God morgon! En artikel om kanske oskäliga hyreshöjningar i Stockholms innerstad kom mig att tänka på ett stycke vettig livsfilosofi.

Medan hyrorna i innerstaden föreslås höjas med uppemot 7 procent, är det runt 2 procent som gäller i ytterstaden. Varför? Det handlar om någon ny modell för prissättningen, som bättre ska ta hänsyn till vad hyresgästerna tycker är värdefullt med en lägenhet. Viktigast är tydligen den geografiska placeringen.

Pelle Björklund är vd för Svenska Bostäder och ordförande i Hyreskommittén. Han försvarar höjningarna i innerstan.

– Det är ganska tydligt att man värderar fördelarna att bo centralt högre än att bo mer perifert. Då tycker vi också att det ska återspeglas i hyressättningarna.

Innerstadsborna får troligtvis generellt högre höjningar de närmaste åren, enligt honom. Han medger att segregationen kan komma att öka, men att det är rimligt att bruksvärdet har betydelse.

– Det finns en viss risk att alla inte har råd att bo överallt i staden, men det är nog den verklighet vi har, säger Pelle Björklund.

Om detta med centralt och perifert vill jag prata litet. Örebro är Sveriges sjätte största tätort med över 100 000 människor. I Glanshammar ett par mil utanför är vi däremot däremot bara drygt 700 människor som bor. En viktig anledning till att jag flyttade ut ur Örebro och in i Glanshammar var att jag ville bo mera centralt. I Örebro kändes det nämligen som jag bodde rätt så långt ute i periferin. Så känns det fortfarande när jag sätter mig på bussen dit.

Jag menar förstås inte att detta är någon djup och allmänmänsklig insikt jag nu upptäckt och förmedlar, utan poängen är att det där med "centralt" och "perifert" är helt relativt vem man råkar vara. Jag råkar vara en promenerande människa, medan städer tenderar att vara bullriga och otrevliga att gå omkring i. Här ute bland dagbrott, dungar, hagar och skogar bor jag helt klart mitt i smeten.

De ombytta rollerna i detta är visserligen en lek med begrepp, men allvaret är så tungt att jag tänker plocka fram litet äldre filosofi än jag brukar. Zhuāngzǐ levde i Kina omkring år 300 före vår tideräkning.

Huìzǐ sade: "Jag har ett stort och värdelöst träd. Stammen är så knotig och ojämn att det är odugligt till plankor och grenarna så förvridna att de inte går att såga enligt någon geometri. Det står alldeles intill vägen, men ingen snickare ser ens åt det …"

På detta svarade Zhuāngzǐ: "Har du aldrig sett en vildkatt smyga på sitt byte? Den studsar sedan omkring åt höger och vänster, över och inunder, till dess den fastnar i en fälla eller dör i en snara. Å andra sidan har vi jaken med sin enorma kropp, stor som ett moln [och fastnar inte i några fällor], men fånga möss kan den inte.

"Om du har ett stort träd och inte någon aning om vad du ska göra med det, varför inte plantera om det strax utanför gränsen? Där kunde du sedan ägna dig åt just ingenting under trädet och vila i dess skugga. Ingen skulle hugga ned det för dig eller förstöra det på något annat sätt, för vem ger sig på något så värdelöst?"

Här är vi mitt i filosofin om vad som brukar kallas värdet av det värdelösa, men som rättare nog borde sägas handla om värdet i det som allmänt anses värdelöst. För Zhuāngzǐ fanns åtminstone två aspekter av detta. Dels handlade det om värdet i att själv vara obrukbar för andra, så att man blir lämnad i fred och kan spara sin energi till viktigare saker än det där småttiga som andra springer omkring och gör.

Men dels handlade det även om värdet av att uppskatta det som anses lågt stående eller obrukbart. En av de idéer som finns bland djupekologer om hur man kan göra världen bättre – kanske lika mycket på mycket lång sikt som på mycket kort – ligger i dag mycket nära den här tanken om det oanvändbaras användbarhet:

Hur är de närliggande? Jo, marknadsvärden på saker kan fungera som indikatorer på vad man för sin egen skull, enligt en sådan princip, gör bäst i att inte gilla. När efterfrågan överträffar tillgången så stiger priser, och när priset på något stiger så är det oftast smart att tycka om någonting annat i stället. Jag skriver "oftast" eftersom jag inte tror att korrelationen mellan lägre pris och tillräcklighet hos en resurs är särskilt perfekt, även om jag just nu inte finner några rejäla motexempel. (Jag föreställer mig att det finns en viss avvikelse.)

Att finna egna nyttor i vad andra uppfattar som oanvändbart sammanfaller på så vis till stora delar, med konsten att hålla sig till sådant som inte kostar något, eller åtminstone mycket litet. Det som finns så det räcker åt alla är dessutom per definition sådant som innebär ingen eller endast försumbar miljöpåverkan.

När man börjat finna egna värden i sådant som finns i överflöd, så börjar man därtill förändra sitt sätt att leva till det bättre, av en enkla anledningen att man fick lust – i stället för av nöden. Det handlar ju om att utveckla uppskattning för nya företeelser så att man väljer dem i stället, och inte om något slags asketism.

Att vara bättre i världen för en bättre värld är alltså inte bara en fråga om att välja bort det dåliga. Minst lika viktigt, och på lång sikt mycket viktigare, är att själv forma sina önskningar och vad man uppskattar i livet. Våra glädjeämnen förändras ju med tiden vare sig vi vill det eller inte, så varför inte ta kontroll över förändringen? Vad som höjer vår livskvalitet är inte samma för alla eller hugget i sten, utan förändras och går att bestämma.

I stället för att glädjas åt sådant som tar slut, så kan vi hitta samma eller större glädje i allt som räcker till i stället. För varje steg du tar på den vägen kommer du närmare att påverka de människor du umgås med i samma riktning. Vi fungerar ju oftast så som människor, att vi sprider våra glädjeämnen till varandra.

God morgon! Roligt med litet ståhej för lilla mig, tycker jag. Det är ju inte särskilt vanligt med diskussioner inom politiken om vad min lilla kant av den gröna rörelsen håller på med. Därför passar jag på att försöka göra något slags reda i alla begrepp som dyker upp, men som ingen riktigt tycks kunna använda ordentligt.

Här är de svåra orden:

• Ekologism. En varierad och inte särskilt väldefinierad politisk ideologi, som bär upp det som kallas grön politik.
• Djupekologi. En uppsättning ståndpunkter, men också en rörelse. Den som åtminstone ställer sig bakom plattformen kan kallas djupekolog.
• Ekofilosofi. En akademisk och tvärfilosofisk disciplin. Någon som studerar eller sysslar med ekofilosofi kan kallas ekofilosof.
• Ekosofi. En personlig ekofilosofi, alltså ett eget förhållningssätt till (bland annat) människa och natur. Någon med en medvetet genomtänkt och uttalad ekosofi kan kallas ekosof.

Värt några kommentarer, inte sant?

Ekofilosofi

Ekofilosofi är inte någon filosofisk eller politisk övertygelse, utan en akademisk disciplin på samma sätt som ekonomi, ekologi, psykologi eller matematik. Fokus ligger på frågor som ekologin och filosofin har gemensamma, och i centrum finns problem rörande mänsklighetens plats i naturen.

Djupekologi

Till att börja med så är det många som säger sig ha svårt att skilja djupekologi från ekosofi. Men förhållandet mellan dem borde gå att reda ut.

Den djupekologiska plattformen är egentligen bara åtta påståenden. Ställer man sig bakom samtliga, så kan man i viss mån redan kalla sig en del av den djupekologiska rörelsen. Varför man instämmer i de åtta punkterna kan vara olika. Gör man det som till exempel kristen eller nyliberal kan man se sig som ytterfältare i rörelsen – vilket givetvis inte är någon nedsättande benämning i sammanhanget. Man bör – och vill troligtvis – formulera om punkterna på ett sätt som bättre stämmer överens med hur man själv tänker.

Vad som dock tydligast kännetecknar djupekologin, är dess motsatsförhållande till ytekologi. Det är nu det börjar bli litet knivigt. Det som i de här sammanhangen kallas för den ytekologiska rörelsen, brukar sägas omfatta dem som kämpar mot föroreningar och överutnyttjande av resurser, och har som centralt mål att bringa hälsa och rikedom till främst de människor som befinner sig i industrialiserade länder.

Man kan, enkelt uttryckt, säga att den ytekologiska rörelsen kämpar för att vi måste ta större miljöhänsyn, men utan att i övrigt kritisera samhället. Att rörelsen kallas »ytlig« är alltså inte tänkt som ett skällsord, utan en beskrivning av hur djupt samhällskritiken går. Kanske är grundekologi ett bättre ord, eftersom det engelska ordet som används är shallow (grund) istället för superficial (ytlig).

Djupekologin går alltså mycket djupare. Vad djupekologer egentligen är överens om har jag svårt att uttala mig om, men en central tanke är att vi alltid måste sätta våra metoder i relation till de yttersta mål vi har för samhället och kulturen.

Vidare är det en del av den djupekologiska samsynen att världen inte bara innehåller ekologiska system, utan att den också går att förstå enligt samma eller liknande principer. En klassisk men något fackfilosofisk beskrivning formulerades av Arne Næss år 1973:

a. Människan är inte inuti naturen. Istället består världen av relationer mellan ting, en »fullfältsbild«. Organismer är knutpunkter i ett spindelnät av allt levande, eller mera precist ett fält av intrinsikala relationer. En intrinsikal relation är sådan att om A och B står i intrinsikal relation till varandra, så är deras relation en inneboende del av både A och B. Utan relationen skulle vare sig A eller B vara samma saker längre. Det här synsättet upplöser inte bara konceptet människa-inuti-naturen, utan varje sak-i-miljö-koncept – förutom när man talar på ett ytligt eller preliminärt plan.

b. Biosfärisk egalitarianism – i princip. »I princip« därför att det i varje realistisk praxis är nödvändigt att i någon mån döda, exploatera och förtrycka.¹ Fältekologen utvecklar en djupt rotad respekt, till och med vördnad, för sätt att leva på och former av liv. Han eller hon når förståelse inifrån, ett slags förståelse som andra viger åt enbart medmänniskor och för en snävt avgränsad uppsättning av sätt att leva på. För fältekologen är lika rätt att leva och blomstra en intuitivt klar och självfallen sanning. Att begränsa den rätten är en antropocentrism² med skadliga effekter på människans egen livskvalitet. Denna kvalitet beror delvis på den djupa glädje och tillfredsställelse vi får av att vara nära andra former av liv. Försöket att helt bortse från vårt beroende och upprätta en herre–slav-roll har bidragit till människans fjärmande från sig själv.

Det är vad som kanske kan sägas om vilken uppfattning som mest kännetecknade den djupekologiska rörelsen då. Vad som däremot är aktuellt i dag bland dem som kallar sig djupekologer är jag inte helt klar över. Rimligtvis är grundtanken densamma.

Själv ställer jag mig bakom åtminstone plattformen, mer eller mindre i det skick jag publicerat den här, vilket är mycket nära originalet. En mera ingående förklaring av hur jag förhåller mig till de djupekologiska tankarna skulle kräva en hel del tid att sätta på pränt. Men det lär väl hända någon gång, så som jag härjar här. :-)

Nå. Det var den krångligare biten av inlägget.

Ekosofi

Att förklara förhållandet mellan djupekologi och det som kallas ekosofi är lättare.

En ekosofi är en personlig ekofilosofisk uppfattning. Så är det inte bara för att det går, utan för att någonting annat vore omöjligt. Ens egen ekosofi anknyter nämligen till djupet av det omedvetna, till vilka vi i grunden är som personer och till våra unika liv. En ekosofi kan komma i vilken form eller färg som helst, mer eller mindre endast under förutsättning att den avhandlar människans relationer till resten av naturen, samt att den gör det på ett sätt som i någon mån inbegriper ställningstaganden från olika filosofiska fält – framför allt ontologi (som också kallas metafysik och handlar om vad som faktiskt finns), epistemologi (som även kallas kunskapsteori och handlar om hur vi kan veta saker) och etik (som också kallas moralfilosofi och handlar om rätt och fel).

En djupekolog har alltså sannolikt en ekosofi, men det är inte egentligen nödvändigt. I praktiken är många ekosofer även djupekologer, men inte heller det är någon nödvändighet. Det lär sannolikt finnas dem som bara är det ena eller det andra.

Som sagt är det dock ofta svårt att sära djupekologin från ekosofi, mest av rent praktiska skäl. Som sagt så är många uttalade ekosofer är även djupekologer i någon mån.

Ekologism

Är det den svåraste nöten att knäcka, kanske?

Det finns några sätt att söka information om vad ekologism är, till exempel en bok som jag inte läst ännu, ett något snurrigt avsnitt av filosofiska rummet och en NE.se-artikel.

I den följande beskrivningen utgår jag ifrån den längre artikeln på NE.se (som endast är tillgänglig för prenumeranter). Orsaken är inte minst att jag faktiskt först på senare tid förstått något av vad ordet betyder – i min lilla värld är det inte ens årsgammalt.

Ekologism är tänkt som beteckning på den framväxande ideologi som gröna politiska partier och miljögrupper världen över utgår ifrån. Begreppet ekologisk balans samt människans beroende av sådan står i centrum. Ekologismen innefattar en kritisk inställning till det moderna industrisamhället och den okontrollerade världsmarknaden, som ständigt ökar risken för allt värre miljökatastrofer.

Man är kritisk mot tanken på en ständig ekonomisk tillväxt, och har istället hållbar utveckling som mål. Metoden för att ställa om samhället till ett hållbart skick, och återställa ekologisk balans, är politisk handling, bland annat genom miljöskatter, lagstiftning eller importkontroller. Decentralisering av makt och ansvar, samt främjande av nära och stabila relationer människor emellan är grundläggande principer.

Ekologismen ska, enligt NE.se, ha motvilligt godtagit den representativa demokratin, men i grund och botten är direktdemokrati och beslutande folkomröstningar starka ideal. Detta inte minst på grund av en stark känsla för individernas rättigheter och möjlighet till självförverkligande. Direkt och icke-våldsam aktion är ett viktigt medel.

Allt det ovanstående är förstås en fråga om försök att beskriva språkbruksdefinitionerna av orden. Alltså kan förklaringarna stämma mer eller mindre väl överens med hur orden faktiskt används. Respons är välkommen!

Aktuell kritik mot ekologismen

I Sverige är debatten om ekologism konstig. Här är det mest ett par–tre liberaler, och nu senast ett par(?) socialister, som gapar om hur fascistiskt eller fundamentalistiskt religiöst ekologism är. Naturen är Gud, en kille som gjorde skolmassaker i Finland är hans apostel, och filmen Avatar är bibel, har det hetat. Med Ayatollah Wetterstrands godkännande också, förresten.

Diskussionen vore egentligen både intressant och rolig att föra. Att det här till stor del handlar om ett slags ironiskt trams är självklart. Problemet är att det placeras mitt i en valrörelse i rikstäckande media, samt att det i någon mån ändå är allvarligt menat – och antagligen i ännu högre grad uppfattas på det sättet. Därmed kan man prata om fördumning, förlöjligande och skitsnack.

Ändå finns det förstås några korn av substans.

Det fundamentala misstaget som de menar att ekologister gör, är att de separerar det »naturliga« från det »onaturliga«. Det som människan skapar i dag är onaturligt, medan naturen är naturlig om vi inte förstör den. Vidare så menar de att eftersom ekologister anser att naturen har ett egenvärde, så måste den onaturliga människan ha ett lägre värde. Detta tar de avstånd från, och hävdar att bara människan har något inre värde.

Förutom det logiska felslutet i den kritiken (att någonting har ett egenvärde innebär inte att någonting annat är mindre värt), så ligger i botten ett mycket värre misstag.

Om endast människan har något värde i kraft av sig själv, så krävs också att hon på något sätt är i grunden och radikalt annorlunda. Skulle det vara så att någon av åsikterna är verkligt religiösa, vilket jag själv inte tycker, så är det sannolikt föreställningen att bara människan har något eget värde; det finns nämligen vare sig empiriska skäl, eller något annat än mycket svaga rationella argument för saken.

Dessutom leder idén till absurda konsekvenser, vilket jag varit inne på tidigare. För dem som inte förstört sig med filosofistudier vill jag tillägga, att om någonting leder till absurda konsekvenser, då är det kört.

Två alternativa positioner som är svårare att avfärda, är dels åsikten att ingenting har något värde alls, och dels åsikten att allt levande eller upplevande har ett inre värde. Tanken att allt levande har ett egenvärde är i stort sett förenlig med tanken att naturen har ett egenvärde.

I slutändan bygger kritiken ändå till stor del på att man plockar litet av varje, ur en mängd olika idéströmningar som råkat falla under samma paraply, för att försöka få ihop något slags argument. Av exempel på kritik enligt den här modellen framgår ganska tydligt att det mest bara handlar om en enda stor härva av betydelseglidningar och guilt-by-association.

Så en fråga jag ropar ut till alla ekoliberaler, ekosocialister, vad de nu är i Centern, och förstås alla andra, det är: Vore det inte mycket roligare utan bajs-kastandet?

Delar man målsättning kan man väl lika gärna dela kampen också? Här i min hörna brukar vi ju säga att fronten är både bred och djup. :-)

1. Den nödvändighet som avses är till exempel att vi inte kan leva utan att döda växter, råka trampa på myror och så vidare. ↩
2. Antropocentrismen är övertygelsen att människan är centrum av universum, på ungefär samma sätt som en hårdför svensk nationalist betraktar »svenskar« som universums centrum. ↩

Ett par veckors behövlig semester från den här skrivselapparaturen tog jag mig. Inte minst har plugget stått för orsakerna. Men nu är jag till säkert mångas förtret tillbaka, om än i något begränsad utsträckning, eftersom mina tidiga och sena vårkurser överlappar så att jag läser två helfarter samtidigt i ett par veckor till.

För att fylla tomrummet som uppstår, tipsar jag om The Trumpeters två specialnummer om Arne Næss, från 2005. Du hittar dem här och här.

Två bra introduktionstexter, båda ur första numret, är Alan Drengsons översikt av Arnes livsverk som omfattar 43 sidor, och sedan förstås Næss egen The Basics of Deep Ecology.

The Trumpeter är en rolig tidsskrift, tillkommen i syfte att utveckla ekosofiska tankegångar. Ekosofi kan beskrivas som ekofilosofi, alltså filosofi om människans relation till naturen, sammanslaget med personlig filosofisk övertygelse och vetenskap, däribland inte minst ekologi.

Arne utvecklade i boken Ecology, Community and Lifestyle sin egen ekosofi, som han kallade för Ekosofi T. Detta gjorde han med uppmaningen att alla borde fundera över samma frågor och utveckla sitt eget förhållningssätt till dem. Vi ekosofer, åtminstone de flesta av oss, vill mer än gärna se ekosofisk mångfald!

Personligen är jag övertygad om att nästan alla som ägnar den levande jorden mer än bara någon enstaka ärlig fundering, kommer att landa i övertygelsen att vi människor bör bete oss annorlunda än i dag mot varandra och andra. Jag tror också att alla som för sig själva undersöker människans relation till resten av naturen kommer upptäcka att vi inte är någon separat del av den, utan att allt hänger samman i en enda helhet.

Det är mot den bakgrunden ganska lustigt att man emellanåt får höra (till exempel) liberaler prata om att gröna separerat människan från naturen på ett felaktigt sätt; de hävdar att vi tycker människan »lämnat naturen« och lever »onaturligt«. Deras motivering bottnar nästan alltid i att människan ska vara en kulturell varelse istället för bara en naturlig. Och naturligtvis är människan en kulturell varelse.

Men när de därför hävdar att vi skiljer oss från andra djur på något väsentligt sätt, i kraft av detta, då gör de sig skyldiga till exakt den felaktiga separation av människa och natur som de fått för sig att vi står för. (Läs som exempel Niklas Ekdals artikel i Axess där han, vilket liberaler verkar tycka om att göra, angriper gröna genom att argumentera mot Pocahontas-plagiatet Avatar. Ska vi svara genom att angripa Lejonkungen?)

Det riktiga svaret är givetvis inte att människan är kulturell istället för naturlig, utan att hon är kulturell av naturen.

Med ett ekosofiskt perspektiv där människan är en del av naturen som alla andra, så framstår politiska och ekonomiska system emellanåt som ganska godtyckligt tillkomna, och inte alls som några oföränderliga faktum. Risken med att låta problemformuleringen helt domineras av statsvetare och ekonomer, är att vissa premisser för politisk förändring aldrig kommer att ifrågasättas särskilt ingående, utan tas för givna. I ett specialistiskt samhälle där varje person är särskilt kunnig inom något område, är det otroligt viktigt att människor med alla slags särperspektiv deltar i politiken.

De senaste två numren av The Trumpeter tar upp ekosofiska perspektiv hämtade ur den indiska filosofiska traditionen. Det är mycket läsvärt, och du hittar dem här och här.

Framöver, åtminstone när jag får mera tid över, tänker jag skriva mer om ekosofi än jag hittills gjort. Jag ska även ta ett grepp om vad jag vill inrikta mig på i valrörelsen. Högt i kurs står ännu djurrätt, men vi får se.

Där kom det igen:

Vi utmanar Miljöpartiet genom att markera skillnaden mellan oss gröna liberaler och Miljöpartiets gröna konservatism.

Den här gången är det Centerpartiets Anders Flanking, presenterad som partisekreterare med uppdrag inom riksbanksfullmäktige och kommunfullmäktige i Göteborg, som visar att han inte förstått vad grön ideologi är för någonting. Eller är det kanske konservatismen han inte förstår?

Vad är konservatism? Många olika saker, men de två grundläggande karaktärsdragen kan beskriveras såhär:

1. Tron på att det existerar en universell och objektiv etik som är oberoende av människan, och att den givits oss av till exempel Gud eller Darwin.
2. Tron på att människans förnuft inte kan förstå denna etik, men att mänskliga samhällen och kulturer av sig själva utvecklas i en riktning som överensstämmer med denna moraliska ordning.

Slutsatsen man drar av dessa två punkter är: Det var bättre förr.

Enskilda individer kan inte komma på någonting bättre, ens tillsammans. Bara de osynliga händer som föser samhället framåt när ingen människa får för sig att ändra på ordningen leder i rätt riktning, må det vara marknadens, Guds eller någon annans hand.

Med en konservativ utgångspunkt är det möjligt, även om de flesta konservativa inte är så blinda, att vilja »backa« samhället till när det senast var hållbart. I värsta fall kan det handla om ett historiskt förindustriellt tillstånd, medan mera sansade personer kanske tänker sig något slags Bullerby-idyll. Detta framstår för mig mera som en karikatyr av konservatismen (och ligger lustigt nog ganska nära vad Sverigedemokraterna tycks förespråka).

Att vissa inte lyckas se skillnad ens på en sådan skenkonservatism och ett grönt perspektiv är rätt så underligt – om det inte förstås handlar om en halmgubbe. Att förvanska den ståndpunkt man argumenterar emot på ett sätt som får den att framstå som korkad är ett rätt vanligt sätt att försöka vinna diskussioner utan att behöva prata sakligt och kunna någonting om ämnet.

Men »vinner« man en diskussion utan att vara saklig, så har man inte vunnit i sak. Alls.

När det sedan kommer till miljöpolitik, talar man inom konservativa kretsar om förvaltarskap. Vi har av till exempel Gud satts att förvalta jorden. Vårt uppdrag är trädgårdsmästarens. Vi ska bevara den miljö vi har runt omkring oss eftersom den antagit sin nuvarande form som en del av samhällets förnuftsmässigt ogreppbara väg emot den naturliga eller gudomliga moraliska ordningen.

Detta är kärnan i en konservativ miljöpolitik, och vad man rätteligen kan kalla grön konservatism.

Utifrån en grön ideologi är sättet man förhåller sig till miljön någonting helt annat.

Mycket helt annat. För att illustrera hur vill jag gärna citera Arne Næss i egen, något klumpig översättning:

Förvaltarskapstankens arrogans består i idén om [människans] överlägsenhet, vilken implicerar tanken att vi finns till för att vaka över naturen likt en högt respekterad förmedlare mellan Gud och Skapelsen. Vi vet för litet om vad som händer i naturen för att ta oss an uppgiften.

Förstå inte Arnes ord som alltför kategoriskt dömande – jag har ryckt dem ur ett större sammanhang i texten – utan läs dem som en illustration.

Ett nyckelbegrepp för förståelsen av skillnaderna mellan konservatismens förvaltarskapstanke och grön ideologi, är antropocentrism, vilket något tillspetsat kan förklaras som den rasism människan utövar gentemot annat liv på jorden. Vi tror att vi är bättre, att vi är en alldeles speciell del av naturen, eller att vi till och med inte är någon del av den på samma sätt som till exempel kor, floder, gurkor eller moln.

Medan en gröntonad konservatism i grunden vilar på ett fundament av människans särställning, utgår grön ideologi ifrån att människan är en del av allt annat, att hela ekosystemet är ett enda, och att ingen varelse är »någonting utöver det vanliga«.

Utifrån ett konservativt perspektiv har allt annat ett instrumentellt eller sekundärt värde; träden finns till för oss människor, grisar finns till för oss människor, floder och berg, grödor och mycel, myggor och tigrar, allt är antingen skapat för vår skull och uppfyllandet av Guds vilja, eller också har det något egenvärde endast utifrån hur vi kan göra bruk av det.

Med ett konservativt perspektiv på samhället, är naturen därmed en del av det instrument som ska uppnå så stor samklang som möjligt med den universella och naturliga eller gudomliga moraliska ordningen.

Utifrån ett grönt perspektiv är människan en integrerad del av ekosystemet. Allt annat har ett egenvärde, inte instrumentellt utan inneboende och i sig självt. Något förenklat kan man säga såhär:

Det kan låta som en mycket radikal åskådning, men egentligen tror jag den är radikal endast jämfört med det antropocentriska perspektivet som dominerar i många samtal. Vad för egenvärde som allt (i en mycket vid bemärkelse) levande har, är detsamma som vi idag tillskriver människan.

En människas självförverkligande, oavsett om hon är någon vi känner eller inte, känner till eller inte, påverkas av eller inte, upplever vi instinktivt som någonting värdefullt. Många ser det på samma sätt med djur, och även växter. Det som ligger till grund för den renodlat gröna ideologin är att allt i världen har ett sådant egenvärde.

Det handlar förstås inte om att stenar också ska lyda under FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, även om jag gissar att en sådan vantolkning av det sagda är möjlig.

Istället handlar det om människans plats i naturen. Att vi inte är någon slags intellektuell och moralisk übermench i förhållande till resten. Vi är en integrerad, oskiljbar del av den. Att ha ett egenvärde är inte unikt för människan. Inte heller att ha ett själsliv.

Varför grön konservatism och grön ideologi går att blanda samman är ändå lätt att förstå. På flera sätt är det möjligt att de båda synsätten leder till liknande åsikter och synsätt, men på mindre grundläggande plan.

Utifrån konservatismen kan man till exempel betrakta människans roll som den hos en ansvarsfull och varsam nyttjare av naturens resurser: vi har en unik ställning bland allt levande, och i vår fortsatta framfart måste vi värna skapelsen för Guds skull, eller värna vår miljö för den natur-moraliska samhällsformens skull.

Förvaltarskapstanken placerar människan i en överordnad roll i förhållande till sin miljö. Vår omvärld har för oss ett instrumentellt värde, men vi kan inte utnyttja och förstöra den hur som helst, utan måste agera med ansvar och bevara den. Hållbarhetstanken är för den konservativa människan en tanke om att inte i framtiden komma att stå på bar backe på grund av överutnyttjande, och i många fall finns även en religiös aspekt.

Vi har enligt konservatismen rätt att nyttja vår omvärld, men måste göra det med ansvar och respekt.

Ur ett grönt perspektiv är människan däremot inte överordnad miljön, utan en integral del av den. Vi är i sista hand en del av ekosfären, en del av naturen precis som alla andra delar.

Vi lever i samband med och i relation till resten av naturen och oss själva, precis som den lever i samband med och i relation till oss och sig själv. Precis som konservatismen tillåter oss att instrumentellt använda naturen, tillåter det här perspektivet människan att samverka med naturen och påverka ekosystem. Precis som den konservativa grundsynen säger att vi måste göra det med ansvar, leder den gröna grundsynen till att vi måste vara en fungerande del av ekosystemet.

Detta är skärningspunkten mellan konservativt och grönt, mellan den antropocentriska förvaltarskapstanken och det ekocentriska gröna perspektivet.

Som jag visar, skiljer sig de båda ideologierna åt om man ser till de mera grundläggande filosofiska synsätten. Även i det mera praktiska skiljer de sig åt. Inte alltid, inte nödvändigtvis, men inte sällan.

Till exempel leder ett grönt perspektiv till att samhället, om det inte i grunden är organiserat som en integrerad del av ett harmoniskt ekosystem, måste göras om just ifrån grunden, medan ett konservativt synsätt medför att något sådant är omöjligt eftersom människan och hennes kultur och samhällen är skilda från naturen till en sådan grad att den typen av missförhållanden är praktiskt omöjliga; påståenden om ekologiskt icke-harmoniska samhällsformer närmar sig semantisk meningslöshet.

Var kan då grön liberalism placeras i det här systemet? Strax intill den konservativa synen i vissa fall, närmare mitten i andra, och ibland väldigt långt bort från bägge. Just Centerpartiets gröna liberalism beskrivs nog bättre som miljövärderande marknadsliberalism.

Huruvida en sådan kan sammanfalla med en plattform jag skisserat här, alltså »skärningspunkten« mellan förvaltarskapstanken och det ekologiska perspektivet, tror jag är en fråga om hur marknadsorienterad ens syn på värde är. Ekonomiska marknader definierar förvisso värden inte bara antropocentriskt (dvs. bara människor använder pengar) utan ännu snävare! Inte ens mänskliga värden mäts särskilt bra i ekonomiska termer, vare sig i omfattning eller vikt.

Det är om man får för sig att marknadsvärden är universella som man trillar av plattformen. Bara en mycket självkritisk marknadsliberalism tycks leda till någonting annat än ett mycket mera människocentrerat perspektiv än det för gröna och konservativa gemensamma synsätt jag har försökt att formulera här. För en marknadsliberal är det acceptabelt att mänskligheten som helhet låter ekonomiska system avgöra vad saker har för värde, och i förlängningen faktiskt vad naturen är! Detta är vad jag kallar miljörelativism.

Man skulle kunna säga att när det specifikt kommer till hur människan i stora drag ska förhålla sig till naturen i praktiken, så står marknadsliberaler i regel långt till höger om både gröna och konservativa. Jag förstår att detta kan vara mycket förvirrande för någon som betraktar sig som politiskt sett i »mitten«.

Höger–vänster-skalan är en gammal tumstock medan politiken ett hav. När Anders kallar grön miljöpolitik för konservativ behöver han påminnas om den metaforen. Hans infallsvinkel är givetvis förståelig, men slutsatserna inte särskilt träffande.

Det var på tiden att detta blev av. Kuniri har legat färdig och kurat på en dator i mitt vardagsrum i över ett halvår nu, utan att riktigt vilja bli av. Ambitionen att ge mitt politiska och etiska skrivande en egen plats har alltså funnits ganska länge. Förr, då jag skrev mina politiska inlägg på samma blogg som allt annat, var målet att försöka få alla olika typer av skrivande att smälta samman och influera varandra både stil- och innehållsmässigt. Till en viss grad fungerade det, men just de inlägg som i fortsättningen kommer att hamna här var mycket bångstyriga i detta avseende.

Som invigning och idéförklaring torde det räcka med att förklara de fyra orden i sidhuvudet: Kuniri, sägen, selvutfødelse och satyagraha. Jag kommer att presentera dem i den omvända ordningen, och avslutar med att kommentera symbolen där uppe lite grand.

Satyagraha

Begreppet är ganska svårförklarat, åtminstone om man vill tränga djupare i vad det innebär. Ordet är en sammansättning på sanskrit av orden satya, vilket betyder sanning, och agraha som betyder ungefär hålla fast vid. Satyagraha var vad Mohandas Gandhi kallade den konfliktlösningsmetod han utvecklade och praktiserade. Vad det egentligen innebär att praktisera satyagraha förklaras inte särskilt ingående av ordets bokstavliga innebörd, alltså att hålla fast vid sanningen. Dock räcker det ännu att förstå ordet i främst den betydelsen. Det bör sägas direkt att fasthållandet vid sanningen inte innebär att trilskas eller vara obönhörlig; »sanning« är inte någonting i absolut mening uppnåeligt, utan bör förstås som ett strävansmål. Det är en riktning man går i, inte en punkt man vägrar flytta sig från.

Men nu har jag valt att använda Mohandas eget ord, trots att innebörden här främst är denna ganska ytliga. För att närmare förklara varför är det lämpligt att gå vidare till nästa ord.

Selvutfødelse

Ordet har jag lånat av Arne Næss, och som en lämplig översättning till svenska betraktar jag självförverkligande.

I sin bok Gandhi lägger Arne försöksvis fram en grundnorm och sex hypoteser för den filosofiska gruppetik som Mohandas politiska etik bygger på. Grundnormen formulerar han såhär:

Försök att förverkliga ditt jag fullständigt.

Självförverkligande vill jag förstå som att man i livet söker efter sanning. Våra liv, i sin tur, kan förstås som bestående av två delar, personer och deras handlingar. Redan här ligger en grundläggande distinktion framför oss, nämligen att skilja på sak och person; Mohandas menade att det inte finns några antagonister, bara antagonismer. Meningsskiljaktigheter är alltså aldrig personliga, utan enbart sakliga. Sanningen är därutöver sådan att alla faktiskt strävar efter den på något sätt. Alla missförstår vi den, men på olika sätt.

De sex hypoteser Arne fortsätter sin presentation med får närmare förklara vad grundnormen innebär:

1. Självförverkligande förutsätter att du söker sanningen.
2. I sista hand är alla levande varelser ett.

Den andra punkten förklarar han helt lysande:

Hypotesen att alla levande väsen »i sista hand« är ett kan också formuleras så att alla levande varelser djupast sett utgör en enhet. Avgränsningen mellan en själv och andra kan inte vara huden. Vi har i det dagliga livet förvisso ett begrepp om att det egna jaget inte är det som befinner sig innanför en viss jacka och under en viss hatt, utan är mycket svårare att avgränsa. Om vi frågar vad det är vi söker i världen, i vårt liv, kommer vi oundvikligen att finna att vårt jag i stor utsträckning sammanfaller med andras, i kontakt med vänner, anhöriga – några vi identifierar oss med. Vi är inte bara egon.

Den tredje hypotesen utvecklar detta vidare:

3. Våld mot ditt jag omöjliggör fullständigt självförverkligande.

Utövar man våld emot en annan levande varelse, utövar man ytterst även våld emot sig själv. Ordet »våld« ska här förstås i en mycket vid mening, inte begränsad till enbart fysiskt och psykiskt våld. Ytterst tror jag det handlar om att i handling våldföra sig på sanningen, och då handlingar påverkar personer innebär ett »osant« handlande gentemot andra att man bryter mot grundnormen på det sätt som följer av de tre första hypoteserna:

4. Våld mot en levande varelse är våld mot dig själv.
5. Våld mot en levande varelse omöjliggör ett fullständigt självförverkligande.

Den sista hypotesen tycks följa av de tidigare fem på ett sätt som är svårt att reda ut:

6. Arten av de medel som används förutbestämmer arten av de mål som kan nås genom sådana medel.

Detta innebär att ändamålen helgar medlen om och endast om medlen är ändamålen. Med andra ord helgar ändamålen inte medlen, och det är moraliskt riktigare att genomföra ändamålen än att genomföra någonting annat för att uppnå dem.

Nu dök ordet »moraliskt« till slut upp. Vad ordet i betyder det här sammanhanget bör också sägas någonting om, eftersom bruket i viss mån skiljer sig från vad man stöter på inom traditionell västerländsk etik. Utgångspunkten får bli det väsentligaste i den gruppkonfliktlära som Arne redogör, vilken i skenet av det ovanstående formuleras såhär:

Sök sanningen och förverkliga icke-våld.

På det teoretiska planet är det sanningen som är rättesnöre. Problemet med sanningen är att den måste uppnås och förstås, vilket inte bör förstås som särskilt lätt att genomföra till fullo. Jag tror själv inte att någon någonsin klarat det, och kanske har ingen ens varit i närheten. Den sanning (eller Sanning) som Mohandas sökte kallade han Gud. För att förstå detta måste en distinktion göras som är ganska knivig. Själv har han beskrivit det såhär:

I would say with those who say God is Love, God is Love. But deep down in me I used to say that though God may be Love, God is Truth, above all. If it is possible for the human tongue to give the fullest description of God, I have come to the conclusion that, for myself, God is Truth.

But two years ago I went a step further and said that Truth is God. You will see the fine distinction between the two statements, viz., that God is Truth and Truth is God. And I came to the conclusion after a continuous and relentless search after Truth, which began nearly fifty years ago.

Till en början trodde han alltså att vad vi menar när vi säger »den högsta sanningen« i själva verket är Gud. Men han ändrade sig strax till det omvända förhållandet: När vi säger »Gud« så menar vi i själva verket den högsta sanningen! Även ateister söker »Gud« i den här meningen. Mohandas skilde därmed ateism ifrån gudlöshet, och teism ifrån att tro på en gud.

Att eftersträva sanning i alla sina handlingar är ett gemensamt mål för alla livs- och världsåskådningar, och ytterst för varje levande varelse. Så menar jag att den grundläggande normen bör förstås, och lägg noga märke till att de religiösa aspekterna av denna etik inte längre har någon relevans i fråga om dess giltighet, om det inte är så att tron på en absolut sanning skall betraktas som alltigenom religiös. Då är det dock inte sanningens karaktär som sätts i fråga, utan dess existens över huvud taget. Jag är övertygad om att nästintill varenda kotte skriver under på påståendet »en sanning existerar« inte är någonting unikt för religionerna. Det är istället en (kunskapsteoretisk) trosuppfattning som troligtvis alla religiösa och en överväldigande del av alla icke-religiösa har gemensam.

Det jag vill poängtera här, är att en traditionellt simpel kategorisering av handlingar såsom fel, tillåtna eller påbjudna inte är tillräcklig. Det är på ett teoretiskt och idealistiskt plan godtagbart att klassificera handlingar på det viset, men samtidigt förutsätter det att man faktiskt redan känner till den objektiva sanningen om allting. På det praktiska plan som levande varelser faktiskt rör sig är det istället strävan som har ett intrinsikalt moraliskt värde, och alltså är något rätt eller fel i sig. Det enda denna etik alltså säger är en plikt, är att i all handling sträva efter sanningen, och detta eftersom det är något gott i sig. Vissa skulle antagligen invända att det är orealistiskt att kräva något sådant av människor. Mitt svar är att de nog tolkat sanningssträvan i en alltför snäv bemärkelse; tanken är att detta faktiskt är någonting som alla levande varelser verkligen har som gemensamt högsta mål, redan nu.

Att bedöma handlingars moraliska status handlar därför i mycket högre grad om att placera dem på en steglös skala än om någon kategorisering. Den perfekta handlingen är ännu och kanske för alltid ogenomförd. Därför är det tydligare att tala i termer av moraliskt mera rätt eller fel.

Vad för mål alla levande varelser ytterst delar, måste inte tvunget vara den selvutfødelse jag talat om här, men det är med all säkerhet det bästa förslaget jag känner till. Varför är det då så viktigt att finna ett sådant gemensamt mål? Därför att det är detta mål man bör ta fasta på när man ska lösa konflikter! Konflikter är en typ av våld, som ordet används här. Vissa konflikter är harmlösa, andra mycket fysiskt våldsamma. De är ändå i grund och botten av samma slag, eftersom de förhindrar självförverkligandet.

Sägen

Det är här som sägen kommer in i bilden. Alla handlar vi utan att känna till sanningen om allting, och därför är vår kunskap om världen helt eller delvis falsk. Som organiserat samhälle delar vi sådan egentligen falsk kunskap med varandra; vi håller den tillsammans och åtminstone tills vidare för sann. Detta är mycket påtagligt inom politiken, där opinioner svänger och åsikter är delade. Alla kan inte ha rätt samtidigt om allting, för då hade inga politiska meningsskiljaktigheter kunnat existera. Med sägen avser jag den typen av trosuppfattningar vilka jag, du och många andra med oss håller för sanna tillsammans, samtidigt som vi inte ytterst kan härleda dem ur någonting absolut sant. Praktisk och faktiskt politik består till största delen, om inte faktiskt helt och hållet, av sådana övertygelser. Ideologi också, men i många fall till en något lägre grad.

Vad spelar då konflikter för roll i samhället? För att svara bör vi särskilja vad det innebär att ha delade åsikter och att ligga i konflikt med varandra efter samma linje som den jag dragit mellan handling och person. En konflikt mellan personer bryter i (mycket) högre grad emot grundnormen än en konflikt mellan åsikter. Därför är en oerhört viktig del av politiken att man söker personligt samförstånd. Det är till och med så att det är bättre att söka ömsesidig (personlig) respekt i relationen till sina absolut värsta meningsmotståndare, än i relationen till de man delar åsikt med. Detta går att göra kring gemensamma mål, och det yttersta gemensamma mål vi ännu funnit är strävan efter självförverkligande och sanning. Kring detta kan man enas som personer, och sedan tillsammans använda sin meningsskiljaktighet som en fördel istället för ett hinder. Ur en meningsskiljaktighet kan komma både våld och konstruktiv diskussion, och vi bör sträva efter det senare.

Kuniri

Strävan efter att på detta sätt finna gemenskap i vad man ännu inte vet, istället för att skapa personliga konflikter grundade i skillnaderna mellan vad man ännu vet, är vad jag menar med Kuniri. Ordet är esperanto, och sammansatt av delarna »kun«, vilket betyder med, och »iri« som är att gå. Det bör förstås både som en uppmaning och som en åsiktsförklaring. Gå med, inte mot! Det är bättra att tycka olika tillsammans, än i konflikt med varandra.

Stjärnan

Bloggen är alltså individualistisk på så vis att individen självförverkligande är av vikt, kollektivistisk eftersom alla i detta är beroende av varandra, humanistisk eftersom man bör skilja på sak och person och grunda sin samhällssyn i det alla människor har gemensamt, samt icke-humanistisk då människan inte är den enda levande varelsen i ekosfären.

Därmed är vi framme vid den mörkt gröna stjärnan, som faktiskt utgör en arbetshypotes. Den mörkgröna färgen representerar ett mera djupekologiskt perspektiv, och Arne Næss var en av förgrundsfigurerna inom den djupekologin. Den femuddiga stjärnan i sin tur står här för solidaritet grundad i att allt levande ytterst är ett. En grön femuddig stjärna symboliserar även inom esperanto-rörelsen internationell och »supranationell« solidatitet. Den arbetshypotes stjärnan symboliserar är att en sådan politisk åsiktsförklaring är den som ligger överlägset närmast vad som hittills blivit sagt.

Avslutning

Innan jag lämnar er åt andra tankar vill jag nämna ytterligare tre saker. För det första en kort kommentar om innebörden i ordet icke-våld. Detta är någonting helt skilt ifrån pacifism! Icke-våld bör inte förstås som enbart avsaknaden av våldsamt handlande, utan även som avsaknaden av i förlängningen våldsamt icke-handlande. Där pacifismen alltid väljer passivitet, föredrar jag oftast icke-våldsam handling. Den vanligt förekommande distinktionen mellan våldsam handling och icke-våldsam icke-handling är inte heltäckande, och detta leder till allvarliga missförstånd. Den moraliska gränsen mellan mera bra och mera dåligt löper inte mellan handling och icke-handling, utan mellan våldsamt och icke-våldsamt handlande (och icke-handlande).

Pacifismen förhåller sig passiv i våldsamma konflikter, och många tycks därför mena att våldsam handling är det enda alternativet. Så är det inte! Icke-våldsam handling är, liksom i förlängningen icke-våldsam icke-handling, att föredra framför både våldsam handling och i förlängningen icke-våldsam icke-handling. Att stå för icke-våld är därför någonting helt annat än att vara pacifist.

Det andra är ett språkligt påpekande. I min strävan att skilja på sak och person, har jag valt att inte skilja på person och befattning. De personer som i framtiden kommer att omnämnas i den här bloggen, kommer att inledningsvis i varje inlägg kallas vid både för- och efternamn, och därefter enbart vid förnamn, åtminstone så länge det inte finns någon risk för sammanblandning. Syftet är inte att bruka något nedsättande maktspråk, utan raka motsatsen; med störst äkta respekt bemöter vi vanligtvis de människor som står oss närmast, och dem tilltalar vi vanligtvis vid förnamn. Jag vill alltså även själv tilltalas så.

Så till sist, en brasklapp. Även den rör det mera språkliga. Att detta inlägg saknar självironi torde vara uppenbart, men så kommer det inte alltid att vara. Politisk dialog idag är mycket konfliktorienterad, i synnerhet i massmedia, vilket i skenet av det ovanstående är ett ganska allvarligt moraliskt fel. Det tonfall som politiska bloggar vanligtvis gör bruk av beror givetvis på just detta förhållande. Till slut är det här ändå en politisk blogg, inte en moralfilosofisk, och författaren människa, inte övermänniska. Precis som alla andra. Att skriva här är en del av min strävan efter självförverkligande, inte en berättelse om hur det ser ut när man väl är där. Återigen, sanningen är en riktning man går i, inte en punkt man vägrar flytta sig från.