Eftersom jag råkade transkribera hela den här debatten, som du kan titta på själv åtminstone tills SVTPlay tar ned den, så kan jag ju lika gärna publicera den. Jag tar även upp delar av den i det här inlägget, och därefter i ett par ännu oskrivna inlägg som jag lovar att länka härifrån.

Som vanligt hoppas jag att den som upptäcker något fel hojtar till.

Programledare: Lennart Persson
Debattanter: Erik A. Eriksson (C), Helena Leander (MP)

Lennart: Hur reagerar ni när ni ser de här bilderna? Vad säger du Helena?

Helena: Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan låta det här fortgå. Vi har en djurskyddslag i Sverige som ger djur rätt till naturligt beteende och skydd mot onödigt lidande. Om det här trots detta får fortgå, då är den lagen inte värd särskilt mycket.

Lennart: Vad tycker du om det som djuren drabbas av här då?

Helena: Det är fruktansvärt. Jag ser inte hur man kan försvara det moraliskt någonstans.

Lennart: Erik, vad säger du när du ser de här bilderna då?

Erik: Jag tycker det är riktigt illa, och det vi ser, det uppfyller ju inte den svenska djurskyddslagen, den lag som vi är stolta över att den finns till skydd för djuren och till gagn för djuren. Jag utgår från att om de uppgifterna stämmer här, så polisanmäler man, och låter det ha laga ordning och att det här beivras.

Lennart: Men får jag fråga dig, Helena, om man nu har tjugotusen minkar på en minkfarm, är det då så märkligt och så upprörande om ett eller annat djur då far illa?

Helena: Nu var det ju inte bara »något enstaka sådär«, och det är i sig ett problem, om man har tjugotusen minkar på en farm, att kunna ha uppsikt över alla dem, och verkligen se individerna – om det är någon som är sjuk eller skadad. Det är väldigt svårt när man har så många.

Lennart: Men om man nu har minkfarmar, vilket vi har i Sverige, kan de må bra? Kan man må bra på en minkfarm, som mink? Vad säger du, Erik?

Erik: Ja, här är ju inte forskningen helt enig heller. Många forskare har ju gett oss uppgifter om att svenska minkar mår bra, för att vara domesticerade minkar. Då måste vi kunna lita på att de uppgifterna stämmer. Men vår uppgift är ju att… (avbryts)

Lennart: Men du är ju gammal mjölkbonde själv, Erik. När du ser de här minkarna – de lever alltså på ett område som jag ska visa här – (håller upp ett tidningsuppslag) – det här är då golvytan, och på den här ytan ska då minkmamman och två eller tre valpar samsas, hela sina liv – de lever alltså, de lever i ett halvår – vad säger du, Erik, som gammal mjölkbonde, när du vet att tre djur ska bo på en sådan här yta hela sina liv?

Erik: Detta är ju då minken som vi pratar om. Kor har haft andra mått. Jag tror inte att det är måtten vi i första hand ska se till, utan vi ska se hur djuren mår, och se till att djurskyddslagen uppfylls. Den säger att djuren ska kunna utöva sina naturliga beteenden, och det är otroligt viktigt.

Lennart: [ohörbart] på en sådan här liten yta?

Erik: När forskare hävdar detta, så har vi att utgå ifrån att det är så. Men lagen måste följas, och det har de bevisligen inte gjort nu. Det är inte okej, det är klart fel.

Lennart: Ska vi fråga dig också, när vi ändå har dig på tråden här: Ni rev ju upp det här förbudet. Det fanns ju ett förbud från de rödgröna, om att den här pälsindustrin skulle bort. Varför varför rev ni upp det förbudet?

Erik: Resultatet hade ju blivit – om Miljöpartiets förslag gått igenom – att näringarna hade flyttat utomlands till ett land som inte haft den starka djurskyddslag som Sverige har, till exempel asiatiska länder. Det ansåg vi var ett mycket, mycket sämre alternativ, än att vi kan utveckla en näring i Sverige med mycket stark djurskyddslag, och utveckla den framåt också.

Lennart: Vad säger du, Helena, om det?

Helena: Till att börja med så måste man ju säga att det inte bara finns forskare som hävdar att djur mår bra, utan det är väldigt många utredningar som har kommit fram till att djuren inte mår bra på svenska farmer. Så det är ju inte något paradis vi i sådana fall skulle ta dem ifrån. Sedan finns det ju lyckligtvis länder – i Europa bland annat – som redan har lagt ned sina minkfarmer, och fler som diskuterar att göra det. Jag tror att det är så vi får arbeta, att man helt enkelt, land efter land, går före.

Lennart: Men du tycker att man ska lägga ned alla pälsfarmar i Sverige?

Helena: Ja, jag tycker att om de inte lever upp till djurskyddslagen, så får de faktiskt lägga ned. Vi kan ju inte ha verksamheter som bryter mot den djurskyddslag vi har.

Lennart: Men om de lever upp till djurskyddslagen då?

Helena: Men det gör de ju inte!

Lennart: Men om de inte vanvårdar minkarna, om de finns på de här små burarna, kan man ha det på det här viset då?

Helena: Jag har väldigt svårt att se hur man ska kunna ge djuren rätt till sitt naturliga beteende i de där små minkburarna; då handlar det om en helt annan djurhållning.

Lennart: Lagen säger ju att de får ha dem i sådana här små burar, med en liten lya som de kan gå in i och sova på natten.

Helena: Alltså, [det är] föreskrifterna [som] säger det, och det visar ju att föreskrifterna inte är i samklang med den lag som säger att djur ska ha rätt till sitt naturliga beteende. Och då måste man ju se till att det finns någon samklang där.

Lennart: Så kommer ni till makten, då kommer alla svenska pälsfarmar att läggas ned?

Helena: Nej, vi kommer att damma av det gamla förslag som fanns – om skärpta djurskyddskrav på minkuppfödningen – och det kommer väl rimligen innebära att de får lägga ned.

Lennart: Erik Eriksson, får jag fråga dig så här: […] Jag vet att du har ifrågasatt Djurrättsalliansens metoder här.

Erik: Det är väl inte i första hand jag som har gjort det. Man kan ifrågasätta deras tidigare tillvägagångssätt. Jag tycker att det är fel att vi har ett system där människor ska smyga omkring på nätterna och vaka för varandra, för att man ska göra intrång på privat egendom. Jag tycker det är åt pipan. Ett sådant samhälle vill jag inte leva i.

Vi har tillfört 118 miljoner till djurskyddstillsynen, vi har ökat det anslaget ordentligt, och vi kräver det ska fungera nu. Vi måste se över rutinerna, och vi ser även över djurskyddslagen just nu, under Eva Erikssons ledning. Jag hoppas verkligen att vi kan ta tag i de här frågorna nu, och se till att vi inte behöver ha fler rapporter på det här sättet som det har varit i dag.

Lennart: Vad säger du, Helena Leander, om Djurrättsalliansens metoder här?

Helena: De har ju inte brutit sig in. De har inte ens klippt upp några staket utan de har klättrat över. De har dokumenterat lagbrott som försiggår, och jag tycker att det är värre att man bryter mot djurskyddslagen än att man tar sig in och dokumenterar det som sker där.

Tro det eller ej, men ett litet fåtal av Sveriges befolkning har tydligen funnit ut att det är helt okej att göra så. Inte helt oväntat, tycker åtminstone jag, så ger flera av de djurskyddsmotståndare som hörts i media den senaste tiden uttryck för den här tanken.

Det här är mitt tredje inlägg om argument mot ett tillräckligt djurskydd, som jag skriver med anledning av Djurrättsalliansens minkfarmsgranskning. Tidigare har jag skrivit om ekonomisk lönsamhet som moraliskt rätt och om en del innehållslösa floskler.

Nu är det dags för det kanske farligaste argumentet av alla.

Grundprincipen formulerades med förträfflig tydlighet av folkpartisterna Alexander Bard från Liberati och Adam Cwejman från Liberala ungdomsförbundet, i ett annars ganska anskrämligt försök till debattartikel i Expressen tidigare i år:

Det existerar inget egenvärde utanför människan.

Vad händer om vi tillämpar den här idén i praktiken? Vi provar den på ett hypotetiskt exempel:

Nu är det dags att ta ställning. Var det här bra eller dåligt?

Med utgångspunkt i att inget egenvärde existerar utanför människan, kan vi sluta oss till att djur bara har ett instrumentellt värde. Med andra ord får vi behandla dem precis hur som helst, bara det är bra för oss människor.

Och att Herman gör så här, det är förstås bra för honom. Dels preferentialistiskt, eftersom han gör vad han faktiskt önskar, och dels hedonistiskt eftersom det skänker honom lycka och njutning. Man kan också lägga till att det är bra även för de människor vars valpar han lovat att ta väl hand om, eftersom de slapp avliva dem.

Det finns förstås ett tredje vanligt sätt att se på vilka värden som är viktiga, nämligen det perfektionistiska. Enligt en perfektionist är livets högsta mening att bete sig enligt en viss uppsättning regler. Den absolut vanligast förekommande typen av perfektionism är förstås religiös; livets syfte är att göra och vara sådan som någon gud bestämt.

Men jag ska inte anklaga Adam och Alexander för att vara sådana dogmatiker. Givetvis menar de inte att vi har något slags gudomlig kod att leva upp till, utan istället att djurens väl endast är bra i kraft av vad de ger för nytta åt människor.

Vad Herman pysslade med, det var följaktligen någonting som gjorde världen bättre. Det var moraliskt rätt.

Och i detta finns det flera som instämmer. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) till exempel:

Det är den breda allmänheten som måste ändra sitt beteende och konsumtionsmönster. Så länge det finns en efterfrågan av de här produkterna kommer någon att förse dem med det, någon kommer att producera. Det är som med knark; så länge det finns människor som knarkar kommer det att finnas folk som tillverkar det de vill ha.

Detta sade Eskil i juni, och både Helena Leander och Jakob Lundgren har noterat att det är svårt att veta om han försvarar en knarklegalisering eller ett pälsnäringsförbud. Någotdera måste det ju innebära, om han inte bara hade otur när han försökte tänka.

Men här finns förstås en annan sida också. Eskil är nämligen den minister som bär ansvaret för hur djurskyddet ser ut och efterlevs i Sverige. Han har alltså valet att antingen göra någonting, eller också låta bli. Om han anser att det som sker är moraliskt felaktigt, så måste han göra någonting. Annars kan han låta bli.

Och här förklarar han varför han låter bli att göra något. Det enda riktiga sättet att få ett stopp på missförhållanden, enligt hur han ser på saken, är att människor slutar köpa sådant som leder till missförhållanden. Det är ett ganska tydligt preferentialistiskt ställningstagande; djurhållningen är helt i sin ordning, och detta i kraft av att människor vill bära päls. Om människor skulle sluta vilja detta, så vore det inte längre i sin ordning, men så är inte fallet i dag, och därför är det okej.

För övrigt så innebär hans uttalande även att ansvaret för djurskyddet inom svensk pälsnäring i första hand vilar på pälsköpare i Kina.

Här kommer ett annat exempel, ur en intervju med Maud Olofsson:

TT: Det fanns ju en proposition från den förra socialdemokratiska regeringen om att stärka djurskyddet inom näringen. Det förslaget röstades ner efter den borgerliga valsegern. Vad har du för kommentar till det?

– Tittar man på det så innebar det i praktiken ett slut för minkuppfödningen i Sverige.

Och det vill inte du ha?

– Nej.

Att den socialdemokratiska regeringens proposition röstades ned har jag visserligen redan skrivit om, men poängen tål att upprepas. Det som den nuvarande regeringsmajoriteten beslutade att göra, var att skjuta beslutet om bättre djurskydd på framtiden, för att under tiden undersöka om det finns något sätt att kombinera tillräckligt djurskydd med ekonomisk lönsamhet.

Och om man beslutar sig för att låta allt fortgå som förr under tiden, så tar man ställning för att de ekonomiska intressena är viktigare än hur djuren har det. I dagsläget förs i Sverige alltså en politik som innebär att det är rätt att pälsdjur far illa, förutsatt att det är av ekonomisk nytta för människor.

En annan variant på samma grundinställning ger en minkfarmare uttryck för:

Djurrättsalliansen publicering av bilder från svenska minkfarmar som visar skadade och döda djur har väckt starka reaktioner. Men minkfarmaren Hans Persson utanför Åhus i Skåne menar att det är svårt att hindra djuren från att äta på varandra.

– Det händer bland alla djur, att om en valp dör så äter resten av dem upp den, det är inget omöjligt, säger han.

Men är det inte ditt ansvar att se till så att det inte händer?

– Hur ska jag förhindra det då, det kan du inte hindra bland några djur, jag kan inte se dem dygnet runt.

Är det inte ditt ansvar att se till så att djuren inte lider?

– Givetvis, det gör jag. Men då skulle jag stå vid varje bur dygnet runt för att förhindra så att det inte sker.

Hans uttrycker här en tanke som vi brukar tillskriva den tyske filosofen Immanuel Kant. Tanken är att det som inte går att göra, det kan man inte heller vara skyldig att göra. Och det är en helt okej tanke.

Men det innebär också att Hans ursäkt står och faller med huruvida han faktiskt kan förhindra missförhållanden eller inte. Och att han alltid har den möjligheten är faktiskt alldeles självklart: Det är bara att upphöra med pälsfarmingen. Vi har ännu ett fungerande socialt skyddsnät i Sverige, så han skulle inte svälta ihjäl om han upphörde med att stänga in djur i små burar så att de lider och plågar varandra.

Men eftersom det inte skulle vara till nytta för honom att göra så, medan det däremot är till nytta för honom att fortsätta precis som vanligt, så måste han mena att det är rätt av honom att fortsätta med pälsfarmingen. Minkarna har alltså främst (eller enbart) något värde i kraft av deras nytta för människor, till exempel honom själv.

Även pälsbranschens företrädare tänker i de här banorna:

Bert Svensson [som är ordförande för Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund] är övertygad om att de allra flesta ”nästan 100 procent” av minkfarmarna i Sverige håller sig till djurskyddsreglerna.

– Sköter inte vi våra djur blir det ingen bra produkt, säger Bert Svensson.

Ytligt sett ser det där kanske inte ut att handla om samma märkliga värdeteori, men i grund och botten finns det knappast någon annan förklaring.

För att hans påstående verkligen ska vara sant, så måste minkens värde nämligen vara begränsat till enbart det faktum att dess päls håller marknadsmässig kvalitet. Bert säger här att djuret inte har något värde utöver vad människor har för glädje av att flå det, och skulle de råka ha det bra i livet så är det endast en mer eller mindre irrelevant bieffekt.

Om det inte förstås är omöjligt att djur som lider samtidigt har päls.

Den här typen av argument emot ett tillräckligt djurskydd faller alltså ständigt tillbaka på en och samma bärande idé, nämligen att människans särintressen alltid är viktigare än djurens.

Och inte bara det. Det handlar dessutom om en idé som utgör ett särintresse även när man letar efter den bara bland oss människor. Det handlar om absolut som mest en tjugondel av Sveriges befolkning.

Trots att vår statsminister Fredrik Reinfeldt hyser uttalade aversioner mot allt som är särintressen, så är det här uppenbarligen ett sådant som han gärna företräder både i ord och i handling.

Om konsten att strimla en hund levande, i kraft av att det skulle göra världen till en bättre plats – och om själva grundtanken att bara människan har något egenvärde – kan man paradoxalt nog egentligen bara säga en enda sak:

Det är omänskligt.

Jag har fått för mig att jag i några inlägg framöver ska titta litet närmare på olika argument emot ett stärkt djurskydd, med anledning av att Djurrättsalliansen presenterat resultatet av sin minkfarmsgranskning.

Argumenten kommer i alla möjliga former, men inget av dem är särskilt bra. I mitt första inlägg så rotade jag reda på principen att ekonomisk lönsamhet berättigar lidande för djuren, och att den principen ligger till grund för hur den nuvarande regeringen hanterat saken.

Detta går för övrigt även att utläsa ur Centerpartiets pressmeddelande om minknäringen från 2006, där man berättar att man räddat den undan de förfärliga djurskyddskraven.

Detta är det andra inlägget i den lilla serien. Här ska jag ta upp fluffet, alltså de där grejorna som man säger för syns skull, trots att de saknar innehåll eller relevans.

Rötäggen

»Det finns alltid rötägg« meddelar Jordbruksverkets djurskyddschef Björn Dahlén.

Jordbruksverkets djurskyddschef Björn Dahlén säger till TT att han inte har sett Djurrättsalliansens granskning.

– Men gör man en sådan här undersökning kan jag mycket väl tänka mig att man hittar saker som inte ser bra ut och de ansvariga måste givetvis förklara sig. Det finns alltid rötägg, säger han.

När det gäller minkfarmarna som Djurrättsalliansen tittat på, så tycks påståendet vara extra sant, eftersom nästintill varenda en verkar vara rötägg.

Å andra sidan är det givetvis därför djurrättsmotståndarna gärna pratar just om rötägg. På så vis antyder man ju att problemen egentligen är mycket få och sällsynta, och att det är något alldeles särskilt märkligt med just de där undantagen. De är liksom oförbätterliga och saknar alla moraliska fibrer, så det är bara att sucka, ta avstånd och kanske sätta dit dem litet grand.

Men i det här fallet verkar de där »rötäggen« vara ganska många, och ungefär detsamma är rimligtvis fallet när det gäller grisfabrikerna. Det är värt att notera att det inte är Djurrättsalliansen som ger sig på enskilda personer genom att prata om rötägg, utan politiker. Djurrättsalliansen talar istället om systemfel, och riktar sig direkt till politikerna.

Nåväl. För diskussionens skull kan det ändå vara värt att hitta på en hypotetisk bransch, där problemen faktiskt är mycket få. Är det i ett sådant fall inte relevant att prata om enstaka rötägg, då?

Nja, djurskyddslagen finns ju till för att garantera att inga djur missköts alls. Så länge det finns sådana här »rötägg« inom olika näringsverksamheter, så är lagar och åtgärderna för att den ska efterlevas alltså otillräckliga. Och om det alltid finns rötägg, då är de följaktligen alltid otillräckliga.

Men sedan är det inte nödvändigtvis så. Det finns nog inte alltid rötägg, vad man än gör. Påståendet är egentligen inte tänkt att vara meningsbärande, utan istället är det någonting som man säger bara för syns skull.

Branschen bör självsanera

Även detta pratar Björn om en del. Så här säger han:

Enligt Dahlén hade pälsnäringen ett regeringsuppdrag att göra förbättringar för djuren och att dessa skulle vara genomförda 2010.

– Vi har inlett en diskussion med pälsnäringen och det är saker på gång. De har tagit fram ett första utkast till djuromsorgsprogram.

Dahlén säger att om inte skyddet för minkarna fungerar kan det bli fråga om en påtvingad utveckling eller till och med en avveckling för pälsnäringen.

– Vi ska titta över de föreskrifter som reglerar hållande av pälsdjur. Det finns redan sådana i dag men de räcker inte utan måste troligen kompletteras. Och det arbetet kommer att börja i höst, säger han.

Om han menar allvar med att utebliven självsanering kan komma att leda till åtgärder eller inte, det är irrelevant här. (Men förhoppningsvis är det förstås allvarligt menat.)

Från Kristdemokraterna uttrycks ungefär samma tanke:

Kristdemokraternas talesperson i jordbruksfrågor, Irene Oskarsson, anser att pälsnäringen nu måste ta sitt ansvar för att förbättra förhållandena på minkfarmerna.

"Bilderna på vanvårdade minkar upprör med rätta. Det är inte acceptabelt att det ser ut som det tydligen gör på vissa håll. Nu måste näringen ta sitt ansvar för att visa att man kan anpassa verksamheten efter djurens behov", säger hon i ett pressmeddelande.

Det här påståendet är så vanligt att det faktiskt blivit till förd politik, trots att det helt saknar innehåll.

Pälsdjursutredningen från 2003 slog det fast att pälsdjursbranschen skulle genomföra stora förbättringar inom djuromsorgen, och om förbättringarna inte var genomförda 2010, alltså i år, skulle man diskutera näringens vara eller icke vara.

På Jordbruksverket är man inte nöjd med den redovisning som man hittills fått in från pälsdjursbranschen, utan väntar på ytterligare material som ska vara inne i september.

Vad är det då som är problemet? Om en bransch överlag inte lever upp till djurskyddslagen, är det då inte alldeles mitt i prick att ge dem i uppdrag att självsanera?

Nej! Djurskyddslagen är som bekant en lag, och uppdraget att »självsanera« gavs underförstått redan i och med att lagen stiftades för 22 år sedan. Att självsanera är nämligen i allt relevant exakt detsamma som att efterleva gällande lag.

I praktiken är en uppmaning att självsanera alltså inget annat än en uppmaning att följa lagen. På vilket sätt tillför det någonting? Är alla inte redan införstådda med att man ska följa lagen?

Jo, och det här pratet är bara fluff; det är någonting man säger när man inte har någonting substantiellt att bidra med. Och tydligen tyckte även den förra regeringen att ingenting alls var en vettig åtgärd. Som tur är kom de att tänka om i och med lagförslaget som de borgerliga röstade ned 2007.

Djurskyddet är redan bra

Det är någonting som upprepas av olika regeringsföreträdare, om och om igen. Egentligen är det förstås ett förtäckt sätt att säga att avslöjandena ger fel intryck, att problemen inte finns och att vi därför inte behöver göra någonting.

Skulle det sägas rakt ut, då skulle det dock inte låta särskilt bra. När kritiken går ut på dels att djurskyddet inte efterlevs, och dels att det inte är tillräckligt, så är det inte något särskilt bra motargument att bara påstå att skyddet är tillräcklig och fungerar bra. Hade det varit tillräckligt, så skulle ju de missförhållanden som alla med egna ögon kan se inte finnas. Rent logiskt, alltså.

Därför måste man försöka smyga in påståendet samtidigt som man accepterar det bilderna visar. I gårdagens Aktuellt-sändning var det Erik A. Andersson från Centerpartiet, som försökte sig på det där:

Lennart Persson: Erik, vad säger du när du ser de här bilderna då?

Erik: Jag tycker det är riktigt illa, och det vi ser, det uppfyller ju inte den svenska djurskyddslagen, den lag som vi är stolta över att den finns till skydd för djuren och till gagn för djuren.

Vi är stolta över lagen, säger regeringsföreträdaren. Om det verkligen stämmer, så är det inte särskilt svårt att förstå varför det ser ut som det gör. När lagar och föreskrifter inte räcker till så hade kanske en litet mindre stolt regering kunnat mäkta med att ändra på dem.

Och varför är de så stolta, då? Givetvis för att de lyckats behålla dagens djurskydd trots att det är så förfärligt jobbigt. Det måste ju handla om en förfärligt svår kamp, om det faktiskt ska vara någonting att vara stolt över.

Så åt vilket håll är det de kämpar? Tja, det lär inte vara för att skärpa djurskyddet, eftersom de knappast skulle ha mött något politiskt motstånd på den punkten. Alltså är de med andra ord stolta över att de lyckats få till ett så här pass dåligt djurskydd, trots det tuffa politiska motståndet.

Eller så är det förstås bara något de vräker ur sig för syns skull, när de inte har något väsentligt att säga.

Framöver kommer det dyka upp fler inlägg där jag tar upp olika argument emot ett tillräckligt bra djurskydd.

Hur många argument emot stärkt djurskydd kan du?

Jag kan jättemånga! Alla är dåliga.

De flesta minns väl Djurrättsalliansens bilder av hur grisar lever i Sverige, från i höstas när den här bloggen var helt ny. Nu har de presenterat samma typ av material, fast om minkar istället. Och motståndet mot att djuren inte ska behöva må dåligt och mot ett tillräckligt djurskydd är alldeles lika stort i dag – och ser likadant ut.

Argumenten emot alla typer av förbättringar är många och dåliga. Därför tittar vi litet närmare på dem, ett i sänder.

Vi måste veta mera innan vi gör något

I en intervju med jordbruksminister Eskil Erlandsson, som är centerpartist, står det så här:

Den förra regeringen föreslog under våren 2006 att djurskyddskraven skulle skärpas gällande minkuppfödning. Minkarnas behov av att röra sig, simma, klättra, jaga och periodvis vara ensamma skulle tillgodoses.

Men den nya majoriteten i riksdagen sade året efter nej till förslaget eftersom det i praktiken skulle innebära ett näringsförbud för uppfödning av minkar för pälsproduktion.

Istället ska det satsas på forskning för att förbättra djurskyddet inom pälsnäringen.

Med facit i hand – var det rätt?

– Riksdagen gjorde det ställningstagandet att det krävs mer erfarenhet och forskning innan man tar ställning till förslaget. Under tiden har vi gjort en djurskyddsutredning under Eva Eriksson.

Utredningen ska redovisas för regeringen senast den 31 maj.

Det grundläggande felet med det här resonemanget är att vi redan vet mera. Anledningen till att djurskyddslagen skulle skärpas för fyra år sedan var att situationen på minkfarmerna är sådan som den är. Och det har vi vetat mycket längre än så. Därför faller argumentet.

Det finns till och med fog för att hävda att Eskils ministerskap kan göras till föremål för ett formellt dilemma:

1. Antingen kände Eskil till missförhållandena, eller så kände han inte till dem.
2. Om Eskil kände till missförhållandena, så har han svikit sitt uppdrag och bör sluta som minister.
3. Om Eskil inte kände till missförhållandena, så saknar han nödvändig kompetens och bör sluta som minister.
4. Eskil bör sluta som minister.

Den svagaste premissen är väl den andra, skulle jag gissa. Det är ju faktiskt möjligt att anse att den här typen av missförhållanden egentligen är okej, så länge ekonomisk lönsamhet är inblandat, till exempel.

Om han anser detta, så upplever han kanske inte att han har några starka skäl att avgå. Men det förutsätter att han inte tycker djurskydd är särskilt viktigt när det finns pengar att hämta. Då måste vi istället fråga oss om han är särskilt lämplig. Det tror jag att mycket få människor tycker, i sådana fall.

Alltså landar vi i det följande: Antingen har Eskil själv goda skäl att avgå, eller så har vi andra goda skäl att avsätta honom.

Så länge vi inte vet kan vi låtsas att inget är fel

Men det finns ytterligare ett problem med argumentet. Om vi antar att Eskil känt till hur det ser ut, så kan vi faktiskt sluta oss till att kritiken jag riktat mot min andra premiss nog är befogad: Han anser att det är hans uppdrag att göra uppfödning lönsam, oavsett om djuren far illa av det.

Det han säger i intervjun, är att riksdagen vid konstaterandet att minkarnas livsvillkor var under all kritik, beslutade sig för att inte skärpa djurskyddet. Orsaken var att förslaget till tillräckligt djurskydd skulle bli för dyrt för pälsnäringen, så att den försvann. Därför beslutades att den skulle få fortsätta som förut, medan man undersöker om det finns några sätt att kombinera drägliga livsvillkor för djuren med branschens fortlevnad.

I det resonemanget, som Eskil försvarar här, ligger en underförstådd premiss:

Hur kan jag veta det? Jo, om vi förnekar den premissen, så blir beslutet att inte skärpa djurskyddet plötsligt inkonsekvent.

Om undersökningen skulle leda fram till ett sådant resultat som det var tänkt, alltså ett sätt att kombinera tillräckligt djurskydd och lönsamhet, så är därmed allt som krävs för att föda upp djuren på plats.

Knäckfrågan är hur man ska göra medan undersökningen pågår. Om det är viktigare att djuren har det bra än att pälsbranschen finns kvar, så hade skärpningen av djurskyddet införts tills vidare.

Eftersom detta, enligt vad alla påstår, hade inneburit att uppfödningen upphört, och den konsekvensen inte ansågs godtagbar, så kan vi sluta oss till att branschens lönsamhet prioriterades framför att djuren har det bra.

Vi har det alltså svart på vitt: Eskil tycker att ekonomisk lönsamhet är viktigare än tillräckligt djurskydd.

Och den här åsikten, alltså att ekonomiska vinster i grunden avgör vad som är moraliskt godtagbart och inte, den kan utan vidare kallas för marknadsfundamentalism. Fundament betyder som bekant just grund.

En alternativ förklaring

Det finns förstås en annan tänkbar förklaring. Centerpartiet har ju funnit ut en ny slags logik inför den här valrörelsen, som skulle kunna förklara även detta.

Bäst illustreras den av kärnkraftsfrågan. Centerpartiet är emot kärnkraft och gillar förnyelsebar elproduktion. Därför kämpar de för mera förnyelsebart, men avstår från att bekämpa kärnkraften.

Principen är alltså att kämpa för det man tycker är bra, samtidigt som man inte kämpar mot det man tycker är dåligt, utan tillåter det istället.

Om Centerpartiet gillar starkare djurskydd, så är det följaktligen också vad de kämpar för. Samtidigt är de förstås emot att djur plågas och hålls instängda så att de blir psykiskt sjuka, men de vill inte bekämpa sådant. Istället blir deras slutsats, helt i enlighet med den nya kampanjlogiken, att de ska försöka stärka djurskyddet där det efterlevs, men också acceptera när det inte efterlevs.

Det är förstås inte heller särskilt smickrande.

Jag kommer att fortsätta genomgången av olika argument i framtida inlägg.

God morgon! Vad ska vi med val till? Valar alltså. Dagens Nyheter rapporterade i natt om det här att vår regering driver på för att kommersiell valjakt ska bli tillåtet. Det har varit förbjudet sedan 1986.

På ena sidan finns Sverige, Förenta staterna och de länder som redan jagar val: Japan, Norge och Island. På den andra sidan finns bland andra Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och många länder i sydamerika.

Orsaken till att länderna som bedriver valjakt trots förbudet vill att det ska vara tillåtet torde vara uppenbar för den cyniskt lagda. För mig är det dock svårförståeligt.

De andra länderna som vill tillåta jakten, till exempel vi, tänker oss att då får Internationella valfångstkommissionen kontroll på alla valjägare. I dag har man tydligen inte det.

Det är dock ett väldigt tveksamt tilltag att tillåta någonting bara för att vissa struntar i att det är förbjudet. (Vi kanske borde skicka Jan Björklund att förhandla åt Sverige istället?)

Flera stora valar är hotade, skriver DN: nordatlantisk rätval, stillahavsrätval, blåval, sillval, sejval och kaskelot. Bland de stora valar som inte är hotade finns det ändå inte särskilt många av flera.

Enligt artikeln finns det mellan tvåhundra tusen och en miljon kaskeloter. När de ska äta så dyker de djupt i vattnet, över en timme per dykning. De lever inte minst på fisk och bläckfisk. Dem av er som sett den danska och dystopiska barnfilmen Samson & Sally – som kanske egentligen inte är någon barnfilm när jag tänker efter – ni visste förstås redan detta.

Naturen är i regel väldigt finurligt ordnad. Ekosystemen hänger samman på så komplexa sätt att vi inte förstår någon särskilt stor del alls. Undra på det, när vi inte ens kan säga om det finns fem eller om det finns hundra miljoner olika djurarter. Vi har bara givit namn åt kanske en och en halv miljon eller så. Växtriket ska vi inte tala om, eller för den delen de listiga slemsvamparna.

Allting hänger mycket intimt samman med vartannat, och petar du på någon art så påverkar det strax en sällsam mängd andra. Men det är ingen som tänkt ut att det ska vara så. Inte ens vi själva – alltså vi djur och växter som traskar och gror omkring här på jorden – har hittat på hur vi ska hänga samman med varandra. (Jag är dock litet osäker på de suspekta slemsvamparna.) Det är istället en naturlig konsekvens av att livet utvecklats så som det utvecklats genom årmiljarderna.

Livets utveckling följer helt enkelt ett slags halvdeterministisk kosa genom tidevarven. Det har blivit så här komplext och sammanflätat helt enkelt därför att evolutionen till sin karaktär är sådan att resultatet blir komplext och sammanflätat, om nu förutsättningarna inte sätts ur spel på det sätt vi är på väg att göra.

Nåväl. Nu verkar det i alla fall som att den här armadan av bläckfiskmumsande kaskelotvalar, i dag klassad som sårbar, simmar omkring och gör oss fler tjänster än vi tidigare kände till.

När de dyker djupt i haven för att äta, så stänger de av alla kroppsfunktioner som inte behövs. En sak man inte behöver göra när man jagar bläckfisk i beckmörkret är att bajsa. Därför bajsar de bara när de är uppe vid havsytan.

Valmaten i de stora djupen innehåller mycket järn. Valarna flyttar därmed ofantliga mängder järn tillsammans, ur djupen upp till havsytan. I haven runt Antarktis finns till exempel ungefär tolvtusen kaskeloter, som tillsammans lyfter upp kanske 50 ton järn om året.

Nu har järn den speciella egenskapen att det fungerar som ett jättebra gödningsmedel i vattnet. Händelsevis är det precis vad plankton tycker om att gnaga på. Plankton suger också i sig koldioxid från luften, och spottar ut syre istället.

Det finns ofantligt mycket plankton på jorden, och man kan utan att överdriva säga att om alla plankton försvann så skulle vi också dö. Allt hänger på små alger och djur i haven, som alltid funnits där för oss landkrabbor och valfiskar och styrt vår utveckling.

När plankton dör, så sjunker de till havets botten. Då följer allt kol som fastnat i planktondjuren ned dit, och bäddas efterhand in i havsbotten.

Hur mycket kan det handla om då? Tja, dessa tolvtusen kaskeloter som bor kring Antarktis, de bidrar kanske till att gömma undan så mycket som 240 000 ton kol tillsammans varje år. Inte så illa pinkat. Eller bajsat, menar jag.

Vem vet vad de pysslar med på resten av sin fritid.

Vi vill ha valfrihet!