Tidigare skrev jag litet om Per Ankersjös reaktion på ett debattinlägg i SvD där en folkpartist och en vänsterpartist förespråkar miljöskatt på kött och subventionering av mindre miljöskadlig mat.

Bland annat påtalade jag att Per missförstod avsikterna bakom förslaget på flera punkter. Att debattörerna förespråkade minskad svält valde Per att tolka som att de ville ha ökad svält, och helst svält åt alla.

Jag visade även varför man inte kan dra någon direkt parallell mellan minskad valfrihet och subventioner och skatter, eftersom det om något är priset som avgör, och saker kostar faktiskt olika mycket alldeles oavsett skatter och subventioner.

Jag hör visserligen rykten ibland om sänkt arbetsgivaravgift på unga, elbilspremier, jobbskatteavdrag, hushållsnära tjänster och subventionerad kärnkraft, men sådant kan väl ändå inte Centerpartiet stå bakom? Tanken förefaller helt bisarr, ett parti som alltså medvetet minskar valfriheten. Centerpartiets linje måste givetvis vara någon helt annan.

Vidare så upplyste jag Per om att de främsta argumenten i debattartikeln för minskad köttproduktion var att väldigt många människor skulle kunna slippa svälta, att det skulle vara bra för den övergödda Östersjön, att klimatkampen skulle gå lättare, att cancer och hjärt- och kärlsjukdomar skulle minska och att BNP skulle öka. Per trodde nämligen att det var Djurrättsalliansens avslöjanden av vanvård som var det främsta och enda argumentet.

Till sist så menade Per att om systematisk vanvård av djur legitimerar att man avstår från att äta kött, så är det också rätt att lägga ned alla sjukhus när fall av vanvård uppdagas. Den slutsatsen är givetvis absurd, och på den punkten är vi överens. Men Per menade vidare att det därför vore fel att minska sin köttkonsumtion. Jag påpekade att den slutsatsen också är absurd, eftersom hans parallell inte alls håller måttet.

Den egentliga slutsatsen, som jag av någon anledning lämnade åt läsaren att själv dra, det var att Per slänger sig med svåra ord som »logik«, »djur« och »ridå« utan att riktigt veta vad de egentligen betyder.

Förvånansvärt nog så fick jag svar på tal! Per drog fram den riktigt stora logiken och gjorde smulor av min argumentation:

Quorn-extremism

Jag såg att en miljöpartist gått igång på min bloggpost om den skruvade Brännpunkt-artikeln om köttskatt och subventionerande grönsaker. Vem som är galen (eller möjligen fanatisk) kan nog läsaren bedöma själv.

Och det var allt. Efter ett sådant träffsäkert motargument kan jag inte annat än lägga mig platt. Jag hade fel, Per, du förstår visst vad logik är! Förlåt mig att jag tvivlade på din förmåga att argumentera sakligt! Jag lovar att jag nästan aldrig köper Quorn!

För min sargade intellektuella självkänslas skull känns det ändå skönt att du i alla fall ger mig rätt på en liten punkt, när du sist i ditt inlägg rekommenderar ett blogginlägg av din partikamrat Johan Hedin i vilket han jämställer att äta mindre kött med att tvingas sluta andas. Tanken på att minska sin köttkonsumtion verkar ju vara just lika skräckinjagande för er, som jag faktiskt trodde från början.

I debatten de senaste dagarna kring grisgate (för man får väl sätta -gate efter vad som helst nuförtiden, inte sant?) har tre ganska ogenomtänkta och meningslösa argument slängts ut lite då och då. Dem tänker jag ta en titt på nu.

Det ena är att det var omoraliskt av Djurrättsalliansen att inte anmäla vanvård omedelbart.

Det andra är vad Eskil Erlandsson hela tiden försvarar sig med, nämligen att svensk djurskyddslagstiftning är strängast i världen.

Det tredje är att Djurrättsalliansen har som mål att alla ska sluta äta kött, och därför inte går att lita på.

»Det är omoraliskt att inte anmäla direkt«

När man uppdagar ett brott mot djurskyddslagstiftningen ska detta omedelbart polisanmälas, annars agerar man omoraliskt.

Antagligen hade detta dock förhindrat Djurrättsalliansen från att fullfölja sin jättedokumentation, eftersom den var beroende av att de kunde besöka grisstallar i smyg. Det moraliska dilemma som uppstår, är vad argumentet handlar om.

När några nu hävdar att de agerat moraliskt fel som inte omedelbart anmält, så säger de underförstått att konsekventialistiskt, det vill säga konsekvensorienterat, agerande är moraliskt fel i det här fallet.

Frågan man måste ställa sig är alltså om det verkligen är sant. Om jättemånga grisar i framtiden kan få det bättre genom ett visst sätt att handla, i utbyte mot att ett mindre antal lider ett tag framöver, så är det antingen rätt eller också fel att genomföra handlingen.

Är man strikt konsekvensetiker är det utan några som helst tvivel moraliskt riktigt att vänta med att polisanmäla för att få större genomslag.

Är man däremot inte någon fanatiskt övertygad konsekvensetiker, kan det ändå vara riktigt. Det råder nämligen inte nödvändigtvis någon motsättning mellan att agera så att konsekvenserna blir de bästa möjliga, och att omfatta någon slags dygd-, plikt- eller rättighetsetik.

De flesta är inte heller moraliska purister på det sättet, och kritiken mot Djurrättsalliansen är underlig just av den anledningen. Det går att argumentera för att deras handlingar varit moraliska på flera olika sätt, men jag tror det rimligaste är att framhäva hur de försökt att göra en rimlig avvägning mellan hur omfattande materialet bör bli och hur bråttom det varit att kunna offentliggöra det.

Eller annorlunda uttryckt: Valet de gjort har stått mellan att omedelbart göra någonting åt ett förhållandevis mycket litet antal eländiga livsberättelser, eller att göra någonting åt ett långt mycket större antal, fast inte lika omedelbart.

Detta är en fråga utan några absoluta svar! Man måste därför försöka vara rimlig när man bedömer hur man ska agera.

Hur skulle du själv göra, om du fick välja: Antingen får 10 varelser ett bättre liv medan 1990 lider som förut, eller så får 1800 varelser ett bättre liv medan 200 lider som förut.

I min mening är de där alternativen visserligen inte de enda man har haft att välja mellan, men vad alliansen gjort är så pass självklart mycket bättre än det alternativa sätt att agera som de ställs inför, att man undrar om de som försöker klistra på dem något slags omoralisk etikett har tänkt över saken över huvud taget.

Och att argumentet bara nämns i förbigående, i en parentes dessutom i en text som egentligen handlar om PR-mässighet, när det väl når en ledarsida är inte svårt att förklara – om Johan Wennström skulle dömas efter den moral han försöker döma dem efter, skulle resultatet inte bli vackert; när sågs han senast aktivt och handgripligen rädda grisar och andra människor och djur vars välfärd han månar om, måntro?

»Svensk djurskyddslagstiftning är strängast i världen«

Låt oss för enkelhetens skull anta att påståendet är sant. Ingen djurskyddslagstiftning kräver således att djur ska ha det bättre än Sveriges.

Är man fanatisk rättspositivist så tror man att lagstiftningen är en verklighetsbeskrivning. Står det i lagen att djur har minst en viss yta att röra sig på, då är det bara så att de också har det. Enligt den här uppfattningen är det omöjligt att något djur i praktiken har en mindre livsyta än den som står i lagen.

Men ingen tror nog på allvar att det är så lagtexter fungerar.

Dessutom tror jag ordet strängast i det här argumentet är föremål för en betydelseglidning: Menar man »strängast« som i strängast straff mot de som bryter mot lagen, eller som i strängast djurvänlig? Och när vi ändå glider omkring på betydelsen, kan vi inte lika gärna tolka det som strängast förhållanden för djuren.

Nej, glida omkring är inte okej. Eskil menar givetvis att svensk lagstiftning kräver bättre förhållanden för djuren än någon annan lagstiftning gör. Så bör vi också förstå honom, för att inte argumentera mot halmgubbar.

Men varför säger han inte bara sträng istället för strängast?

Därför att så är det inte!

Ingen vettig människa tycker rimligtvis vad Annika Bergman (ordförande i Sveriges grisföretagare samt ledamot i Svensk köttinformation, Svenska Pig AB, Lantmästarförbundet, Skogs- och Lantarbetsgivarförbundet, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och så vidare) sade sig tycka i SVT:s morgonsoffa. Troligtvis inte heller hon själv.

På frågan om hon ansåg att en gris lever ett naturligt liv på en kvadratmeter betong, så svarade hon:

Det är också ungefär vad lagen kräver. Vi hamnar plötsligt i samma relativistiska träsk som debatten om asylpolitiken ofta befinner sig, där bäst i världen ska förstås som bra nog. Att lagstiftningen skulle vara tillräckligt bra är det däremot aldrig någon som påstår. Varför då?

Ingen tycker egentligen att den är tillräckligt bra, men många prioriterar andra värden (lönsamhet) istället och vill inte göra någonting åt hur det är. Vi ska nöja oss med bättre än De Andra, och lita på Eskil när han försöker ljuga ihop att glada grisar »producerar bättre« och att lönsamhetskraven därför fixar den etiska biffen.

Vad är detta för prat, »producerar bättre«! Vad fan producerar grisar? Du är ju värre än Anders Borg med sitt »risken är att svenskar börjar konsumera mera fritid istället för att jobba extra mycket«.

Så hur lönsam är egentligen grisarnas glädjeproduktion? Är det nu plötsligt endorfiner vi äter? Nej, Eskil, ifall du inte visste det så äter vi fett och muskelmassa från grisarna. STORA och KÖTTIGA grisar är lönsammare än små och lyckliga. Varför har annars nästan inga grisuppfödare sina djur utomhus, där de faktiskt har det bra på riktigt istället för på pappret?

»Men de vill ju att alla ska sluta äta kött!«

Argumentet som framförs är att man inte ska lita på Djurrättsalliansen, eftersom de tycker alla borde bli veganer, och att det är moraliskt fel att äta djurbitar. Därför, menar man, har de en hemlig agenda och vi ska inte lyssna på någonting de säger. Till exempel som det framfördes, av samma Annika Bergman som nämndes tidigare, i Studio Ett härom dagen:

– Egentligen handlar det ju inte om hur djuren har det, utan det är ju det att ni inte vill att folk ska äta kött! Eller huuur?

Det här är ett så fruktansvärt ogenomtänkt argument att den som framför det biter knorren av sig själv.

Givetvis förespråkar de vego, det är ingen hemlig agenda! Det finns inget »egentligen«!

Djurrättsalliansen är öppna med att de tycker så. Både på sin hemsida och i övrigt. Tänk om någon försökte misstänkliggöra Fredrik Reinfeldt på samma sätt:

– Egentligen handlar det ju inte om hur människor har det, utan det är ju det att ni vill föra en allianspolitik! Eller huuur?

Eller för den delen de rödgröna, på samma sätt. Det håller inte.

Frågan man måste ställa sig är ju varför de inte tycker att varelser ska äta upp varandra!

Alla seriösa försök att besvara den frågan, kommer antagligen att kasta omkull världsbilden rejält för dem som tror att allt som kommit fram är strunt och bluff av den här anledningen. Egentligen kräver det ingen större förmåga till abstrakt tänkande att inse vari felet ligger.

De tycker ju att det är moraliskt fel att äta upp djur, därför att de anser att djuren har rätt till ett eget och bra liv. De menar att ingen har rätt att plåga djuren bara för att få tugga muskel. De tycker inte att någon har rätt att plåga djur över huvud taget, och att djur har rätt att slippa bli plågade.

Så vad innebär det »egentligen« för deras agenda att den bottnar i en sådan övertygelse?

Det betyder att den bottnar i att de värnar om djurens välbefinnande. Argumenten de sätter extra tryck på är också att det i köttproduktionen finns systemfel som gör att djur plågas.

Motargumentet att de har en »bakomliggande agenda« håller inte!

Det råder ingen som helst motsättning mellan att, som de flesta gör, anse att det är okej att äta djurbitar, samtidigt som man tycker att djur ska ha det bra.

Inte heller finns det någon motsättning mellan att anse att ett systemfel som leder till djurplågeri är någonting dåligt, och att tycka att det är okej att äta grisstjärt för att hylla Jesus Kristus.

Deras agenda är inte i vägen. Deras argumentation utgår inte bara ifrån dem själva, och de värden som de grundar sina argument i omfattas faktiskt av nästan alla.

Varför de lyckats mer än bara »PR-mässigt«

Det som Djurrättsalliansen gör är faktiskt ganska intressant, eftersom det är är ett exempel på hur man bör agera för att lösa gruppkonflikter! De har identifierat en gemensam värdegrund för dem själva i egenskap av veganer och större delen av svenska folket, och för sedan fram argument baserade på vad nästan alla tycker.

Det är förvisso sant att de lyckats ur ett PR-mässigt perspektiv, men vad de gjort är mera lyckat än bara i ett så smalt och cyniskt perspektiv: De har lyckats resonera MEDMÄNSKLIGT.

Detsamma gäller hur de hela tiden poängterar systemkritiken. Enskilda polisanmälda bönder känner sig kränkta, naturligtvis. Det är oerhört viktigt att undvika just den konsekvensen – och att inrikta sig på att det är systemet som tvingar dem att behandla djuren på det här sättet är ett enormt steg i rätt riktning.

Den ironiska konsekvensen av detta, är att vi i den offentliga debatten hört hur aktivister från Djurrättsalliansen pratar om systemfel och om hur hela grisindustrin är konstruerad på ett sätt som gör att detta sker, samtidigt som vi får höra ordföranden för Sveriges grisföretagare sitta och prata om rötägg.

Vem är det då som kränker, egentligen?

Djurrättsalliansen kritiserar inga enskilda bönder – böndernas företrädare kallar dem rötägg. Detta är inte i första hand en PR-mässig vinst, utan ett tecken på att aktivisterna faktiskt tänkt efter och försöker bete sig som människor, till skillnad från allt detta PR-folk som försöker tysta ned systemkritiken genom att peka finger åt enskilda individer istället.

Ickevåld, alltså fred, som aktionsform eftersträvar just att skilja på sak och person. Hade de nått ännu längre, så hade bönderna omedelbart gjort gemensam sak med kampanjen, och styrelseproffsen hade kanske låtit bli att skylla på sitt eget fotfolk.

Men att verkligen komma så långt är oerhört svårt. Jag är därtill orubblig i min tro att det är vad en person faktiskt eftersträvar som ytterst är avgörande när man ska göra moraliska omdömen om någon. Det enda konstruktiva sättet att bedöma metoden de använt, är att sikta in sig på hur den kan bli ännu bättre. Då leder ju kritiken faktiskt någonvart.

Att däremot nöja sig med att peka ut brister skapar bara mera konflikt, och är i förlängningen (men inte nödvändigtvis avsiktligt) människofientligt, livsfientligt och destruktivt.

Skapandet av ömsesidig personlig respekt i konflikter kring sakfrågor och att skilja på sak och person, är så oerhört viktiga delar av gruppkonflikthantering, att inga konflikter troligtvis kan lösas på något bra sätt alls utan att man verkligen eftersträvar dem.

Djurrättsalliansen tycks ha kommit rätt långt i den strävan med genomförandet av kampanjen. Överallt har de lämnat öppningar för både bönderna själva och andra inblandade, att utan att tappa ansiktet bara instämma i kritiken mot systemet.

Det är smart, etiskt och förbannat bra.

Det ekonomistiska felslutet dyker upp lite varstans. Senast stötte jag på det när SR Sörmland intervjuade en grisbonde tidigare idag.

Felslutet är i all sin enkelhet att om någon betalar för det, så är det moraliskt rätt.

Så kan man givetvis inte resonera. Ändå gör folk det:

[Grisbonden] Lena Claesson berättar att man gjorde många försök med frigående slaktgrisar på nittiotalet, men att det försvann eftersom ingen ville betala för det.

Om man som konsument är upprörd bör man fråga sig vad man är beredd att ge för att grisarna ska få det bättre, tycker Lena Claesson.

– Tycker inte ni att det här är bra som konsumenter, vad är det ni vill ha då? Hur förändrar vi det här så att konsumenterna tycker att det är bra? Vad är ni beredda att betala för, hur ska det se ut? Vi kanske ska ha en mycket öppnare debatt, säger Lena Claesson.

Det är skrämmande! Vad är det för slags utpressning egentligen?

Vad hon i praktiken säger är att hon inte ser något moraliskt fel i att grisar lever hela sina liv under för jävliga förhållanden, eftersom det är vad människor betalar för.

Det enda moraliskt försvarbara, om det inte går att försörja sig som grisbonde utan att plåga grisar, är att lägga av. Varje producent har alltid valet att göra någonting annat, för Sverige är inget utvecklingsland utan fungerande socialt skyddsnät.

Jag förstår mycket väl att hur mycket de får betalt har en stor betydelse för alla bönder. Men konsumenterna har ingen särskild makt, och vad de pytsar in för kronor i Ica-kassan är på intet sätt avgörande för vad som är djuretiskt rätt eller fel. Dessutom ligger den yttersta makten över systemet som helhet hos politikerna, åtminstone så länge statsskicket är demokratiskt.

Och om Lena, liksom alla andra grisbönder, verkligen känner att grishanteringen är moraliskt förkastlig, och om det verkligen är omöjligt att med dagens låga köttpriser ta hand om grisarna på ett moraliskt sätt, då finns bara ett enda alternativ: Sluta föda upp grisar.

Allt annat är fel. Man är personligt ansvarig för vad man själv gör. Att andra bönder inte tar det ansvaret innebär inte att det är okej att själv strunta i det. Skulle griskött försvinna helt från marknaden med en moralisk djurhållning – so what? Antagligen skulle det dessutom inte bli så om alla uppfödare i ett enda slag levde upp till vad som känns moraliskt riktigt för dem, och tog betalt därefter.

Men jag antar att det egentligen är vad som redan äger rum. Den som anser sig agera fel gentemot djuren slutar rimligtvis med djurhållning. De som fortsätter tycker därför inte att de gör något fel. Att tvinga någon med bara en tvåårings intelligens att leva hela sitt liv på drygt en kvadratmeter betong är tydligen helt okej.

Men kan det verkligen vara så, alltså att snacket hon kommer med bara är ett spel för gallerierna?

Jo, absolut. En normalt funtad person hade inte ens behandlat grisarna på det där sättet om de fått betalt för det! Hur skulle hon annars kunna komma på något så dumt argument som att det är okej bara för att ingen betalar henne för att låta bli?

Idag gör jag ytterligare en uppsamling av artiklar kring svenska grisboenden. Mest intressant är förstås vad som skedde i gårdagens Aktuellt-sändning, där Marit Paulsen kom med i grund och botten exakt samma kritik som Djurrättsalliansen: Det är systemet det är fel på.

Marit Paulsen – Sveriges äldsta och mest inflytelserika extremist!

Dagens Nyheters huvudledare heter Grymt sa grisen. (Vad tänkte de egentligen när de satte den rubriken?) För att vara en DN-ledare är den ovanligt nyanserad, vilket å andra sidan knappast är anledning att släpa fram några pukor och trumpeter. Det de främst siktar in sig på är att försöka framställa KRAV-märkning som irrelevant och meningslös, åtminstone när det gäller djurskydd, för att istället föreslå en särskild djurskyddsmärkning. Men på vägen till den poängen lyckas de vidröra någonting helt annat:

Vi har hört det förr. Men det gör bara det hela värre. Att inget tycks bli bättre trots upprepad rapportering om stressade grisar som vadar i avföring, som inte har halm att böka i och som äter på andra, döda grisar. Hur länge ska vi behöva matas med olika varianter på en och samma nyhet?

Ett svar är: så länge det går att köpa rimmat fläsklägg för 29:90 kilot. Eller fläskfilé för ungefär det dubbla. Det är lätt att skylla på uppfödarna och producenterna. Men konsumenterna är också aktörer som ytterst sitter på ett tyngre veto än lagstiftaren. Om konsumenterna ratar produkter där priset pressats så till den grad att inget värdigt djurliv är möjligt slås dörren igen för denna typ av produktion.

Vi tar det gång till, i klartext: Djuren kommer att ha det alldeles för dåligt tills alla som går och handlar köper dyrare kött istället för billigare. Politiker är förhållandevis maktlösa när det kommer till djurskydd jämfört med konsumenter. Ytterst är det marknadskrafterna som har makten i Sverige, och inte politikerna som stiftar lagar. Plånboken är mäktigare än valsedeln.

Detta är per definition antidemokratiskt. Det känns lite underligt att behöva läxa upp Dagens Nyheters ledarredaktion i en så simpel och grundläggande fråga som denna grundläggande demokratiteori, men jag blir tydligen tvungen.

I en representativ demokrati som vår, förstår ledarredaktionen, så ligger den yttersta makten hos dem som valts samt agerar genom demokratiska processer. En marknad är per definition inte en demokratisk process, utan just en marknad. Har ni någonsin tänkt på det?

Det som sägs i ledaren är någotdera alternativ av följande två:

1. Marknadskrafterna är överordnade de politiska i dagens Sverige.
2. Marknadskrafterna är och bör vara överordnade de politiska i dagens Sverige.

Eftersom ledaren huvudsakligen handlar om hur olika köttprodukter märks, sluter jag mig till att det är alternativ nummer 2 de förespråkar. Dagens Nyheters ledarredaktion ändrar här alltså informellt sin politiska beteckning till kapitalistiskt antidemokratisk, eller i en något mera välvillig tolkning oberoende anarkokapitalistisk.

I en demokrati står politiken över marknaden. Vi kan politiskt välja att ha en marknad, det är ett ganska vettigt sätt att sköta resursfördelning, men blir förhållandet någonsin det omvända och marknaden överordnad politiken, då handlar det inte längre om ett demokratiskt styresskick. Det är faktiskt så enkelt.

I Svenska Dagbladet meddelar informationsansvarige Magnus Nelin på Coop att man inte litar på »hörsägen eller någon annans rapport«. Vad han antagligen känner till, men väljer att inte låtsas om för att försäljningen inte ska sjunka, är att tjugo procent av alla slaktsvin som kommer till slakterierna får anmärkningar på grund av skador de har. Litar de alltså inte heller på sina egna leverantörer? Tänk om det inte ens är svinkött de köper! Gör Coop alltså egna kontroller av köttet, så att det till exempel inte är självdöda hundar eller nyfödda flickebarn från syd- och ostasien som märkts om som bacon? Det borde de, för man kan ju inte lita på hörsägen eller någon annans rapport.

Detsamma gäller givetvis alla som handlar på Coop. Se hans uttalande som en uppmaning att personligen kontrollera grisfarmar, slakterier, fryslager och givetvis Coops egen kötthantering i den butik du handlar. Det är ju faktiskt vad innebörden i hans uttalande är.

Axfoods informationschef Ingmar Kroon berättar i samma artikel att de litar på tillsynsmyndigheterna, och därför inte ser något behov av att själva göra några kontroller. De tänker ändå fråga Swedish Meats hur det här kunde hända. Jag kan redan nu lova att de kommer få ett tillfredsställande svar, för Axfood ser ingen anledning att själva utföra några kontroller. Det räcker med länsstyrelsernas kontroller, och i södra Sverige har ju faktiskt hela 20 gårdar i två län kontrollerats hittills i år, såg vi i Aktuellt igår.

I ljuset av detta framstår det som lite väl naivt att säga att »det finns tillsynsmyndigheter som ska kontrollera att reglerna efterlevs, och då räknar vi med att det fungerar«. Det är väl ingen försvarshemlighet vilka gårdar som kontrollerats och inte? Till och med Axfood borde kunna ta reda på det! Ingmar verkar vara en informationschef med ovanligt lite information.

När det sedan kommer till Ica så klarar Svenska Dagbladet för en gångs skull av att dekapitera säljsnacket på egen hand:

Ica köper så mycket svenskt griskött som möjligt, enligt Lena Sparring som är kvalitetschef för kött. Hon säger att det bland annat är för att Sverige har en strikt djurskyddslagstiftning.

– Men slakterierna är ganska stora och ganska få, så vi kan inte följa från vilken gård ett enskilt paket kommer från, säger Lena Sparring till SvD.se.

Butikerna säger att de inte kan spåra fläskkött. Men faktum är att allt kött som handeln får från Scan, en stor del av allt svenskt fläskkött, är märkt och går att spåra till sitt ursprung. När butikskedjorna tar emot kött från Scan är det alltid märkt med ett nummer som går att härleda till slakterier och därefter till uppfödare.

Vi går vidare. Länsstyrelsen i Västra Götalands län låter meddela att de inte känner igen Djurrättsalliansens beskrivning av hur det ser ut på det 30-tal gårdar i länet som polisanmälts. Med tanke på att hela länet i år inte ens lyckats genomföra 20 inspektioner (dessutom föranmälda sådana), så är det kanske inte så underligt? Om du besöker en viss plats medan jag låter bli, så lär vi inte få samma bild av hur det ser ut på den platsen. Det är ganska givet. Den mentala förmågan att förstå att om man befinner sig på olika platser så får man inte exakt samma sinnesintryck har normalt sett utvecklats redan innan man börjar grundskolan.

Den sista höjdpunkten, kanske till och med några av de mest anmärkningsvärda uttalanden som gjorts i debatten hittills, hördes i SVT i morse, när Annika Bergman satt i morgonsoffan. Förutom att äga en gård här utanför Örebro, är hon även ordförande i Sveriges grisföretagare samt ledamot i Svensk köttinformation, Svenska Pig AB, Lantmästarförbundet, Skogs- och Lantarbetsgivarförbundet, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och så vidare.

På den direkta frågan om hon tycker att en gris lever naturligt på bara en kvadratmeter betong, så svarade hon med föredömlig tydlighet:

– Ja, det tycker jag.

Det räcker i sig nära på för att avfärda henne som ett enda stort felslut, och strax kom ytterligare indikationer på att just tänka inte är en av hennes starka sidor:

– Vi sätter upp forskningsmedel till att hitta lösningar för att man ska kunna strö och låta grisarna ha halm.

Det handlar för helvete om att kasta ut halm och strö i boxar! Ett förskolebarn klarar det! En dresserad hund kan göra det! Det går att göra i rullstol! Redan idag finns hjälpmedel som skulle kunna låta en helkroppsförlamad människa kasta halm och strö i boxar!

Varför i hela friden måste ni avsätta forskningsmedel för att hitta metoder att klara av någonting som vem som helst kunnat göra i hundratals år!? Menar hon att Sveriges grisbönder plötsligt kollektivt glömt bort hur man håller i en grep?

Nog för att man hör att det kan förekomma inavel med mentala handikapp som följd i olika nyttodjursbesättningar, men aldrig trodde jag väl ändå att det skulle vara bland styrelseproffsen som fenomenet är som värst. Men ponera för skojs skull bara en sekund att det hon säger är sant. I så fall krävs faktiskt forskning för att strö- och halmspridandet ska vara genomförbart, och den samlade troppen av grisuppfödare saknar fortfarande den fysiska förmåga som krävs för att bära halm och sådär.

Nej, det går bara inte! Jag kan inte föreställa mig att det för de flesta grisuppfödare är en så svår och komplicerad raketvetenskap att hälla ut strö och halm, att de inte klarar det utan att nyttja ännu ej framtagen teknik. Det måste vara Annika och hennes forsksningsanslag det är fel på, medan uppfödarna helt enkelt skiter i sina svin.

Nerikes Allehanda, till slut, svarar med att publicera veganrecept. Tack för det.

På Svenska Dagbladet, som tycks ha råkat i svårartad inre kris när lönsamhet plötsligt ställs i konflikt med konservativt moraliska värden, har ledarredaktionen genom Johan Wennström till slut lyckats foga samman några begripliga rader: Skydda djur är civiliserat. Och de gör precis vad jag tidigare föreställde mig de skulle göra! De försöker kringgå sitt dilemma genom att projicera det på någon annan:

Upptäckten gjordes av en aktivistgrupp, Djurrättsalliansen, som har granskat en rad gårdar. På alldeles för många platser är det dåligt. Att aktivisterna har gjort sin undersökning är väsentligen bra. Vi behöver veta mer om hur det ser ut där djur lever i förvaring. Fel ska dras fram i ljuset. Men det ska inte hymlas med vad Djurrättsalliansen är för något. Den företräder extremism.

Och alla går väl på den lätta! Jaa jahaa tänker alla, äntligen förstår jag, det är aktivisterna det är fel på, då göör ju det där andra inte så mycket, mums-filli-babba!

Men vad är det som gör dem till extremister? Någonting vi redan vet är extremistiskt är att avslöja vanvård. Men det kan ju inte räcka! Och det står faktiskt mera om extremism i ledarbloggen:

Medlemmarna protesterar högljutt utanför butiker som handlar med päls. På sin hemsida skriver gruppen att restauranger som serverar gåslever "får räkna med demonstrationer". Och den sympatiserar öppet med ytterlighetsrörelsen Djurens befrielsefront, vars maskerade och ibland våldsamma medlemmar till exempel bryter sig in på Karolinska Institutet för att försöka hindra medicinska experiment på djur. Att Djurrättsalliansen uttalar sitt moraliska stöd för sådant är röjande.

Tre saker gör dem alltså till extremister:

1. De demonstrerar, och ibland låter det om demonstrationerna.
2. De är öppna med sin agenda och när de tänker demonstrera.
3. De sympatiserar med den värdegrund som helt andra organisationer utgår ifrån när de bryter sig in i lokaler istället för att demonstrera.

Jävligt extremt hörreni. Vad blir extremism imorgon tänker ni? Kanske åka båt precis som piraterna i de utfiskade vattnen utanför Somalia? Rösta på Vänsterpartiet som Lars Ohly? Trycka tidning som Aftonbladet?

Eller vänta, den här extremismens värdegrund var ju att man ska ta hand om djur ordentligt. Det är därför vissa personer stoppar djurförsök, medan andra demonstrerar eller filmar olovligen. (Eller skriver ledarblogg.)

Det de gör är inte extremism, utan demokrati. Att icke-våldsam civil olydnad är nödvändigt för att hålla en demokrati vid liv, accepterar de flesta som tänker på saken en smula. Hur stoppar man annars nästa tåg till Treblinka? Hur skulle allt detta annars ha uppdagats? Eller tänker ni att staten är en perfekt lagstiftare och genomförare nu, som i Kina? DET vore en intressant vändning.

Epitetet extremism passar helt enkelt fruktansvärt illa i sammanhanget (om man inte förstås tänker på djurhållningen). Och även om det hade varit verkligt farliga extremister som filmat, kanske Al Qaida, Swedish Meats, Unicef eller kanske till och med VEGETARIANER (Gudmundson bevare oss alla!), vad hade det haft för betydelse?

Ingen alls!

Men när Johan och gänget nu tänker på det här viset, vart för det dem egentligen? Tja, ponera att Moderaterna i lönndom börja avrätta nyliberala och konservativa ledarskribenter och andra skrikbloggare (och kanske lägger dem på smörgåsen), och att detta avslöjas av några högljutt demonstrerande människorättsaktivister medelst olaga intrång. Då skulle Svenska Dagbladets ledarredaktion tvingas avskriva protesterna som extremism – helt av egen moralisk övertygelse.

Nä. »Skydda djur är civiliserat« heter inlägget i ledarbloggen. Jag sympatiserar verkligen med den tanken, och önskar innerligt att ingen skada tillkommer ens de mest förhärdade koncentrationslägeruppfödarna. Precis som sina grisar har också de ett inneboende och alldeles eget värde.

Men ändå, Johan, är det verkligen så civiliserat att kalla dem för djur?