"Uppfödningen är liten, upplevelsen stor." "Får du smaka svensk gris, så har du tur." "Du vet vad du får. En sällsynt lyx."

Nu sitter jag och läser om "den svenska grisen" i en broschyr. Formen singularis och den obekvämt låtsaslyriska tonen genom halva verket skulle kunna höra hemma i en högstadiesvensk dikt om Särimner, men ursprunget är en av staten (nästintill) miljonsponsrad kampanj med det otroligt illa valda namnet Gris by Sweden.

Och som om det inte räckte med associationer till standardbajsiga grisar är författaren emellanåt rakt av grym. "En glad gris, är en god gris", för eventuell grisglädje är på sin höjd en biprodukt av arbetet med köttsmaken. "Världens strängaste djurskyddslag", säger broschyren, och…

…jaha.

Det är nästan imponerande, så många komman. Då trots ordfattiga meningar. Fjärdedelen dessutom fullständiga. Och slutet som är som på franska.

Vilken filosofi kan djurskyddslagen egentligen liknas vid? (Det är svårt att inte tänka på Friedrich Nietzsche strax före insjuknandet och döden.)

Paradoxalt är att djurskyddslagen bortom broschyrer i ena sekunden beskrivs som bäst i världen, för att i nästa försvaras med något fullständigt ovidkommande mummel, om att ifall djuren ska ha det bra så får folk allt börja betala mera för köttet först. ("Grymt sa grisen" hette Dagens Nyheters ledare på det temat en gång, och visade väl därmed att tidningens politiska redaktion har lika svårt att ta djurskyddsfrågor på allvar, som den efterföljande texten visade att de – också – har problem med att skriva fullständiga meningar.)

När illusionen om Särimner mellan varven upplöses och tre miljoner grisar äntrar media kan man faktiskt ana en antydan till svensk djurskyddsfilosofi mellan borgare och bönder (om uttrycket ursäktas). Då vanvård avslöjas – i juridisk eller allmän bemärkelse – så uttrycker ansvarig minister strax sin oro över att köttkonsumtionen kan minska till följd av uppmärksamheten.

Utöver detta har han ömsom bortförklaringar och låtsashot. Konsumenter borde betala mera och kräva bättre djurskydd, säger moralministern med ansvar för djurskyddslagen, för annars kan det bli som när Pälsdjursutredningen förklarade att minknäringen inte (heller då) levde upp till minimikraven: Om branschen inte passar sig och "självsanerar" inom något decennium så kanske ministern tvingas lagstifta om att den måste efterleva lagen, hotar han.

När ministern pratar är det alltså konsumenternas och producenternas ansvar. Men när producenterna sedan får ordet är det i stället ministerns och konsumenternas ansvar – "vi följer ju lagen" och "folk betalar ju för det här". Till sist fångas en stackars Ica-besökare i teverutan, och hon tillfrågas om hennes köpvanor kommer påverkas av de förskräckliga avslöjanden som visat att julskinkan en gång varit bajsig och fäst vid en deprimerad gris. När hon nästan litet överrumplad svarar ja på frågan, då kommer ojerierna om minskad tillväxt, hotad bransch och att återupprätta förtroende. (Förtroendefråga kallas det alltså när djur mår dåligt.)

Kampanjen med det svart komiska namnet som skapat den lilla Särimner-broschyren drivs av Svenskt Kött. Vad är det för organisation? Gissa. "Svenskt kött ägs av Lantbrukarnas Riksförbund, Scan, KLS Ugglarps, Avelspoolen, Köttbranschens Riksförbund, Sveriges Nötköttsproducenter, Sveriges Grisföretagare och Svenska Fåravelsförbundet."

Med andra ord har de förmodligen koll på verkligheten, och vet att mantrat "glada grisar är goda grisar" inte har med verksamheten att göra. Upprepa sitt mantra gör man i stället för att slå förtroendedunster i ögonen på dem som ändå helst inte vill veta.

Lönsam produktion av muskelmassa har ju egentligen ingenting med glädje att göra, och den grislycka uttrycket syftar på finner man i en helt annan typ av miljöer än köttbranschens:

Hon på bilden är exempelvis turistgris på Nordens Ark, och har det långt bättre än de direkt pinsamma minimivillkor som djurskyddslagen garanterar ens när den faktiskt efterlevs.

I systemet finns dessutom en inneboende konflikt mellan livsvillkor och lönsamhet. Det går helt enkelt att ordna bättre lönsamhet – eller för den delen undvika konkurs när det går dåligt – genom att göra djuren illa i sina fabrikslokaler, och då blir det förr eller senare också gjort. (Förhållandet brukar visst kallas ekonomiska incitament.)

Smakförbättringar kan man egentligen göra både bättre och billigare med sådant som tillsatser och pungklippning utan dyr bedövning. Att sprida något så flummigt som glädje bland bökarna i betongbåsen ger inga pengar, men kan förstås vara trevligt ändå, även för en grisbonde.

Förvånande nog återspeglas den här konflikten mellan plågerifri och ekonomiskt effektiv produktion i pamfletten. Inte på så vis att den presenteras rakt upp-och-ned givetvis, utan i ett plågosamt framkrystat försök att eftertänksamt skyla över tanken innan någon hunnit tänka den:

Meningen, masken, tungan. På mitten kluvna, är de.

Som ni märker blir jag nära nog pubertalt upprörd av det här. Tur då att det går att få ofarliga utlopp även för sådana känslor.

Till exempel med den förbättrade Gris by Sweden-pamfletten (PDF). Den är som originalutgåvan (härifrån), fast lämpligare illustrerad med material från ettlivsomgris.se.

Personerna som hade hand om de djur som fotograferades blev åtalade för brott mot djurskyddslagen, men åtalen lades ned. Med andra ord visar bilderna förhållanden som den svenska djurskyddslagen i praktiken tillåter. (Urvalet av bilder är dock utan öppna sår och liknande. Medkänsla utan äckel räcker, eller är det alldeles för optimistiskt?)

När en kommun vill köpa in mat till förskolebarn, så preciserar de givetvis vad det är för mat som ska köpas in. Till det implicita hör exempelvis att maten ska vara tjänlig som människoföda och inte smaka soppåse. Till det explicita hör antagligen sådant som de lagstadgade kraven om näringsriktighet, att maten ska vara ekologisk eller kanske vegetarisk, eller till och med att det ska vara si och så många kilo fisk, standardmjölk eller knäckebröd av det ena eller andra slaget, laktosfri mat till mjölkallergiker och så vidare.

Nog förvånas väl ingen över detta, för det finns inget märkligt i tanken att köparen bestämmer vad som ska köpas. Jag menar, tänk om kommunen beställde hundra kilo morötter men fick grillkorv istället? Ett företag som vunnit en sådan upphandling av morötter skulle knappast leverera hot dogs, och försvara det med: Lägg er inte i våra produktionsmetoder! Ni har ingen rätt.

Inte heller borde det vara möjligt för någon grillkorvsleverantör att dra en kommun, som köpt dyra morötter av något annat företag, inför rätta, av den anledningen att leverantörens egna mjölfettstänger av korvkaraktär är billigare, och att det därför handlar om en felaktigt genomförd offentlig upphandling.

Förutom på en enda punkt, tydligen.

Det råder stor osäkerhet bland de kommuner som vill ge barn och äldre mat som har producerats med högre krav på miljöhänsyn och djurskydd. Den största svenska grossisten, Servera, har systematiskt dragit kommunerna inför rätta och domstolarnas beslut är motstridiga.

Vad är det då för fel, menar Servera, på kraven som ställs i upphandlingarna? På vilket sätt är "fläsk" en produkt kommuner gärna får köpa, medan en beställning på "mindre plågat fläsk" på något olagligt vis "snedvrider konkurrensen och utestänger utländska producenter"?

Marknadschefen på Servera, som heter Nils Berntsson, förklarar så här för Ekot:

Onödigt långa krumbukter för att bara få sagt att de inte lägger sig i hur djurskyddet ser ut i produktionsledet, tänker jag. I ett annat inslag i Ekot invecklar han saken så här istället:

Reder man ut krumelurspråket han försöker gömma sig i, så blir det ungefär så här: Vi kollar ju inte så noga vad vi levererar, och därför utsätts vi för olaglig konkurrens, om någon beställer så detaljerat att vi måste titta närmare på saken. Vår ignorans är en konkurrensfördel som inte får begränsas!

Med den inställningen borde de givetvis inte ha några köpare alls, vilket kanske är förklaringen till varför de ropar på domstol hela tiden.

För givetvis måste alla, även kommuner, få precisera sina beställningar och upphandlingar, åtminstone så länge det gäller sådant som alla har möjlighet att producera. Djurskyddsmjölk kan lika gärna tappas upp i Thiruvananthapuram som i Sundsvall.

Att djurskyddskött sedan är en underkategori till kött, har lika stor betydelse – alltså ingen betydelse alls – som att morötter och hot dogs båda är underkategorier till mat, eller hur man nu vill systematisera saken – det är inte okej att kräva att få leverera det ena när beställningen gällde det andra. Kraven på djurskydd eller miljövänlighet är alltså marknadsproblem i samma utsträckning som beställningar på morötter snedvrider konkurrensen till mjölkorvsfabrikanternas nackdel. Det är helt enkelt trams.

Avgränsningen av djurskyddskrav som marknadsvidriga kan kanske verka som ett helt godtyckligt undantag från principen att köparen bestämmer vad som ska inhandlas, men i själva verket måste det vara ett fullt avsiktligt genomfört undantag. Dylika tokerier uppstår inte av någon slump, och bakom finns förstås ett beslut om att djurskydd ska vara irrelevant vid offentlig upphandling. För man kan faktiskt fatta beslut även om man inte fattar något i övrigt.

Varför sedan sådant som är sämre för miljön, produceras under plågsammare förhållanden eller är av sämre kvalitet ska vara billigare, till och med när det krävs subventioner för att vara så, det är en annan och större fråga. Detsamma gäller varför konkurrens ska vara viktigare än det mesta av allt annat man kan bry sig om istället. Det kan ju knappast vara för kvalitetens skull, eftersom kvalitet gärna kompromissas bort till förmån för konkurrens.

God morgon! Gårkvällens Aktuellt-sändning handlade om obedövad kastrering av små grisar. Att utan bedövning kastreras av en lekman är något som grisar tydligen bör drabbas av, och då endast grisar som ännu inte blivit en vecka gamla.

Så här går man till väga:

I inslaget pratar Johan Beck-Friis från Sveriges veterinärförbund:

– Det är ett onödigt lidande, som jag ser det, i dag. Enligt djurskyddslagen så får man inte utsätta djur för onödigt lidande.

Varför ens kastrera grisar? Jo, könsmogna hangrisar luktar tydligen konstigt när man dödat dem. Galtlukten heter det. Aktuellt nämner tre andra sätt man kan komma undan lukten:

• Grisarna kan slaktas okastrerade innan de nått könsmognad.
• Från den 1 april i år får bönderna själva ge bedövning när de kastrerar. Om de vill, det är inget måste.
• Grisarna kan vaccineras mot könsmognad.

Aktuellts reporter menar att de här metoderna gör att obedövad kastrering inte längre är nödvändigt. Det är litet märkligt tänkt av dem, eftersom någon kastrering egentligen inte alls är nödvändig, oavsett alternativa metoder. Vi är vare sig tvungna att kastrera grisar eller ens att pyssla med griskötteri. Inte till yrket och inte på fritiden. Galtlukt i maten kan undvikas på mycket mera harmlösa vis, till exempel med klädnypa för näsan, krydda och vänja sig vid nya smaker eller helt enkelt äta något annat.

Johan får i vilket fall frågan varför vi fortfarande snittar upp grisar i stålställning:

– Det är ett undantag som är inskrivet i djurskyddslagen. Av praktiska skäl.

Något sammanbitet säger han det där sista. Här handlar det nämligen om att effektiv produktion är viktigare än hur vi beter oss mot andra.

Om den där tredje metoden, alltså att vaccinera mot den gomsjukdom som könsmognad tydligen är, berättar Aktuellt så här:

Och så finns vaccinering, som gör att grisen inte blir könsmogen – enligt veterinärer det bästa alternativet, men grisbranschen har inte varit intresserad, bland annat av rädsla för att bönderna ska sticka sig själva med sprutan.

Sprutor och pengar. Blir man hög på könsmognadsvaccin? Eller är grisbranschen orolig att det hela är ett förtäckt (och missriktat) försök att förhindra tidelag? (Okej, jag skojar.)

Detta är den djupa tanken:

– Det här måste ju vara bra för både människa och djur, säger Annika Bergman på Sveriges grisföretagare.

För ovanligt slumpmässiga värden av »bra«, möjligtvis.

Dåvarande jordbruksminister Eskil Erlandsson har annars varit inne på åtminstone knarkspåret, till exempel i juni 2010:

Det är den breda allmänheten som måste ändra sitt beteende och konsumtionsmönster. Så länge det finns en efterfrågan av de här produkterna kommer någon att förse dem med det, någon kommer att producera. Det är som med knark; så länge det finns människor som knarkar kommer det att finnas folk som tillverkar det de vill ha.

Den gången handlade det om »pälsnäringen«, och bortser vi från att det är svårt att förstå om han försvarade förbud mot minkfabriker eller ville legalisera knark, så var väl den enda egentliga slutsatsen att Eskil tyckte att ansvaret för det svenska djurskyddet främst vilar på pälsköpare i Kina.

Men nu var det en annan debatt jag skulle prata litet om. Eskil är numera landsbygdsminister, och i går stod han i Aktuellt-studion tillsammans med Camilla Björkbom från Djurens rätt och programledaren Jon Nilsson.

Jon: Camilla Björkbom, vad tänker du om att det är olika för olika djur?

Camilla: Givetvis så är det ingen skillnad på grisar och till exempel hunden som vi såg i början av inslaget. [Däremot är det] viktigt att komma ihåg att kastreringen av grisar, den görs främst för konsumenterna, inte för grisen. Okastrerade grisar är inget problem i det naturliga, [utan bara i] den grishållning som vi har. Man sätter ihop grisar i trånga, smutsiga och stressiga miljöer, och det påverkar galtlukten. Den utvecklas mer i sådana miljöer.

(Transkription av hela debatten finns här.)

Slår man samman detta med vad som nämnts tidigare blir det ganska makabert: Att grisarna måste modifieras är moraliskt rätt i kraft av att de smakar bättre då. Att de ska skäras i medan de fortfarande lever, utan bedövning, är i sin tur moraliskt rätt i kraft av att alternativa metoder är litet »opraktiska«.

Men sådana analyser har vi inte tid med när vi ser på teve. Istället får vi lov att fråga oss varför undantaget bara gäller grisar.

Jon: Eskil Erlandsson, varför gäller inte samma regler för grisar som för andra djur?

Eskil: Nu är jag ju lycklig och glad över att det har kommit fram alternativa metoder att få bort den här odören som kan följa med hangrisar – djur som vi använder för humankonsumtion, som mat, och det är ju skälet till att man varit väldigt försiktig att använda de preparat tidigare, som har funnits tillgängliga på andra djur […] av skälet att vi faktiskt använder fläsket som mat.

Just så! Till skillnad från andra djur, sådana som kor och får, så använder vi ju grisarna som mat, så kallad humankonsumtion. Därför är det rätt att skära upp dem utan bedövning.

Jon: Så varför ser det fortfarande ut så här då?

Eskil: Nu har det pågått forskning, och nu har vi alternativ, och jag hoppas att branschen – men också att handeln och konsumenterna – kommer till att efterfråga det här nu.

Så var vi där igen: Det är konsumenternas ansvar. Det är branschens ansvar. Anledningen till att det fortfarande ser ut så här är för att alla tillverkar och köper fel produkt, nämligen grisplågeri, svarar Eskil.

Varje gång lagen är otillräcklig ropar moralministrarna att någon måste ta sitt ansvar, trots att det är de själva som fått för sig att ansvaret för själva lagstiftningen ska vara deras. I just djurskyddsfrågor är det ofta ännu värre. Pälsdjursutredningen 2003 ledde exempelvis fram till att pälsbranschen skulle »självsanera« före 2010, för annars skulle man ta till hårdhandskarna och lagstifta att de måste efterleva djurskyddslagen.

När det gäller vårt enda matdjur grisen är det däremot även Ica-besökarnas ansvar att djurskyddslagen efterlevs.

Något mer av debatten citerar jag.

Camilla: Där håller ju inte vi med egentligen. Alltså, vi ser ju inte att branschen gör det den borde göra. Branschen har haft alternativet med vaccinering sedan 2009. De har inte visat alls att de tar några krafttag för att förbättra för djuren eller för att minska lidandet för grisarna.

Jon: Anser du att Eskil Erlandsson borde lagstifta för att man skulle komma ifrån det här?

Camilla: Absolut! Den här hanteringen är helt oacceptabel, och jag tror att det enda [som hjälper] är en lagstiftning, för den här frivilliga [vägen] – att de har möjlighet att bedöva – det är väldigt tandlöst. Jag tycker att det här förslaget, det är väldigt tamt.

Jon: Eskil Erlandsson, varför lagstiftar ni inte för att komma ifrån det här?

Eskil: Nu har vi en nivå på djurskyddet i vårt land som är väldigt hög i förhållande till omvärlden, och det kostar pengar. Nu förväntar jag mig en efterfrågan ifrån konsumenter och handel på den höga djurskyddsstandard och -nivå som vi har i vårt land. Är man beredd att betala för den här kostnaden och den här saken, så kommer vi att få en användning av det här – vilket jag verkligen hoppas att vi får. I annat fall så slår vi ut den höga djurskyddsstandard som vi har i vårt land på grisproduktionen, och får importerat kött istället, med en nivå på djurskyddet totalt sett som är väldigt, väldigt mycket längre och lägre ned än vad vi har i vårt land, och så vill jag inte ha det, utan jag vill ha en användning av det här.

Jon: Så om jag förstår dig rätt, för att då skydda branschen, så är det okej att det ser ut så här som vi ser i inslaget?

Eskil: Det handlar inte om att skydda branschen. Det handlar om att det blir ju inte bättre för djuren om det här sker någon annanstans i världen, och vi får in det köttet istället, med den sämre djurskyddsstandard som man har i andra delar utav världen. Jag förväntar mig att handeln och konsumenterna efterfrågar den höga djurskyddsnivå som vi har i vårt land.

Aktuellts reportage tycks ha varit en betydande folkbildningsinsats, om än för en ganska begränsad publik, eftersom Eskil kallar lokalbedövning och tidig slakt för »nya« metoder. Och så gör han förstås allt han kan för att förklara för konsumenterna hur viktigt det är att de tar sitt ansvar för grispojkarnas pungkulor genom att betala mer för deras rumpor.

Men jag ska förstås svara på det han faktiskt försökte säga också. Hans poäng är att då djurskyddet är sämre i andra länder får det inte vara tillräckligt här heller. Det är med anledning av konkurrens mycket viktigt att skillnaden mellan hur vi och hur andra behandlar djur inte blir för stor. Att skillnaden inte blir för stor är till och med överordnat huruvida grisar lider. Även av den anledningen är det alltså moraliskt rätt att snitta kultingar där det känns – allt är avhängigt hur lågt någon annan kan sjunka.

Någon kanske invänder mot påståendet att Eskil tycker det är moraliskt rätt?

Okej. Vi ponerar att det är moraliskt fel. Därmed kan vi göra en analogi till något annat som är moraliskt fel, och se hur väl argumentet egentligen håller.

I analogin har Sverige slavhandlare. De ger sina slavar litet bättre livsvillkor än många slavhandlare utomlands gör, men förstås inte tillräckligt mycket (eftersom slavar är just slavar), utan bara så mycket som lagen kräver. Att behandla sina slavar på ett moraliskt riktigt sätt skulle kanske innebära slutet för alla entreprenörer i branschen. Så hård är nämligen konkurrensen från de utländska drivare som bistår sina fångar med mycket sämre livsvillkor.

Frågorna i djurrättsdiskussionen är nu analoga med dessa:

1. Bör slavhandelsministern välja att a) förbjuda otillräckliga livsvillkor för slavar, eller b) låta bli med hänvisning till att folk skulle köpa sina slavar utomlands istället – ansvaret vilar på konsumenterna?
2. Bör du som slavhandlare välja att a) upphöra med slavhandeln därför att det blir olönsamt utan slavplågeri, eller b) fortsätta med slavplågeriet, med hänvisning till att konsumenterna får vad de betalar för?

De flesta svarar väl två gånger (a), skulle jag tro.

Nu har jag förstått att många reagerar starkt mot en sådan analogi. Slaveri och djurplågeri får absolut inte jämföras med varandra, av någon anledning, och alla som ändå gör det har så fruktansvärt fel att det inte ens går att förklara hur.

Men om båda två är moraliskt fel så står sig analogin faktiskt mycket stark. Och eftersom Eskil och grisbönder når slutsatserna (b), så köper de nog inte – sitt konsumentansvar till trots – den där premissen att både slavhandel och att plåga djur är moraliskt fel.

För övrigt är pratet om konsumentansvar är väldigt märkligt. I andra sammanhang, när det handlar om till exempel kläder eller möbler, så heter det ju att köparen inte har något egentligt ansvar för produktionsförhållandena.

Kanske är denna köpets ansvarsbefriande kraft en av hemligheterna bakom marknadsliberalismens framgångar. Genom att du betalar för en produkt slipper du ansvara för produktionsförhållandena. Producenten slipper dessutom ansvara för samma förhållanden genom att någon betalade för produkten.

Det enda som saknas är att ansvarig minister lägger ansvaret på branschen och konsumenterna.

Uppdatering 19 februari. Rapport följer upp:

Att de små hangrisarna inte bedövas innan kastreringen hänvisar grisbranschen bland annat till ökade kostnader. Men enligt veterinärer går det att använda smärtfria metoder utan att det blir dyrare för bönderna.

Ett vaccin som gör att grisen inte blir könsmogen kostar omkring 26 kronor per gris.

– Grisarna växer bättre och får mera kött och mindre fett på sig, så att bönderna får bättre betalt av slutprodukten, säger Johan Beck-Friis, informationschef vid Sveriges veterinärförbund.

– Samtidigt minskar dödligheten bland smågrisarna ganska mycket om man slipper skära i dem.

EU-kommissionen uppmanade nyligen grisbranschen att sluta med all kastrering senast år 2018.

Om det faktiskt vore billigare, så innebär det ännu fler skäl att avstå från den obedövade kastreringen. Däremot är detta inget argument mot att kostnadsfrågor alltid har lägre prioritet än vår skyldighet att inte plåga djur. Den eventuella billigheten är alltså inte relevant. Däremot går den att betrakta som en lycklig omständighet.

Att något som innebär mindre lidande och kostar lika mycket (eller kanske till och med mindre?) inte skulle ha börjat användas är dock konstigt. Därför kan den avgörande drivkraften kanske vara någon annan än en ekonomisk. Vilka skäl kan man ha, vid sidan av pengar då, till att lemlästa kultingar?

Här följer en transkription av debatten om obedövad kastrering av grisar, som sändes i Aktuellt i går kväll.

Inlägget som transkriptionen hör till finner du här.

I studion fanns landsbygdsminister Eskil Erlandsson, Camilla Björkbom från Djurens rätt och Jon Nilsson som är Aktuellt-ankare.

Jon: Välkomna nu, landsbygdsminister Eskil Erlandsson, och välkomna också Camilla Björkbom från Djurens rätt. Camilla Björkbom, vad tänker du om att det är olika för olika djur?

Camilla: Givetvis så är det ingen skillnad på grisar och till exempel hunden som vi såg i början av inslaget. Det som jag skulle vilja påpeka, det är att det är viktigt att komma ihåg att kastreringen av grisar, den görs ju främst för konsumenterna, inte för grisen. Okastrerade grisar är inget problem i det naturliga, det är den grishållning som vi har, man sätter ihop grisar i trånga, smutsiga och stressiga miljöer, och det påverkar galtlukten, den utvecklas mer i sådana miljöer.

Jon: Eskil Erlandsson, varför gäller inte samma regler för grisar som för andra djur?

Eskil: Nu är jag ju lycklig och glad över att det har kommit fram alternativa metoder att få bort den här odören som kan följa med hangrisar – djur som vi använder för humankonsumtion, som mat, och det är ju skälet till att man varit väldigt försiktig att använda de preparat tidigare som har funnits tillgängliga på andra djur till exempel, av skälet att vi faktiskt använder fläsket som mat.

Jon: Så varför ser det fortfarande ut så här då?

Eskil: Nu har det pågått forskning, och nu har vi alternativ, och jag hoppas att branschen – men också att handeln och konsumenterna – kommer till att efterfråga det här nu.

Camilla: Där håller ju inte vi med egentligen. Alltså, vi ser ju inte att branschen gör det den borde göra. Branschen har haft alternativet med vaccinering sedan 2009. De har inte visat alls att de tar några krafttag för att förbättra för djuren eller för att minska lidandet för grisarna.

Jon: Anser du att Eskil Erlandsson borde lagstifta för att man skulle komma ifrån det här?

Camilla: Absolut! Den här hanteringen är helt oacceptabel, och jag tror att det enda [som hjälper] är en lagstiftning, för den här frivilliga [vägen] – att de har möjlighet att bedöva – det är väldigt tandlöst. Jag tycker att det här förslaget, det är väldigt tamt.

Jon: Eskil Erlandsson, varför lagstiftar ni inte för att komma ifrån det här?

Eskil: Nu har vi en nivå på djurskyddet i vårt land som är väldigt hög i förhållande till omvärlden, och det kostar pengar. Nu förväntar jag mig en efterfrågan ifrån konsumenter och handel på den höga djurskyddsstandard och -nivå som vi har i vårt land. Är man beredd att betala för den här kostnaden och den här saken, så kommer vi att få en användning av det här – vilket jag verkligen hoppas att vi får. I annat fall så slår vi ut den höga djurskyddsstandard som vi har i vårt land på grisproduktionen, och får importerat kött istället, med en nivå på djurskyddet totalt sett som är väldigt, väldigt mycket längre och lägre ned än vad vi har i vårt land, och så vill jag inte ha det, utan jag vill ha en användning av det här.

Jon: Så om jag förstår dig rätt, för att då skydda branschen, så är det okej att det ser ut så här som vi ser i inslaget?

Eskil: Det handlar inte om att skydda branschen. Det handlar om att det blir ju inte bättre för djuren om det här sker någon annanstans i världen, och vi får in det köttet istället, med den sämre djurskyddsstandard som man har i andra delar utav världen. Jag förväntar mig att handeln och konsumenterna efterfrågar den höga djurskyddsnivå som vi har i vårt land.

Här spränger Aktuellt in ett inslag om att hundra grisbönder har fått slå igen på grund av för dålig lönsamhet. En kvinna – i pälsjacka – berättar också att hennes beteende styrs dels av hennes plånbok, dels av hennes medvetande om hur djuren behandlas.

Jon: Camilla Björkbom, hundra grisbönder har redan gett upp i år. Vill du stänga hela näringen?

Camilla: Det är klart att det bästa djurskyddet, det är att inte efterfråga de här produkterna. Men nu har vi den här uppfödningen som det ser ut i dag, och då måste djurskydd få kosta. Det spelar ingen roll för en gris om den utsätts för lidande i Sverige eller i något annat land.

Jon: Men om då konsumenterna vänder sig till andra länder, och köper det som de har, med ännu sämre djurskydd än vad vi har i Sverige?

Camilla: Mm, och där menar jag att där har vi alla ett ansvar, alltså att djurskydd, det måste få kosta, helt enkelt. Men sedan är det också så, att det bästa alternativet om man värnar om djurskydd, det är att inte efterfråga de här produkterna och välja vegetariskt.

Jon: Eskil Erlandsson, hur länge ska det få se ut så här?

Eskil: Ja, nu finns det alternativ, och det är jag jätteglad över att det finns, och jag förväntar mig nu att handeln och konsumenterna efterfrågar den nivå och den standard som vi har på det svenska djurskyddet – vilken är hög – och att man då är beredd att betala också för den kostnad som det innebär att utföra det här ingreppet på ett mer humant sätt än vad som är förekommande och frekvent i andra delar utav världen i dag.

Jon: Men vi ser ju här i inslaget att kunderna inte är beredda att ta det steget?

Eskil: Nej, och då måste vi ju se till att göra det här på ett sätt så att det blir kostnadseffektivt, och det är ju skälet till att man nu låter utbilda lantbrukare så att man kan göra det här själv, för i annat fall hade det blivit än väldigt, väldigt mycket dyrare, till del, och därtill så kommer ju att det går ju åt en väldigt massa veterinärer för att utföra alla de här ingreppen, och jag är inte säker på att vi ens har kapacitet till det i landet.

Som vanligt tar jag tacksamt emot rättelser.

Dagen efter att Djurrättsalliansen publicerat resultaten av sin minkfarmsgranskning den 9 augusti, gav Jordbruksverket hastigt ett antal länsstyrelser i uppdrag att inspektera flera minkfarmer.

Resultatet av de undersökningarna lades fram innan det faktiskt fanns något resultat att presentera! Detta skedde i ett pressmeddelande från Jordbruksverket den 13 augusti:

Länsstyrelserna i Blekinge, Kalmar, Skåne, Jönköping och Västra Götaland har i samarbete med Jordbruksverket oanmält eller med kort varsel genomfört kontrollbesök i cirka 40 procent av landets minkfarmer. De utförda kontrollerna har skett under perioden 10–13 augusti. […]

Sammanställningen av de fem regionala kontrollmyndigheternas resultat visar inte upp en bild som tyder på utbredd vanvård eller en generellt dålig omsorg om djuren. De avvikelser och påpekanden som vi framför allt fått rapporter om gäller skador och slitage på äldre burar och inredning, enstaka döda djur i burarna men i övrigt en låg frekvens av skador på djuren.

Kontrollanterna beskriver generellt djuren som lugna och välmående men pekar samtidigt på en del brister i miljöberikningen.

Myndigheterna har också noterat att några anläggningar inte har tillstånd för att bedriva pälsdjursuppfödning eller fört journal vilket är ett krav enligt gällande djurskyddsbestämmelser.

Jesús Alcalá, som begärt ut alla relevanta handlingar från Jordbruksverket, beskriver det så här:

Den 10 augusti håller regeringskansliet videomöte med Jordbruksverkets ledning. Djurrättsalliansens filmavslöjanden tas upp. En åtgärdsplan diskuteras. Någon timme efter mötet är arbetet i full gång. Från Jordbruksverket rings och mejlas till fem länsstyrelser. Länsstyrelserna uppmanas att snabbkontrollera minkfarmerna i respektive län. Det brådskar för regeringen vill få saken ur världen inom ett par dagar.

Ett pressmeddelande med resultatet av snabbkontrollerna, det vill säga med den nödvändiga motbilden till Djurrättsalliansens skildring, är redan inplanerat till den 13 augusti. Men det är inte lätt att utföra så många kontroller på så kort tid. Varken Jordbruksverket eller länsstyrelserna vet ens hur många minkfarmer som finns. Ännu den 11 augusti är listan över minkfarmer inte klar och den ansvariga tjänstemannen på Jordbruksverket får be länsstyrelserna om ursäkt: "Ber om ursäkt att ni fick vänta. Listan som jag bifogar är inte uppdaterad… Registerenheten jobbar med att ta fram en aktuell lista".

När pressmeddelandet ska gå ut har verket inte fått fler än sju av de 39 inväntade checklistorna, plus några korta nedteckningar av samtal med länsstyrelserna och två mejl som på några få rader redogör för intrycken från två farmbesök i Västra Götaland och fyra i Skåne. Någon kontrollrapport, som ju är inspektörens enda rättsgiltiga bedömning, har verket inte. Inte en enda. Men planen följs och ett pressmeddelande skickas ut: 40 procent av landets minkfarmer har kontrollerats. Sammanställningen av resultaten tyder inte på dålig omsorg om djuren. Kontrollanterna beskriver djuren som lugna och välmående och med låg frekvens av skador. Bara enstaka döda djur hittades.

En vecka senare hade rapporterna kommit in och sammanställts, och Jordbruksverket gick ut med en ny rapport. Jordbruksverkets bild av att det inte förekommer någon »utbredd vanvård« eller någon »generellt dålig omsorg om djuren«, den kom att i själva verket sammanfattas så här:

De vanligaste anmärkningarna gäller skador och slitage på äldre burar och inredning samt enstaka döda djur i burarna. 28 % av de 39 besökta anläggningarna har saknat tillstånd enligt 16 § djurskyddslagen. 41 % (av 34 som kontrollerades) har inte fört journaler över döda djur. 85 % hade otillräcklig tillgång till föremål för sysselsättning, som är en del i miljöberikningen.

Jordbruksminister Eskil Erlandsson och regeringen satte alltså en statlig myndighet i arbete med att skyla över sanningen. Givetvis gjorde de det på grund av valet.

Vad har de egentligen för inställning till djurskydd i regeringen? Tja, vi vet redan att de tycker att om en näring bara är lönsam, då kvittar djurskyddet fullständigt. Vidare så beskriver Centerpartiet avvecklingen av Djurskyddsmyndigheten som en »regelförenkling« i sin rapport för en livskraftig närproduktion. (Vilket slags livskraft tänker de egentligen på?)

Djurskydd är uppenbarligen ett slags regelkrångel. Det är också intrycket man får när man läser deras förslag till mer »bonnförnuft« i djurskyddet. Tanken de har är att sänka kraven på djurskydd till en nivå som är »konkurrenskraftig« gentemot Danmark och Tyskland.

Bland annat vill de göra gränserna för det fullständigt oacceptabla vagare, och sedan förstås se till att de kontrollanter som följer lagen alltför noggrant blir av med jobbet. Och om djuren får bedövning innan de avblodas, så är ju djurskyddet egentligen fullgott.

Djurrättsalliansen noterade det fullständigt absurt motsägelsefulla i vad Jordbruksverket meddelade. »Inga större avvikelser«.

Att de var tvungna att leta för att hitta några farmer att undersöka är tydligen ingen större avvikelse. Att 11 av de 39 farmerna som de råkade stöta på var olagliga, det var tydligen inte heller någon större avvikelse. Av de 34 farmer där kontrollanterna bemödade sig att ens försöka se efter om man förde journal över döda djur, så var det bara 20 som efterlevde det kravet. Det var förstås inte heller någon större avvikelse.

Någonting att göra hade minkarna på åtta farmer av alla 39. Då får de vanligtvis golfbollar att leka med. Med litet tur kan en mink få leka med en golfboll så länge som hela sitt liv. Helt utan större avvikelser.

Av de 39 farmer som inspekterades, med över en halv miljon djur, så var det bara en enda som var helt utan anmärkning i rapporten. På den bodde 43 minkar.

Jesús återger fler icke-avvikelser ur det material som han hämtat ut från verket:

Inspektörerna har rapporterat om förekomsten av "halvuppätna djur" (mejl från Västra Götalands länsstyrelse 11 augusti), att en hel del minkar visar så kallade stereotypier, att två av de fyra kontrollerade farmerna i Skåne struntade i att behandla sjuka minkar, att flera minkfarmare avlivade minkar på ett plågsamt sätt, bland annat genom slag ihuvudet eller genom att vrida nacken av dem.

Flera farmare avlivar, i uppenbar strid mot Djurskyddslagen, minkar genom att vrida nacken av dem eller genom slag i huvudet. Det är djurplågeri, ett brott som myndigheterna är skyldiga att ta itu med. Men myndigheterna låter det passera. Ingen ingriper. Över 41 procent av farmerna förde inte journal över döda djur. Det är, återigen, ett brott mot Djurskyddslagen och farmarna borde ges ett föreläggande. Ingen åtgärd. Ett par farmer har ingen frys för förvaring av döda minkar i väntan på "destruktion". De döda djuren grävs ned. Det är ett brott mot Miljöbalken. Ingen åtgärd. Antalet skadade, döda eller halvuppätna minkar som upptäckts vid kontrollerna är faktiskt stort. Djuren har inte värnats som lagen föreskriver.

Är det kanske så att vi kanske bör omtolka inga större avvikelser något? Kanske menar de att så här illa är det, utan några större avvikelser. När det normala är pest, så är kolera ingen större avvikelse, om du förstår hur jag menar.

Sedan finns förstås rapporten som Jordbruksverket släppte. I den kan vi läsa något av vad som inrapporterades, farm för farm. Så jag gör en sammanställning här.

Västra Götaland

Här kontrollerades sju farmer, plus två ofullständiga rapporter. Sammanlagt handlar det om ungefär 150 000 djur. Tre av de nio farmerna var olagliga. En journalförde inte dödsfall, och på två farmer kontrollerades inte journalföringen. På fem av farmerna hade djuren ingen sysselsättning.

På fyra farmer rapporterades att en omfattande del av de 30 000 djuren trängts ihop på för liten yta. På de övriga farmerna fanns ungefär 120 000 djur, men rapporten berättar ingenting om ifall det varit för trångt. Det finns dock anmärkningar som antyder att så är fallet, i stil med »tre djur per bur«, vilket väl knappast vore värt att anmärka på om det inte vore något tokigt i det.

På fem av farmerna fann man döda eller skadade djur.

Utmärker sig särskilt gör den här beskrivningen av en farm:

Fyra skadade djur observerades. Flera burar var enligt de måttbestämmelser som gäller fram till 2011. Flera burar innehöll dock för många djur mot vad som är godkänt (upp till 6 stycken djur i en bur observerades). Flera burar lutade och var riskabelt uppställda, tre trasiga burar, utstickande föremål som kan göra skaderisk observerades i flera burar – främst trasig burnät med vassa kanter. Flera lyor var fulla med gödsel, främst i ett stall. Anläggningen var överlag mycket sliten och i dåligt skick.

Sammanlagt ska kontrollanterna i Västra Götaland ha kollat igenom 150 000 djur på tre dagar för att kunna uttala sig om farmerna som helhet.

Skåne

Här kontrollerades en farm, och från tre finns ofullständig rapportering. Sammanlagt handlar det om 18 400 djur. Två av farmerna var olagliga. Inga djur hade något att göra. Om två farmer finns särskilda anmärkningar:

1. Djurhållaren visste inte var de sjuka djur förvarades. Djuren flyttades till ensam bur, men behandlades inte. I vissa lyor fanns endast nätgaller.

2. Djur var smutsiga. Sjuka och skadade djur togs inte om hand. Det var smutsigt i många bolådor och även i burar. Strö saknades i de flesta bolådorna. Alltför många döda och skadade djur.

För att få en fullständig överblick hade kontrollanterna behövt kontrollera 18 400 djur på tre dagar.

Blekinge

Här kontrollerades fjorton farmer, varav fem var olagliga. Där fanns sammanlagt ungefär 215 000 djur, och ungefär 215 000 av dem saknade någonting att syssla med i livet. Bara fyra av farmarna journalförde dödsfall.

På nio av farmerna fann man skadade eller döda djur. Flera farmer utmärker sig i de särskilda anmärkningarna:

1. Anläggningen används sin sista säsong och underhållet har blivit eftersatt. Nät i bolådor trasigt och nät mellan burar trasig. Djuren ska placeras om i hela burar och bolådor ska bytas ut. I ett skugghus var golvet av galvaniserat nät – avföringen fastnade lättare i nätet. Vid kontroll påvisades 7 gamla svansskador, 2 ansiktsår, 1 nackskada och 3 döda minkar. Det finns tomma burar för sjuka djur. 5 Dåligt rengjorda bolådor påträffades.

Alla kanske inte inser att även om man ska lägga ned verksamheten, så gäller lagen?

2. Sjuka djur oavsett ålder avlivades genom slag mot huvudet samt halsdislokation. Ett djur med gnagt öron samt ett djur med sår på hakan.

Att slå ihjäl ett djur, eller vrida nacken av det (»halsdislokation«) är djurplågeri, och därför olagligt.

3. En stor del av lyorna hade trasiga galler i botten som medförde vassa kanter. Sjuka individer avlivas oavsett ålder genom slag mot huvudet samt halsdislokation. Fyra lyor i behov av rengöring.

4. Fem djur med sårskador, varav två avläkta. I två burar påvisades djur som hade pälsen full med avföring. Åtgärder har vidtagits genom ökad strömängd. Många lyor påvisades i behov av rengöring från gamla foderrester och i vissa fall avföring. Sjuka djur oavsett ålder avlivades genom slag mot huvudet samt halsdislokation. Inredningen på farmen var på vissa håll mycket sliten.

5. Två skadade minkar påträffades. Den ena fastighetens minkfarm hade trasiga nätvaggor i flera av bolådorna. Två skugghus på en annan fastighet bör grovrengöras, samt gångarna bör hållas fria från materialet. Bolådorna på den första fastigheten bör gås igenom p.g.a. att det finns brister på flera av nätvaggorna.

6. Två skadade djur påträffades. Ett djur med sår skulle sättas i egen bur och kontrolleras. Blött på marken i minkgården, även i en del skugghus. Åtgärder måste vidtas om verksamhet ska fortsätta.

Sammanlagt hade inspektörerna behövt kontrollera 215 000 minkar för att kunna ge en fullständig bild.

Jönköping

Här hittade myndigheten tio farmer att undersöka. En av dem var olaglig. Antalet minkar är ungefär 120 000. Av dem hade nästan 24 000 någonting att göra i livet, till exempel leka med en golfboll. Dödsfall journalfördes på nio av farmerna.

Från fem av dem rapporterades att burarna var trasiga och hade vassa kanter som minkarna gjorde sig illa på. Två av pälsfarmarna själva hade ingen utbildning. (Jag undrar om alla länsstyrelser faktiskt kontrollerar den saken.)

Rapporten berättar i övrigt ingenting om hur djuren hade det. Kanske hann kontrollanterna inte titta på alla 120 000 minkar i Jönköping.

Kalmar

Här hittade myndigheten två lagliga farmer, med sammanlagt strax över 30 000 minkar. Ingen av dem hade något att pyssla med, och dödsfall journalfördes inte.

Den pälsfarmare som hade den större av de två kontrollerade gårdarna kontaktade själv länsstyrelsen och bjöd in dem att undersöka farmen. Av alla undersökta var han alltså den enda som visste att de skulle komma.

Om det inte förstås händer att fler än bara var fyrtionde minkfarmare ser på TV.

Jag har tidigare skrivit om flera av argumenten som politiker och pälsnäringspersoner använder mot att Sverige ska skaffa ett tillräckligt djurskydd.

Ett inlägg handlar om vad jag redan berört här, alltså att det för regeringen och Eskil är viktigare med pengar än med djurskydd. Ett andra inlägg handlar om argument som är så korkade att de måste vara något man säger för sakens skull. Det tredje inlägget gör upp med den idiotiska föreställningen att människors särintressen alltid skulle vara viktigare än att djur inte far illa, oavsett vad det gäller.

Personer som pälsfarmare, grisfarmare och centerpartister använder ofta argument som innebär att det till exempel skulle vara okej att plåga djur, bara man tar betalt för det. I praktiken är det ju för övrigt vad minkfarmningen går ut på, eftersom den tydligen inte vore lönsam om man efterlevde ens den förklenade tolkning av djurskyddslagen som gäller i dag.

Och nu har alltså Centerpartiet och regeringen gjort en myndighet till sin egen propaganda-maskin. Vi har sett det förut.

Så KU-anmälan av Eskil, som Helena Leander gjort, den sitter rätt bra. Men det känns liksom inte riktigt tillräckligt.