Världens största primat har äntligen givit sig in i valrörelsen!

Jag kan inte tänka mig annat än att motivet är väl valt, av många anledningar.

Namnet gorilla kommer från grekiskans Γόριλλαι (Gorillai). Ordet har en märklig historia: Hanno II av Kartago stötte på en av sina upptäcksresor ihop med vad han beskrev som ett »förvildat folk, av vilka de flesta var kvinnor, vars kroppar var håriga, och som våra tolkar kallade Gorillae«. En förvildad stam av håriga kvinnor – det måste förstås vara feminister som Kristdemokraterna syftar på – och en av poängerna är givetvis att Göran Hägglund vågar stå upp emot deras barbari.

Men det finns mera! Gorillor lever till exempel först och främst på växter, och vegetarianismen måste förstås bekämpas. Vi människor ska ju äta gris, inte gräs.

Nu skojar jag förstås bara. Men det finns också en mera allvarlig sida av det hela.

På bilden ser vi Göran stirra rätt in i ögonen på en fullvuxen gorilla-karl. Det är ett mycket hotfullt beteende, och gorillan visar upp sina fantastiska hörntänder för att försöka skrämma bort den farliga främlingen och undvika våldsamheter.

Gorillorna lever bland annat i ett slags storfamiljer. De litet äldre karlarna kallas silverryggar eftersom de är vithåriga på ryggen, och i varje storfamilj finns en sådan. Han skyddar sin familj mot faror som Göran, fattar alla beslut åt familjen, medlar i konflikter mellan familjemedlemmar och ser till att hitta nya platser där de kan äta. Om ett barn blir av med sin mamma, så tar han hand om det till dess det kan klara sig på egen hand.

Barnen håller sig mycket nära sina mödrar i ungefär fyra år, innan de börjar bli mera självständiga. När pojkarna har kommit upp i ungefär elva års ålder så börjar håret på deras ryggar vitna, och så småningom lämnar de sin familj för att leva en tid tillsammans med andra familjelösa unga män. Efterhand blir de såpass gamla att de kan börja attrahera några kvinnor, och kan börja bilda nya storfamiljer.

Ett sådant leverne kan Kristdemokraterna givetvis inte acceptera. Av affischen förstår vi att Göran vågar se gorillorna i ögonen, och förklara för dem att de gör moraliskt fel.

Det finns för övrigt två arter och flera underarter av gorilla. Alla är utrotningshotade, inte minst på grund av tjuvjakt. Gorillans kött kallas bushmeat, och många av dem får sätta livet till, trots att jakten är förbjuden. Emellanåt bryter dessutom epidemier ut och dödar många, framför allt den mycket smittsamma sjukdomen ebola som även drabbar människor. Det tredje hotet mot gorillorna är att deras livsmiljöer försvinner. Vi rycker undan skogen under fötterna på dem.

De här djuren har ju kommit att symbolisera det barbariska och mycket våldsamma. Men stämmer det? Vad är det Göran och Kristdemokraterna går i opposition emot i årets valrörelse?

Visst förekommer våld bland gorillorna. Det kan hända en familjefar att andra, familjelösa män kommer inbrakande i lugnet och försöker ta över deras familjer. Om de inte går att skrämma iväg så kan det bli våldsamt. Och han har all anledning att försvara sin familj, för det är inte bara hans eget liv som står på spel. Om främlingen Göran lyckas besegra honom, kan han utan vidare komma att ha ihjäl varenda unge i familjen. Även gorillor kan drabbas av en förfärlig svartsjuka.

Men egentligen gillar de inte när man beter sig så. Om en socialt framstående gorilla ger sig på någon som befinner sig lägre i hierarkin, så kan de bli mycket upprörda.

Precis som alla andra stora apor, så har gorillor ett komplext känsloliv. De skrattar, sörjer, tänker på framtiden och det förflutna, och utvecklar intima och nyanserade relationer till varandra. Faktum är att man har funnit nära motsvarigheter till alla mänskliga känslor hos gorillorna, även om de förstås också är annorlunda i en del avseenden.

De har ett sinne för det konstnärliga, och när det gäller exempelvis färger är smaken som baken. När ungarna klänger på sina mammor som små, så lär de sig allt om hur hon beter sig, och på så vis har de utvecklat olika kulturer. Det finns tydliga skillnader mellan olika grupper, som inte minst hänger samman med hur de skaffar mat.

Gorillor är även duktiga på att använda olika verktyg. Ta till exempel en titt på hur gorillan Hanabi-Ko gör när hon äter grönsaker.

På bilden här nedanför använder hon tandtråd. Hon har nämligen haft problem med tandköttet och blev tvungen att genomgå en jobbig operation.

Det är inte särskilt roligt att äta när man ständigt har ont i munnen. Eftersom hon förstått att tandtråd hjälper mot problemen, så är hon väldigt bestämd när det gäller att hålla ordning på sin mun.

Hanabi-Ko, som vanligtvis bara kallas för Koko, är förresten en ovanlig gorilla. Inte på så vis att hon skulle vara i grunden annorlunda än andra gorillor, för det är hon inte. Istället är det för att hon lever tillsammans med människor och har lärt sig prata med dem. Koko kan faktiskt både tala och förstå teckenspråk. Och även om hon inte kan uttala några ord på engelska (med munnen alltså), så förstår hon dessutom väldigt mycket av vad man säger till henne.

När hennes skötare en dag höll på att planera Halloween och pratade med varandra om att de glömt bort var de lagt hennes spökdräkt, så sprang Koko till exempel genast iväg och letade reda på en ny utstyrsel åt sig själv.

Koko är litet som ett slags de övriga djurens ambassadör bland oss. Det verkar hon nästan veta om själv på något sätt, och hon är mycket noga med att alltid vara snäll och artig mot alla. Hon har tre stora önskningar i livet, som hon ägnat mycket tid åt att önska sig. De är att människor ska vara snälla mot gorillor (och mot alla andra djur, till exempel människor), att få ett barn, och att få flytta till Maui-reservatet. Det finns många som arbetar intensivt med att uppfylla hennes önskningar.

Det finns förstås massor av saker att berätta om Koko, till exempel att hon har haft husdjur och att hon har videodejtat, som visar hur förvånansvärt människoliknande – eller »mänskliga« – gorillor faktiskt är. Men du får upptäcka det själv. Jag har skrivit om Koko förut, och så har hon en egen hemsida med massor av videor, berättelser, fakta och fotografier.

I själva verket är gorillor alltså ganska fredliga och intressanta djur, och ibland får man till och med känslan av att de nog lyckas bättre än oss när det gäller medmänsklighet. David Attenborough uttrycker just detta i klippet nedan, som nog är det mest kända avsnittet ur naturfilmserien Life on Earth.

(Jag har förresten skrivit om det här klippet tidigare.)

Varför då välja gorillan som symbol för det farliga man måste stå upp emot? Handlar det om okunnighet?

Jag vet inte. Hörntänderna ser förstås väldigt farliga ut. Faktum är att det också är så de först och främst används: Genom att visa upp dem kan man undvika våldsamheter och blodspillan.

Så när en främmande karl plötsligt dyker upp och gör något av det mest hotfulla man kan göra – att glo rätt in i ögonen på en – då är det inte särskilt märkligt att man känner sig hotad. Vad valaffischen föreställer är en gorilla som försöker avvärja ett hot utan att använda fysiskt våld, och den främmande mannen tycks göra sitt bästa för att det ska bli mera bråk.

Sedan är han ju dessutom också en av de där aporna som förstör gorillornas boplatser, som dödar och äter upp dem. I det här fallet handlar det om en människa som därtill har starka åsikter kring de moraliska aspekterna av gorillornas familjeliv, en människa som gärna förnekar att andra arter har något själsliv, som trots sin maktställning sällan använder den för att förhindra att de som är starka utnyttjar dem som är svaga, och som tycks mena att det finns viktigare saker i livet än att göra verkligt bra saker. Det handlar om en främmande karl som gillar vapen.

Han är ett hot mot familjen. Ur ett rent mänskligt perspektiv är det inte särskilt svårt att förstå att gorillan vill jaga bort honom så fort som möjligt.

Så kanske har han ändå valts till fiende med omsorg. Tanken bakom affischen är ju att visa att Kristdemokraterna inte alls är jättesnälla. Kristdemokraterna menar att gorillan är en bra symbol på grund av sina »kända fabelegenskaper«.

Men om det finns någon apa som faktiskt står för de där fabelegenskaperna, då är det i alla fall inte gorillan, som för övrigt finns i verkligheten, också.

Apropå valar och djupt vatten kom jag att tänka på den här.

Den blå kvastfeningen, även känd under sitt kanske mera smickrande namn havstofsstjärt, är något så märkligt som en avlägsen släkting. Tar vi en titt på resten av familjen så upptäcker vi att alla utom ett syskon är döda. Sedan länge.

Även de blå kvastfeningarna trodde man var döda och borta. Men 65 miljoner år efter att den sista skulle ha försvunnit, så dök en av dem upp ur havet igen, någonstans utanför Afrikas kust. År 1938 närmare bestämt. I dag antas färre än 500 kvastfeningar finnas i livet, och därför anses fiskarna akut utrotningshotade.

Till storlek och vikt blir de ungefär som människor, men lever i snitt tio–tjugo år längre än vi gör här i Sverige. Valet av miljö är också en annan; vanligtvis uppehåller de sig mellan 150 och 400 meter ned i havet mellan den afrikanska kontinenten och Madagaskar, men ibland får de för sig att simma både grundare och djupare. De äter fisk, bläckfisk och ål om nätterna, och vilar i djupa grottor på dagen när det är för ljust.

Förutom storleken har vi andra egenskaper gemensamma med vår fiskbrylling. Vi föder till exempel levande ungar och trivs i temperaturer mellan 14°C och 22°C.

Och så har de förstås händer.

Jo, kanske inte händer i konventionell mening förstås, men där inne i fenan finns faktiskt ben (eller egentligen brosk). För många miljoner år sedan, när andra arter av kvastfening fortfarande simmade omkring, så fanns det antagligen bland dem även kvastfeningar som så småningom skulle komma att labba sig upp på landbacken med dessa dugliga fenor.

Titta på din egen hand. Känn litet på den. Benen som finns där inne, de är i allt väsentligt likadant ordnade som benen på de här kvastfeningarna som kravlade sig upp. Tittar du på benen i en talgoxes vingar, en katts tassar, en grodas små märkliga händer eller vad det är, en hästhov, en grisklöv eller en apnäve, så ser man samma mönster.

Man skulle kunna säga att kvastfeningen är allas vår gemensamma förfader. Att det är en mycket primitiv fisk.

Då skulle man säga fel.

Däremot kan man säga så här. För många miljoner år sedan simmade en otrolig mängd olika arter av kvastfeniga fiskar omkring i haven. Några arter tillbringade mer och mer tid på land. Där rådde andra förhållanden, och evolutionen ledde dem att utvecklas i nya riktningar, bort från havet.

Samtidigt blev flera arter kvar i vattnen. Vår blå kvastfening har kanske inte förändrats lika mycket som till exempel en jaguar sedan dess, men en sådan sak gör den inte till någon primitiv fisk. Skulle du råka fiska upp en kvastfening, så är det inte en urtidsfisk du dragit upp. Fisken du i sådana fall håller i händerna finns ju i dag, inte för 65 miljoner år sedan.

Men i jämförelse med den blå kvastfeningen, så skulle man kunna säga att vi fiskar som låtit fenorna torka genom årmiljonerna tvingats till att utvecklas i alla upptänkliga riktningar, mer eller mindre i ren panik. Åtminstone bildligt talat. Det verkar som att förhållandena här uppe inte varit lika gynnsamma för oss som de varit där nere, eftersom vi ständigt bytt skepnader och flyttat omkring, medan kvastfeningen stannat där den är.

Värdesätter vi människans överlevnad? Jag tror de flesta gör det. Förmågan att bestå är något värdefullt hos en art. Kvastfeningen tycks hittills klara det där med att bli kvar rätt så bra, akut hotad eller ej.

Men hur är det med oss själva egentligen?

Vi är nog egentligen för många redan. När några forskare skrev en debattartikel i DN om att vi enligt FN:s värsta tänkbara-scenario kan komma att bli 134 biljoner människor på jorden (hur många? läs igen!), så uppfattades det som väldigt kontroversiellt.

När tidningen Neo intervjuade Maria Wetterstrand, så beklagade sig journalisterna mer eller mindre över att hon inte nämnde Arne Næss som ideologisk inspiratör, eftersom de tyckte sig ha hittat en sådan fantastisk angreppsvinkel via vad han sagt. Den som tycker vi är för många människor på jorden måste ju vara litet suspekt, och säkert fascist också, får man intrycket av:

– Jag har över huvud taget inte läst någon gammal politisk filosofisk litteratur, för jag tycker inte att det är särskilt relevant för många av de frågeställningar som finns i dag. Jag upplever ju att ett av de största problemen som ingen av de gamla ideologierna över huvud taget svarar på, det är ju frågan om hur vi ska klara resurshushållningen på planeten i ett långsiktigt perspektiv. Och där får jag ingen hjälp av dem. Alls.

Ett sådant svar är naturligtvis obekvämt i en intervju om ideologiska rötter, och därför sannolikt uppriktigt. Men det gör också att Maria Wetterstrand inte kan kopplas till de svårare frågeställningar som även gröna tänkare brottas med. Skulle hon exempelvis ha nämnt djupekologen Arne Naess, hade hans syn på nödvändigheten av radikal befolkningsbegränsning rest frågor om vad som skulle hända med barnbidrag, generös föräldraförsäkring eller att hjälpa barnlösa par med provrörsbefruktning.

Det är förstås inte någon lätt fråga att ta tag i. Men att det inte tycks finnas några bra lösningar på ett problem, innebär inte att problemet inte finns.

Man kan med Immanuel Kant i bakfickan invända att om det är omöjligt att genomföra något – i det här fallet att begränsa barnafödandet på ett moraliskt godtagbart sätt – så kan det inte vara något man moraliskt sett bör göra.

Kanske kan det inte ens vara något som man prudentiellt bör göra (ett ord jag lärde mig av en bloggläsare nyligen). Alltså av vanlig självbevarelsedrift.

Men det finns inget som helst fog för att hävda att problem, som till synes saknar lösning, egentligen inte är några problem. Problem utan lösningar är faktiskt också problem. Och allvarliga problem utan lösningar, de är om något snarare ännu mera allvarliga.

Vi är för många. I veckan meddelade exempelvis en gammal professor att människan är utdöd om hundra år. Jag skulle kunna rabbla upp vad han haft för sig under sin karriär för att försöka skänka påståendet auktoritet, men det skulle inte tjäna något syfte. Han vet kanske vad han pratar om, eller också gör han inte det. Det finns i vilket fall flera framstående forskare som åtminstone menar att vi kommer att råka mycket illa ut. Inte minst ekologer.

Själv tänker jag snarare att det inte tycks vara samma evolutionära tåga i oss som i kvastfeningen.

Vi har förstås vårt stora antal att ta itu med, men egentligen är det inte främst en fråga om hur många vi är, utan om hur stor påverkan vi har på resten av naturen. Vårt antal bidrar till olika saker som vi på något sätt måste upphöra med för allas och vår egen skull, till exempel klimatförändringar, och att vi förstör de ekosystem som håller oss och många andra arter vid liv.

Det är inte antalet som är problemet, utan konsekvenserna av vårt antal i kombination med hur vi lever.

Nästa år blir vi 7 miljarder människor på jorden. I veckan som gick rapporterades att FN i en rapport slutit sig till att vi måste bli veganer. Allihop.

Om vi istället skulle fortsätta äta så som vi gör i dag, så måste matproduktionen öka med 70 procent globalt till år 2050. Det skulle antagligen innebära att allt blev ännu värre än vad det redan verkar komma att bli.

Tar vi istället vara på all mat, och väljer att mer eller mindre upphöra med att äta kött, så skulle vi inte behöva öka matproduktionen i sådana omfattningar. Faktiskt så skulle vi kunna minska mängden mat istället, eftersom vi producerar ungefär dubbelt så mycket som vi egentligen behöver i dag. Samtidigt svälter en miljard människor.

Problemet med överproduktionen är bara att så mycket går förlorat. En del av maten slänger vi, och en annan del äter vi upp trots att vi inte behöver, eller till och med blir sjuka av det. Och så går en stor del åt till att föda upp köttdjur.

Att ändra på snedfördelningen av mat är fullt genomförbart. Där har vi alltså en lösning som redan finns, även om den förstås inte ensam är tillräcklig.

En annan sak vi kan ändra på är snedfördelningen av sådant som skapar trygghet. Trygga människor föder färre barn.

Människor som invandrar till Sverige från fattigare länder tar till exempel »med sig« ett större barnafödande hit, men efter ett par generationer här så är den borta. Då är de nere på vårt genomsnitt om strax under två barn per kvinna.

En minskande befolkning, helt av sig självt, tack vare trygghet.

Det finns faktiskt tillräckligt av vad som behövs åt alla. Det handlar om vilja, och inte minst vår vilja, här där vi har råd att göra vad vi vill. Och dessutom, eftersom överbefolkningens konsekvenser drabbar alla, även oss, så är den också allas problem. Därför är den globala snedfördelningen av mat, vatten, hälsa och allt som skänker trygghet allas problem – inte endast moraliskt, utan även av självbevarelsedrift.

Ditt, till exempel.

Men jag vill inte gärna stanna vid det. Då hade ju det här inlägget blivit nästan som ett hotbrev. Det finns nämligen en anledning till, som i praktiken kanske egentligen är den viktigaste.

Luta hakan i din vanställda kvastfena ett slag och tänk efter riktigt noga. Vad vill du ska hända de närmaste 65 miljoner åren? De närmaste tusen? Hundra?

Närapå vad du rimligen än kommer fram till, så är sättet vi lever på i vägen. Och detta är det avgörande: Vi har förmågan att inse att det är så.

För en ekosof eller djupekolog är det väsentligt att allt vi beslutar oss för att göra vägs mot de mål vi ytterst eftersträvar som kultur och samhälle. Vi måste alltså även känna att vi har några sådana mål och syften att sträva efter.

Med utgångspunkt i en samhällsordning byggd på tanken att vi gör saker i en strävan efter högre mål, så kan man utan vidare sluta sig till att vi har blivit indragna i kugghjulen.

Vi skaffade oss en ordning i samhället som skulle tjäna våra syften och hjälpa oss komma närmare våra mål, men har numera slarvat bort målen, och strävar istället efter att samhället ska gå fortare. Detta är, på ett ungefär, vad som vanligtvis menas med tillväxt.

I ett sådant liv finns inte tid för reflexion. Vi har aldrig tid att sätta våra handlingar i relation till våra högre mål. Vi har ju förresten inte några högre mål i vilket fall.

Av den anledningen är jag faktiskt ganska glad att Göran Hägglund väljer att kalla arbetstidsförkortning för ledighetspolitik. När man är ledig så tänker man djupare, och bryr sig mera om andra. Då känner man att man har råd att göra vad man faktiskt tycker är bra, istället för bara vad man måste.

Nu är det ju så, att enbart om man har mat, hälsa och känner sig trygg, så kan man egentligen vara ledig. Vill man skapa ledighet, så måste man tillgodose sådana behov.

Därför säger jag: På lång sikt behöver jorden och mänskligheten en världsomspännande ledighetspolitik.

Alla djur på bilderna jag visat är utrotade sedan de avbildades. Förutom kvastfeningen och människan förstås.

Klippet nedan är ur David Attenboroughs TV-serie Life on Earth. Det visar hur kombinationen av kvastfeningens fenor och lungfiskens lunga en gång i tiden tog ryggradsdjuren upp på land.

God morgon! Vad ska vi med val till? Valar alltså. Dagens Nyheter rapporterade i natt om det här att vår regering driver på för att kommersiell valjakt ska bli tillåtet. Det har varit förbjudet sedan 1986.

På ena sidan finns Sverige, Förenta staterna och de länder som redan jagar val: Japan, Norge och Island. På den andra sidan finns bland andra Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och många länder i sydamerika.

Orsaken till att länderna som bedriver valjakt trots förbudet vill att det ska vara tillåtet torde vara uppenbar för den cyniskt lagda. För mig är det dock svårförståeligt.

De andra länderna som vill tillåta jakten, till exempel vi, tänker oss att då får Internationella valfångstkommissionen kontroll på alla valjägare. I dag har man tydligen inte det.

Det är dock ett väldigt tveksamt tilltag att tillåta någonting bara för att vissa struntar i att det är förbjudet. (Vi kanske borde skicka Jan Björklund att förhandla åt Sverige istället?)

Flera stora valar är hotade, skriver DN: nordatlantisk rätval, stillahavsrätval, blåval, sillval, sejval och kaskelot. Bland de stora valar som inte är hotade finns det ändå inte särskilt många av flera.

Enligt artikeln finns det mellan tvåhundra tusen och en miljon kaskeloter. När de ska äta så dyker de djupt i vattnet, över en timme per dykning. De lever inte minst på fisk och bläckfisk. Dem av er som sett den danska och dystopiska barnfilmen Samson & Sally – som kanske egentligen inte är någon barnfilm när jag tänker efter – ni visste förstås redan detta.

Naturen är i regel väldigt finurligt ordnad. Ekosystemen hänger samman på så komplexa sätt att vi inte förstår någon särskilt stor del alls. Undra på det, när vi inte ens kan säga om det finns fem eller om det finns hundra miljoner olika djurarter. Vi har bara givit namn åt kanske en och en halv miljon eller så. Växtriket ska vi inte tala om, eller för den delen de listiga slemsvamparna.

Allting hänger mycket intimt samman med vartannat, och petar du på någon art så påverkar det strax en sällsam mängd andra. Men det är ingen som tänkt ut att det ska vara så. Inte ens vi själva – alltså vi djur och växter som traskar och gror omkring här på jorden – har hittat på hur vi ska hänga samman med varandra. (Jag är dock litet osäker på de suspekta slemsvamparna.) Det är istället en naturlig konsekvens av att livet utvecklats så som det utvecklats genom årmiljarderna.

Livets utveckling följer helt enkelt ett slags halvdeterministisk kosa genom tidevarven. Det har blivit så här komplext och sammanflätat helt enkelt därför att evolutionen till sin karaktär är sådan att resultatet blir komplext och sammanflätat, om nu förutsättningarna inte sätts ur spel på det sätt vi är på väg att göra.

Nåväl. Nu verkar det i alla fall som att den här armadan av bläckfiskmumsande kaskelotvalar, i dag klassad som sårbar, simmar omkring och gör oss fler tjänster än vi tidigare kände till.

När de dyker djupt i haven för att äta, så stänger de av alla kroppsfunktioner som inte behövs. En sak man inte behöver göra när man jagar bläckfisk i beckmörkret är att bajsa. Därför bajsar de bara när de är uppe vid havsytan.

Valmaten i de stora djupen innehåller mycket järn. Valarna flyttar därmed ofantliga mängder järn tillsammans, ur djupen upp till havsytan. I haven runt Antarktis finns till exempel ungefär tolvtusen kaskeloter, som tillsammans lyfter upp kanske 50 ton järn om året.

Nu har järn den speciella egenskapen att det fungerar som ett jättebra gödningsmedel i vattnet. Händelsevis är det precis vad plankton tycker om att gnaga på. Plankton suger också i sig koldioxid från luften, och spottar ut syre istället.

Det finns ofantligt mycket plankton på jorden, och man kan utan att överdriva säga att om alla plankton försvann så skulle vi också dö. Allt hänger på små alger och djur i haven, som alltid funnits där för oss landkrabbor och valfiskar och styrt vår utveckling.

När plankton dör, så sjunker de till havets botten. Då följer allt kol som fastnat i planktondjuren ned dit, och bäddas efterhand in i havsbotten.

Hur mycket kan det handla om då? Tja, dessa tolvtusen kaskeloter som bor kring Antarktis, de bidrar kanske till att gömma undan så mycket som 240 000 ton kol tillsammans varje år. Inte så illa pinkat. Eller bajsat, menar jag.

Vem vet vad de pysslar med på resten av sin fritid.

Vi vill ha valfrihet!

David Attenborough lärde jag känna ungefär samtidigt som jag lärde mig skriva, om inte förr. Jag minns inte riktigt.

VHS-kassetterna jag tittade sönder bar på inspelningar av Den levande planeten. Det är först nu som jag insett att den serien bara vara den andra i en trilogi. Först kom Liv på jorden, sedan den här serien, och sist The Trials of Life som jag inte vet vad den kallats på svenska.

När jag tidigare publicerade ett klipp där han presenterar lyrfågeln, visste jag inte att det kom från den här trilogin. Uppenbarligen är det ett av hans mera kända.

Men det mest kända, det är antagligen när han mötte gorillor. Bakom klippet ligger också en rolig berättelse.

Från början hade David planerat att sitta och viskande berätta om gorillornas flexibla tumme, av samma slag som vår egen, en bit ifrån dem. Han kröp dit på alla fyra, men stötte ihop med en gorilla-hona på vägen. Så betagen blev han av dem att han helt övergav manus och spontant sade någonting helt annat. I egen översättning:

Det finns mer mening och ömsesidig förståelse i att möta blicken hos gorillan, än hos något annat djur jag känner till. Vi är så lika! Deras syn, deras hörsel och deras luktsinne är så lika våra att vi ser världen på samma sätt som dem. De lever i samma slags sociala grupper, och i fasta familjerelationer. De går omkring på marken som vi, även om de är kollosalt mycket kraftfullare än vi. Så om det någonsin att fly det mänskliga tillståndet och i fantasin leva (gorilla-morr) i en annan varelses värld, så måste det vara med gorillan.

Och ändå. Medan jag sitter här omgiven av denna tillitsfulla gorillafamilj, dessa milda, fridfulla varelser: Gruppens boss är den där silverrygg-hannen. De övriga är vuxna honor med sina unga söner och döttrar. Och detta är hur de tillbringar merparten av sin tid, latar sig på marken och plockar i varandras pälsar. Hannen är en enormt kraftfull varelse. Men han använder sin styrka enbart när han skyddar sin familj från någon härjande hanne från en annan grupp. Det är väldigt, väldigt sällsynt att det förekommer något våld inom gruppen. Därför tycks det verkligen mycket orättvist att människan valt att låta gorillan symbolisera aggressivitet och våldsamhet, när detta är de egenskaper som gorillan verkligen saknar – men som vi har.

Dagen därpå återvände David för att spela in resten av klippet, med tummar och allt. Då började gorillorna att plocka löss från honom.

Uppdatering: I måndags gick tydligen ett program på SVT om detta, som jag inte sett än. Det finns att se fram till den 25 januari.

En fejk, kantänka? NEJ! Lyrfågeln har det mest komplexa röstorganet av alla sångfåglar. Det är såhär de låter!