Många miljöpartister är litet missnöjda, och jag är en av dem. Miljöpartiet har ändrat sig om skattereduktionen av det som kallas hushållsnära tjänster. Nu ska de få vara kvar, för jobbens skull. Tills konjunkturen är bättre, sägs det, vi vill inte göra något som leder till färre jobb.
I och för sig, för att ändå ta det på allvar: Att på jättemomangen stöka om helt och hållet är inte bra. Subventionerna formar vardagen för människor i dag. Jag tänker förstås mest på dem som arbetar, och inte dem som får städningen betald av staten. Därför är det vettigt att ta det lugnt.
Men lugn utesluter inte handling!
Här citeras utan förbehåll Hållplats Hådén:
Några invändningar mot detta:
1. Det finns effektivare sätt att begränsa arbetslösheten mer.
2. Den viktigaste frågan just nu är inte jobb, utan klimat.
3. Beslutet gör rika rikare, när pengarna akut behövs till annat.
4. Självklart vill vi göra vissa saker som leder till färre jobb, bland annat stoppa pälsfarmerna i Sverige.
Statistiska Centralbyrån berättar även så här:
Det är mycket ovanligt med hushållsnära tjänster bland personer med låg inkomst. Halva befolkningen (20 år och äldre) hade 2008 en årsinkomst under 200 000 kronor. Av dem var det endast 6 promille som hade denna skattereduktion. Bland de fem procent av befolkningen som hade över en halv miljon i årsinkomst var det däremot betydligt vanligare. Drygt sju procent av dem hade skattereduktion för hushållsnära tjänster.
Häng med nu: Tar vi 0,07 genom 0,5 / 0,05 så blir det 0,007, vilket är 7 promille. Därmed har fler personer i den tjugondel av befolkningen som har högst inkomst tagit del av skattereduktionen, än i de tio tjugondelar som har lägst inkomst. (Eller räknar jag helt tokigt?)
För mig framstår det som ett litet underligt sätt att vara rädd om skattebetalarnas pengar, vilket ju samma skattereduktioners främsta försvarare gärna säger att man ska vara. Men det går säkert att vrida det argumentet ur led på något vis, med rätt trampolin för den statistiska volten, och för själva presentationen ett munläder av mockakvalitet. (Köttsidan av huden utåt, alltså.)
Det ligger däremot i linje med George W. Bushs inställning till skatter: Man ska få ta del av skattepengarna i proportion till hur mycket man skattar. Skattar du inte, då är det offentliga inte till för dig annat än i undantagsfall. Skattar du däremot massvis, som till exempel Per Gessle gör, så ska du få den bästa service staten har att erbjuda.
Fast vad jag mest av allt kommer att tänka på är Arne Næss kriterium för teknokrati: Att man ägnar sig mera åt medlen än åt målen. När antika filosofer som Sokrates, Platon eller Aristoteles skulle komma fram till det optimala sättet att organisera samhället, så pratade de mycket om det högsta goda.
Om vi smusslar bort de religiösa aspekterna av det begreppet, så blir någonting ändå kvar. Syftet med att hjälpas åt var självklart för dem. Istället för att slösa tid på att alla odlar sin egen rova, sular sin egen doja, utbildar sitt eget barn och bygger sitt eget hus, så bor vi ihop i samhällen. På så vis får vi mera tid över till att ha roligt med varandra, eller för oss själva om vi känner för det.
I dag är det idealet verkligen helt borta. Det har förvisso gått över två tusen år sedan dess, men idén är knappast så förbannat dammig att vi kan låtsas som om den aldrig funnits. Meningen med ett samhälle nu är att vara bäst på allting, och effektivast. Mera än i går ska man jobba varje dag, för annars… vet ingen riktigt vad som händer.
Men det är ju det som är problemet!
Birger Schlaug skrev om en aspekt av det här alldeles nyss:
Tanken är givetvis logisk för den som ser möjligheterna att hålla igång tillväxten genom att göra alltmer av våra liv till en fråga om att köpa och sälja. Allt som sker utanför ekonomin – som att bädda sin egen säng och gå till dagis med sina egna barn – är av ondo. Kan också detta föras in i den formella ekonomin så ökar de ekonomiska volymerna.
Ekonomin är litet som ett gammalt körsbärsträd. Den är bra att ha, man kan sitta i skuggan och ta det lugnt och bären är goda, även om några tycker de är för sura. Men får trädet chansen så tar det över hela trädgården med sina rotskott, så att inget annat får plats och marken sticks så att man inte kan gå barfota på sommaren.
Nu kom jag förresten på att det faktiskt finns de som vet vad som händer om vi gör något annat än att jobba mera och mera. Vår finansminister Anders Borg vet till exempel. Han berättade i Ekots lördagsintervju för ett par år sedan om risken att människor börjar konsumera mera fritid när de får pengar över. Så säger man tydligen inom nationalekonomin. Då verkar det konstigt att den sägs vara värdeneutral och inte alls något moraliserande.
Vi kanske borde fråga oss varför vi har något samhälle egentligen. Är det för att kunna jobba mera och ha mindre fritid, eller är det för att jobba mindre och ha mera fritid?
Verkligheten är förstås så pass komplicerad att det inte räcker med att bara kunna svara på en enda fråga för att klara av den. Fler och svårare frågor måste besvaras, annars blir det väldigt krångligt. Men har man inget svar på ens en sådan ganska enkel fråga, då är man istället helt chanslös.
