God morgon! Roligt med litet ståhej för lilla mig, tycker jag. Det är ju inte särskilt vanligt med diskussioner inom politiken om vad min lilla kant av den gröna rörelsen håller på med. Därför passar jag på att försöka göra något slags reda i alla begrepp som dyker upp, men som ingen riktigt tycks kunna använda ordentligt.

Här är de svåra orden:

• Ekologism. En varierad och inte särskilt väldefinierad politisk ideologi, som bär upp det som kallas grön politik.
• Djupekologi. En uppsättning ståndpunkter, men också en rörelse. Den som åtminstone ställer sig bakom plattformen kan kallas djupekolog.
• Ekofilosofi. En akademisk och tvärfilosofisk disciplin. Någon som studerar eller sysslar med ekofilosofi kan kallas ekofilosof.
• Ekosofi. En personlig ekofilosofi, alltså ett eget förhållningssätt till (bland annat) människa och natur. Någon med en medvetet genomtänkt och uttalad ekosofi kan kallas ekosof.

Värt några kommentarer, inte sant?

Ekofilosofi

Ekofilosofi är inte någon filosofisk eller politisk övertygelse, utan en akademisk disciplin på samma sätt som ekonomi, ekologi, psykologi eller matematik. Fokus ligger på frågor som ekologin och filosofin har gemensamma, och i centrum finns problem rörande mänsklighetens plats i naturen.

Djupekologi

Till att börja med så är det många som säger sig ha svårt att skilja djupekologi från ekosofi. Men förhållandet mellan dem borde gå att reda ut.

Den djupekologiska plattformen är egentligen bara åtta påståenden. Ställer man sig bakom samtliga, så kan man i viss mån redan kalla sig en del av den djupekologiska rörelsen. Varför man instämmer i de åtta punkterna kan vara olika. Gör man det som till exempel kristen eller nyliberal kan man se sig som ytterfältare i rörelsen – vilket givetvis inte är någon nedsättande benämning i sammanhanget. Man bör – och vill troligtvis – formulera om punkterna på ett sätt som bättre stämmer överens med hur man själv tänker.

Vad som dock tydligast kännetecknar djupekologin, är dess motsatsförhållande till ytekologi. Det är nu det börjar bli litet knivigt. Det som i de här sammanhangen kallas för den ytekologiska rörelsen, brukar sägas omfatta dem som kämpar mot föroreningar och överutnyttjande av resurser, och har som centralt mål att bringa hälsa och rikedom till främst de människor som befinner sig i industrialiserade länder.

Man kan, enkelt uttryckt, säga att den ytekologiska rörelsen kämpar för att vi måste ta större miljöhänsyn, men utan att i övrigt kritisera samhället. Att rörelsen kallas »ytlig« är alltså inte tänkt som ett skällsord, utan en beskrivning av hur djupt samhällskritiken går. Kanske är grundekologi ett bättre ord, eftersom det engelska ordet som används är shallow (grund) istället för superficial (ytlig).

Djupekologin går alltså mycket djupare. Vad djupekologer egentligen är överens om har jag svårt att uttala mig om, men en central tanke är att vi alltid måste sätta våra metoder i relation till de yttersta mål vi har för samhället och kulturen.

Vidare är det en del av den djupekologiska samsynen att världen inte bara innehåller ekologiska system, utan att den också går att förstå enligt samma eller liknande principer. En klassisk men något fackfilosofisk beskrivning formulerades av Arne Næss år 1973:

a. Människan är inte inuti naturen. Istället består världen av relationer mellan ting, en »fullfältsbild«. Organismer är knutpunkter i ett spindelnät av allt levande, eller mera precist ett fält av intrinsikala relationer. En intrinsikal relation är sådan att om A och B står i intrinsikal relation till varandra, så är deras relation en inneboende del av både A och B. Utan relationen skulle vare sig A eller B vara samma saker längre. Det här synsättet upplöser inte bara konceptet människa-inuti-naturen, utan varje sak-i-miljö-koncept – förutom när man talar på ett ytligt eller preliminärt plan.

b. Biosfärisk egalitarianism – i princip. »I princip« därför att det i varje realistisk praxis är nödvändigt att i någon mån döda, exploatera och förtrycka.¹ Fältekologen utvecklar en djupt rotad respekt, till och med vördnad, för sätt att leva på och former av liv. Han eller hon når förståelse inifrån, ett slags förståelse som andra viger åt enbart medmänniskor och för en snävt avgränsad uppsättning av sätt att leva på. För fältekologen är lika rätt att leva och blomstra en intuitivt klar och självfallen sanning. Att begränsa den rätten är en antropocentrism² med skadliga effekter på människans egen livskvalitet. Denna kvalitet beror delvis på den djupa glädje och tillfredsställelse vi får av att vara nära andra former av liv. Försöket att helt bortse från vårt beroende och upprätta en herre–slav-roll har bidragit till människans fjärmande från sig själv.

Det är vad som kanske kan sägas om vilken uppfattning som mest kännetecknade den djupekologiska rörelsen då. Vad som däremot är aktuellt i dag bland dem som kallar sig djupekologer är jag inte helt klar över. Rimligtvis är grundtanken densamma.

Själv ställer jag mig bakom åtminstone plattformen, mer eller mindre i det skick jag publicerat den här, vilket är mycket nära originalet. En mera ingående förklaring av hur jag förhåller mig till de djupekologiska tankarna skulle kräva en hel del tid att sätta på pränt. Men det lär väl hända någon gång, så som jag härjar här. :-)

Nå. Det var den krångligare biten av inlägget.

Ekosofi

Att förklara förhållandet mellan djupekologi och det som kallas ekosofi är lättare.

En ekosofi är en personlig ekofilosofisk uppfattning. Så är det inte bara för att det går, utan för att någonting annat vore omöjligt. Ens egen ekosofi anknyter nämligen till djupet av det omedvetna, till vilka vi i grunden är som personer och till våra unika liv. En ekosofi kan komma i vilken form eller färg som helst, mer eller mindre endast under förutsättning att den avhandlar människans relationer till resten av naturen, samt att den gör det på ett sätt som i någon mån inbegriper ställningstaganden från olika filosofiska fält – framför allt ontologi (som också kallas metafysik och handlar om vad som faktiskt finns), epistemologi (som även kallas kunskapsteori och handlar om hur vi kan veta saker) och etik (som också kallas moralfilosofi och handlar om rätt och fel).

En djupekolog har alltså sannolikt en ekosofi, men det är inte egentligen nödvändigt. I praktiken är många ekosofer även djupekologer, men inte heller det är någon nödvändighet. Det lär sannolikt finnas dem som bara är det ena eller det andra.

Som sagt är det dock ofta svårt att sära djupekologin från ekosofi, mest av rent praktiska skäl. Som sagt så är många uttalade ekosofer är även djupekologer i någon mån.

Ekologism

Är det den svåraste nöten att knäcka, kanske?

Det finns några sätt att söka information om vad ekologism är, till exempel en bok som jag inte läst ännu, ett något snurrigt avsnitt av filosofiska rummet och en NE.se-artikel.

I den följande beskrivningen utgår jag ifrån den längre artikeln på NE.se (som endast är tillgänglig för prenumeranter). Orsaken är inte minst att jag faktiskt först på senare tid förstått något av vad ordet betyder – i min lilla värld är det inte ens årsgammalt.

Ekologism är tänkt som beteckning på den framväxande ideologi som gröna politiska partier och miljögrupper världen över utgår ifrån. Begreppet ekologisk balans samt människans beroende av sådan står i centrum. Ekologismen innefattar en kritisk inställning till det moderna industrisamhället och den okontrollerade världsmarknaden, som ständigt ökar risken för allt värre miljökatastrofer.

Man är kritisk mot tanken på en ständig ekonomisk tillväxt, och har istället hållbar utveckling som mål. Metoden för att ställa om samhället till ett hållbart skick, och återställa ekologisk balans, är politisk handling, bland annat genom miljöskatter, lagstiftning eller importkontroller. Decentralisering av makt och ansvar, samt främjande av nära och stabila relationer människor emellan är grundläggande principer.

Ekologismen ska, enligt NE.se, ha motvilligt godtagit den representativa demokratin, men i grund och botten är direktdemokrati och beslutande folkomröstningar starka ideal. Detta inte minst på grund av en stark känsla för individernas rättigheter och möjlighet till självförverkligande. Direkt och icke-våldsam aktion är ett viktigt medel.

Allt det ovanstående är förstås en fråga om försök att beskriva språkbruksdefinitionerna av orden. Alltså kan förklaringarna stämma mer eller mindre väl överens med hur orden faktiskt används. Respons är välkommen!

Aktuell kritik mot ekologismen

I Sverige är debatten om ekologism konstig. Här är det mest ett par–tre liberaler, och nu senast ett par(?) socialister, som gapar om hur fascistiskt eller fundamentalistiskt religiöst ekologism är. Naturen är Gud, en kille som gjorde skolmassaker i Finland är hans apostel, och filmen Avatar är bibel, har det hetat. Med Ayatollah Wetterstrands godkännande också, förresten.

Diskussionen vore egentligen både intressant och rolig att föra. Att det här till stor del handlar om ett slags ironiskt trams är självklart. Problemet är att det placeras mitt i en valrörelse i rikstäckande media, samt att det i någon mån ändå är allvarligt menat – och antagligen i ännu högre grad uppfattas på det sättet. Därmed kan man prata om fördumning, förlöjligande och skitsnack.

Ändå finns det förstås några korn av substans.

Det fundamentala misstaget som de menar att ekologister gör, är att de separerar det »naturliga« från det »onaturliga«. Det som människan skapar i dag är onaturligt, medan naturen är naturlig om vi inte förstör den. Vidare så menar de att eftersom ekologister anser att naturen har ett egenvärde, så måste den onaturliga människan ha ett lägre värde. Detta tar de avstånd från, och hävdar att bara människan har något inre värde.

Förutom det logiska felslutet i den kritiken (att någonting har ett egenvärde innebär inte att någonting annat är mindre värt), så ligger i botten ett mycket värre misstag.

Om endast människan har något värde i kraft av sig själv, så krävs också att hon på något sätt är i grunden och radikalt annorlunda. Skulle det vara så att någon av åsikterna är verkligt religiösa, vilket jag själv inte tycker, så är det sannolikt föreställningen att bara människan har något eget värde; det finns nämligen vare sig empiriska skäl, eller något annat än mycket svaga rationella argument för saken.

Dessutom leder idén till absurda konsekvenser, vilket jag varit inne på tidigare. För dem som inte förstört sig med filosofistudier vill jag tillägga, att om någonting leder till absurda konsekvenser, då är det kört.

Två alternativa positioner som är svårare att avfärda, är dels åsikten att ingenting har något värde alls, och dels åsikten att allt levande eller upplevande har ett inre värde. Tanken att allt levande har ett egenvärde är i stort sett förenlig med tanken att naturen har ett egenvärde.

I slutändan bygger kritiken ändå till stor del på att man plockar litet av varje, ur en mängd olika idéströmningar som råkat falla under samma paraply, för att försöka få ihop något slags argument. Av exempel på kritik enligt den här modellen framgår ganska tydligt att det mest bara handlar om en enda stor härva av betydelseglidningar och guilt-by-association.

Så en fråga jag ropar ut till alla ekoliberaler, ekosocialister, vad de nu är i Centern, och förstås alla andra, det är: Vore det inte mycket roligare utan bajs-kastandet?

Delar man målsättning kan man väl lika gärna dela kampen också? Här i min hörna brukar vi ju säga att fronten är både bred och djup. :-)

1. Den nödvändighet som avses är till exempel att vi inte kan leva utan att döda växter, råka trampa på myror och så vidare. ↩
2. Antropocentrismen är övertygelsen att människan är centrum av universum, på ungefär samma sätt som en hårdför svensk nationalist betraktar »svenskar« som universums centrum. ↩

Detta är något av det mest förvirrade jag läst. Adam Cwejman för Liberala Ungdomsförbundet och Alexander Bard för den folkpartistiska tänktanken Liberati har försökt sig på filosofi. I Expressen publiceras deras artikel nedkortad, och i sin helhet hos Adam liksom Liberati. Det handlar om ett frontalangrepp på ekologismen. Artikeln är klassiskt Bardsk – halmgubbar, guilt by association och självmotsägelser i en språkdräkt som närmast för tankarna till nordamerikanska parodier på vänsteraktivister med megafon.

Nu har jag haft ett öga på Adam ett tag, eftersom jag tilltalats av hans vanligtvis resonerande debattstil. Den här artikeln sticker ut från hans vanliga repertoar, och jag måste till hans försvar fråga mig om han verkligen förstår sig på texten han satt sitt namn under. Känner han till att Alexander menar att människor inte har någon fri vilja?

Men nog recenserat. För tillfället sitter jag överbelamrad med kurslitteratur, så jag kommenterar texten endast i den omfattning som jag har tid med.

Den viktigaste ideologiska förändringen under 00-talet var den breda acceptansen av miljörörelsens målsättningar och tankesätt. Så länge miljörörelsen håller sig till fakta och vetenskap är den bara av godo, då är vi som ekoliberaler gärna en del av den. Men när den antar metafysiska dimensioner och förvandlas till ekologism – senast exemplifierat i Hollywoodfilmen Avatar – då är det dags att se upp: Vi närmar oss hastigt en dårskap som är ett lika stort hot mot samhället och demokratin som vilken annan religiös extremism som helst.

Att över huvud taget öppna en artikel om politik genom att markera att man angriper en Hollywoodfilm…

Men nåväl. Ekologism, till att börja med, är ingen uniform politisk inriktning. Däremot är det ett ännu rätt så ovanligt ord! Detta för med sig en retorisk fördel, på så sätt att författarna får ett visst tolkningsföreträde framför läsaren. Att på samma sätt angripa socialismen, liberalismen eller konservatismen skulle bli svårare, eftersom de flesta förstår att det egentligen döljer sig flera olika inriktningar bakom varje samlingsbegrepp.

Den innebörd författarna själva lägger i ordet ekologism är dock en annan än den som vanligtvis förekommer. Detta kommer sig troligen av Alexanders litet egna syn på vad filosofi är för något – allting utom hans egna filosofiska teorier är föråldrat flum.

Vad betyder »metafysik«? Det är en filosofisk inriktning där man försöker komma underfund med hur verkligheten i grunden är beskaffad. Brett accepterade metafysiska antaganden är att den fysiska världen existerar, att människor är kännande varelser och att Gud finns eller inte finns. Att alla människor ska ha samma rättigheter förutsätter också vissa metafysiska antaganden.

Att en ideologi antar »metafysiska dimensioner« vill jag därför hävda är någonting bra. Diskussioner bör föras även på den nivån. Liberalismen är i stort sett omöjlig utan ett antal metafysiska antaganden, däribland antagandet att en viss handling kan vara moraliskt¹ riktig medan en annan är moraliskt fel. Varför annars förespråka en viss politik? Jag antar att det inte är metafysiken i sig de kallar för religiös extremism, utan alla trosföreställningar om hur världen är utformad, som inte är deras egna. Återigen betvivlar jag att Adam verkligen förstår vad Alexander menar. Troligtvis hyser de metafysiska övertygelser som strider emot varandras, och då är Adam en religiös extremist.

En annan religiös extremist är troligtvis Arne Næss, som ofta nämns som förebild för ekologister. Till skillnad från Alexander, som menar att god filosofi är bara den filosofi som inte har med verkligheten att göra, så menade Arne det omvända. För Alexander känns det troligtvis väldigt irriterande att en hel politisk rörelse inspireras av en filosof som reste sig ur fåtöljen och gick ut i verkligheten.

Får ett par år sedan sköt Pekka-Eric Auvinen ihjäl åtta personer och tog sedan sitt eget liv på en skola i Tusby i Finland. Auvinen bar en t-shirt med texten Humanity is overrated ("Mänskligheten är överskattad") när han utförde massakern. Han hade även lagt ut texter på internet före dådet inspirerade av den finske filosofen Pentti Linkola, en tänkare han blivit introducerad till av sin mor, en miljöaktivist och lokalpolitiker i Miljöpartiets finska systerparti Gröna förbundet.

En sådan tur då att ingen liberal, sjuk som frisk, någonsin brukat våld under politiska förevändningar.

Om Adam och Alexander nu menar allvar med att detta är relevant, kan det inte tolkas som någonting annat än en anklagelse mot Miljöpartiet och gröna i allmänhet. De hävdar att vi tycker massaker är ett bra och värdefullt politiskt instrument. Skulle det vara så att de menar allvar, finns anmälningsplikten för den som är psykiskt sjuk att hänvisa dem till, eftersom en sådan uppfattning tycks farligt nära det psykotiskt paranoida.

Men antagligen är det bara ett försök att smutskasta, och har ingenting med saken att göra.

Auvinens dåd var självklart extremt. Dessvärre har Linkolas lika extrema idéer nått en omfattande spridning och acceptans inom miljörörelsen. Därför måste vi börja diskutera ekologismen och dess faror. Auvinens dåd är nämligen helt i linje med ekologismens grundläggande idé om att Naturen med dess djur och växter har ett högre värde och går före Människan. Det handlar inte om att begränsa tillgången till internet och datorspel. Istället måste vi ifrågasätta den snabbväxande ideologi som legitimerar och stimulerar den nya ekofascismen. Är ekofascismen rentav inbyggd i ekologismen från början som dess logiska konsekvens?

Här introduceras ytterligare ett begrepp i texten, ekofascism. Ordet antyder att det handlar om en korsning av ekologism och fascism, till exempel miljömedveten nazism om nu någon sådan finns. Oftast används det dock för att beteckna övertygelsen att det till exempel kan vara moraliskt rätt att tortera eller döda en människa för att öka lyckan hos några djur eller rädda en skog, om jag får uttrycka mig något kategoriskt.

Arne ägnade det här en del uppmärksamhet, eftersom hans övertygelse ofta misstogs för att likna land ethics, en moralisk princip vilken menar att en handling är moraliskt rätt om och endast om, och i kraft av att, den maximerar naturens integritet, stabilitet och skönhet. En sådan moral medför att det blir rätt att exempelvis tortera spädbarn om det leder till de fördelar för naturen som nämnts. Den bland liberaler fritt härjande utilitarismen har liknande problem.

En sådan »eko-etik« kan utan vidare kallas ekofascistisk i den bemärkelse ordet vanligtvis har. Dock skiljer sig detta radikalt från vad grön ideologi i grunden går ut på, och det är ungefär lika ovanligt med sådana resonemang hos ekologister som hos liberaler. Jag själv, liksom Arne och många andra, anser exempelvis att strävan efter det egna självförverkligandet är en god huvudnorm, samt att man förhindrar sitt eget självförverkligande genom att förhindra andras. På detta följer logiskt att man ska sträva efter att minimera den skada som man åsamkar andra. I slutändan är detta snarast motsatsen till vad ekofascism är, i båda bemärkelserna av ordet.

På frågan om huruvida ekofascism är inbyggd i ekologismen som en logisk konsekvens, är svaret ett blankt nej.

Ekologistiska dogmer accepteras lättvindigt utan att deras effektivitet diskuteras. Ett av ekologismens heliga ord är närodling. Men är grönsaker odlade i energikrävande växthus och transporterade med bensindrivna lastbilar verkligen klimatvänligare än grönsaker odlade i varmt klimat och transporterade med lastfartyg? De svenska flaggorna på köttfärspaketen avslöjar att närodlingshetsen snarare handlar om unken protektionism och rasism. När miljörörelsen förlorar sin förankring i vetenskap och förnuft till förmån för dåligt samvete och lösningar baserade på känslor är den inte bara skadlig för mänskligheten, utan även för djuren och naturen.

»Effektivitet« är ett mått på förhållandet mellan medel och uppnådda mål. Ju mindre arbete man behöver genomföra för att uppnå ett visst mål, desto effektivare är arbetet. Vad »effektivitet« däremot inte säger någonting om är vilka mål som ska uppnås.

Alexander och Adam påstår i det här stycket att miljörörelsens mål är att separera lägre stående raser från högre, och att värna nationella intressen framför andra länders. De har förstås helt rätt i att det saknas både förnuftiga och vetenskapliga skäl att något sådant skulle vara bra.

Däremot har de fel i att detta är vad vi eftersträvar. Alla metoder som kan användas för att uppnå vissa mål är givetvis inte effektiva. Att av detta dra slutsatsen att målen måste vara någonting annat är ganska dumt. Enligt samma slutledning kan jag hävda att Alexander och Adam, som skrivit en artikel med målet att vinna politisk framgång, i själva verket är ute efter att förlöjliga sig själva.

Vad de misslyckas med att förstå, tror jag ett förskolebarn förstår utan vidare: Om en person som har som mål att alla ska må bra, och tror att alla mår bra om man tvingar dem att äta hamburgare, så har personen därför inte som mål att alla ska må dåligt. Trots att man kan må dåligt av att äta hamburgare. Är det resonemanget verkligen för svårt att förstå för dem?

Formaliserat ser deras argument ut så här:

1. S vill uppnå målet M.
2. S tror att metoden I leder till målet M.
3. Metoden I leder inte till målet M utan till målet M*.
4. Alltså vill S inte uppnå målet M, utan M*.

Förutom självmotsägelsen mellan första premissen och slutsatsen, har de dessutom rakt av fel i att svensk köttmärkning skulle leda till rasistisk segregering, eller att orsaken skulle vara värnandet av några nationella värden. Men med tanke på hur pass insatta de egentligen verkar vara i vad gröna vanligtvis står för, är det ju åtminstone perifert möjligt att de missat kritiken av också det svenska djurskyddet. Frågan är i så fall om Alexander, som stolt kallar sig fåtöljfilosof, inte borde tänka ett varv till och ta en titt på vad han faktiskt pratar om.

Det kan också nämnas, även om det inte är helt relevant i sammanhanget, att känslor faktiskt tycks existera på riktigt. Alexander hävdar dock, om jag inte förstått honom fel, att ett sådant antagande är religiös extremism, eftersom det är ett metafysiskt antagande att några organismer har känslor.

När ekologismen förutsätter att Den Stora Katastrofen bara kan stoppas av en stark stat underkastar den sig den paternalistiska staten. Lägg till att Den Stora Katastrofen har orsakats av kapitalismens exploaterande egenskaper så måste denna stat dessutom vara socialistisk. I ivern att värna miljön ses staten och dess maktredskap – främst piskorna – som vägen att nå målet. Den socialistiska övertron på den statliga planeringens förträfflighet har alltså kommit tillbaka, denna gång i ekologisk skrud. När ekologisterna hävdar att människan måste återfå ett känslomässigt fäste i marken hon bebor, då är ekologismen dessutom stockkonservativ. Miljöpartiets partiprogram hävdar aggressivt att den ekonomiska utvecklingen måste hämmas för att stoppa överbefolkning och en urholkning av planetens resurser. Allt oftare hörs att vi bör införa en ettbarnspolitik.

Tanken bakom att ha känslor för sin omgivning, är att man mår bättre då. Ordet »hemtrevligt« betyder något liknande.

Om man funderar litet på var gränsen mellan en själv och andra egentligen går, kommer man snart underfund med att andra människor, djur och miljön man lever i påverkar hur man mår. Det gör till exempel ont att slå sig eller bli dumpad. Vi är inte enbart isolerade individer utan hänger samman med varandra (vilket Alexander faktiskt också hävdar). Att inte ta i beaktande att man påverkas känslomässigt av sin omgivning när man resonerar politiskt är bara korkat.

Detta är någonting helt väsensskilt från konservativt miljötänkande, som i grund och botten är principen att det är omöjligt för en människa att veta hur naturen och samhället ska se ut, eftersom det är självorganiserande enligt någon gudomlig eller naturlig princip. Samhället organiseras bäst så som det såg ut igår, eftersom naturen eller Gud ledde oss dit. Grönt och konservativt är i grunden olika saker.

Att staten måste reglera juridiskt istället för ekonomiskt är ingenting som förutsätts. Förbud och påbud är oftast sämre lösningar, men ibland är de nödvändiga. Vi försöker till exempel inte förhindra mord genom en mordskatt, utan genom att göra det straffbart att döda någon. Givetvis är det något dåligt både att döda andra och att begränsa människors frihet genom att låsa in dem i fängelser. Frågan är vilket som är värst! Jag vill hävda att en ekonomisk reglering av mord vore värre än att som idag använda straff, trots att mordskatten stämmer bättre överens med det antistatliga argument som Adam och Alexander för fram.

Mjuka och frihetliga metoder är bättre, men om de inte är tillräckliga så måste mera effektiva metoder användas istället. Detta innebär inte att värdekonflikten försvinner, vilket författarna tycks hävda.

Till sist undrar jag vilka miljöpartister som förespråkar ettbarnspolitik, liksom hur det kommer sig att Adam och Alexander kallar partiprogrammet för aggressivt. Skar de sig på pappret?

Ekologismen ser planeten som god, och människan som ond. Teknologisk utveckling och ekonomisk tillväxt betraktas som onaturliga och hotfulla störningar av den heliga balansen. Det sunda förnuftet ersätts med en diffus religiös tanke om något slags obefläckat, naturligt tillstånd. Ekologisterna vägrar att se vad som faktiskt har gett lägre spädbarnsdödlighet, fler barn som går i skola, fler läkare per capita och det mesta som förknippas med välstånd och positiv utveckling. Att vi lever längre idag än för hundra år sedan beror inte på att vi köper närodlade tomater eller på att vi släcker lamporna en timme under earth hour. Istället handlar det om forskning, utveckling och tillväxt. Ekologisterna ignorerar att den viktigaste åtgärden för att bekämpa överbefolkning är fattigdomsbekämpning. Länder som Nigeria och Uganda, med astronomiska födelsetal, tillhör också världens fattigaste. När hörde vi senast en ekologist prata om fattigdomsbekämpning som något positivt?

Ekologismen ser inte människan som ond. Inte heller teknologisk utveckling är något ont. Fog för sådana påståenden får man leta efter. Argumentet mot en religiös tanke om ett heligt och naturligt tillstånd kan eventuellt riktas mot den konservativa förvaltarskapstanken. Men i det här sammanhanget är det helt irrelevant. Är författarna så ideologiskt blinda att de inte förstår att de i själva verket angriper högern, och inte gröna?

Vidare är det givetvis så att ekonomisk tillväxt ger utrymme för goda ting i ett samhälle utformat på ett sådant sätt att ekonomin fördelar resurserna. Grön tillväxtkritik handlar om att bli av med de dåliga konsekvenser som ekonomisk tillväxt har i samhället som det faktiskt ser ut, inte om att bli av med de som är goda. Man kan faktiskt förändra samhället till det bättre.

Det råder inget motsatsförhållande mellan att inte förstöra naturen och ekosystemen, och att minska spädbarnsdödligheten. Båda är eftersträvansvärda! Eftersom författarna sedan frågar sig om ekologister över huvud taget tycker fattigdomsbekämpning är bra, föreslår jag att de läser Miljöpartiets aggressiva partiprogram en gång till. Den här gången med läskunnighet.

Sedan fortsätter de så här:

Det är med med frihet, demokrati, teknologiska innovationer och positiva incitament som vi skyddar planeten och räddar klimatet. Skatter på växthusgaser och handel med utsläppsrätter är utmärkta exempel. Dessutom är nya teknologiska lösningar på miljö- och klimatproblem lätta att kopiera och sprida snabbt i hela världen. De minskar snabbt i kostnad när de sprids. Den framväxande sol- och vindkraften och den nya kärnkraften (effektivare och betydligt säkrare än på 70-talet) är utmärkta exempel. Negativa lösningar är precis tvärtom, lokalt specifika och lika kostsamma varje gång att tillämpa.

Skatter är positiva incitament! Detta är inget mindre än en liberalismens revolution! Jag kan knappt bärga mig tills Adam förespråkar skatter på allt som ska uppmuntras i samhället. Liberala ungdomsförbundet kommer strax alltså att börja propagera för skatt på snällhet, skatt på skolgång, skatt på sjukvård, på att äta, på att vara glad och på att vara liberal. För att uppmuntra människor att göra det som är gott, ska vi beskatta det!

Skämt åsido så är frihet och demokrati bra. Innovation och positiva incitament är också bra, under förutsättning att de används till något bra. Positiva incitament att ha ihjäl spädbarn är till exempel inte bra. Sol- och vindkraft är utmärkt. Kärnkraften är däremot mera diskutabel, och det finns seriösa argument både för och emot. Förutom riskerna som är förenade med drift och slutförvaring, finns också frågan om hur stabil kärnkraften egentligen är, liksom om den alls är lönsam. Ska vi verkligen slänga miljardbelopp på en olönsam industri på det viset?

För mig är både för- och motargument värda att överväga. I kärnfrågan är jag kluven. I detta är jag inte ensam.

Tyvärr får rationella lösningar minimalt utrymme i dagens miljöpolitik. Istället för att uppmuntra genmanipulerad matproduktion, utbyggd kärnkraft och högteknologiska jordbruk – som alla är utmärkta åtgärder för att värna och skydda miljön och stoppa klimathotet – moraliserar ekologisterna över mänsklighetens existens och hänger upp sig på destruktiva religiösa slagord. För dem är behovet av att få biomoralisera uppenbarligen mycket viktigare än att verkligen rädda miljön och klimatet. Varför har Miljöpartiet annars, ironiskt nog, den sämsta miljö- och klimatpolitiken av alla riksdagspartierna?

Om Adam och Alexander saknar rationella lösningar i dagens miljöpolitik, föreslår jag att de tar en titt på regeringspartierna istället för ett som sitter i opposition. Den miljöpolitik de i huvudsak angriper är konservativ, hävdar de i alla fall själva. Hur det kommer sig att de missat att Miljöpartiet inte är ett konservativt parti, till skillnad från flera av dem i regeringskoalitionen, det vet jag inte riktigt.

Att angripa Miljöpartiets miljöpolitik, med utgångspunkt i en blandning av regeringens politik, en Hollywoodfilm, en skolmassaker i Finland och påhittat flum i allmänhet, det är ganska korkat.

Det existerar inget egenvärde utanför människan. Som ekoliberaler ser vi att det är just därför som miljön måste värnas. Biologisk mångfald och ett hållbart ekosystem är viktigt för människans egen överlevnad. Avstamp måste tas i människans möjligheter att utveckla nya och effektivare sätt att samexistera med naturen. En hållbar miljö ska prioriteras högt. Det är därför av största vikt att ekologismens förvirrade tankegods inte accepteras okritiskt. Förslag på lösningar ska utvärderas vetenskapligt innan de godtas som ofelbara sanningar. Vi får inte låta religiösa fanatiker kidnappa den livsviktiga miljöpolitiken. Det är vetenskap och förnuft, och inte människans metafysiska ondska, som är ekoliberalismens svar mot ekologismen.

Detta sista stycke i artikeln är det enda som har någon som helst verklighetsförankring. Därför är det först här som jag egentligen kan svara i sak, istället för att bara rätta till felaktigheter och missuppfattningar.

Att ingenting har ett egenvärde utanför människan kan tolkas på två sätt. Antingen menar de att bara människan har en idé om begreppet »egenvärde«, vilket kan vara riktigt. Det är dock ett mycket harmlöst påstående som inte får några konsekvenser.

Den andra tolkningen är att ingenting utom människan har ett egenvärde. Detta skulle till exempel innebära att ekonomisk tillväxt inte har något egenvärde. Där är vi överens! Däremot är det en rätt så radikal uppfattning att enbart människor har egenvärde. De allra flesta instämmer nog i att även hundar har ett värde utöver att de gör att människor mår bra. De har ett värde för sin egen skull, kan man säga.

Adam och Alexander menar att miljön måste värnas BARA därför att den är bra för människor. Det enda som är värdefullt är människor. Djur och natur är helt värdelöst i alla andra sammanhang, och om det gjorde människor lyckliga skulle det vara helt okej att plåga djur och måla alla växter orange.

Antagandet att bara människan och ingenting annat har ett egenvärde är mycket suspekt, rent rationellt. Vad skiljer människan från allt annat på ett sådant sätt? De enda förklaringar som hittills givits är religiösa. Att bergsäkert hävda en sådan distinktion är ett slags religiös fanatism.

Både vetenskap och förnuft är viktiga saker. Tyvärr talar de emot vad författarna själva propagerar för. Sättet de argumenterar på är förnuftsvidrigt och osakligt. Att hävda människans egenvärde som unikt är ovetenskapligt – vetenskapen är först och sist bara beskrivande, och några vetenskapliga belägg för att någonting alls har ett egenvärde finns inte. Vetenskapen ger oss inte några värden att kämpa för politiskt, utan beskriver hur världen fungerar. Värden måste vi själva finna, och där spelar förnuftet en stor roll, men också känslor. Människor har upplevelser både av känslor och av rationell insikt, men bara om man helt struntar i vad känslor egentligen säger till oss kan man komma till samma slutsatser som författarna.

Frågan blir alltså: Vad är den politik värd, som bortser ifrån att människor känner?

Och apropå rationalitet, med det i åtanke att ekologister anklagats för att mena att människan i sig är ond, vad betyder egentligen slutklämmen?

Det är vetenskap och förnuft, och inte människans metafysiska ondska, som är ekoliberalismens svar mot ekologismen.

Kanske är det lite väl högt till tak i Folkpartiet. Ekoliberalismen tycks inte vara särskilt mycket mera än gamla religiösa föreställningar om människans särställning i naturen, fast omsluten av nya oförnuftiga feltänk. Halva artikeln går ju ut på att angripa den egna ståndpunkten!

Men kanske måste vi ha överseende. De är ju trots allt miljöpolitikens nybörjare.

1. Alexander menar förvisso att moral och etik är två olika saker, men jag använder orden synonymt i det här inlägget, med den innebörd som normalt läggs i dem. ↩