Centerpartiet, som fick 7,9 procent i förra valet, har ett väljarstöd på bara 5,3 procent i aktuella opinionsundersökningar:

TV4Nyheterna/Novus … ger Centerpartiet 5,3 procent av rösterna. Det är också den siffra Centern får om man räknar fram ett genomsnitt av de fem opinionsinstituten som mäter på traditionellt sätt genom att ringa hem till väljare och ställa frågor.

Jämfört med valresultatet på 7,9 procent 2006 innebär det att 33 procent av väljarna har lämnat partiet.

Detta, menar Maud Olofsson, är ingenting att oroa sig över:

– Vi låg på samma nivå vid den här tiden före valet för fyra år sedan. Vi kommer att mobilisera våra medlemmar och sympatisörer i valrörelsen, säger hon.

På samma nivå för fyra år sedan – är det verkligen sant?

Så här sammanställde SVT opinionsläget den 7 september 2006:

Notera att inte alla av dessa undersökningar lär ha varit särskilt dagsfärska när tabellen sattes samman.

Den av mätningarna som var mest aktuell då sammanställningen publicerades var Sifos, med mätperiod 1–5 september. Om man försöker dra några slutsatser av opinionsläget då, så ser det inte ut som att partiet låg på samma nivå. De låg bättre till.

Det fanns förstås fler mätningar som vi kan kika på. Alla går förstås inte enkelt att få tag på längre, eftersom nyhetsredaktioner tenderar att slarva bort sina äldre artiklar, men en del siffror går ändå att hitta.

Från 18 till 30 augusti hade Centerpartiet följande siffror i Synovate Temo: 5,7%; 6,1%; 5,5%; 5,7%.

I Sifo var siffrorna 4,9% den 19 augusti och 6,7% den 26 augusti.

DI/Ruab publicerade en mätning den 24 augusti där partiet hade 5,1%.

Precis kring september månads början 2006 hade partiet 7,1%, 7,2% och 7,0% i Synovate Temo, och i Sifo den 7 september hade de 6,2%.

Det är tydligt att Centerpartiet hade sämre siffror i opinionsundersökningarna några veckor innan förra valet, än vad de fick i valresultatet. Men det är även tydligt att de låg bättre till då, än vad de gör nu. Att de låg på samma nivå är alltså inte sant.

Om partiet lyckas öka 1–1,5 procentenheter under de dagar som återstår före valet, precis som de gjorde för fyra år sedan, så landar de på 6,3–6,8 procent. Då har de tappat mellan var femte och var sjunde väljare sedan förra valet.

Men det förutsätter förstås att de faktiskt kan öka med 20–30 procent de kommande knappt tre veckorna, vilket tycks en smula osannolikt. Den här gången får de ju (förhoppningsvis) inte heller samma draghjälp som de fick i förra valspurten, när Folkpartiets dataintrång avslöjades.

På debattsajten Newsmill skriver CUF:aren Ville Nordström någonting som Centerpartister gillar att säga:

Miljöpartiet vill gärna påstå att de är ett frihetligt alternativ, men det kunde inte vara längre från sanningen. Det går inte att kalla sig för ett liberalt parti när man vill förbjuda bilar och desstuom samarbetar (V), som är ett väldigt anti-liberalt parti.

Miljöpartiet gör sitt bästa för att framstå som liberala, Maria Wetterstrand är väldigt duktig på att se ut som en liberala, men deras handlingar talar emot det.

Hur kan man kalla sig liberal, när man vill genom beskattning göra det väldigt dyrt att köra bil? En äkta liberal bestämmer inte hur folk färdas. En riktig liberal erbjuder insitament för uppmuntra till förändring, inte förbud för att tvinga fram förbändring. Samma sak gäller förbudet mot köpcenter utanför städerna. Det är allt utom liberalt att förbjuda människor att etablera sig, och handla på vissa ställen. Dessutom vill Miljöpartiet förbjuda flygtrafik i södra Sverige, det är också mycket liberalt.

Ville är förstås inte ensam om att påstå den här typen av saker, så han ska inte ensam lastas för innehållet.

Vadå »lastas« för innehållet förresten? Vi kan väl rulla upp det hela bakifrån.

Det där med flygtrafiken har blivit stött och blött till leda redan. Det är helt enkelt inte sant.

Vidare så handlar det inte om något generellt förbud emot köpcentrum, utan ett tillfälligt förbud mot byggandet av nya externa sådana. En av tankarna är att göra någonting åt den ständiga ökningen av biltrafiken.

Istället kan man förstås ge sig i kast med att förbjuda bilar. Vilket en »riktig liberal« tydligen inte gör. Särskilt inte en centerpartist, som ju står bakom parollen »Centerpartiet gillar bilar, men ogillar utsläpp«, och därför vill beskatta fossila bränslen högre istället för att… eller vänta litet, nu blev något fel.

Däremot så är det faktiskt just förbud som Centerpartiet har på agendan:

Centerpartiet sätter nya mål för att få ner koldioxidutsläppen. Nu vill partiet förbjuda alla bensindrivna bilar till år 2025. Vidare ska uppvärmning av bostäder med olja förbjudas till år 2020.

Sedan tidigare har centerpartiet föreslagit att det efter 2015 inte ska säljas några bilar som drivs på fossilt bränsle. Nu vill vi gå vidare genom att sätta målet att Sverige år 2025 ska ha en helt fossilfri bilpark.

Alltså: Förbud mot att sälja fossildrivna bilar 2015, och förbud mot att köra fossildrivna bilar 2025.

Och det där med att inte använda skatter som styrmedel? Tja:

[Centerpartiet har] höjt koldioxidskatten vilket gynnar bränslesnålare bilar och alternativa drivmedel.

[Centerpartiet vill] ha koldioxiddifferentierad fordonsskatt, så att koldioxidkomponenten stärks.

Så gör förstås inte en riktig liberal.

noterar för övrigt att det stackars partiet nödgats ta till helt nya innovativa åtgärder i flygfrågan.

Miljöpartiet vill som bekant minska flygtrafikens omfattning genom att stärka konkurrenskraften hos alternativa sätt att åka omkring – ett slags positiva incitament för hugade resenärer att åka till exempel tåg istället.

Men i Centerpartiets vokabulär är positiva incitament numera samma sak som förbud, och förbud är ju inte särskilt liberalt (förutom när det gäller bilar), så de har funnit ut följande fantastiska åtgärd:

Flyget spelar en viktig roll för såväl långväga lättare gods som för privatpersoner. Vi anser därför att flygtrafiken minskar sina utsläpp av koldioxid som idag utgör omkring 2 procent av de globala utsläppen av koldioxid.

Man anser helt enkelt att koldioxidutsläppen minskar. Nu vet jag inte riktigt hur magi fungerar, men måste man inte vifta med knäskålarna eller mumla några trollformler också?

I vilket fall så är förstås önsketänkande och trolleri oerhört kraftfulla åtgärder.

Dessutom riktigt liberala!

Hur många argument emot stärkt djurskydd kan du?

Jag kan jättemånga! Alla är dåliga.

De flesta minns väl Djurrättsalliansens bilder av hur grisar lever i Sverige, från i höstas när den här bloggen var helt ny. Nu har de presenterat samma typ av material, fast om minkar istället. Och motståndet mot att djuren inte ska behöva må dåligt och mot ett tillräckligt djurskydd är alldeles lika stort i dag – och ser likadant ut.

Argumenten emot alla typer av förbättringar är många och dåliga. Därför tittar vi litet närmare på dem, ett i sänder.

Vi måste veta mera innan vi gör något

I en intervju med jordbruksminister Eskil Erlandsson, som är centerpartist, står det så här:

Den förra regeringen föreslog under våren 2006 att djurskyddskraven skulle skärpas gällande minkuppfödning. Minkarnas behov av att röra sig, simma, klättra, jaga och periodvis vara ensamma skulle tillgodoses.

Men den nya majoriteten i riksdagen sade året efter nej till förslaget eftersom det i praktiken skulle innebära ett näringsförbud för uppfödning av minkar för pälsproduktion.

Istället ska det satsas på forskning för att förbättra djurskyddet inom pälsnäringen.

Med facit i hand – var det rätt?

– Riksdagen gjorde det ställningstagandet att det krävs mer erfarenhet och forskning innan man tar ställning till förslaget. Under tiden har vi gjort en djurskyddsutredning under Eva Eriksson.

Utredningen ska redovisas för regeringen senast den 31 maj.

Det grundläggande felet med det här resonemanget är att vi redan vet mera. Anledningen till att djurskyddslagen skulle skärpas för fyra år sedan var att situationen på minkfarmerna är sådan som den är. Och det har vi vetat mycket längre än så. Därför faller argumentet.

Det finns till och med fog för att hävda att Eskils ministerskap kan göras till föremål för ett formellt dilemma:

1. Antingen kände Eskil till missförhållandena, eller så kände han inte till dem.
2. Om Eskil kände till missförhållandena, så har han svikit sitt uppdrag och bör sluta som minister.
3. Om Eskil inte kände till missförhållandena, så saknar han nödvändig kompetens och bör sluta som minister.
4. Eskil bör sluta som minister.

Den svagaste premissen är väl den andra, skulle jag gissa. Det är ju faktiskt möjligt att anse att den här typen av missförhållanden egentligen är okej, så länge ekonomisk lönsamhet är inblandat, till exempel.

Om han anser detta, så upplever han kanske inte att han har några starka skäl att avgå. Men det förutsätter att han inte tycker djurskydd är särskilt viktigt när det finns pengar att hämta. Då måste vi istället fråga oss om han är särskilt lämplig. Det tror jag att mycket få människor tycker, i sådana fall.

Alltså landar vi i det följande: Antingen har Eskil själv goda skäl att avgå, eller så har vi andra goda skäl att avsätta honom.

Så länge vi inte vet kan vi låtsas att inget är fel

Men det finns ytterligare ett problem med argumentet. Om vi antar att Eskil känt till hur det ser ut, så kan vi faktiskt sluta oss till att kritiken jag riktat mot min andra premiss nog är befogad: Han anser att det är hans uppdrag att göra uppfödning lönsam, oavsett om djuren far illa av det.

Det han säger i intervjun, är att riksdagen vid konstaterandet att minkarnas livsvillkor var under all kritik, beslutade sig för att inte skärpa djurskyddet. Orsaken var att förslaget till tillräckligt djurskydd skulle bli för dyrt för pälsnäringen, så att den försvann. Därför beslutades att den skulle få fortsätta som förut, medan man undersöker om det finns några sätt att kombinera drägliga livsvillkor för djuren med branschens fortlevnad.

I det resonemanget, som Eskil försvarar här, ligger en underförstådd premiss:

Hur kan jag veta det? Jo, om vi förnekar den premissen, så blir beslutet att inte skärpa djurskyddet plötsligt inkonsekvent.

Om undersökningen skulle leda fram till ett sådant resultat som det var tänkt, alltså ett sätt att kombinera tillräckligt djurskydd och lönsamhet, så är därmed allt som krävs för att föda upp djuren på plats.

Knäckfrågan är hur man ska göra medan undersökningen pågår. Om det är viktigare att djuren har det bra än att pälsbranschen finns kvar, så hade skärpningen av djurskyddet införts tills vidare.

Eftersom detta, enligt vad alla påstår, hade inneburit att uppfödningen upphört, och den konsekvensen inte ansågs godtagbar, så kan vi sluta oss till att branschens lönsamhet prioriterades framför att djuren har det bra.

Vi har det alltså svart på vitt: Eskil tycker att ekonomisk lönsamhet är viktigare än tillräckligt djurskydd.

Och den här åsikten, alltså att ekonomiska vinster i grunden avgör vad som är moraliskt godtagbart och inte, den kan utan vidare kallas för marknadsfundamentalism. Fundament betyder som bekant just grund.

En alternativ förklaring

Det finns förstås en annan tänkbar förklaring. Centerpartiet har ju funnit ut en ny slags logik inför den här valrörelsen, som skulle kunna förklara även detta.

Bäst illustreras den av kärnkraftsfrågan. Centerpartiet är emot kärnkraft och gillar förnyelsebar elproduktion. Därför kämpar de för mera förnyelsebart, men avstår från att bekämpa kärnkraften.

Principen är alltså att kämpa för det man tycker är bra, samtidigt som man inte kämpar mot det man tycker är dåligt, utan tillåter det istället.

Om Centerpartiet gillar starkare djurskydd, så är det följaktligen också vad de kämpar för. Samtidigt är de förstås emot att djur plågas och hålls instängda så att de blir psykiskt sjuka, men de vill inte bekämpa sådant. Istället blir deras slutsats, helt i enlighet med den nya kampanjlogiken, att de ska försöka stärka djurskyddet där det efterlevs, men också acceptera när det inte efterlevs.

Det är förstås inte heller särskilt smickrande.

Jag kommer att fortsätta genomgången av olika argument i framtida inlägg.

I dag spinner jag helt utan att skämmas vidare på ett inlägg av Anders Utbult på Alliansfritt Sverige. Han har hittat ett märkligt litet klipp ur en intervju med Maud Olofsson. I klippet pratar hon (förstås) om Miljöpartiet som (givetvis) är både socialistiskt och antiliberalt.

Inget nytt under solen. Mera intressant blir det dock när man sedan tittar på den andra delen av intervjun, där hon frågas ut om det borgerliga blockets energiuppgörelse istället.

I det första klippet meddelar Maud nämligen att Miljöpartiet inte kan kalla sig liberalt, eftersom partiet är emot »alla valfrihetsreformer som vi genomför«, då det är »emot friskolor, mot fria vårdval, mot lagen om valfrihet [inom vård och omsorg], mot [avdrag för] hushållsnära tjänster, mot apoteksmonopolets avskaffande, och mot barnomsorgspeng«. Jaså?

Vi måste för en stund bortse från att fria vårdval och »lagen om valfrihet« nog måste sägas vara samma reform. Vi måste även bortse från att man kan motsätta sig en reform av andra skäl än att den utformats i enlighet med något slags liberala ideal.

Tyvärr tvingas vi även bortse från att man inte är emot valfrihet bara för att man vill sänka tjänstemomsen för alla tjänster, istället för att ge bidrag för enbart de tjänster som kallas hushållsnära.

Istället är vi utlämnade åt den väg Kristina Lagerström väljer genom intervjun, när hon frågar Maud vad det här med att Miljöpartiet skulle vara emot friskolor egentligen handlar om.

Kristina: Fast partiet är inte emot allt detta.

Maud: Jo det är de visst det. Det är ju vad de kommit överens med de andra partierna om.

Kristina: Friskolor, till exempel?

Maud: Ja, de tycker ju till exempel att friskolor, om de har en vinst, ska rapportera detta till Skolinspektionen. Det är värre än kommunister skulle jag vilja säga.

Det är bäst att snabbt få sakfrågan ur vägen, eftersom det inte är friskolor jag tänkte skriva om. Tanken är att om en friskola går med vinst samtidigt som kvalitetskraven inte uppfylls, så ska vinsten användas för att åtgärda bristerna.

Alltså ska det inte gå att lyfta ut en eventuell vinst ur företaget om undervisningen är för dålig. Detta är värre än kommunism (och Jan Björklund är värre än Stalin).

Vad gäller Miljöpartiets politik så förstår vi förstås hur Maud menar. Om några partier kompromissar fram en överenskommelse, så står de givetvis bakom det som överenskommelsen innehåller. Så när tre partier som tycker olika – de rödgröna – kompromissat i någon fråga, så har de därefter samma partipolitik.

Låt mig säga detta på det tautologiska luftspråk politiker ofta använder när de saknar argument: Är man överens så är man överens; man kan ju inte på samma gång tycka både på ett sätt och på ett annat sätt.

På så vis blev Miljöpartiet – som tidigare varit för friskolor – plötsligt värsta sortens friskolemotståndare. Värre än kommunister.

Vi kan se det ur ett väljarperspektiv. Det som då blir avgörande är till vilken grad väljarna kan påverka blockens politik. Om man genom att rösta på Miljöpartiet kan påverka det rödgröna blockets politik i riktning mot Miljöpartiets, då har Maud fel.

Om det däremot är omöjligt, då har hon istället rätt.

Eftersom Miljöpartiet inte har någon egen politik längre – de har ju kompromissat – så är det omöjligt att påverka de rödgröna genom att rösta grönt. Detsamma gäller förstås Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som även de har kompromissat.

Vilket av de rödgröna partierna man än röstar på, så förblir blockets politik alltså densamma. Partierna driver nämligen var för sig exakt samma politik, så det finns inga riktningar att påverka samarbetet i.

Håller då det resonemanget? Nej. Det är givetvis helt uppåt väggarna. Men när olika företrädare för Centerpartiet upprepade gånger anklagats för att ljuga om Miljöpartiets politik, så har de intygat att de absolut inte ljuger. Därför vill jag inte vara så snabb med att påstå att det handlar om en lögn.

Vad hon säger är visserligen inte sant, men om hon själv ändå tror på det, så kan man ju inte kalla det för en lögn. Jag tycker nämligen inte att det räcker med att man påstår någonting som inte är sant för att det ska kallas lögn – man måste även veta om att det inte är sant.

Så vi tar för givet att hon menar allvar, och går vidare till nästa del av intervjun.

Kristina: Du känner ju Thorbjörn Fälldin väldigt väl, sedan barnsben. Ni har diskuterat den här frågan. Han är ju före detta centerledare och statsminister, och egentligen den främsta symbolen för kärnkraftsmotståndet i Sverige. Vad säger han om det här till dig?

Maud: Han tror ju på det förnybara precis som jag. Om man tänker sig… (avbryts)

Kristina: Tror han på kärnkraft precis som du?

Maud: Nej, men jag tror inte heller på kärnkraft. Men det är ju så med kompromisser! Jag har fört in och förstärkt insatserna för att stärka det förnybara och energieffektivisering. Vi har aldrig haft så ambitiös politik på det här området någonsin, och då får jag leva med att också kärnkraften finns i det energisystemet. Det har jag fått leva med i 35 år, vill jag påminna om.

Här försöker hon ljuga, men misslyckas. Centerpartiet tror ju visst på kärnkraft! Kompromissen i energifrågan innebär nämligen, enligt henne själv, att partiet numera tycker likadant som de övriga i det borgerliga blocket. Detta eftersom Centerpartiet står bakom kompromissen.

I verkligheten driver Centerpartiet givetvis inte samma politik som Kristdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna. Min bestämda uppfattning är istället att om man röstar på Centerpartiet så påverkar man därigenom det borgerliga blockets politik.

Men Maud har redan gjort klart att hon inte tycker det fungerar så. Enligt hennes egen syn på blockpolitiken, så är en röst på Centerpartiet liktydig med en röst på Moderaterna.

Väger vi då in att Centerpartiet kanske inte kommer få vara kvar i riksdagen till hösten, så finner vi att man som centerpartist borde rösta på Moderaterna eller Folkpartiet. De partierna är mycket säkrare kort, för om Centerpartiet åker ur riksdagen så blir ju deras väljare utan representation i riksdagen.

Moderaterna och Folkpartiet riskerar däremot knappast att åka ur riksdagen. Dessutom driver de samma politik som Centerpartiet, till exempel i kärnkraftsfrågan, eftersom man kompromissat och kommit överens. Moderaterna och Folkpartiet är alltså de bästa alternativen för centerväljare.

Nu fungerar det självfallet inte på det viset, som tur är. Ju fler som röstar på Centerpartiet, desto större inverkan får detta på det borgerliga blockets förda politik. Detsamma gäller givetvis alla andra partier i riksdagen. Även Miljöpartiet.

Men Maud tycks vara av en annan uppfattning. Och hon har fel. Det är därför jag säger att hon försöker ljuga men misslyckas; hon råkar istället säga som det faktiskt är.

Eller har jag fel? Ljuger hon om Miljöpartiet nu igen?

Här följer en transkription av båda klippen ur intervjun. Jag misstänker att de egentligen följer direkt på varandra. (Uppdatering: Det gjorde de inte. Jag snubblade över hela intervjun på SVTPlay.) Vissa frågor är otrevliga och onödigt personfixerade, till exempel den första. Jämför gärna även vad Kristina säger, hon som intervjuar, med opinionskurvorna nedan, som bygger på data från SVT:s sammanvägning av opinionsundersökningar.

Kristina: Det går ju väldigt bra för Miljöpartiet, å andra sidan. Det är ju de som klättrar mest i opinionsundersökningar. Vad har Maria Wetterstrand som inte du har?

Maud: Ja, det är inte min sak att säga det. Men däremot så tror jag att det är viktigt att se, att det finns två gröna partier, ett är socialistiskt och ett är liberalt, och det är… (avbryts)

Kristina: De kallar sig själva för liberalt, Miljöpartiet?

Maud: Ja, men då kan man inte vara emot alla valfrihetsreformer som vi genomför. Då kan man inte vara emot friskolor, mot fria vårdval, mot lagen om valfrihet [inom vård och omsorg], mot [avdrag för] hushållsnära tjänster, mot apoteksmonopolets avskaffande, och mot barnomsorgspeng. Det går inte ihop att säga att man är liberal om man är emot allt detta.

Kristina: Fast partiet är inte emot allt detta.

Maud: Jo det är de visst det. Det är ju vad de kommit överens med de andra partierna om.

Kristina: Friskolor, till exempel?

Maud: Ja, de tycker ju till exempel att friskolor, om de har en vinst, ska rapportera detta till Skolinspektionen. Det är värre än kommunister skulle jag vilja säga.

Kristina: Hur mycket energi har du?

Maud: (skrattar) Jag tror: Väldigt mycket!

Kristina: Du har tio kärnkraftskreaktorer också.

Maud: Ja.

Kristina: Ska du trycka på knappen i morgon och säga ja till ny kärnkraft?

Maud: Ja, det är ju inte jag som röstar. Vi har en energiuppgörelse som innebär att vi förenar det som jag tror mest på – nämligen det förnybara, det hållbara och energieffektivisering – men där vi också öppnar upp för att: Om man i en framtid vill byta ut gamla reaktorer så kan man få göra det, men då ska det ske utan subventioner, och också med ökade krav på att betala för säkerheten.

Kristina: Du känner ju Thorbjörn Fälldin väldigt väl, sedan barnsben. Ni har diskuterat den här frågan. Han är ju före detta centerledare och statsminister, och egentligen den främsta symbolen för kärnkraftsmotståndet i Sverige. Vad säger han om det här till dig?

Maud: Han tror ju på det förnybara precis som jag. Om man tänker sig… (avbryts)

Kristina: Tror han på kärnkraft precis som du?

Maud: Nej, men jag tror inte heller på kärnkraft. Men det är ju så med kompromisser! Jag har fört in och förstärkt insatserna för att stärka det förnybara och energieffektivisering. Vi har aldrig haft så ambitiös politik på det här området någonsin, och då får jag leva med att också kärnkraften finns i det energisystemet. Det har jag fått leva med i 35 år, vill jag påminna om.

För det är ju så med kommunister.

Uppdaterat 18.15. Har man rätt så har man rätt.

God morgon! Ungdomsarbetslösheten alltså. Svenska Dagbladet backar envist upp Fredrik Reinfeldt, som uttalat att den skyhöga ungdomsarbetslösheten bara är en synvilla.

De gillar nämligen inte att Mona Sahlin använde en högre siffra i Aktuellt, den där som SCB och FN använder, eftersom man räknar in arbetssökande studenter i den. Ungdomsarbetslösheten är självfallet lägre, det är ingen fara, jobben kommer och så vidare.

Men vad sade han egentligen?

Jo, Fredrik kallade faktiskt inte den höga arbetslösheten bland unga för enbart en synvilla. Istället så påpekade han att den är en skapad synvilla.

Och skapade synvillor har – som bekant – upphovsmän. Så vilka var det som skapade den?

Om vi tittar på de unga i dag ligger arbetslöshetssiffrorna på 28,7 %. Så hög är ungdomsarbetslösheten, enligt SCB. Det är alltså de svenska statistiska organisationerna som mäter detta.

Göran Persson vill inte se det här. Han säger att det finns 3 000 när det i själva verket finns 150 000 unga som står utanför arbetsmarknaden. Det är unga som inte får börja livet på annat sätt än att leva på socialbidrag, inte kan flytta hemifrån, inte kan börja ett vuxenliv utan lever i otrygghet. Många unga blir besvikna därför att vuxenvärlden inte ställer upp och ser till att det finns en arbetsmarknad som gör att de får börja sitt vuxenliv.

Maud Olofsson (C) i opposition

Fru talman! Kan man åtgärda ett problem som man inte ser eller som man vägrar att se? Jag tror inte det. […] Sett till internationell gängse statistik – jag noterar att utskottets majoritet är irriterad på att alliansen inte bara accepterar regeringens verklighetsbild och statistikbild – där man inkluderar latent arbetssökande, exempelvis studenter som pluggar men vill ha jobb, är 8,2 %, över 380 000 personer, i det här landet öppet arbetslösa. Det är det som ILO och Eurostat rekommenderar oss att redovisa. Ungdomsarbetslösheten ligger på 28,7 %, över 150 000 personer i åldern 16–24 år.

Roger Tiefensee (C) i opposition

Som jag tidigare sagt hade vi en ungdomsarbetslöshet på 27,5 procent i april i fjol. Göran Persson såg inte utanförskapet. Det gjorde inte heller övriga socialdemokrater. […] Allians för Sverige såg hur det stod till.

Maud Olofsson (C) i regeringen

Nog var det Centerpartiet som tryckte på mest med siffran, ibland till och med i debatter där Carl B Hamilton gick upp och använde det andra sättet att räkna.

När det begav sig blev Centerpartiet förstås uppbackade av samma blaska som numera underkänner det här sättet att mäta arbetslöshet.

Det är roligt att läsa gamla riksdagsprotokoll. Jag ska nog göra det litet oftare.

För övrigt ska jag strax sammanställa listan över allt jag kunde ha bloggat om förra veckan. På snart återseende!

Uppdatering 18.15. Återigen är jag litet för snabb med att skriva mitt inlägg. Hade jag väntat hade jag dessutom kunnat peka på det här också:

Möte med SvD-ledarskribenten Per Gudmundsson på Tennstopet i februari 2010. Frilansjournalisten Tonchi Percan har precis berättat att han skriver på en bok om Maria Wetterstrand. Följande är ett utdrag från boken ”Maria Wetterstrand – Kronprinsessan”:

Per lutar sig fram mot mig vid bardisken:

”Vi har blivit tillsagda på ledarredaktionen att angripa Maria Wetterstrand. Vi ska låta bli Mona Sahlin. I stället ska vi angripa Maria Wetterstrand.”

”Så det är Maria Wetterstrand ni ska inrikta er på inför valet?” ”Ja, så är det”, intygar Per.

”Vem har beslutat det?”

”Chefen för ledarredaktionen, PJ Anders Linder.”

”Är det på order från Moderaterna?”

”Jag vet inte, men det är klart det finns kontakter mellan Anders Linder och regeringskansliet. Men hur nära och täta kontakterna är vet jag inte.”

”Så Maria Wetterstrand uppfattas som ett hot mot en borgerlig valseger?”

”Det skulle jag tro, därför ska vi inrikta oss på att angripa Miljöpartiet, inte Mona Sahlin eller Lars Ohly”, säger Per Gudmundson.

Han förklarar för mig att det egentliga målet med kampanjen inte är tidningsläsarna utan journalisterna.

”Vi angriper inte Maria Wetterstrand i första hand för att påverka våra läsare. Vi vet självklart att våra artiklar läses av andra journalister. Poängen är att Maria Wetterstrand har kultstatus hos journalister. Journalister gillar Maria.

Vad vi vill är att andra journalister ska börja granska henne och Miljöpartiet. Därför attackerar vi henne.”