Där kom det igen:

Vi utmanar Miljöpartiet genom att markera skillnaden mellan oss gröna liberaler och Miljöpartiets gröna konservatism.

Den här gången är det Centerpartiets Anders Flanking, presenterad som partisekreterare med uppdrag inom riksbanksfullmäktige och kommunfullmäktige i Göteborg, som visar att han inte förstått vad grön ideologi är för någonting. Eller är det kanske konservatismen han inte förstår?

Vad är konservatism? Många olika saker, men de två grundläggande karaktärsdragen kan beskriveras såhär:

1. Tron på att det existerar en universell och objektiv etik som är oberoende av människan, och att den givits oss av till exempel Gud eller Darwin.
2. Tron på att människans förnuft inte kan förstå denna etik, men att mänskliga samhällen och kulturer av sig själva utvecklas i en riktning som överensstämmer med denna moraliska ordning.

Slutsatsen man drar av dessa två punkter är: Det var bättre förr.

Enskilda individer kan inte komma på någonting bättre, ens tillsammans. Bara de osynliga händer som föser samhället framåt när ingen människa får för sig att ändra på ordningen leder i rätt riktning, må det vara marknadens, Guds eller någon annans hand.

Med en konservativ utgångspunkt är det möjligt, även om de flesta konservativa inte är så blinda, att vilja »backa« samhället till när det senast var hållbart. I värsta fall kan det handla om ett historiskt förindustriellt tillstånd, medan mera sansade personer kanske tänker sig något slags Bullerby-idyll. Detta framstår för mig mera som en karikatyr av konservatismen (och ligger lustigt nog ganska nära vad Sverigedemokraterna tycks förespråka).

Att vissa inte lyckas se skillnad ens på en sådan skenkonservatism och ett grönt perspektiv är rätt så underligt – om det inte förstås handlar om en halmgubbe. Att förvanska den ståndpunkt man argumenterar emot på ett sätt som får den att framstå som korkad är ett rätt vanligt sätt att försöka vinna diskussioner utan att behöva prata sakligt och kunna någonting om ämnet.

Men »vinner« man en diskussion utan att vara saklig, så har man inte vunnit i sak. Alls.

När det sedan kommer till miljöpolitik, talar man inom konservativa kretsar om förvaltarskap. Vi har av till exempel Gud satts att förvalta jorden. Vårt uppdrag är trädgårdsmästarens. Vi ska bevara den miljö vi har runt omkring oss eftersom den antagit sin nuvarande form som en del av samhällets förnuftsmässigt ogreppbara väg emot den naturliga eller gudomliga moraliska ordningen.

Detta är kärnan i en konservativ miljöpolitik, och vad man rätteligen kan kalla grön konservatism.

Utifrån en grön ideologi är sättet man förhåller sig till miljön någonting helt annat.

Mycket helt annat. För att illustrera hur vill jag gärna citera Arne Næss i egen, något klumpig översättning:

Förvaltarskapstankens arrogans består i idén om [människans] överlägsenhet, vilken implicerar tanken att vi finns till för att vaka över naturen likt en högt respekterad förmedlare mellan Gud och Skapelsen. Vi vet för litet om vad som händer i naturen för att ta oss an uppgiften.

Förstå inte Arnes ord som alltför kategoriskt dömande – jag har ryckt dem ur ett större sammanhang i texten – utan läs dem som en illustration.

Ett nyckelbegrepp för förståelsen av skillnaderna mellan konservatismens förvaltarskapstanke och grön ideologi, är antropocentrism, vilket något tillspetsat kan förklaras som den rasism människan utövar gentemot annat liv på jorden. Vi tror att vi är bättre, att vi är en alldeles speciell del av naturen, eller att vi till och med inte är någon del av den på samma sätt som till exempel kor, floder, gurkor eller moln.

Medan en gröntonad konservatism i grunden vilar på ett fundament av människans särställning, utgår grön ideologi ifrån att människan är en del av allt annat, att hela ekosystemet är ett enda, och att ingen varelse är »någonting utöver det vanliga«.

Utifrån ett konservativt perspektiv har allt annat ett instrumentellt eller sekundärt värde; träden finns till för oss människor, grisar finns till för oss människor, floder och berg, grödor och mycel, myggor och tigrar, allt är antingen skapat för vår skull och uppfyllandet av Guds vilja, eller också har det något egenvärde endast utifrån hur vi kan göra bruk av det.

Med ett konservativt perspektiv på samhället, är naturen därmed en del av det instrument som ska uppnå så stor samklang som möjligt med den universella och naturliga eller gudomliga moraliska ordningen.

Utifrån ett grönt perspektiv är människan en integrerad del av ekosystemet. Allt annat har ett egenvärde, inte instrumentellt utan inneboende och i sig självt. Något förenklat kan man säga såhär:

Det kan låta som en mycket radikal åskådning, men egentligen tror jag den är radikal endast jämfört med det antropocentriska perspektivet som dominerar i många samtal. Vad för egenvärde som allt (i en mycket vid bemärkelse) levande har, är detsamma som vi idag tillskriver människan.

En människas självförverkligande, oavsett om hon är någon vi känner eller inte, känner till eller inte, påverkas av eller inte, upplever vi instinktivt som någonting värdefullt. Många ser det på samma sätt med djur, och även växter. Det som ligger till grund för den renodlat gröna ideologin är att allt i världen har ett sådant egenvärde.

Det handlar förstås inte om att stenar också ska lyda under FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, även om jag gissar att en sådan vantolkning av det sagda är möjlig.

Istället handlar det om människans plats i naturen. Att vi inte är någon slags intellektuell och moralisk übermench i förhållande till resten. Vi är en integrerad, oskiljbar del av den. Att ha ett egenvärde är inte unikt för människan. Inte heller att ha ett själsliv.

Varför grön konservatism och grön ideologi går att blanda samman är ändå lätt att förstå. På flera sätt är det möjligt att de båda synsätten leder till liknande åsikter och synsätt, men på mindre grundläggande plan.

Utifrån konservatismen kan man till exempel betrakta människans roll som den hos en ansvarsfull och varsam nyttjare av naturens resurser: vi har en unik ställning bland allt levande, och i vår fortsatta framfart måste vi värna skapelsen för Guds skull, eller värna vår miljö för den natur-moraliska samhällsformens skull.

Förvaltarskapstanken placerar människan i en överordnad roll i förhållande till sin miljö. Vår omvärld har för oss ett instrumentellt värde, men vi kan inte utnyttja och förstöra den hur som helst, utan måste agera med ansvar och bevara den. Hållbarhetstanken är för den konservativa människan en tanke om att inte i framtiden komma att stå på bar backe på grund av överutnyttjande, och i många fall finns även en religiös aspekt.

Vi har enligt konservatismen rätt att nyttja vår omvärld, men måste göra det med ansvar och respekt.

Ur ett grönt perspektiv är människan däremot inte överordnad miljön, utan en integral del av den. Vi är i sista hand en del av ekosfären, en del av naturen precis som alla andra delar.

Vi lever i samband med och i relation till resten av naturen och oss själva, precis som den lever i samband med och i relation till oss och sig själv. Precis som konservatismen tillåter oss att instrumentellt använda naturen, tillåter det här perspektivet människan att samverka med naturen och påverka ekosystem. Precis som den konservativa grundsynen säger att vi måste göra det med ansvar, leder den gröna grundsynen till att vi måste vara en fungerande del av ekosystemet.

Detta är skärningspunkten mellan konservativt och grönt, mellan den antropocentriska förvaltarskapstanken och det ekocentriska gröna perspektivet.

Som jag visar, skiljer sig de båda ideologierna åt om man ser till de mera grundläggande filosofiska synsätten. Även i det mera praktiska skiljer de sig åt. Inte alltid, inte nödvändigtvis, men inte sällan.

Till exempel leder ett grönt perspektiv till att samhället, om det inte i grunden är organiserat som en integrerad del av ett harmoniskt ekosystem, måste göras om just ifrån grunden, medan ett konservativt synsätt medför att något sådant är omöjligt eftersom människan och hennes kultur och samhällen är skilda från naturen till en sådan grad att den typen av missförhållanden är praktiskt omöjliga; påståenden om ekologiskt icke-harmoniska samhällsformer närmar sig semantisk meningslöshet.

Var kan då grön liberalism placeras i det här systemet? Strax intill den konservativa synen i vissa fall, närmare mitten i andra, och ibland väldigt långt bort från bägge. Just Centerpartiets gröna liberalism beskrivs nog bättre som miljövärderande marknadsliberalism.

Huruvida en sådan kan sammanfalla med en plattform jag skisserat här, alltså »skärningspunkten« mellan förvaltarskapstanken och det ekologiska perspektivet, tror jag är en fråga om hur marknadsorienterad ens syn på värde är. Ekonomiska marknader definierar förvisso värden inte bara antropocentriskt (dvs. bara människor använder pengar) utan ännu snävare! Inte ens mänskliga värden mäts särskilt bra i ekonomiska termer, vare sig i omfattning eller vikt.

Det är om man får för sig att marknadsvärden är universella som man trillar av plattformen. Bara en mycket självkritisk marknadsliberalism tycks leda till någonting annat än ett mycket mera människocentrerat perspektiv än det för gröna och konservativa gemensamma synsätt jag har försökt att formulera här. För en marknadsliberal är det acceptabelt att mänskligheten som helhet låter ekonomiska system avgöra vad saker har för värde, och i förlängningen faktiskt vad naturen är! Detta är vad jag kallar miljörelativism.

Man skulle kunna säga att när det specifikt kommer till hur människan i stora drag ska förhålla sig till naturen i praktiken, så står marknadsliberaler i regel långt till höger om både gröna och konservativa. Jag förstår att detta kan vara mycket förvirrande för någon som betraktar sig som politiskt sett i »mitten«.

Höger–vänster-skalan är en gammal tumstock medan politiken ett hav. När Anders kallar grön miljöpolitik för konservativ behöver han påminnas om den metaforen. Hans infallsvinkel är givetvis förståelig, men slutsatserna inte särskilt träffande.

(Vid genomläsning fann jag inlägget så dåligt formulerat att jag skrivit om det nästan helt.)

Maud Olofsson förklarade igår i Dagens Nyheter att Socialdemokraterna är Centerpartiets nya huvudmotståndare eftersom de lierat sig med Vänsterpartiet, samt att värderingar ska stå i fokus i valet. Idag tänker jag gå litet djupare in på vad det kan innebära.

För mig har socialdemokratin alltid framstått som en kompromiss mellan höger och vänster. Borgerlighetens starkare kort har varit frihetligheten i hur samhällets mål ska genomföras, medan deras svaga punkt varit vad målen egentligen är. Hos vänstern råder det motsatta förhållandet, på så vis att synen på hur samhället bör se ut är rätt god, medan metoderna för att nå dit haltar betänkligt.

Slår man samman högerns och vänsterns syn på hur målet ska nås, liksom detsamma med de bägge parternas syn på vad målet är, så uppstår det jag tycker är en av de bättre typerna av socialdemokrati. (Därmed inte sagt att jag hurrar för den, bara att mycket annat är sämre.)

Centerpartiet semimarxisterna

Maud ställer i debattartikeln följande retoriska fråga:

Är det rättvist att den som anstränger sig skall ha mer kvar i plånboken än den som inte gör det?

Det är visserligen lite ovant att se en retorisk fråga som ska besvaras med ett ja, men ingen har sagt att det är förbjudet att vara positiv.

Det är just ordet anstränger som markerar en förändring. Till höger i det politiska fältet talar man gärna om lika lön för lika resultat, men här handlar det faktiskt om ansträngning; ni vet, till var och en efter förmåga, inte någonting annat. Det är faktiskt ännu mera radikalt: Till var och en efter ansträngning!

Det betyder att två människor som arbetar lika hårt (under lika många timmar) ska ha lika mycket betalt. Annars kommer hennes värdering i förlängningen inte att förverkligas. Maratonlöpare tar ut sig förbannat hårt, medan tubfärgskontrollanter kanske tar det rätt lugnt på jobbet. Studenter räknar hon in också, så en heltidsstuderande som ger järnet och satsar all sin tid på studierna, kommer om Maud får sin uttryckliga moraliska värdering igenom att få se bidragsdelen av studiemedlen matcha lönen hos till exempel en riksdagsledamot som anstränger sig lika mycket.

Med detta kombinerar hon alltså den traditionella högersynen med den lika traditionella vänstersynen på mål och metod. Den kompromissen är vad också Socialdemokraterna står för, åtminstone mera än något annat parti.

Av någon anledning anammar Centerpartiet alltså Socialdemokraternas politik, samtidigt som de utropar partiet till sin huvudmotståndare! Det kan tyckas en smula konstigt, när den enda orsaken verkar vara att Socialdemokraterna samarbetar med Vänsterpartiet. Är det inte i så fall Vänsterpartiet som är huvudmotståndaren?

Centerpartiet är idag ett sökande parti, ett parti utan ideologisk kärna som motsvarar någon särskild väljarbas. Partiets ständiga problem har varit att de måst kämpa emot hur andra partier hela tiden överträffar dem i deras egna profilfrågor – givetvis länge med undantag från bondefrågorna.

Det är inte svårt att förstå hur de som kämpar för att hålla partiet flytande i opinionen känner sig som offer, när andra partier ständigt äter upp deras profilfrågor. Stödet för den nyliberalt individualistiska och frihetliga falangen dalar, och försöket att ta över den yttersta högerflanken efter Moderaternas retoriska vänstersprång har misslyckats. Miljöpartiet har sedan länge skavt bort Centerpartiets grönmålade ytskikt flaga för flaga, och i sin senaste svängom har de till och med börjat ta över företagarprofileringen.

Därför är det naturligt att Centerpartiet nu söker nya väljare inför valet.

Men det ligger något paradoxalt i den nya riktningen. Samtidigt som Maud utropar Socialdemokraterna till sin nya huvudmotståndare, anammar hon deras politik. Den socialdemokratiska kompromissen tycks plötsligt vara Centerpartiets nya politiska profil.

Genomförandet lär bli spretigt! De retoriska trevarna går rätt långt ut åt vänster, samtidigt som mycket av politiken sannolikt kommer stanna kvar längst ut på högerflanken.

Dessutom tycks hon ha fått kompromissen mellan höger och vänster om bakfoten! Istället för att blanda frihet med styrning, och ekonomisk jämlikhet (mer pengar till de som producerar mer), så kombinerar hon den nyliberala frimarknadssynen med de mest extrema jämlikhetsmålen inom Vänsterpartiet!

Det låter som hon menar att vi genom marknadskrafter allena, ska nå fram till det det kommunistiska samhället! Centerpartiets politiska nyprofilering är faktiskt en alldeles lysande satir på Socialdemokraterna! Frågan är bara hur bra det egentligen är att närma sig valet med en satir som partiprogram, och att föra fram en politik som karikerar den hos ens huvudmotståndare.

Fast i själva verket är det ju ingen satir. Det är allvar! Centerledningen känner antagligen att det är dags att ge igen, att det är dags för partiet att bli bäst på någon annans profilfråga, istället för att ständigt se sina egna stjälas av andra. Går de hela vägen, är det bara lite värdekonservatism som saknas, så har de anammat varenda riksdagspartis politik på en och samma gång.

Risken med att på det här sättet försöka vara alla partier samtidigt, är att de inte blir något parti alls.

För ungefär ett halvår sedan presenterade jag en prognos för den kommande valrörelsen, på en annan blogg. Än så länge verkar jag ha träffat mera rätt än jag egentligen räknade med, och därför står jag fast vid spådomen.

Valrörelsen kommer att handla om väder, cynism och tanter. Sverigedemokraterna är inne i riksdagen, om inte sommaren blir ovanligt solig och varm och gör oss glada och snälla, då är det mera tveksamt. Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer gå bättre än förra valet, bland annat men inte enbart på grund av att Socialdemokraterna saknar en tydlig manlig förgrundsfigur. (Jag tror det fungerar så, men gillar det absolut inte.)

Blocken kommer i stora drag att dra jämnt, medan detaljerna inte minst kommer bero på »tanternas kamp« – Mona Sahlin mot Maud. Och nu har de första stegen emot detta uppenbarligen tagits.

Skulle Centerpartiet eller Kristdemokraterna trilla ur riksdagen – eller förstås om båda gör det – samtidigt som Sverigedemokraterna blir vågmästare, så kommer Alliansen sannolikt att ta emot Sverigedemokraternas stöd, passivt eller aktivt. Det enda som skulle kunna hindra bildandet av en sådan Allians mot Invandring i det läget, är att Miljöpartiet anammar sin ideologi och struntar i blocktänkandet.

En i grunden grön politik är ungefär lika ideologiskt förenlig som oförenlig med både vänster som med höger, men givetvis ur helt olika aspekter. I svensk politisk praktik finns visserligen skillnader som gör att de passar något bättre i vänsterblocket, men det är rimligtvis inga principiella hinder det handlar om. Alla kan anpassa sig tillräckligt, helt inom ramen för sina respektiva ideologier, för att samarbete ska vara genomförbart.

Centerpartiet gillar dock inte tanken på att Miljöpartiet skulle samarbeta med de borgerliga, eftersom de inte skulle vara i närheten av att framstå som det grönaste borgerliga alternativet längre. Därför kräver en blockpolitisk upplösning av Sverigedemokraternas vågmästarroll antagligen att Centerpartiet hamnar utanför riksdagen, om inte Miljöpartiet förstås blir så stort att Centerpartiet kan sitta i opposition istället.

På lång sikt skulle det kunna ske att den borgerliga alliansen upplöses och Centerpartiet återgår till sina rötter, för all retorik om motsatsen till trots så har de faktiskt sådana.

Sverigedemokraterna i sin tur utgör ett svårt dilemma. I opposition i riksdagen kommer de att växa, eftersom att klaga utgör populismens både själ och skäl. Får de däremot ta del av makten redan nästan höst, kommer det antagligen gå mycket dåligt för dem, eftersom de ännu inte har varken kompetens eller erfarenhet att genomföra någonting. Det kommer märkas.

För att inte tala om vilken svår omställning partiet skulle stå inför retoriskt – plötsligt måste de försvara den förda politiken, istället för att bara klaga på allting.

Maud Olofssons debattartikel i Dagens Nyheter är ganska underhållande läsning. Den senaste tiden verkar hon till allt högre grad ta efter Jan Björklund i sitt sätt att argumentera. Lagom till att valkampanjandet drar igång på riktigt, verkar det som om vi kommer att ha fått ytterligare en borgerlig partiledare vars främsta retoriska verktyg är självmotsägelsen.

Såhär skriver Maud¹:

Nästa val kommer att handla om värderingar. Är det rättvist att den som anstränger sig skall ha mer kvar i plånboken än den som inte gör det? I valet 2010 kommer Centerpartiet att lyfta fram alla företagsamma. Vi gör det därför att det är det som Sverige behöver. Det är människors företagsamhet – oavsett om de jobbar privat, offentligt, kooperativt, går i skolan eller är pensionärer – som kommer att leda oss ur krisen.

Jag skulle bli väldigt glad om valet faktiskt kom att handla om värderingar! I vanliga fall tycks det ju främst handla om PR-strategier och retorik, istället för etik och rationella argument. Fram till dess Göran Hägglund i somras föll för frestelsen att sätta retoriska figurer framför moraliska argument hyste jag en viss respekt för Kristdemokraternas svansföring just i avseendet att de vågade tala om moral, och detta trots att jag inte delar deras moraluppfattning. Nu känner jag mig mycket mera tveksam. Men nu var det Mauds artikel det skulle handla om.

Är det rättvist att den som anstränger sig skall ha mer kvar i plånboken än den som inte gör det? Jag gissar att det tänkta svaret är ett rungande JA!

Centerpartiet ställer sig rimligtvis bakom att det är en persons arbetsinsats som skall vara inkomstgrundande. Den moraliska principen är att den som anstränger sig mera skall få högre lön. Först och främst så bör en som arbetar heltid ha högre lön än en som arbetar halvtid. Men att man ska få betalt per timme är rätt så självklart, så det är knappast vad hon avser att poängtera här.

Istället syftar hon givetvis på ansträngning per arbetad timme. Någon som inte anstränger sig särskilt hårt i 40 timmar ska ha alltså ha lägre lön än någon som tar ut sig totalt på samma arbetsvecka. Detta följer av vad hon säger! Men menar hon det verkligen? Det är i så fall ett väldigt radikalt budskap!

Tänk dig en advokat och en barnskötare som lägger ned exakt lika mycket energi och själ i sina 40 timmar i veckan. Maud säger: Lika mycket kvar i plånboken!

Tänk dig att en vice direktör och den barnflicka som tar hand om vice direktörens disk arbetar lika hårt sina 40 timmar i veckan. Maud säger: Lika mycket kvar i plånboken!

Tänk dig en partiledare för Centerpartiet och en mycket hårt arbetande lärare i grundskolan, som lägger samma energi i varje minut av sitt jobb. Maud säger: Lika mycket kvar i plånboken!

Till och med oss studenter nämns. Tänk dig en heltidsstuderande som troget pluggar sina 40 timmar i veckan, trots kanske bara 4 klocktimmar lärartid i veckan, och så en lika hårt arbetande riksdagsledamot. Maud säger: Lika mycket kvar i plånboken!

Centerpartiet är inte bara det nya högerpartiet, utan även det nya vänsterpartiet! Jag ser verkligen fram emot en valrörelse där Maud tar ett rejält grepp om kampen för minskade inkomstklyftor mot de andra borgerliga partiledarna. Som student ser jag förstås också fram till att bidragsdelen av studiemedlet, vilket ju är min »lön« för mödan, ökar från dagens cirka 2 500 kronor per fyraveckorsperiod till vad nu en riksdagsledamot får i månaden, närmare 50 000 kronor är det va? Ärligt talat så arbetar nog en riksdagsledamot i många fall uppemot dubbelt så hårt som jag gör, i alla fall om det är en riktig eldsjäl och jag har vissa förkunskaper i ämnet jag studerar som nu. Jag nöjer mig alltså med hälften, och skulle komma att ge Maud mitt oerhörda stöd även om hon så bara kampanjade för att jag och mina studiekamrater skulle få strax över 20 000 i studiebidrag per månad. Jag vill på inget sätt uppfattas som blygsam bara för syns skull, utan menar faktiskt allvar – 20 000 istället för 2 500 i tio månader om året för att studera räcker gott för mig, och det med råge. Men tack för omtanken, Maud!

Maud förklarar även hur hon tänker sig det första steget i kampen för lika lön för lika ansträngning:

För Centerpartiet är den höga ungdomsarbetslösheten oacceptabel. Vi vill fortsätta på den inslagna vägen med jobbskatteavdrag, sänkta arbetsgivaravgifter för unga, lärlingsutbildningar och traineeprogram för högskolestuderande. Vi formar innovationsprogram för unga entreprenörer så att deras affärsidéer blir företag och kan växa.

Men det krävs också flexiblare arbetsrätt och lägre ingångslöner, så kallade avstampsjobb, om unga ska kunna få in en fot på arbetsmarknaden. Vi måste se till att sänka trösklarna för alla de unga som har begåvningen, utbildningen och drivkraften men inte erfarenheten.

Det första steget för att ge alla lika lön för lika ansträngning är… eh, ja, att sänka ingångslönerna för unga.

Hur kan detta vara moraliskt riktigt, enligt Maud? Den enda möjliga förklaringen (ens när man tänker efter riktigt noga) är att unga som jobbar idag är så fruktansvärt lata och anstränger sig så lite att de har för höga löner i förhållande till hur mycket de anstränger sig. Ingångslönerna för unga är redan lägre än för andra grupper. Maud säger: De får för mycket betalt! Lika lön för lika ansträngning ska vi ju ha, och det här handlar om lata slynglar som inte gör skäl för ens den lön de har.

Men antagligen är det inte så hon menar. Därmed framträder hennes självmotsägelse med all tydlighet. Vad Maud faktiskt säger är:

Jaha. Nähe. Vi går vidare:

Vi i Centerpartiet står på ungdomarnas sida. När Novus Opinion för vår räkning frågat 830 ungdomar i åldern 18–25 år om synen på arbete visar det sig tydligt att vi delar samma åsikter. Tre av fyra tycker det är mycket viktigt att kunna försörja sig själv. Ungdomar vill ha ett jobb att gå till.

Vilka politiska partier delar inte den uppfattningen?

När vi ställer frågan om de i ett läge där de stod inför att söka sitt allra första jobb kan tänka sig att ta ett jobb med lägre lön för att få in en fot på arbetsmarknaden svarar 91 procent ja. En överväldigande majoritet vill få chansen att visa upp sin skicklighet, sitt kunnande och få ta de ­första stegen i vuxenlivet. Ungdomarna delar alltså vår syn att det krävs lägre trösklar för att komma in på arbetsmarknaden. Det är dags att ge våra ungdomar den chansen.

Maud tycks ha missat vad de bett Novus Opinion att faktiskt ställa för fråga.

Nedan följer först den fråga som ställdes, därefter den fråga som Maud låtsas ställdes. Hittar du skillnaden har du överträffat Maud i språkförståelse, alternativt sett igenom hennes förvrängning av sanningen:

Kom även ihåg att lönerna faktiskt redan är lägre än andras. När Maud säger »lägre« så talar hon om en förändring från nuläget, alltså ännu lägre.

Detta går givetvis helt på tvärs med hennes uttryckliga moraliska värdering att alla som anstränger sig hårdare »ska få mera kvar i plånboken«. Min fråga till Maud är alltså:

1. Låt mig påminna om varför jag omnämner henne vid förnamn. ↩