jag kunde se, i någon av boxarna, och inte heller i gångarna mellan boxarna, vilket ju är var man brukar tappa strö om man ströar inne i boxarna. Alltså, det var halmfritt, vilket gjorde att grisarna hade ingen aktivitet för sig. De kunde inte få den tuggaktivitet som de behöver, som det finns en lagstadgad skyldighet att ge dem.

I vissa boxar så tyckte jag att det såg ut att vara för många djur, även om det är svårt att säga utifrån en film. Men ett slaktsvin som väger runt hundra kilo ska cirka 1,2 kvadratmeter att röra sig på, per gris, och det såg det inte ut att vara här. Normalt så brukar man stoppa in fler grisar i varje box när de är små, och sedan flytta dem och jämna ut antalet grisar när de blir större. Här verkar det inte som att den där förflyttningen har skett.

Alla djur, i princip, var mer eller mindre smutsiga, och också det tyder på att här fungerar inte utgödslingen och grisarna saknar möjlighet att ligga ned utan att ligga i sin egen avföring. Generellt sett så verkar det inte ha varit någon tillfredsställande tillsyn här. Djurskyddslagen säger att djur ska ses till minst en gång om dagen, och är djuret sjukt ska det ses till oftare, och det ska åtgärdas. Det har inte skett här, det är väldigt tydligt.

Daniel: Den här grisen som de står och äter och tuggar på, såg den ut att ha dött nyss eller har den legat ett tag?

Johan: Den såg ganska uppsvullen ut, så den har nog legat där ett tag. Det är ingen nyligen död gris, utan den har legat… ja, det är svårt att säga hur länge, men som sagt, några timmar åtminstone, och förmodligen något dygn innan den hamnat i det där skicket.

Daniel: Det här med att de tuggar på en annan gris, hur tolkar du det?

Johan: Dels ser jag det som ett stressymtom. Det ligger en död gris i deras box, och det är någonting som de blir stressade av. Samtidigt så tyder det på att de inte har någonting meningsfullt att pyssla med under sin tillvaro i boxen, och då biter de på det som finns. Normalt ska de ju böka i halm och strö, men nu finns det inget sådant här och då tar de vad som finns, det vill säga den döda grisen.

Daniel: Men om de nu äter på den här grisen, och sväljer ned kött från en gris som har dött av någon sjukdom, finns det några hälsoaspekter på det?

Johan: Ja, visst gör det det! Det här är ju inte någonting som är tillåtet på något vis, och det är inte acceptabelt i hygienisk synvinkel heller. En död kropp innehåller massor med bakterier som sedan kan sprida sig till levande djur som äter på den. Den här grisen skulle ha tagits bort för länge sedan. Den skulle ha behandlats och separerats redan innan den dog. Det här är otillåtet och oacceptabelt på alla sätt, både hygieniskt och djurskyddsmässigt.

Daniel: Om man tittar i stallen och inte ser någon halm någonstans, kan grisarna ha ätit upp den bara, helt enkelt?

Johan: Visst, om man bara ger dem några strån så kan de äta upp det, men då brukar det vara halm i gångarna där man gått med sin skottkärra eller vagn och spridit halm inne i boxarna, och jag såg inga sådana spår heller. Dit kommer ju grisarna inte åt att äta upp halmen, så här verkar det som att de inte har fått någon halm över huvud taget. De har inte fått möjlighet, och det krav som ställs på [ägarna har inte uppfyllts], att jobba med halmen.

Daniel: Sammanfattningsvis, hur illa var det på de bilder du såg?

Johan: Jag tycker det här är högst anmärkningsvärt, så här får det inte gå till. Det här är, som jag såg det, ett grovt fall av vanvård av djur, och här ska man som privatperson eller medmänniska över huvud taget anmäla detta så fort som möjligt till Länsstyrelsen, som är den myndighet dit man anmäler misstänkta fall av brott mot djurskyddslagen. Hit måste komma en inspektör och göras en undersökning, och se till att de här djuren tas hand om på ett sätt som är acceptabelt, och att djurägaren får reda på att det här är en hantering som inte är tillåten. Sedan får man vidta vidare juridiska åtgärder mot den här djurägaren också, utifrån vad man hittar under undersökningen, men i första hand så gäller ju att djuren får den omvårdnad som de behöver.

Daniel: Okej. Vill du säga något mer?

Johan: Ja, jag tycker det är skrämmande att sådana här scener finns, sådana här besättningar, att det har fått gå så långt. Samtidigt så ska man veta att det här är ett brott mot den svenska lagen, så att det är ingen normal syn i ett svinstall att det har gått så här långt.

Djurägaren måste få reda på att hans hantering av djuren inte är tillåten. Det är ett grovt fall av vanvård, säger Johan.

Men jag misstänker att ägaren faktiskt är mycket väl medveten om detta. Gården i Blackstaby där filmen spelats in ägs av en Lars Hultström, och Lars är inte vilken skitkorv som helst. Han är ordförande för köttböndernas branschorgan Swedish Meats¹, samt styrelseledamot i HK Scan, Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Svenska Djurhälsovården AB. Ja, ni vet Mamma Scans köttbullar och allt det där, tevereklamen där smala människor äter stora korvar i ultrarapid som om det handlade om extra nyttiga morötter. Snart i en butik nära dig.

Johan nämner även att detta inte är någon vanlig syn på grisgårdarna, men det finns anledning att tvivla på att han känner till sanningen i den frågan. Ekot igen:

Djurrättsalliansen hävdar att vanvården är mer omfattande än så.

Totalt sett har deras aktivister besökt ett hundratal gårdar under två års tid. Besöken, som har skett utan ägarnas vetskap, har dokumenterats med stillbilder och video.

Och visst, helt oavsett om den dokumentation de gjort är tillförlitlig eller inte, så verkar det väl inte orimligt att ekonomiskt hårt pressade grisproducenter städar och fixar lite extra när det är dags för inspektion? Det handlar visserligen inte om att städa »lite extra«, utan om att nå upp till minimikraven endast när staten kommer och ser hur man sköter sig, men skillnaden är inte på något vis principiell.

I Djurrättsalliansens pressmeddelande berättar de om att stallarna snyggas till när det blir dags för inspektion, medan standarden i vanliga fall är en helt annan:

– Jag var förberedd på det värsta men vad jag såg var värre än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag såg grisar med brutna ben som hasade sig fram på betonggolvet, kultingar som åt på sitt döda syskons ansikte och en sörja som jag först när jag kom riktigt nära insåg var en död, förruttnad gris. Det var vidrigt, vittnar Annika Nilsson som besökt flera anläggningar.

Förutom rena vanvårdsfall har även till synes välskötta gårdar besökts. Djurskyddsinspektörernas protokoll vittnar om rena och fina gårdar men vid ett oanmält besök syns en annan bild. Grisarna saknar strö, det är skitigt i boxarna och svansbitning förekommer på mer än hälften av de besökta gårdarna. De kala betongboxarna utan någon stimulans leder till stress och allvarliga psykiska problem som tar sig uttryck i svansbitning, kannibalism, gallerbitning och slagsmål.

Nu kommer en ny inspektion att göras, kanske redan idag. Tror ni de hinner få ordning på stället så snabbt? Slänga halm torde vara lätt, smutsiga grisar kan tvättas med högtrycksspruta, och de som hade skador kan sänkas i gödselbrunnen.

Ekot fick till skillnad från Svenska Dagbladet tag på Lars. Vi får väl anta att han ännu inte hunnit tänka efter sedan han sett filmen:

Lars: Jag har ingen kommentar. Jag vet faktiskt inte ens vad det rör sig om.

Daniel: Men vi kan berätta vad det rör sig om! Det handlar om döda djur som lämnas utan åtgärd i boxarna, det handlar om ingen halm alls över huvud taget hos slaktsvinen, det är smutsiga djur och att…

Lars: Jag har ingen kommentar till det, jag vet inte riktigt var det kommer ifrån.

Daniel: Men du vet väl hur det ser ut i dina lokaler?

Lars: Ja, det vet jag ju naturligtvis. Jag har ingen kommentar till det.

Inga kommentarer. Vad betyder det att någon inte har några kommentarer? Skulle det vara sant att Lars inte egentligen har någonting att säga om detta, så är han antagligen först i världshistorien med att i media påstå sig ha inga kommentarer, utan att ljuga om det. Inga kommentarer har man när sanningen är obekväm, antingen för att någon styrelse ännu inte bestämt vad man ska tycka, eller för att man inte kommit på någon vettig lögn ännu. Det senare är mera sannolikt fallet just här.

Hade Lars varit säker på att inga missförhållanden råder på hans gårdar, då hade han nog haft både det ena och det andra att säga. Hade Lars brytt sig om grisar över huvud taget, så hade han åtminstone sagt att det inte såg särskilt trevligt ut, åtminstone.

Anmärkningsvärt med artikeln i Svenska Dagbladet jag länkade tidigare liksom den om nyinspektionen är för övrigt den redaktionella skepsis de känt sig tvingade att uttrycka, genom en stor mängd »uppger TT«, »enligt Ekot«, »de andra grisarna ska ha tuggat på kroppen« och »hävdar aktivisterna«. Filmen är ju där. Marknadsanpassade men bajsiga grisar verkar utgöra ett svårt moraliskt dilemma för vissa, så svårt att det är bäst att sprida vad tvivel man kan komma undan med.

Andra har så svårt att svälja att deras köttbullar och julskinkor ligger i bajs och tuggar på självdöda syskon, att de helt blundar för det. Ännu är det främst i olika kommentarfält under artiklarna, men jag misstänker att tanken kommer sprida sig till de som har att försvara missförhållandena. De menar alltså att de verkliga skurkarna är aktivisterna, som även om de bara filmat där det varit olåst har gjort sig skyldiga till någon form av intrång. Det säger sig självt att en sådan inställning inte är särskilt genomtänkt. (Fast det finns uppenbarligen någon slags rättighetslogik bakom vissa fall; de hade ingen rätt att avslöja att andra gör fel, och därför kan vi skälla ut dem och sedan låtsas som om ingenting hänt.)

Nu polisanmäler de i vilket fall nittio av det hundratal grisboenden de dokumenterat.

Civil olydnad är över huvud taget en ganska självklar nödvändighet i alla samhällen; om alla istället ovillkorligen följde samtliga lagar, skulle till exempel statliga oförrätter vara omöjliga att stoppa. Grattis till nazistlogik! I det här fallet handlar det dessutom om ett sådant oerhört harmlöst fall av olydnad – de öppnade en dörr, filmade, hjälpte vid något tillfälle en gris som fastnat med huvudet i ett galler, och gick sedan därifrån – att man kan undra om de som skyller på filmarna verkligen vet vad en gris är för något, om de känner till att kött faktiskt är djurbitar, och förstås om de själva har husdjur med bajs på inlåsta i en garderob.

Men så kan jag ju inte avsluta inlägget. För Eskil Erlandsson har lyckats säga något:

– Risken är påtaglig att konsumtionen av både skinka och andra grisköttsprodukter går ned. Den här typen av skandaler får effekter, det vet vi utifrån tidigare skandaler, säger jordbruksministern.

Bäste herr jordbruksministern, det är precis vad jag hoppas sker!

Problemet är att grisar ska vara lönsamma istället för att må bra. Nu finns en chans att de slutar vara lönsamma, och kanske till och med får finnas till för sin egen skull istället. Men det tycker du är en risk, och är därmed själv en avgörande beståndsdel av den skit som grisar försöker sova i.

(15.30) Uppdatering: Oväntat, jätte, att problemet löses internt inom det aktiebolag Lars själv sitter i styrelsen för:

– En del andra sjuka grisar sattes under behandling, men jag kan inte säga hur många grisar det rörde sig om, ej heller hur många som avlivades [säger Jan Åke Robertsson, vd för Svenska Djurhälsovården AB].

Det kallas att göra PR-förlusten så liten som möjligt, det de pysslar med. Man måste bara minnas att företagslogik inte är detsamma som etik, och att när vice direktör Jan Åke säger att han »inte kan säga«, så är det knappast för att han inte vet eller inte kunnat få reda på, utan för att all ny information gör sig bra i media.

Kanske tycker någon att det är pinsamt för dem. Lars gör en paus från sina styrelseuppdrag, ungefär som om det handlade om att ha smitit från teve-avgiften, med budskapet att han tar »time-out med anledning av dagens händelser«. Och visst, det känns säkert pinsamt när man hängs ut i media så här. Då passar det kanske att ta ledigt en stund.

Men det här handlar inte om att det är pinsamt. Det handlar om att det är för jävligt! Avslöjandet i all ära, men problemet är djurhållning och ekonomistisk psykopati, inte olåsta ladugårdsdörrar och filmande aktivister. »Dagens händelser« är en relativt obetydlig konsekvens, inte någon orsak.

1. Det verkar vara ett rätt vanligt missförstånd att branschorganet heter Swedish Meat, men så är det alltså inte; Meats ska det vara. ↩

Det var på tiden att detta blev av. Kuniri har legat färdig och kurat på en dator i mitt vardagsrum i över ett halvår nu, utan att riktigt vilja bli av. Ambitionen att ge mitt politiska och etiska skrivande en egen plats har alltså funnits ganska länge. Förr, då jag skrev mina politiska inlägg på samma blogg som allt annat, var målet att försöka få alla olika typer av skrivande att smälta samman och influera varandra både stil- och innehållsmässigt. Till en viss grad fungerade det, men just de inlägg som i fortsättningen kommer att hamna här var mycket bångstyriga i detta avseende.

Som invigning och idéförklaring torde det räcka med att förklara de fyra orden i sidhuvudet: Kuniri, sägen, selvutfødelse och satyagraha. Jag kommer att presentera dem i den omvända ordningen, och avslutar med att kommentera symbolen där uppe lite grand.

Satyagraha

Begreppet är ganska svårförklarat, åtminstone om man vill tränga djupare i vad det innebär. Ordet är en sammansättning på sanskrit av orden satya, vilket betyder sanning, och agraha som betyder ungefär hålla fast vid. Satyagraha var vad Mohandas Gandhi kallade den konfliktlösningsmetod han utvecklade och praktiserade. Vad det egentligen innebär att praktisera satyagraha förklaras inte särskilt ingående av ordets bokstavliga innebörd, alltså att hålla fast vid sanningen. Dock räcker det ännu att förstå ordet i främst den betydelsen. Det bör sägas direkt att fasthållandet vid sanningen inte innebär att trilskas eller vara obönhörlig; »sanning« är inte någonting i absolut mening uppnåeligt, utan bör förstås som ett strävansmål. Det är en riktning man går i, inte en punkt man vägrar flytta sig från.

Men nu har jag valt att använda Mohandas eget ord, trots att innebörden här främst är denna ganska ytliga. För att närmare förklara varför är det lämpligt att gå vidare till nästa ord.

Selvutfødelse

Ordet har jag lånat av Arne Næss, och som en lämplig översättning till svenska betraktar jag självförverkligande.

I sin bok Gandhi lägger Arne försöksvis fram en grundnorm och sex hypoteser för den filosofiska gruppetik som Mohandas politiska etik bygger på. Grundnormen formulerar han såhär:

Försök att förverkliga ditt jag fullständigt.

Självförverkligande vill jag förstå som att man i livet söker efter sanning. Våra liv, i sin tur, kan förstås som bestående av två delar, personer och deras handlingar. Redan här ligger en grundläggande distinktion framför oss, nämligen att skilja på sak och person; Mohandas menade att det inte finns några antagonister, bara antagonismer. Meningsskiljaktigheter är alltså aldrig personliga, utan enbart sakliga. Sanningen är därutöver sådan att alla faktiskt strävar efter den på något sätt. Alla missförstår vi den, men på olika sätt.

De sex hypoteser Arne fortsätter sin presentation med får närmare förklara vad grundnormen innebär:

1. Självförverkligande förutsätter att du söker sanningen.
2. I sista hand är alla levande varelser ett.

Den andra punkten förklarar han helt lysande:

Hypotesen att alla levande väsen »i sista hand« är ett kan också formuleras så att alla levande varelser djupast sett utgör en enhet. Avgränsningen mellan en själv och andra kan inte vara huden. Vi har i det dagliga livet förvisso ett begrepp om att det egna jaget inte är det som befinner sig innanför en viss jacka och under en viss hatt, utan är mycket svårare att avgränsa. Om vi frågar vad det är vi söker i världen, i vårt liv, kommer vi oundvikligen att finna att vårt jag i stor utsträckning sammanfaller med andras, i kontakt med vänner, anhöriga – några vi identifierar oss med. Vi är inte bara egon.

Den tredje hypotesen utvecklar detta vidare:

3. Våld mot ditt jag omöjliggör fullständigt självförverkligande.

Utövar man våld emot en annan levande varelse, utövar man ytterst även våld emot sig själv. Ordet »våld« ska här förstås i en mycket vid mening, inte begränsad till enbart fysiskt och psykiskt våld. Ytterst tror jag det handlar om att i handling våldföra sig på sanningen, och då handlingar påverkar personer innebär ett »osant« handlande gentemot andra att man bryter mot grundnormen på det sätt som följer av de tre första hypoteserna:

4. Våld mot en levande varelse är våld mot dig själv.
5. Våld mot en levande varelse omöjliggör ett fullständigt självförverkligande.

Den sista hypotesen tycks följa av de tidigare fem på ett sätt som är svårt att reda ut:

6. Arten av de medel som används förutbestämmer arten av de mål som kan nås genom sådana medel.

Detta innebär att ändamålen helgar medlen om och endast om medlen är ändamålen. Med andra ord helgar ändamålen inte medlen, och det är moraliskt riktigare att genomföra ändamålen än att genomföra någonting annat för att uppnå dem.

Nu dök ordet »moraliskt« till slut upp. Vad ordet i betyder det här sammanhanget bör också sägas någonting om, eftersom bruket i viss mån skiljer sig från vad man stöter på inom traditionell västerländsk etik. Utgångspunkten får bli det väsentligaste i den gruppkonfliktlära som Arne redogör, vilken i skenet av det ovanstående formuleras såhär:

Sök sanningen och förverkliga icke-våld.

På det teoretiska planet är det sanningen som är rättesnöre. Problemet med sanningen är att den måste uppnås och förstås, vilket inte bör förstås som särskilt lätt att genomföra till fullo. Jag tror själv inte att någon någonsin klarat det, och kanske har ingen ens varit i närheten. Den sanning (eller Sanning) som Mohandas sökte kallade han Gud. För att förstå detta måste en distinktion göras som är ganska knivig. Själv har han beskrivit det såhär:

I would say with those who say God is Love, God is Love. But deep down in me I used to say that though God may be Love, God is Truth, above all. If it is possible for the human tongue to give the fullest description of God, I have come to the conclusion that, for myself, God is Truth.

But two years ago I went a step further and said that Truth is God. You will see the fine distinction between the two statements, viz., that God is Truth and Truth is God. And I came to the conclusion after a continuous and relentless search after Truth, which began nearly fifty years ago.

Till en början trodde han alltså att vad vi menar när vi säger »den högsta sanningen« i själva verket är Gud. Men han ändrade sig strax till det omvända förhållandet: När vi säger »Gud« så menar vi i själva verket den högsta sanningen! Även ateister söker »Gud« i den här meningen. Mohandas skilde därmed ateism ifrån gudlöshet, och teism ifrån att tro på en gud.

Att eftersträva sanning i alla sina handlingar är ett gemensamt mål för alla livs- och världsåskådningar, och ytterst för varje levande varelse. Så menar jag att den grundläggande normen bör förstås, och lägg noga märke till att de religiösa aspekterna av denna etik inte längre har någon relevans i fråga om dess giltighet, om det inte är så att tron på en absolut sanning skall betraktas som alltigenom religiös. Då är det dock inte sanningens karaktär som sätts i fråga, utan dess existens över huvud taget. Jag är övertygad om att nästintill varenda kotte skriver under på påståendet »en sanning existerar« inte är någonting unikt för religionerna. Det är istället en (kunskapsteoretisk) trosuppfattning som troligtvis alla religiösa och en överväldigande del av alla icke-religiösa har gemensam.

Det jag vill poängtera här, är att en traditionellt simpel kategorisering av handlingar såsom fel, tillåtna eller påbjudna inte är tillräcklig. Det är på ett teoretiskt och idealistiskt plan godtagbart att klassificera handlingar på det viset, men samtidigt förutsätter det att man faktiskt redan känner till den objektiva sanningen om allting. På det praktiska plan som levande varelser faktiskt rör sig är det istället strävan som har ett intrinsikalt moraliskt värde, och alltså är något rätt eller fel i sig. Det enda denna etik alltså säger är en plikt, är att i all handling sträva efter sanningen, och detta eftersom det är något gott i sig. Vissa skulle antagligen invända att det är orealistiskt att kräva något sådant av människor. Mitt svar är att de nog tolkat sanningssträvan i en alltför snäv bemärkelse; tanken är att detta faktiskt är någonting som alla levande varelser verkligen har som gemensamt högsta mål, redan nu.

Att bedöma handlingars moraliska status handlar därför i mycket högre grad om att placera dem på en steglös skala än om någon kategorisering. Den perfekta handlingen är ännu och kanske för alltid ogenomförd. Därför är det tydligare att tala i termer av moraliskt mera rätt eller fel.

Vad för mål alla levande varelser ytterst delar, måste inte tvunget vara den selvutfødelse jag talat om här, men det är med all säkerhet det bästa förslaget jag känner till. Varför är det då så viktigt att finna ett sådant gemensamt mål? Därför att det är detta mål man bör ta fasta på när man ska lösa konflikter! Konflikter är en typ av våld, som ordet används här. Vissa konflikter är harmlösa, andra mycket fysiskt våldsamma. De är ändå i grund och botten av samma slag, eftersom de förhindrar självförverkligandet.

Sägen

Det är här som sägen kommer in i bilden. Alla handlar vi utan att känna till sanningen om allting, och därför är vår kunskap om världen helt eller delvis falsk. Som organiserat samhälle delar vi sådan egentligen falsk kunskap med varandra; vi håller den tillsammans och åtminstone tills vidare för sann. Detta är mycket påtagligt inom politiken, där opinioner svänger och åsikter är delade. Alla kan inte ha rätt samtidigt om allting, för då hade inga politiska meningsskiljaktigheter kunnat existera. Med sägen avser jag den typen av trosuppfattningar vilka jag, du och många andra med oss håller för sanna tillsammans, samtidigt som vi inte ytterst kan härleda dem ur någonting absolut sant. Praktisk och faktiskt politik består till största delen, om inte faktiskt helt och hållet, av sådana övertygelser. Ideologi också, men i många fall till en något lägre grad.

Vad spelar då konflikter för roll i samhället? För att svara bör vi särskilja vad det innebär att ha delade åsikter och att ligga i konflikt med varandra efter samma linje som den jag dragit mellan handling och person. En konflikt mellan personer bryter i (mycket) högre grad emot grundnormen än en konflikt mellan åsikter. Därför är en oerhört viktig del av politiken att man söker personligt samförstånd. Det är till och med så att det är bättre att söka ömsesidig (personlig) respekt i relationen till sina absolut värsta meningsmotståndare, än i relationen till de man delar åsikt med. Detta går att göra kring gemensamma mål, och det yttersta gemensamma mål vi ännu funnit är strävan efter självförverkligande och sanning. Kring detta kan man enas som personer, och sedan tillsammans använda sin meningsskiljaktighet som en fördel istället för ett hinder. Ur en meningsskiljaktighet kan komma både våld och konstruktiv diskussion, och vi bör sträva efter det senare.

Kuniri

Strävan efter att på detta sätt finna gemenskap i vad man ännu inte vet, istället för att skapa personliga konflikter grundade i skillnaderna mellan vad man ännu vet, är vad jag menar med Kuniri. Ordet är esperanto, och sammansatt av delarna »kun«, vilket betyder med, och »iri« som är att gå. Det bör förstås både som en uppmaning och som en åsiktsförklaring. Gå med, inte mot! Det är bättra att tycka olika tillsammans, än i konflikt med varandra.

Stjärnan

Bloggen är alltså individualistisk på så vis att individen självförverkligande är av vikt, kollektivistisk eftersom alla i detta är beroende av varandra, humanistisk eftersom man bör skilja på sak och person och grunda sin samhällssyn i det alla människor har gemensamt, samt icke-humanistisk då människan inte är den enda levande varelsen i ekosfären.

Därmed är vi framme vid den mörkt gröna stjärnan, som faktiskt utgör en arbetshypotes. Den mörkgröna färgen representerar ett mera djupekologiskt perspektiv, och Arne Næss var en av förgrundsfigurerna inom den djupekologin. Den femuddiga stjärnan i sin tur står här för solidaritet grundad i att allt levande ytterst är ett. En grön femuddig stjärna symboliserar även inom esperanto-rörelsen internationell och »supranationell« solidatitet. Den arbetshypotes stjärnan symboliserar är att en sådan politisk åsiktsförklaring är den som ligger överlägset närmast vad som hittills blivit sagt.

Avslutning

Innan jag lämnar er åt andra tankar vill jag nämna ytterligare tre saker. För det första en kort kommentar om innebörden i ordet icke-våld. Detta är någonting helt skilt ifrån pacifism! Icke-våld bör inte förstås som enbart avsaknaden av våldsamt handlande, utan även som avsaknaden av i förlängningen våldsamt icke-handlande. Där pacifismen alltid väljer passivitet, föredrar jag oftast icke-våldsam handling. Den vanligt förekommande distinktionen mellan våldsam handling och icke-våldsam icke-handling är inte heltäckande, och detta leder till allvarliga missförstånd. Den moraliska gränsen mellan mera bra och mera dåligt löper inte mellan handling och icke-handling, utan mellan våldsamt och icke-våldsamt handlande (och icke-handlande).

Pacifismen förhåller sig passiv i våldsamma konflikter, och många tycks därför mena att våldsam handling är det enda alternativet. Så är det inte! Icke-våldsam handling är, liksom i förlängningen icke-våldsam icke-handling, att föredra framför både våldsam handling och i förlängningen icke-våldsam icke-handling. Att stå för icke-våld är därför någonting helt annat än att vara pacifist.

Det andra är ett språkligt påpekande. I min strävan att skilja på sak och person, har jag valt att inte skilja på person och befattning. De personer som i framtiden kommer att omnämnas i den här bloggen, kommer att inledningsvis i varje inlägg kallas vid både för- och efternamn, och därefter enbart vid förnamn, åtminstone så länge det inte finns någon risk för sammanblandning. Syftet är inte att bruka något nedsättande maktspråk, utan raka motsatsen; med störst äkta respekt bemöter vi vanligtvis de människor som står oss närmast, och dem tilltalar vi vanligtvis vid förnamn. Jag vill alltså även själv tilltalas så.

Så till sist, en brasklapp. Även den rör det mera språkliga. Att detta inlägg saknar självironi torde vara uppenbart, men så kommer det inte alltid att vara. Politisk dialog idag är mycket konfliktorienterad, i synnerhet i massmedia, vilket i skenet av det ovanstående är ett ganska allvarligt moraliskt fel. Det tonfall som politiska bloggar vanligtvis gör bruk av beror givetvis på just detta förhållande. Till slut är det här ändå en politisk blogg, inte en moralfilosofisk, och författaren människa, inte övermänniska. Precis som alla andra. Att skriva här är en del av min strävan efter självförverkligande, inte en berättelse om hur det ser ut när man väl är där. Återigen, sanningen är en riktning man går i, inte en punkt man vägrar flytta sig från.