Här är min sedan förra söndagen utlovade fundering. Den är lång, det är därför den dröjt. Orkar du inte läsa kan du lugnt strunta i det, för jag kommer att återkomma till sådant som står här i flera inlägg framöver.

Personbegreppet är värt en flukt. En person kan nämligen vara något annat än en människa, trots att orden vanligtvis används synonymt. Ordet människa kan man förstå både som varelse av arten homo sapiens och person, och därför är de inte alltid utbytbara.

En person är någon som moral är applicerbar på. Enligt ett slags rättighetstänkande har personer en uppsättning skyldigheter mot alla som kan uppleva, vare sig de är personer eller ej. Ett annat sätt att se på saken är att personer har skyldigheter endast mot dem som är just personer, och att personbegreppet är något snävare. Jag ska återkomma till detta.

Inom abortdebatten är två av nyckelfrågorna vad man har rätt att göra mot en person, och när ett foster blir en person. En rätt så utbredd åsikt är att man kan avbryta en graviditet utan att det är fel agerat mot fostret, så länge det inte hade kunnat överleva utanför livmoder. Å den andra sidan finns de som hävdar att fostret är en person långt tidigare, till exempel när hjärtat slår eller när det har utvecklat ett inre liv.

Vissa menar att fostret får en själ redan när ägget befruktas och att det därför är en person redan från början. Andra att det inte finns några personer någonstans i universum. (Det är faktiskt sant, de finns, alltså både personer och de som förnekar detta.)

Mot bakgrund av personbegreppet blir det lustigt (och kanske olustigt) emellanåt, som i det här TT-telegrammet:

Omkring 350 grisar har klämts fast sedan taket över en svinfarm i Kågemarken norr om Skellefteå rasat på måndagsmorgonen.

Enligt räddningstjänsten rör det sig om 35 suggor med vardera tio småkultingar som hamnat under taket och snömassorna. Hur många som har dött är ännu oklart.

Räddningstjänsten jobbade under förmiddagen med att stötta upp taket för att kunna ta sig in i byggnaden.

Ingen person kom till skada i takraset.

Det finns ingen anledning att höja tonläget när det bara handlar om begreppsligt slarv (eller snarare okunskap); det är inte upp till TT att besvara den här typen av etiska och metafysiska frågor, och någon sådan ambition finns givetvis inte heller.

Men frågan som väcks är ändå intressant. Om vi nu inte anser att grisar är personer, hur kommer det sig då att vi tycker det är fel att ägna sig åt grisplågeri? Är grisar personer? Jag tror faktiskt det. Att de upplever finns ingen anledning att tveka om. Man kan tycka att det skulle räcka, men så är det inte helt.

Min bestämda uppfattning är att grisar har förmågan att planera, trots att de inte kan lägga scheman eller organisera sig fackligt. De vill även saker. Vi upplever dessutom både små barn och hundar som personer, och grisar är möjliga att jämställa med dessa i de avseenden som är relevanta för personbegreppet, sådant som jag använder det. Låt mig förklara genom att försöka besvara en fråga.

Får man äta en person, eller gäller det bara vissa av dem?

De flesta skulle nog ansluta sig till att det bara gäller vissa. Man får inte äta personer av arten människa, men det går bra att äta personer av arten gris. Men varför? Ett vanligt spontant svar är att människor är mera intelligenta och planerar för framtiden, vilket grisar inte gör. Grisar förstår inte döden, därför är det inte fel att döda dem för deras musklers skull. Det är alltså delar av personbegreppet som återkommer, fast som ett spontant svar.

Motfrågan är given: får man alltså äta ointelligenta människor, som till exempel foster och nyfödda?

Nä, det verkar fel.

I och med det så uppenbarar sig tre olika förhållningssätt till frågan.

Vissa accepterar att det helt enkelt måste vara fel att döda för att äta eller ens tillfoga skada, oavsett personens intelligens. Kombinerar man detta med rättighetsetik, så når man normen att det alltid är fel och aldrig kan tillåtas. Jag har uppfattat att det finns en utbredd skenbild att detta är vad som vanligtvis hävdas av till exempel buddhister, djurrättsaktivister och veganer. Å andra sidan finns givetvis de som tänker så.

Andra hämtar stöd i något slags gudomlig kraft, som fyllt människan med medvetande, medan djuren bara är köttrobotar. Att vi skulle ha några moraliska skyldigheter gentemot dem blir då en nys, och allt djurskydd är bara till för att människor tycker plågade djur är otrevligt. Om du piskar en hund och tycker det är roligt så är det bara av godo, förutsatt att ingen som hade mått dåligt av det får veta något.

Den här åsikten borde vara utbredd bland kristna (åtminstone dem som vägrar ge djur någon själ), men verkar istället ha sitt starkaste fäste bland »sekulära« liberaler. Flera av dem har ersatt den där gudomliga kraften med människans särställning som kulturell varelse, ibland till och med istället för att hon skulle vara en biologisk.¹

Men det löser inte problemet. Ett nyfött barn är ju i regel lika okulturellt som en fullvuxen gris, om inte mera.

Här har en tredje åsikt förts fram. Spädbarnet äger en potentiell kulturalitet, en potentiell förmåga att planera för framtiden eller vara rationell. Det gör ju inte en gris! På detta följer att djur som faktiskt har någon form av kultur är personer i någon mening. Medicinska eller kosmetiska försök på apor är därför inte möjliga att rättfärdiga, men på grisar är det okej.

Fast inte heller detta löser problemet. Hur är det då med människor i oåterkallelig koma som saknar anhöriga. Får man äta dem? Får man äta ovanligt intelligenta grisar? Nyfödda med sjukdomar eller missbildningar som kommer att dö innan de blivit ens någon vecka gamla?

Principen man kommit fram till ger ju ett entydigt svar: Ja, det får man. Men det är alldeles uppenbart ett orimligt svar, givetvis även för dem som håller fast vid den här principen. De landar i ett slags dubbelmoral.

Hänger personbegreppet samman med en potentiell rationalitet då? Nja, vi upplever nog att även små barn som oåterkalleligen kommer att dö innan de utvecklat person-liga egenskaper ändå är just personer, trots att de saknar all potential att bli rationella. Om de samtidigt är jämställbara med hundar och grisar, så är även de djuren personer. Dessutom tror jag att det faktiskt känns så för de flesta, om de bara får tänka efter ett tag.

Om jämförandet (i bemärkelsen jämställan) av barn, hund och gris tycks dig konstig, ta gärna steget över apor och andra djur som mera liknar oss i sitt sätt att kommunicera vad de känner. Verkar det inte vara ett ganska märkligt sammanträffande att ju mera likt oss ett djur uttrycker sig, desto högre tror vi att djurets intelligens är? Det är det också, och egentligen är det inget mera än antropocentrism – vi har lättare att identifiera oss med dem som liknar oss mera, och misstar sådana sympatikänslor med fakta om andra varelsers inre liv.

Därför ser jag ingen anledning till att bara människan bland de »högre« djuren skulle vara personer. Plankton och annat smått skulle kunna bli föremål för en mycket mera intressant diskussion. Om grisar råder däremot ingen tvekan.

Det är lätt hänt att man drar förhastade slutsatser här. Men på att fler inkluderas i personbegreppet följer faktiskt inte att en persons rättigheter och skyldigheter förblir oförändrad. Det gäller egentligen personbegreppets relation till etik över huvud; rättigheter har inte nödvändigtvis något egenvärde.

Så jag återkommer till den där generaliseringen som är ganska utbredd, där man menar att dem som pratar om djur som om de vore personer har gjort det till en kategorisk och ovillkorlig princip att man inte får skada några levande varelser, alldeles oavsett syfte och konsekvenser.

För att kunna slå hål på den skenbilden, så passar det rätt så bra att titta på en grupp människor vars ovilja gentemot att skada levande varelser nog kan kallas extrem, med vilket jag vill säga att de går väldigt långt relativt andra med samma ambitioner.

Det finns (eller fanns?) nämligen en grupp buddhistiska munkar i trakterna kring Himalaya (har jag för mig), som ställer till bekymmer för dem som tror att djurrättsaktivister, veganer och sådana som mig ser på allt liv som kategoriskt fel att skada, oavsett konsekvenserna. Skulle allt vara en myt och dokumentären om dem en bluff, så tjänar de ändå som hypotetiskt exempel.

De tar hand om tigrar.

Tigrar behöver kött för att överleva och må bra. Människorna här har därmed gjort det till sin uppgift att omsorgsfullt döda djur, för att sedan laga kötträtter på ett sådant sätt att alla likheter mellan maträtten och levande varelser är borta. Det gäller smak, lukt, utseende och alla andra sätt som tigrar skulle kunna känna igen mat på.

På den här maten föder de upp tigrarna. Resultatet blir att katterna inte känner igen levande varelser som föda. De jagar inte, dödar inte, och skulle de någon gång råka sätta tänderna i en människa eller hund, så förstår de inte att det går att äta. Kanske fungerar det inte perfekt, men det behövs inte heller.

Poängen med exemplet är att föreställningen om djurrättstänkandet behöver mjukas upp. Inte bara tigrar, utan även människor, måste för att leva ha en viss destruktiv inverkan på sin omgivning. De vegetarianer som bara äter svamp och växter (och som till vardags ofta kallas veganer) förstör ju faktiskt någonting de också. Morotsplantor till exempel. Men de flesta är givetvis överens om att det är mindre allvarligt att förstöra livet för en morot än att förstöra livet för en gris, eller för den delen ett barn.

Det som ofta händer djurrättsförespråkare när de propagerar mot medicinska djurförsök, är att de beskylls för att tycka djurliv är värda mer än människoliv. Den slutsatsen är dock bara möjlig om de uppfattar djurens rätt som ovillkorlig, på ett sådant sätt att en människas väl i alla lägen är underordnad djurens väl.

Men så är det inte. Den här kategoriska synen på personbegreppet och på rättigheter är lika problematisk hos djurrättstänkare som den är hos »kötträttsliberaler« och andra som rationellt försöker bevisa rätten att äta upp djur. Den leder till självmotsägelser och inkonsekvenser oavsett vilket läger man tillhör.

För givetvis går det att göra en nyanserad avvägning. Är det värt att många tusen djur får lida för att några människor ska ha det bättre?

Det beror väl på proportionerna! Inte sant?

Den djupekologiska plattformen, sådan som den formulerades av Arne Næss för ett par decennier sedan, omnämner just detta.

5. Den nuvarande mänskliga inblandningen i den icke-mänskliga världen är överdriven, och situationen förvärras hastigt.

Människor i de materiellt rikaste länderna kan inte förväntas att minska sin överdrivna inverkan på den icke-mänskliga världen till en mera måttlig omfattning över en natt. Mindre inverkan implicerar inte att människor inte ska påverka vissa ekosystem så som andra arter gör. Människor har förändrat jorden och kommer antagligen att fortsätta med detta. Detta handlar istället om karaktären och omfattningen av denna inverkan.

Poängen är att vi inte är en separerad del av naturen. En vanlig nidbild av miljötänkare är att vi skulle leva i tron på något slags påhittad och märklig separation mellan naturligt och onaturligt; bilar, oljeplattformar, storskaligt giftjordbruk och skyskrapor, det är onaturIigt och fel, medan småskaligt ekologiskt jordbruk, små torp med torvtak, häst och vagn och vildvuxna skägg är naturligt och rätt. Så menar de att vi tycker.

Men i själva verket är förhållandena oftast de motsatta; det är vanligtvis de som anklagar oss för att ha rört till det, som i själva verket hålls med en förvirrad separation mellan människa och natur. De tror att ingen annan åsikt är möjlig än antingen att människan får härja som hon vill, eller också att hon inte får göra någon skada alls. De företräder själva den första åsikten, och försvarar den med att människan är högre stående, att hon till skillnad från allt annat är kulturell, rationell och vadhelst därtill – vilket är en felaktig separation av människa och natur. Det finns som sagt ingen artskillnad, bara en gradskillnad.

Människan är en del av naturen. Centrala Stockholm är en del av naturen. Allt detta ingår i flera olika ekologiska system, som i sista hand är ett enda. Det kallar vi biosfären eller ekosfären, för där finns allt levande. Helheten av allt detta kallar jag i regel den levande jorden, och poängen är inte minst att lyfta fram hur liv är något mer än bara biologiskt liv. Samma sätt att se på omvärlden finns hos andra folkslag, till exempel helt vanliga svenska grå-politiker, som kan prata om en levande landsbygd eller en levande storstad. (»Höhö, tror dom skyskrapor lever eller?«)

Som del av naturen och ekosystemen – av den levande jorden – är människan en skurk, inte minst här i de rika länderna. Vi förstör balansen.

Vår inverkan är alltså inte förbjuden, utan överdriven.

Poängen är inte att vi helt ska upphöra att inverka på miljön. Kanske finns det konservativa som tycker att naturen ska vara en korsning av Astrid Lindgren och Mitt i Naturen, en spelfilm vi sitter bredvid och kikar på. Men en sådan förvaltarskapsidé är i regel inte vad man står för som grön. Jag gör det definitivt inte. All destruktivitet är helt enkelt inte av ondo. Någonstans måste man bo och bruka jorden. Någonting måste man äta.

Bara om valet vi står inför är att välja mellan att å ena sidan inte ha rätt att agera destruktivt över huvud taget, och å andra sidan ha rätt att bete oss precis hur som helst eftersom vi är den överlägsna och gudomliga Människan, bara då finns det anledning att välja det där sista. Det första är nämligen omöjligt.

Men det där är ett falskt dilemma. Vi kan enkelt välja att agera på något annat sätt än att härja fritt.

Vad jag menar är istället att vår inverkan på resten av naturen ska vara proportionerlig. Det handlar om att ifrågasätta karaktären, omfattningen och gagnet av människans inverkan på resten av ekosfären, inte om att ifrågasätta förekomsten.

Vad blir konsekvensen av detta för det djurrättsliga perspektivet?

Till att börja med så är det inte att döda för att äta som är fel. Minns att även djur är personer som moral kan appliceras på. Människan är av samma sort som andra djur.

Gentemot allt levande är det fel att skada balansen i ekosystemen, på ett sådant sätt att de förs närmare kollaps. Gentemot enskilda levande individer är det fel att skada i onödan. De här två perspektiven hänger samman, så att det ena leder till det andra, liksom vice versa. Att leva »i harmoni med naturen« är inte nödvändigtvis bara flum – att det finns en vetenskap som kallas ekologi är egentligen bevis nog.

Vissa frågor får entydiga svar utifrån det här perspektivet. Hur ska man egentligen prioritera mellan individers välmående? Det är rätt självklart att djurförsök i syfte att ta fram nya hårvårdsprodukter går bort. Nya snygga frisyrer är förstås skoj, men de är inte värda att djur utsätts för lidande.

Att äta mera djurdelar än man verkligen behöver är inte heller det försvarbart. Av någon anledning vägrar många acceptera det, samtidigt som det egentligen säger sig självt. Inte heller går det att rättfärdiga att man förstör livsutrymmen för vilt levande arter för olika nöjens skull. Undermålig och plågsam djurhållning går också bort. Att köra sin egen bil trots att man kan åka kollektivt – när man kan det – är även det otvetydigt fel.

Men andra frågor är inte lika lätta att besvara. Hur blir det med medicinska djurförsök? Ska katter få äta kött? Är det över huvud taget nödvändigt att människor gör det? Får man förstöra en skog för att bygga en rak motorväg som minskar utsläppen från trafiken?

Sådana frågor är inte helt lätta att reda ut givet den här synen på människan som del av naturen. Det kan också användas som argument emot den, trots att den är intuitivt väldigt tilltalande.

Men jag tror det är fel att argumentera emot på den grunden. Frågan det ytterst handlar om är vilka principer vi ska utgå ifrån. Det som felet jag påtalar bottnar i, är att man försvarar mycket av det negativa som människan gör för världen, genom att kompromissa om principerna istället för att betrakta metoderna som otillräckliga: Eftersom det är så bekvämt att koka klimat, råka gjuta olja i ålvattnen eller köpa betongmör och bajsmarinerad svinstjärt, så måste det vara principerna det är fel på, kommer vi fram till. Och det är knäppt. Tänk om samma sätt att tänka gällde trafiksäkerhet; »det är så jobbigt att rita övergångsställen, så det är nog litet suspekt det där att ingen ska bli skadad i trafiken«.

Man kan få ett entydigt svar på de här frågorna om varför det skulle vara rätt att bete sig som människor gör mot resten av naturen, genom att anta mystiska och flummiga idéer om människans särställning bland allt levande, men det man gör då är att välja grundläggande principer som är helt orimliga, och det enbart i syfte att rättfärdiga vad man redan håller på med.

Då är det mycket bättre att utgå ifrån rimliga principer som inte leder till absurda självmotsägelser. Att eftersträva sanning är viktigare än att efterträva ansvarsfrihet för att man struntar i den.

Att man då inte får entydiga svar på vissa praktiska frågor, det innebär inte att man är på fel spår. När det blir på det viset måste man våga leva med ovissheten och försöka att besvara frågorna genom att tänka efter. Problemen går inte att lösa genom att hitta på egna principer och sanningar och låtsas att problemen inte finns.

Och just detta, att leva med ovissheten kring svaren på många specifika frågor, är en av anledningarna till att försiktighetsprincipen är så förbaskat bra. Hur kommer det där vägbygget genom skogen att påverka ekosystemen? Vi vet inte! Vetenskapens svar är: Det är oklart. I det läget är det motiverat att vara försiktig, istället för hänsynslös. Medan många tänker att så länge någonting inte bevisats vara farligt så är det fritt fram, menar jag att det bara är fritt fram när tvivlen röjts ur vägen, och det man är i färd att företa sig har visat sig vara ofarligt med stor sannolikhet.

Vanligtvis anser vi att den som gjort något dumt på grund av okunskap är ursäktad. Men på det följer inte att man är ursäktad när man är medveten om att man inte känner till konsekvenserna av sitt agerande, men ändå fortsätter som om inga bekymmer fanns. Det är en viktig skillnad. Vi kan inte ta hänsyn till vad vi inte känner till, men vi måste ta hänsyn till att vi inte känner till.

Många som inser detta har valt att förhålla sig försiktigt till frågan om att äta djur. Trots att det vad gäller den frågan inte rör sig om vetenskapliga utan om filosofiska frågeställningar, så gäller försiktighetsprincipen.

Det finns goda skäl för ett kraftigt minskat köttätande. De flesta, åtminstone bland dem som inte syltat in sig i ekonomiska intressen av djurhållningen, vill inte äta något kött som kommer från djur som haft det kasst. Något som också torde stå rätt så klart för de flesta är att ekonomiska intressen i djurhållning har en stark tendens att leda till olika former av våld mot djuren. Vi har en (rätt så svag) djurskyddslagstiftning, och anledningen är inte att det är olönsamt att vanvårda, utan tvärtom för att skydda djuren mot lönsamhet.

Detta säger jag inte för att på något sätt misstänkliggöra lönsamhet, utan för att istället påtala en verklig värdekonflikt som föreligger mellan den normerande funktionen hos ekonomiska incitament och en ganska allmänt utbredd djurrättsuppfattning. Jag är fullt och fast övertygad om att premisserna för den värdekonflikten är lika förenliga med de mest extrema formerna av både marknadskritiska och marknadsfanatiska synsätt.

Så långt om att undvika köttätande på basis av en mera praktisk systemkritik. Ytterligare ett steg tar de som helt och hållet avstår från köttätande för att de tycker det är onödigt. Man klarar sig som människa alldeles utmärkt ändå. Men vad är det då som gör att många lever helt »rent« från animaliska produkter, trots att deras argument i många fall egentligen inte räcker hela vägen för att diktera ett sådant agerande? Att sätta sig och meta eller äta vilt är till exempel svårt att koppla samman med den industriella djurhållningen.

Ofta är det helt enkelt empati. Det bär dem emot känslomässigt. Flera kritiker verkar ha stirrat sig blinda på detta, och vägrar inse att det kan finnas någon djupare tanke där bakom. Kanske är förklaringen att de själva tänker i någotsånär rättighetsetiska termer. Jag lovade ju att återkomma till det i början av inlägget.

Utifrån ett sådant synsätt har man i regel skyldigheter gentemot alla som har rättigheter. När någon då påstår att allt som kan lida är det fel att plåga, och att det är ett så allvarligt fel att plåga att man inte kan acceptera avsteg från den principen, då blir det fel. Tolkar man in det rättighetsetiska sättet att se på vad som har inneboende värde – i det här fallet ett negativt värde – i vad sådana som jag argumenterar för, så är det förståeligt om någon tycker att vi kräver för mycket av människan. Då är det förståeligt att vi verkar tycka att naturen är något heligt som människan inte ska lägga sig i, eller som hon inte har rätt att förstöra med sitt »onaturliga« beteende. Men det är fel. Och i själva verket bottnar felet i att de själva kompromissat om sanningen och sina principer för att få dem att stämma överens med hur de beter sig om dagarna, för att sedan projicera samma principer på andra.

Sedan finns givetvis de som tänker annorlunda än vad jag beskrivit här, och det gör det bland alla olika grupperingar.

Men i vilket fall. Personligen pendlar jag fram och tillbaka över den där sista gränsen, den där om huruvida det bär mig emot rent empatiskt att äta kött eller inte. Ibland går det inte alls, ibland är det okej. Jag har inte uteslutit köttätande ur mitt liv, men jag har kommit fram till att moraliskt oklanderlig djurhållning inte är förenligt med de system om omgärdar köttindustrin idag, och lever därför efter tumregeln att mina pengar aldrig ska gå till något sådant. Jag köper inte kött, men kan äta om jag blir bjuden utan att ha haft något inflytande över inköpet.

Just frågan om relationen mellan djurhållning och marknad är en av de frågor där ett så sanningsenligt principiellt förhållningssätt som möjligt faktiskt ger ett relativt entydigt svar: Dagens storskaliga djurindustri är fel. Den ska man inte legitimera med sin makt som konsument. Därför köper jag inte kött.

1. Egentligen gäller givetvis båda, och det dessutom utan att vi har en särställning i kraft av någon artskillnad. Med artskillnad menar jag här inte biologisk art, utan den typen av skillnad som en gradskillnad inte är. ↩

En av alla frågor som vi som sysslar med moralfilosofi funderar över, är vad som gör att någonting kan vara rätt eller fel. Den här frågan hör till det som inom filosofin kallas metaetik.

Frågan ska inte förväxlas med den huruvida en viss handling är rätt eller fel, till exempel att slå ihjäl en specifik ligist eller äta upp den där prinsesstårtan man stal förra måndagen.

Inte heller handlar frågan om ifall en viss etik är riktig eller inte, till exempel den gyllene regeln, »kristen etik«, utilitarism, شريعة (Sharia) eller John Rawls rättviseteori.

Istället är det frågan om ifall det finns några moraliska rätt eller fel över huvud taget, och framför allt varför rätt och fel egentligen finns. I kraft av vad är saker rätt eller fel?

Via Daniel Helldén, som skriver bloggen Stockholmscollage, nås jag av den glada nyheten att frågan blivit besvarad! Han berättar om en ledare i Svenska Dagbladet som äntligen avslutar den krångliga diskussionen om varför rätt och fel finns:

Föder vi upp fåglar för att de ska ha det festligt eller föder vi upp kyckling för att vi behöver mat?

Frågan ställs av Maria Eriksson på ledarsidan i dagens Svenska Dagbladet. Fast det är ett citat från Karin Ahlborgs bok Den föraktade falukorven. Och svaret, skriver Eriksson, konstaterar Ahlborg är uppenbart. Underförstått för att ätas.

Lite intressant är det. Vad Eriksson skriver är att den som definierar syftet med uppfödandet avgör vad som är rätt att göra. Och kanske ligger det något i det.

Föder jag upp kycklingar för att göra kycklinggryta så är det rätt.

Föder jag upp djur för plågsamma djurförsök är det rätt.

Eller kanske fel, för vi behöver inte plågsamma djurförsök. Det skulle kunna vara logiken i Erikssons citat. Det vi behöver råder vi över. Men behöver vi kycklinggryta?

Maria Eriksson kallar det här argumentet för »lite sunt förnuft i ekodebatten«. Hon tycker även att det är modigt sagt.

Daniel sluter sig helt följdriktigt till att om detta stämmer, då är det också rätt att genomföra plågsamma djurförsök förutsatt att detta är syftet med uppfödningen av försöksdjur.

Men varför nöja sig med detta enda lilla motexempel?

När man använder ett argument för att ge stöd åt en viss slutsats, så ställer man sig bakom argumentets giltighet. Om ett argument är dåligt, så följer inte per automatik att slutsatsen är felaktig. Med andra ord kan det vara okej att äta kyckling oavsett giltigheten hos detta sunda förnufts-argument, liksom det kan vara fel.

Det som är viktigt att komma ihåg, är att om man för fram ett visst argument för en sak, så måste man främst stå till svars för argumentet. Slutsatsen är ju bara en konsekvens av argumentet. Det är alltså argumentets bärkraft som är viktigast att granska, eftersom det är genom argumentet som slutsatsens giltighet är tänkt att bevisas.

I det här fallet handlar det om ett simpelt fall av modus ponens, som kan formaliseras relativt enkelt:

1. Om syftet med en handling H som leder till konsekvensen K är K, så är det rätt att K.

Därmed kan man sluta sig till att om syftet med uppfödningen är att kyckling skall ätas, så är det rätt att äta kyckling.

Vi kan använda detta argument i ett otal sammanhang. Jag ger några exempel:

1. Om syftet med att alla slutar äta kyckling så att ingen kyckling blir uppäten är just detta, så är det rätt att ingen kyckling blir uppäten.
2. Om syftet med att störta demokratin så att diktatur införs är att diktatur ska införas, så är det rätt att införa diktatur.
3. Om syftet med att putta Maria så att hon får ont är att hon ska få ont, så är det rätt att hon får ont.

Alla dessa slutsatser vinner givetvis Marias bifall, eftersom hon tycker formen på argumentet är stark. Det är lätt att hitta på egna exempel; ersätt bara H och K i mallen ovan med något du tycker det vore roligt att bevisa. (Nybörjartips: Känner du dig lite osäker, börja med handlingen gasa judar och konsekvensen utrota ett folk.)

Hur tror ni hon skulle försvara sig mot det här? Jag ser inga hinder att hjälpa henne litet på traven:

Så kan det gå.

Men nu tycker jag förstås egentligen att det är rätt skönt att Maria äntligen sätter ned foten och avslutar den metaetiska diskussionen om vad som gör att något kan vara rätt eller fel. Du kan förslagsvis visa henne ditt stöd genom att putta henne så att hon får ont. Men givetvis måste syftet också vara just detta, annars kan det visa sig vara moraliskt fel.

Miniskola: Vad är ett falskt dilemma?

Ett falskt dilemma är ett antingen–eller-påstående som utelämnar möjliga alternativ. Helt osökt kommer jag att tänka på följande exempel:

Föder vi upp fåglar för att de ska ha det festligt eller föder vi upp kyckling för att vi behöver mat?

När någon presenterar ett falskt dilemma, då är det bästa svaret man kan ge ett nej.

I just det här fallet är det synnerligen lätt att genomskåda det falska dilemmat. Det är nämligen inte sant att vi föder upp just kyckling med orsak av att vi behöver mat. Vi överlever, föga förvånande, utan kyckling. Jag är själv ett överlevande bevis.

Därmed återstår, enligt det falska dilemmat, bara ett alternativ: Vi föder upp fåglar för att de ska ha det festligt.

Maria, och Karin Ahlborg som formulerat argumentet, är nog rätt så ensamma om den övertygelsen. Fråga vilken kycklinguppfödare som helst varför de gör vad de gör – eller egentligen vem som helst – och svaret lär inte bli »för att fåglar ska ha det festligt«.

Så varför föds kycklingar upp? Är det för att fåglar ska ha det festligt, eller för att vi behöver föda?

Nej.

En bättre förklaring är att kycklingar av uppfödarna anses vara lämpliga att äta. Redan detta är förstås värt att diskutera, och då har vi inte ens berört frågan om hur uppfödningen i så fall bör genomföras.

När jag satt i startgroparna med den här bloggen, så hade jag flera planer. Bara till en viss del blev det som jag tänkt, och den som får för sig att bläddra bakåt kommer antagligen att bli varse att alla tankens trådar ännu inte spunnits vidare. Det gör förstås ingenting, för samtidigt med att saker föll sig annorlunda, föll de sig också bättre.

Något jag skrev om redan i november var miljörelativism som antites till miljörealism. För någon som inte läst filosofi kan innebörden i orden kanske verka litet märkliga. Det är de inte.

Miljörealism är helt enkelt att betrakta naturen som absolut. Ur ett djupekologiskt perspektiv, sådant som mitt, är allt på jorden en del av naturen. Även bensinbilar och freoner. Däremot kanske inte de bästa bitarna av den.

Miljörealism går ut på att ett träd alltid är ett träd. Ett träd är alltså inte fem träd eller ett halvt träd, beroende på hur man ser på det. Vad som är bra för en gris beror på grisen, inte på någonting annat.

Miljörelativism är i sin tur åsikten att miljön och naturen är relativa andra saker. Oftast är det pengar. En skog kan plötsligt vara hälften så stor, om det inte finns möjlighet att hugga ned mer än hälften. En gris nöjer sig plötsligt med mindre utrymme och halm om det blir dyrare att föda upp grisar.

Det handlar alltså inte om någon snäll perspektivism, alltså att olika människor ser på saker på olika sätt. Självklart är det så; står man i en ring kring en sjö så ser alla inte samma delar av sjön. Den ser olika ut för alla. Men det är samma sjö! Enligt miljörelativismen är det dock olika sjöar.

Det senaste inom miljörelativistisk djurhållning är lamm som odlar fram sina matiga muskler så fort att de inte hinner släppas ut på våren innan de slaktas, och därför behöver de inte heller vara utomhus utan kan leva hela sina liv i ett litet bås.

Så här relativiserar jordbruksminister Eskil Erlandsson:

En granskning av lammuppfödningen som SvD gjort visar att djuren under våren föds upp inomhus och slaktas före grönbetet.

— — —

Men är det rätt att då helt och hållet föda upp lamm inomhus?

– Djur far illa om de inte har hus att gå in i och får foder under vissa tider på året. Det är värre att ha svältande eller hungrande djur. Men allra värst är ifall djuret inte bedövas före avblodning. Där har vi som enda land i Europa ett undantag och det är jag stolt över.

Det är ingen fara att lammen går inomhus hela livet, eftersom de vare sig svälter medan de lever eller skärs i bitar innan de tömts på blod. De flesta, men förstås inte Eskil, förstår antagligen att de här sakerna inte har med varandra att göra. Vad skulle Eskil själv säga, tror ni, om vi gav honom en garderob att leva i resten av sitt liv, men gott om mat och ett rejält stick i halsen innan vi skar isär honom? Ett gott liv, borde ju hans slutsats bli, bara det blev lönsamt skulle jag tro.

Givetvis är det helt tokigt att säga så. Min poäng är heller inte att jämföra Eskil med ett broiler-lamm, även om man förstås kan misstolka det så. Istället vill jag visa att det ena inte rättfärdigar det andra, och det framgår mycket tydligare när argumentet appliceras på en människa eller jordbruksminister.

Tekniskt formulerat, så går den miljörelativistiska tesen ut på att det verkliga värdet eller karaktären hos ett ting, dött eller levande, konstitueras av subjektiva eller »mass-subjektiva« faktorer, till exempel sociokulturella. Något som är moraliskt fel kan plötsligt bli rätt för att man kan tjäna pengar på det. Det har heller ingen betydelse om din hund eller katt mår dåligt, om ingen människa finns som bryr sig hur den har det.

Kanske tycker du att det är alldeles uppenbart att det här är helt befängt? Men de som kallar sig »ekoliberaler« säger faktiskt själva att de tycker på just det viset, och regeringen beter sig och låter åtminstone som om de instämmer. Bättre en fågel i handen, för i skogen finns de inte på riktigt längre, hur många de än är.

Givetvis är det helt förryckt och verklighetsfrämmande. Vid sidan av synsättet att åtminstone allt levande har ett egenvärde, om än kanske inte lika stort enligt alla, så finns bara ett som är någorlunda konsekvent. Det är värdenihilismen, som säger att inga värden finns. Du är värdelös och kan dödas utan förlust.

Miljörelativismen är ingen värdenihilism. Istället är det ett konstigt sätt att se på värden och verkligheten. Allt i miljön beror enligt miljörelativismen endast på vad man själv eller gruppen man tillhör tycker är viktigt och hur man själv tycker att det är. Vad som är bra eller dåligt är relativt ekonomiska värden eller sociala företeelser, till exempel. I extremfallen säger miljörelativisten att inte bara värden är relativa, utan också sådant som kan mätas vetenskapligt. Jag gav ett exempel:

Om miljörelativismen är sann och man mäter pH-halten i en sjö, så finns egentligen ingen pH-halt eller någon sjö, utan endast en pH-mätare och ett mätresultat. Därför skulle man kunna bygga om sin mätare så att den visade ett trevligare resultat, och därmed slippa slösa bort en massa kalk på att stoppa försurningen som just försvann. Resultatet skulle bli detsamma vilket man än gjorde.

Miljörealism och miljörelativism berör givetvis inte bara saker som människan inte tillverkat, utan även saker vi själva tillverkat, som finns i vår egen storstadsmiljö.

Vad är ett torg värt? Om frågan ställs plötsligt, så börjar man kanske spontant att fundera på hur man egentligen ska mäta torgs värden i kronor. Ekonomer kommer genast att börja tänka på public goods. Men det är feltänkt! Och framför allt är det onödigt. Ett torg är trevligt för många människor (och säkert duvor), och därav har det sitt värde.

Ett stort hus med hyreslägenheter i kan vara mycket värt för dem som bor där, samtidigt som fastigheten inte är ekonomiskt lönsam. Vilket värde är då på riktigt – är det ekonomiska värdet på riktigt, eller det som de boende upplever? Upplevelser är givetvis alltid på riktigt, så det är inte det ekonomiska värdet som är det verkliga. Men om någon upplever det ekonomiska värdet då? Den upplevelsen är förstås också verklig, men kan i sin tur inte mätas i kronor den heller. Ekonomiska värden är och förblir en social konstruktion, till skillnad från upplevelser och andra saker som har en egen existens.

Att gå på en strand och se på solnedgången är en konkret upplevelse som finns på riktigt. Men hur mycket är den värd i kronor? Det går nog inte att svara på. Man kan förstås se hur mycket någon är beredd att betala för att få gå där. Kanske kommer ingen vilja göra det, och då kan man dra slutsatsen att stranden saknade värde, och lika gärna kan muddras bort, och solen kan vi släcka. Eller?

Nej! Ekonomin är ett jättekomplext system som absolut ingen förstår sig på. Tanken är att ekonomiska värden ska motsvara verkliga värden. Ibland blir det bra, men ofta blir det inte alls bra. Om du har ont och behöver laga en tand, men inte har råd att gå till tandläkaren, så finns inte din efterfrågan på tandvårdsmarknaden. Men du har ju ändå behov av att laga en tand! En ekonomisk miljörelativist säger i det läget att du inte alls behöver laga tanden.

Jag hade en viktig tanke med att försöka ge miljörelativismen en någorlunda god beskrivning i mitt inlägg från november. Miljörelativism är förstås en väldigt underlig och verklighetsfrånvänd idé. När man applicerar den på många frågor inom det vidgade miljöbegreppet – alla platser som det finns liv på, kan man säga – så förstår man oftast direkt att det gått snett. Som vid exemplet med tandvärken ovan.

Men trots detta så är den väldigt vanlig i det som kallas miljöpolitiken! Politik som förutsätter miljörelativism är korkad. Ändå är mycket politik just sådan. Oftast kritiseras den med frasen man kan inte förhandla med miljön eller med klimatet.

När jag hittade på mitt exempel med den försurade sjön, trodde jag att det var alldeles för övertydligt och skruvat för att vara realistiskt. Men nu har det blivit verklighet:

Regeringen vill sänka kraven för hur man uppnår ett miljömål. Bakgrunden är att flera av de 16 uppsatta nationella målen visat sig vara svåra att nå.

Det är helt rimligt, tycker folkpartisten Eva Eriksson, som är ordförande för Miljömålsrådet.

– Det kan man se som en ambitionssänkning, men samtidigt kan man se det som att vi vill kunna peka på att de åtgärder som görs också kommer att ge resultat. Det känns bra nu att man får ett system som blir realistiskt att hantera.

Hon säger först att man kan se det som en ambitionssänkning, vilket det ju är. Sedan tror jag hon menar att det inte alls är någon ambitionssänkning. Hon berättar att det är en ambitionssänkning samtidigt som det inte är en ambitionssänkning. Den konstiga motsägelsen förklarar hon med att om man definierar resultat på ett sätt så att det blir lättare att nå dem, så kommer man att få lättare att nå resultat. Det stämmer också!

Men vad hjälper det miljön att helt godtyckligt definiera om vad som utgör ett resultat? Tror Eva att miljön intresserat kommer att sätta sig ned och läsa propositionen med de uppdaterade miljömålen, för att sedan rätta sig efter dem? Det är ju onekligen vad hon säger. Inga nya pengar anslås heller för att försöka uppnå miljömålen, så tydligen räcker det med att sänka ambitionerna för att lösa miljöproblemen.

Å ena sida och å andra sidan. Vad naturen behöver för att inte bli förstörd, det beror på hur vi lägger fram saken i vår proposition.

Det här är vad miljömålen går ut på:

Miljökvalitetsmålen beskriver den kvalitet och det tillstånd för Sveriges miljö, natur- och kulturresurser som är ekologiskt hållbara på lång sikt. Målen ska nås inom en generation, det vill säga till 2020 (2050 då det gäller klimatmålet).

— — —

Strävan är att vi till nästa generation ska ha löst de stora miljöproblemen. För att vi ska klara generationsmålet krävs ett stort engagemang hos många aktörer i samhället, både i Sverige och i andra länder. Teknikutveckling kan bidra till att lösa några av problemen. Det kan också behövas mer genomgripande samhällsförändringar.

Den bakomliggande tanken är att vi inte ska gynna oss själva på kommande generationers bekostnad.

Så nu tänker regeringen att miljöproblemen kommer att sluta vara några problem, bara vi ändrar inställning till dem och hävdar att de inte är så farliga längre.

Och så kan man ju se det, förstås.

Med den inställningen är det givetvis även helt konsekvent att tro att havererande ekosystem inte utgör något problem för kommande generationer, bara de som lever i framtiden inte tycker att ekosystemen fungerar dåligt.

Klimatproblemet kan lösas enligt precis samma princip: Man tänker sig helt enkelt att värdet av pi är litet lägre, så minskar automatiskt solskivans storlek på himlen. På så sätt kompenseras den globala uppvärmningen, och därmed hålls jordens medeltemperatur konstant.

Smart va? Jag borde kanske bli utredare åt regeringen.

I backspegeln ser jag ett blogginlägg som borde ha blivit publicerat, men det blev aldrig av. Ämnet var djurskydd och Fredrik Reinfeldts lyssnarutfrågning i Studio Ett den 27 november, ni vet när radiolyssnare ringer in och ställer frågor som han försöker komma undan. Frågan han fick, var varför det inte regleras statligt att all köttproduktion ska vara ekologisk, och bakgrunden var vanvården av grisar, som fick litet nyhetsplats i november.

Ella Håkansson: Hejsan Fredrik! […] Det gäller grisfarmar i Sverige idag, och jag hörde senast idag på radio att man har infört ett certifikat för bönder som driver grisproduktion. Jag tycker att det är väldigt konstigt att man inte reglerar ifrån statens sida så att all köttproduktion i Sverige idag blir enligt ekologisk standard, med tanke på hur grisar behandlas, och andra djur också för den delen. […] Frågan är: Varför reglerar man inte från statens sida så att all, samtlig, köttproduktion i Sverige blir ekologisk?

Fredrik är lite svamlig (eller möjligtvis pratglad), så för att det inte ska bli tungläst styckar jag upp hans svar och kommenterar, istället för att ta allt på en gång.

Fredrik: Alltså, vi har en djurskyddslagstiftning som är skarpare och mer långtgående än andra länder. Och vi har ju dessutom berömt oss ofta att vi skulle ha bättre förutsättningar inom det här området, som ju nu har kommit i fråga om det verkligen stämmer.

Att den svenska lagstiftningen är skarpare och mer långtgående innebär inte att den är skarp och långtgående. Bara att den är närmare sådana ideal än andra lagar.

Det finns faktiskt en anledning till varför djurskyddet alltid beskrivs i relativa termer, och aldrig med absoluta omdömen som bra, skarp och långtgående. Det vore nämligen en lögn. Rättare uttryckt, så är lagstiftningen inte riktigt lika undermålig som flera andra länders. I det ovanstående uttrycker Fredrik tvivel om att ens detta verkligen stämmer.

Jämför gärna med migrationspolitiken, som också vanligtvis beskrivs i komparativa termer: Sverige har världens mest generösa asylpolitik. Att den däremot skulle vara generös är det få som dristar sig till att säga, för det är inte sant.

Vi kan som konsumenter [välja] den typ av ekologiska produkter som ofta betonar ännu mer förhöjda ambitioner när det gäller bra omhändertagande om djuren, och det finns ett stort och växande intresse bland konsumenter runt om i Sverige för detta, och inte minst, tror jag, efter det som har inträffat nu.

Frågan gällde regleringar, och Fredrik svarar sin ideologi troget att sådant vill vi inte ha. Det är nämligen en medborgerlig rättighet att sponsra vanvård. Visst, okej, man får välja att låta bli om man verkligen vill, men den heliga rätten till billighet får inte hotas, lika litet som man får rucka på den moralfilosofiska principen att vad folk köper bestämmer vad som är moraliskt rätt.

Att han sedan kallar ekologiska mål för »ännu mer förhöjda ambitioner«, antyder att utgångspunkten inte bara är ett, utan två snäpp lägre på ambitionsskalan. Ett snäpp lägre än ekologiskt tänker han sig rimligtvis är att alls nå upp till den där bottenplattan för djurskydd som europeisk lagstiftning tvingar på oss. Att kalla den för förhöjda ambitioner är fullkomligt banalt. För Fredrik verkar det »neutrala« utgångsläget vara inget djurskydd alls.

Det är viktigt att påpeka att vi har ändå ett starkt djurskydd i grunden i Sverige, för att bland annat undanröja den här typen av problem. Men jag har precis som du noterat att trots lagstiftning så begås felaktigheter, och det som är bra tycker jag är att både från Scan och från Ica och från andra intressenter så har nu blivit tydliga reaktioner att detta accepterar man inte, så här får det inte gå till och det måste ske förbättringar.

Vad innebär då i grunden stark? Nästan vad som helst. I just det här fallet syftar han antagligen på den där bottenplattan som vi är tvungna att nå upp till. Men det är att ju mot de kraven det hela tiden brister, och dessutom är de ändå så lågt ställda att det inte kan kallas något snällare än avsiktligt djurplågeri.

Att inblandade företag säger sig tycka det inte är okej att inte ens nå minimikraven har dessutom ingenting med vare sig frågan om lagstiftning eller frågan om ekologiska ambitioner att göra. Han har inte svarat på frågan alls.

Programledare: Ella frågade dig varför inte lagstiftning om att all köttproduktion ska vara ekologisk.

Fredrik: Vi menar att vi ska ha ett grundläggande djurskydd, som då gäller i lagstiftning. Sedan ytterligare ambitioner ovanpå det. Man kan säkert bli oense om vad som menas med ekologisk produktion, och allting behöver inte vara lagstiftning. Vi har en bottenplatta som är bra, vi ger möjligheten för konsumentmakten att [styra] i [en] ännu mer riktig riktning.

Fredriks argument emot att höja djur- och miljöskyddet till någon form av ekologisk nivå, är att man kan bråka om vilken nivå som är ekologisk. Men tänk om man kan bråka även om dagens djurskyddsnivå? I så fall är ju djurskyddet i sig bara att avskaffa, med samma argument! För att inte tala om jobbskatteavdraget, regeringen, köttproduktionen, Moderaterna, migrationspolitiken, finanspolitiken, EU och så vidare till leda.

Sedan kommer han till den där bottenplattan. Problemet är att muskelmökarna inte lyckas nå upp till ens bottennivån av djurskydd, trots att Fredrik låtsas som att det var något annat som var problemet. Och hur bra är egentligen den där bottenplattan?

Ella: Fast enligt mig och många andra som jobbar inom branschen, där man kollar på hur djuren hålls och vad man kan förbättra, så är inte bottenplattan idag tillräcklig, med tanke på djurens naturliga behov. Om man ser till ströbäddar till exempel idag, som svenska grisfarmar måste ha, så räcker det med att det är en näve strö som kastas in till grisen. Varför kräver man inte att grisarna får gå utomhus, där deras naturliga behov på en gång skulle tillgodoses?

Fredrik: Nu är det ju möjligt att hitta dem som beskriver sig som glada grisar eller ekologiskt framtagna.

Fredrik verkar ha fått sin bild av djurhållningen från Bolibompa, eftersom han berättar att han ibland hittar »dem som beskriver sig som glada grisar eller ekologiskt framtagna«. Är det han själv som intervjuat grisarna, eller är det någon annan i regeringen? Sker intervjuerna i samband med slakten, eller har regeringen kanske ett djuretnologiskt organ, som muntra och nyktra spatserar omkring ute på idylliska svenska gårdar och dokumenterar grisarnas livsberättelser?

När han sedan försöker lyfta fram en invändning mot kraven på tillräckligt djurskydd, så blir det fel i munnen på honom:

Får jag bara påpeka att det som brukar vara invändningen, det är ju mer skarp lagstiftning vi har i Sverige, desto mer av import av kött ser vi, och den utveckling vi har sett på senare år det har vi inte sällan kan jag säga just från lantbrukare det är ju en kraftig stegring av import av kött, och det beror på att vi är priskänsliga vid diskerna, så vi har också den aspekten.

Min kremlologi är förvisso en smula rostig, men jag tror han menar att om vi skulle skaffa ett fullgott djurskydd, så skulle köttet bli så dyrt att alla skulle köpa billigare kött från utlandet där djurskyddet är fortsatt svagt. Kanske vill han sedan ha sagt att »utvecklingen med stegrad import har vi sett på senare år, och det har vi inte sällan hört från lantbrukare, kan jag säga«.

Men det är ett nonsensargument, och bara ännu en upprapning av budordet att det vilket någon köpa, skolen i finna gott.

Så än en gång: En handling blir inte bra bara för att någon betalar för den. Om det verkligen stämmer att alla konsumenter skulle känna sig tvingade att mot sin vilja köpa utländsk vanvårdad spargris, istället för sådana som fått ut något mer av livet än en kvadratmeter bajsig betong, då är det ju verkligen just en politisk uppgift att lösa problemet.

Ella: Men varför reglerar man det inte från statens sida, så att köttet blir billigare för oss konsumenter men att köttproduktionen fortfarande är okej?

Fredrik: Ja, av det skälet att vi inte tror på den typen av kommandoekonomi där vi prisreglerar kött. Det tror jag inte helt enkelt kan fungera, utan jag tror vi ska bejaka konsumentmakt, och vi ska se till att vår lagstiftning efterlevs.

Att producera kött under vettiga förhållanden utan höjda priser hade antagligen gjorts med subventioner, men för Fredrik finns bara klassisk sovjetisk prisreglering som metod i det här fallet. Vid andra tillfällen går det förstås bra. Jobbskatteavdraget nämndes tidigare, hushållsnära tjänster tål att upprepas, och listan är fortsatt lång. Momssänkning är ett slags subvention, till exempel.

Frågor och svar kan sammanfattas så här:

Hans politiska fantasi når uppenbarligen inte fram till de mera demokratiska metoderna när han kommer att tänka på rumpa (kanske med senap på).

Kan det vara så att när mannen som talar med grisar väl sitter till bords så förvandlas han till en fryntligt svamlande Per Oscarsson som inte längre minns vad en subvention är för något? Avdrag på skatten? Finanspolitik? Nä kommu… kommuNISTfasoner aldrig hört talas om det ska löna sig att köttbulle.

Nu har mitt inlägg om Per Ankersjös lilla »logiska« ridå fått inte bara ett halvt, utan ett och ett halvt svar. Det började med att jag i en rätt så cynisk tonart synade vad för tankar som kunde ligga bakom hans kommentar till ett förslag på subventioner av bra mat, samt miljöskatt på kött. Per kommenterade först själv inlägget, och i går hakade Albin Ring Broman på trenden med ett svar som faktiskt innehöll något. Jag räknar till fem punkter att kommentera i Albins inlägg.

Till att börja med rekommenderar han en tredje centerpartists försvarstal för köttet på SvD Brännpunkt. Pers linje att angripa köttskatten som enkom motiverad av Djurrättsalliansens avslöjanden om vanvård¹ är nu helt bortglömd, och istället är det enbart utsläpp av metan som påskins vara skälet. Så var det aldrig, vilket man ganska snabbt inser om man alls läser Brännpunkt-artikeln.

För det andra och tredje så skriver Albin så här.

Även miljöpartisten Kuniri skriver om ämnet på sin blogg. Där försöker han angripa mitt och Per Ankersjös resonemang i frågan, men ärligt talat tror jag att han missat lite vad poängen handlar om:
[Citat ur mitt första inlägg.]
Miljöpartiet har verkligen fått det här med valfrihet om bakfoten.

Även här kommer läsförståelse i fråga. Albin verkar både tro att jag heter Kuniri och att jag är Miljöpartiet. Att han alls fått partitillhörighet och kön rätt måste ändå bero på att han läst något av min text om bloggen, som länkas längst upp till höger. Den börjar så här.

Till att börja med så heter jag Jesper. Med ens vill jag också få sagt att jag är medlem i Miljöpartiet och Gröna Studenter, men att bloggen är fristående.

Jag lovar att snarast se över formuleringen, eftersom den verkar utsätta även rejält läskunniga människor för svåra prövningar. Så här verkar han nämligen ha uppfattat samma snutt:

Till att börja med så heter jag Kuniri. Med ens vill jag också få sagt att jag är Miljöpartiet, och att bloggen är officiellt partiorgan.

Det fjärde han gör är att svara mig som om jag inte förstod att skatter påverkar priser. Men detta var i själva verket en av utgångspunkterna för det avsnitt han citerat, på så vis att det endast är genom påverkan av priset som skatter har någon relevant effekt på valfriheten specifikt i någon köpsituation.

Det jag reagerade på var påståendet att politiker som styr genom skatter begränsar valfriheten. Vad jag mest av allt pysslade med i det som citeras av Albin var att visa hur löjligt det blir om skatter kategoriskt betraktas som begränsande av valfriheten, medan »naturligt« höga priser inte alls anses ha samma effekt. Så tycker han förstås inte alls med någon nödvändighet, men med tanke på tonfallet i Pers blogginlägg tyckte jag det var befogat skruva till det litet.

På något vis verkar sedan vad jag skrivit ha uppfattats som ett försök att argumentera för någon ytterligare ståndpunkt, eller vad menar han egentligen? Det kan säkert vara min formuleringskonst som bär skulden i sådana fall. Men inte är väl orden så illa valda att jag med dem lurar i folk att jag skulle vara Miljöpartiets talesperson i någon fråga? Nej, så kan det knappast vara.

Måhända verkar tanken att en enskild medlem i ett parti skulle kunna uttrycka helt egna åsikter en smula omtumlande för en centerpartist, åtminstone om personen i någon mån tillhör partitoppen. Sådana medlemmar finns både troligen och förhoppningsvis även inom hans eget parti. En varierad åsiktsflora inom något som helst parti är för övrigt något jag gillar, helt oavsett vilket parti det råkar vara.

För det femte så lägger han genom ett exempel fram en liten analys av valfrihet, som helt klart är relevant i sak. Albin skriver inte lika tillskruvat och tokigt som Per, och jag tänker svara i samma anda.

Det följande är vad han i grund och botten försvarar:

Att med skatter försöka styra över människors beteenden är inte att öka valfriheten. Det är att begränsa den.

Och det gör han så här:

Om Handlare X sätter ett högt pris på en stek öppnar det för Handlare Y att sänka priset på en likvärdig stek. Jag kommer då välja att handla av Handlare Y istället. Om staten höjer skatten på kött i syfte att förmå mig att äta grönsaker kommer priserna på stek både hos Handlare X och Y att öka, och därmed kommer min valfrihet att minska. Svårare än så är det inte.

Tyvärr är det inte särskilt klargörande, även om jag tycker att exemplet har en viss retorisk schwung.

Till att börja med så är skatt, precis som redan nämnts, nästan enbart relevant genom påverkan på priset. Om vi hittar på att en stek kostar hundra kronor, så påverkar detta pris köparens valfrihet i samma utsträckning oavsett om hela nittionio eller bara en halv av de där kronorna kommer sig av någon skatt. Därför diskuterar jag exemplet helt och hållet i termer av pris. (Konsekvenserna av var skattekronorna tar vägen och vad de sedan används till är såvitt jag kan se inte relevanta i exemplet, till skillnad från i verkligheten.)

Betoningen av ordet välja är givetvis relevant. Den rimligaste tolkningen jag kan göra av detta är att Albin försöker antyda vilket slags valfrihet han syftar på. Men vilka faktorer det handlar om är inte helt lätt att reda ut.

Han menar givetvis inte att valfrihet är att kunna välja mellan likadana produkter. Att till exempel kunna välja mellan ett halvkilo stek och ett annat halvkilo identisk stek, det känns liksom inte riktigt som någon önskvärd valfrihet. Den påverkas heller inte av höjda priser.

Att ha flera valmöjligheter tycks däremot vara en mera möjlig tolkning. Att båda Handlarna X och Y finns att välja mellan är ett slags valfrihet. Denna valfrihet minskar dock inte genom höjda priser, givet att skatten inte höjs så till den milda grad att någondera handlare försvinner.

Frågan är dessutom hur värdefull en sådan valfrihet egentligen är. Allt annat lika så bor det ju inte någon särskilt omfattande frihet i möjligheten att välja vilket av två företag som säljer identiska stekar man ska köpa av. Kärnan i begreppet valfrihet, så som det används här, måste vara någon annan.

Kan det då handla om friheten att välja det lägsta priset? I och för sig är det vad jag hade förväntat mig till svar, men samtidigt så håller det inte. Om skatten höjs så stiger ju stekpriserna hos Handlare X och Handlare Y i lika hög grad, och eventuella prisskillnader kvarstår. Som hugad stekspekulant har man alltså fortfarande möjlighet att välja den billigare av de likvärdiga likblafforna, trots höjda skatter. Eller förstås den dyraste, om man nu är lagd åt det hållet.

Faktum är att Albins exempel så effektivt snävar av hans valfrihetsbegrepp, att bara en rimlig tolkning tycks mig vara möjlig: Valfriheten är omvänt proportionerlig med det lägsta priset. Med andra ord:

1. Om lägstapriset stiger, så minskar valfriheten.
2. Om lägstapriset sjunker, så ökar valfriheten

Valfrihet som billighet alltså. En köttskatt leder till att alla stekar kostar mera, och då stiger lägstapriset. Därmed minskar valfriheten. Detta är vad hans exempel säger, så jag tror tolkningen är riktig.

När man funderar på saken så är det en ganska krystad och (i dubbel bemärkelse) snål definition av valfrihet. I normala fall pratar man ju om valfrihet i termer av handlingsmöjligheter och potentiella konsekvenser av dessa. Men här handlar det istället om hur billig den billigaste likvärdiga steken man har möjlighet att köpa är.

Med den här analysen av valfrihet blir det även möjligt att betrakta alla former av prissänkare, till exempel olika typer av skatteavdrag, som valfrihetsförbättringar. Centerpartiets subventionslinje är alltså tydligt förenlig med detta valfrihetsbegrepp.

Men vänta nu, vad var det där första han skrev nu igen? Så här står det i Albins inlägg vilket jag hämtat citatet från.

Hängde ni med på resonemanget? De vill alltså stärka valfriheten för oss genom att beskatta det som de själva tycker är fel. News flash: Att med skatter försöka styra över människors beteenden är inte att öka valfriheten. Det är att begränsa den.

Vid en första anblick ser det faktiskt ut som att här uppstår en självmotsägelse. Det är ju inte bara när man höjer priser som man försöker styra människors beteende, utan även när man sänker dem. Om man subventionerar eller sänker skatten på en vara så sänks därmed lägstapriset, och således ökar valfriheten samtidigt som den minskar. Och det går inte ihop alls.

Jag tror dock att det bara handlar om en dåligt genomförd formulering. Han menar givetvis att höjda priser begränsar valfriheten, men inte att sänkta priser har samma effekt. Någon självmotsägelse är det därför antagligen inte tal om.

Det var för övrigt av citatet ovan som jag fick idén att han menade att det var fel av politiker att styra i enlighet med vad de anser vara rätt och fel. Om han egentligen tycker så eller inte finner jag inget svar på. En sådan position är dock självupplösande, och därför inte helt relevant att diskutera.

Däremot är det relevant att ställa sig frågan om de där andra och mera gängse tolkningarna av valfrihetsbegreppet verkligen går att avfärda med ett »svårare än så är det inte«.

Om Albin menar att endast lägstapriset har någon betydelse för hur valfri en köpsituation är, så torde han även acceptera att alla likadana stekar som inte är billigast är helt irrelevanta för valfrihetens omfattning. Någon handlare X behövs därmed inte. Det skulle till och med räcka med en riktigt billig statlig likadan stek. Så tycker han troligtvis inte alls.

Därför tror jag att även analysen av valfrihetsbegreppet som han gör är felaktigt eller åtminstone otillräckligt formulerat, och att han tycker valfriheten ökar om det finns flera handlare som konkurrerar om att ha det lägsta priset och vara valfrihetsledande. Vi kan formulera detta som två hypotetiska normer:

1. Om valfriheten bör öka, så bör lägstapriserna sänkas.
2. Om valfriheten bör öka, så bör priserna jämnas ut handlarna emellan, till förmån för de lägsta.

Kanske undrar någon hur jag slöt mig till den andra normen. Med utgångspunkt i att främst lägstapriset är relevant för valfriheten, så är de handlare som inte har lägstapris irrelevanta i den mån de inte själva bidrar till att sänka lägstapriset. Den funktionen fyller konkurrensen. Alla jagar alltså lägstapris-placeringen, och eldar på varandra att gå lägre. Det är även fördelaktigt för valfriheten om de olika handlarna man kan köpa av inte skiljer sig anmärkningsvärt mycket i pris, eftersom en handlare med mycket högt pris nog i de flestas ögon utgör ett mycket mindre värdefullt handlingsalternativ än ett som ligger närmare bottenpriset. Det är med andra ord både instrumentellt och direkt bra för valfriheten om alla ligger nära det lägsta priset.

Frågan jag nu ställer mig är hur huvudnormen egentligen ska formuleras. En ohämmat ökad valfrihet enligt de här normerna skulle kunna få en massa otrevliga konsekvenser. Jag föreslår därför det följande till huvudnorm.

I just köttprisfrågan räknar jag till konsekvenserna sådant som global uppvärmning, omfattande svält, sämre folkhälsa och plågsam djurhållning. Givetvis leder även höjda priser till negativa konsekvenser, om än några andra sådana, så frågan handlar främst om vilken uppsättning dåliga konsekvenser som är mest godtagbar. Min åsikt är att de jag räknat upp här väger mycket tyngre, än den jämförelsevis rätt så harmlösa valfrihetsinskränkning det innebär att tvingas välja mellan två likvärdiga stekar som blivit något dyrare än förr.

Ser vi vidare på Albins analys så missar den med råge en poäng just på den punkten. Här jämförs faktiskt bara valfriheten mellan två likadana stekar till olika lägstapris – det ena lägstapriset med skatt och det andra utan. Det finns massor av annat att köpa än stekar! Medan lägstapriset på kött förvisso ökar i och med en köttskatt, så minskar det på en rad andra varor i och med den föreslagna subventioneringen av mycket bättre mat.

Den totala valfriheten enligt lägstapris-analysen kan alltså komma att öka, men lika gärna komma att bli oförändrad. Det är givetvis så att subventioner på all mat, och för övrigt alla produkter över huvud taget skulle leda till mycket större valfrihetsvinster, då lägstapriserna skulle minska över hela brädet. Men konsekvenserna vore inte godtagbara någonstans.

Dock är jag tveksam till att dra ett sådant här obskyrt valfrihetsbegrepp alltför långt, så jag väljer att stanna här. (Är det någon mer än jag som gäspar?) Istället föreslår jag en något mera sansad definition.

Valfriheten i en valsituation beror av antalet möjliga handlingsalternativ som har bäst och varandra någorlunda lika konsekvenser, både för en själv och för andra. Valfriheten ökar alltså om »tätklungan« av ansvarsfulla val ökar till antalet, vilket vill säga sådana med fler positiva och framför allt färre negativa konsekvenser.

Till exempel så har jag ingen större valfrihet när jag ska köpa middag. En stek är ett sammantaget mycket sämre alternativ än en (gärna både Quorn- och sojafri) middag. Mina moraliskt godtagbara alternativ är kraftigt begränsade, och därmed är min valfrihet kraftigt begränsad.

Låt mig poängtera att vilka kriterier som egentligen ska avgöra vad som är ett moraliskt godtagbart handlingsalternativ helt kan lämnas åt individen att avgöra, utan att den här synen på valfrihet tar stryk.

En invändning hänger dock alltid i luften när man påstår något sådant som det här, och det är frågan vad staten egentligen har för ansvar när det kommer till enskilda individers moraliska principer. Lyfter man den invändningen så trasslar man dock in sig i självmotsägelser, eftersom människors ansvarskänsla i praktiken har stor betydelse för deras individuella valfrihet, och detta både i praktiken och i teorin, liksom både subjektivt och per definition. Förutsatt att staten har ett ansvar att ge människor valfrihet, vilket de flesta som inte istället förespråkar fascism nog instämmer i, så finns här inget problem.

Som påpekats så är det därmed givetvis bara bra att omfattningen av de negativa konsekvenser som köttindustrin har minskar. Detta instämmer jag till fullo i.

När det sedan gäller subventioner på mat vilken inte har lika omfattande skadeverkan på andra människor, djur och miljön över huvud taget som kött, så gissar jag att vi även där är överens om att fördelarna väger över, även om jag når den slutsatsen utan att använda mig av någon lägstapris-valfrihet.

När det sedan kommer till miljöskatt på kött går meningarna alltså isär. Jag kan försöksvis tänka mig att lägga fram några andra skäl till att ändå överväga en sådan.

1. Ett pragmatiskt skäl skulle kunna vara att det kommer att köpas mindre kött, varvid både köttätande och köttproduktion minskar. Därmed minskar omfattningen av köttätandets och djuruppfödningens dåliga konsekvenser.
2. Dessutom leder det till onödiga negativa konsekvenser om man inför förvisso trevliga och bra subventioner utan att kunna finansiera dem. Miljöskatt på kött kan vara del av en lösning på det problemet.
3. Köttkonsumtionen bör givetvis även bära sin egen miljökostnad. Idealt borde priset på kött vara sådant att intäkterna kan användas till att helt neutralisera alla skadeverkningar av köttindustrin. Visserligen är detta i praktiken knappast fullständigt genomförbart – några av de dåliga konsekvenserna kan inte betalas bort hur man än försöker – men därpå följer inte på något sätt att vi tvingas kasta idén på skräphögen. En partiell kompensation är avgjort bättre än ingen alls.

Kanske håller inget av dessa skäl måttet med valfriheten som huvudnorm definierad enbart i termer av lägstapris på exempelvis en stek. Men en sådan snäv och verklighetsfrånvänd valfrihetsnorm är såpass galen att jag tror rätt få människor egentligen ställer upp på den.

Medan billighet verkar vara den favoriserade formen av frihet, så pratar jag mycket hellre om valfrihet i termer av antalet för individen ansvarsfulla handlingsalternativ vilka i så hög grad som möjligt leder till det bättre för alla, och i så liten grad som möjligt leder i fördärvet för ens någon.

Kanske är detta också en av de avgörande skiljefrågorna mellan att vara »grön liberal« och att vara »liberal grön«. Jag är dock litet osäker på i vilken utsträckning jag berättigat kan kalla mig det senare – även om jag i väldigt många frågor når till något slags samsyn med uttalade liberaler, både i sakfrågor och i principiella ställningstaganden, så är de grundläggande etiska värderingar jag djupast sett utgår ifrån några andra. Man skulle kunna kalla dem gröna.

1. Läs gärna vad jag skrivit om vanvårdsdebatten: 1, 2, 3, 4, 5 och 6. ↩