Om jag inte förstått det hela alldeles fel, så är mandatfördelningen inte färdig ännu. (Uppdatering 16.55: Nu är den det, och siffrorna nedan stämmer.) Fördelningen ser ut som följer, störst först:

Ska vi se efter vilka någorlunda tänkbara majoriteter vi kan hitta, bara vi letar litet? Det krävs 175 mandat för att vara i majoritet i riksdagen. Vi utesluter redan från början alla kombinationer av Moderaterna och Vänsterpartiet, liksom alla former av samarbete med Sverigedemokraterna, och rotar litet bland vad som blir kvar:

Något högre odds gäller dessutom för de följande fyra koalitionerna, den första osannolik på grund av höga tonlägen och traditionella motsättningar mellan partierna, de övriga eftersom ett av blocken skulle fortsätta existera:

Lägg alltså märke till att den borgerliga alliansen inte längre vare sig behövs för att bilda majoritet, eller klarar att göra det på egen hand.

Och när någonting är både otillräckligt och onödigt, då är det inte mycket att ha. :-)

Någonting som det talats en del om det senaste är »vinnare« och »förlorare«. Jag gillar inte det pratet – ett riksdagsval är inte någon kapplöpning, utan det handlar om politisk representation.

Men om vi ändå, för skojs skull, reflekterar en sekund kring vilka som kan sägas vara valets vinnare och förlorare, hur blir det då?

Tre partier har gått framåt mycket tydligt. Det handlar om Sverigedemokraterna som nästan fördubblat sitt väljarstöd, Miljöpartiet som ökat sitt stöd med drygt 40 procent, och Moderaterna som ryckt fram med knappt 15 procent.

Alla andra partier har gått bakåt. Ska vi tala om några vinnare, så är det alltså de här tre partierna som kommer på fråga.

När det gäller förlorare, så är det Centerpartiet och Kristdemokraterna som förlorat störst andelar av sina stöd, 16 respektive 15 procent, följda av Socialdemokraterna som minskat drygt 12 procent.

»Vinnarkoalitioner« bland de ovanstående är alltså samarbeten mellan Moderaterna, Miljöpartiet, Folkpartiet och någotdera av Kristdemokraterna och Centerpartiet.

Min poäng med allt detta är framför allt den följande: Alliansen har inte »vunnit«. De som vunnit bland de borgerliga är i sådana fall Moderaterna, medan småpartierna förlorat.

Så ska vi ta alla borgerliga sympatisörers prat om att det är förlorarnas ansvar att säkra majoritet åt regeringen, då är det KD, C, S och i viss mån även FP och V som ska ta det ansvaret.

För om det är något som valresultatet visar tydligt, så är det att blockpolitiken fått underkänt. Därför är det i min mening lämpligt att försöka upplösa dem – bägge två. Egentligen är ju alla partier vågmästare.

Jag har visserligen ingenting emot samarbete, men när det sker på bekostna av väljarnas inflytande så är det något dåligt. Det är just vad som skett i det här valet, och nu måste vi försöka hantera konsekvenserna av det.

Nu gick Miljöpartiet till val som del av ett block, och därför är det rimligt att de också hanterar valresultatet som en del av det blocket. Att bjuda in de borgerliga till samtal mellan båda blocken är alltså det rimligaste de kan göra givet hur valrörelsen sett ut.

Det är svårt att säga något annat än att partierna bad om det här genom att blocka upp sig i förtid.

Att å andra sidan gå in och stödja en redan etablerad borgerlig allians med en redan etablerad politisk linje, trots att det inte är nödvändigt för att bilda majoritet, det är dumt. Miljöpartiet får större inflytande om blocken bryts upp, förutsatt att de inte hamnar vid sidan av majoriteten.

Krossa, ordet man föreställer sig ha hög prioritet när röda banderoller med svart text ska knåpas ihop, har dykt upp i ett helt annat sammanhang. Tidningen Fokus publicerade för några dagar sedan ett fantastiskt långt reportage om Maria Wetterstrand. Mitt i texten står det så här:

Ju mer hon pratade desto mer lät det som i Gamla stan tre veckor tidigare när hon skyndat från riksdagen till tunnelbanan, lånat liberalernas ordval, dragit på smilbanden och sagt:

– Krossa det socialdemokratiska maktmonopolet? Det är ju det vi håller på med!

Strax ställde Expressen den relevanta frågan:

Vad skulle Mona Sahlin säga om hon visste vad Maria Wetterstrand innerst inne tycker om socialdemokraterna? Det är frågan efter en intervju i tidningen Fokus där Wetterstrand talar öppenhjärtigt om hur mycket hon egentligen förstår av vad kamraterna i det stora partiet sysslar med. Och det är inte en munter bild hon målar upp.

– När jag började förstå socialdemokraterna? Jag vet inte om jag har gjort det. Jag tror inte att jag har gjort det, säger hon.

– "Vi Socialdemokratin", som de säger. De har ju så konstig syn på sig själva.

Saken har kommit en smula i skymundan, tack vare ett gredelint kuvert och att justitieminister Beatrice Ask har jätteotur när hon tänker. Men då den enda som egentligen försöker försvara henne verkar vara Fredrik Reinfeldt, så känns det inte som frågan är värd en krönika.

Därför blir det sossekrossen istället. Hur ska en regeringstrogen tyckare egentligen tycka om Marias miljöpartityck? Tja, antingen berömmer de en vad de tycker sympatisk inställning, eller så håller de i minnet att det är valår nu, och ser till att tycka emot allt som oppositionen tycker.

De flesta, om än inte alla, väljer förstås att spinna. Några exempel:

Undrar hur det känns för Mona Sahlin? Vill hon verkligen betala priset för maktövertaget är denna djupa splittring? (Christian Ottosson)

Säger man så om sin samarbetspartner? Om det parti under vars ledning man ska bilda regering?

Det här kommer naturligtvis att göra socaldemokraterna sura, sårade och arga, och knappast underlätta kompromissandet fram till valdagen. (Faderligt förmanande Dick Erixon)

I detta val är det sossarna som är loosers alla kategorier. Få har förtroende för Mona Sahlin och bara 11%¹ bland sosseväljarna. Sen går dessutom Monas samarbetspartner, som dessutom hela tiden ökar sitt förtroende, ut och öppet deklarerar att de vill krossa S maktmonopol.

Tro mig Mp kommer lyckas – men det kommer också vi i alliansen. Det bästa för S vore helt klart att avsluta det rödgröna samarbetet som egentligen är ett rent experiment. För S kan inte vinna denna strid – inte med de förtroendesiffor de har idag och bara 6 månader kvar till valet. (Maria Hagbom)

Men till syven och sist. Om man nu vill förgöra varandra innan valet hur ska det då se ut om de får makten? Pajkastning i regeringen? (Marcus Grundén)

En sak är klar Miljöpartiet är så långtifrån ett liberalt parti som möjligt. Man kan skylla på samarbetet men så ser det ut. Det artikeln visar är att trots de rödgröna går till val som samlade koalition har de enorma, oerhört komplicerade, grundläggande problem. Socialdemokraterna har ingått partnerskap med sin värsta fiende. Gud bevare oss om vi förlorar valet. (Dayana Jadarian)

Hon vill dessutom bryta socialdemokraternas maktmonopol och tycker att de har en konstig syn på sig själva, med såna vänner behöver man inga fiender skriver Niclas Strandh. Verkar vara en bra grund för fortsatt samarbete (NOT). Tidningen Fokus ger ett porträtt av Maria W som den framgångsrike partiledaren, som kanske borde vara partiledarkandidaten och driva (S)-gänget till valvinst. (Mary X Jensen)

Skulle man vinna blir det spännande för hela Sverige. Jag har sagt det förr och fått kritik. Jag kan säga det igen och ta lite till kritik från vänster. När den ekonomiska risken med den spretande Ohlyansen ska värderas ska vi räkna med en hög räntepremie. Nöjet att se Wetterstrands, Ohlys och Sahlins viljor och partier brottas i en regering skulle kosta pengar! (Jan Nilsson)

Jag skulle väl säga att den Rödgröna Alliansen har en mycket svag grund att stå på: dels relativt skilda värderingsgrunder och fr a när det kommer till att det är ett stort parti utan någon direkt spetsfråga och två små bråkiga partier som valt att hårt knyta sig till några få ideologiska frågor. Man kan lugnt säga att det kommer bli ett rejält stormigt svenskt hav om de här tre ska försöka att regera tillsammans. (Niclas Strandh)

Mona Sahlin har sämst förtroendebalans av ALLA partiledare. Hennes egna sympatisörer har inte förtroende för henne. Även om opinionssiffrorna tack vare MP ser bra ut så ger förtroendesiffrorna en vink om kommande katastrof. Tidningen Fokus granskning av Maria Wetterstrand visar också att MP:s agenda är att torpedera socialdemokraterna. Svårt läge. (Per Ankersjö)

Ett gäng borgerliga skribenter drar alltså fram var sitt par rejäla marsch-stockar, och viftar strax vilt bland sina batterier efter rätt trumma.

Men den här gången finns ingen trumma, utan bara en fingerborg. Poängen är nämligen den här, utpekad av Jessica Rydell:

Maria säger att miljöpartiet vill bryta det socialdemokratiska maktmonopolet. Detta är ju ingen nyhet precis. Den frågan har vi drivit minst sedan valet 2002.

Att kalla det en dold dagordning när vi klar och tydligt i 8 år deklarerat att vi inte tycker att det är rimligt att (S) har hela regeringsmakten när dom bara har 30–35 % av väljarna. MP vill inte vara stödparti till en minoritetsregering – det måste ju ändå vara ett rimligt krav?

Hade vi glömt det redan? Nä, så illa kan det väl inte vara. Så Expressens fråga då, vad Mona Sahlin skulle säga om hon visste vad Maria innerst inne tycker om Sveriges största parti?

Jo, Mona värvades faktiskt inte till Socialdemokraterna i slutet av förra veckan. Det kan helt enkelt inte vara någon nyhet för henne. Inte heller lär det vara tecken på någon spricka eller djup splittring i det rödgröna samarbetet. Tyvärr, tycker kanske många. Och på gränsen till ett tyvärr balanserar jag faktiskt själv.

Blockpolitik kan visserligen vara nödvändigt ibland, och i det här fallet tror jag det kan vara så. Däremot får det inte bli så att partierna börjar smälta samman till ett enda. Det är fel att beskriva olika åsikter i samarbetspartier som något dåligt. Fanns det inga olikheter, så hade partierna inte haft något existensberättigande. Den största risken med blockpolitiken är just att vi hamnar i en tvåpartistat, vilket knappast är ens dubbelt så bra som än en enpartistat.

De borgerliga partierna borde sluta spackla sin alliansfasad i slätstruken orange och komma ut som riktiga partier igen. Inte minst Centerpartiet och Kristdemokraterna! Det måste vara tillåtet att driva partipolitik samtidigt som man kompromissar med andra för att det ska bli regering alls.

Ett regeringssamarbete borde till och med bottna i djup oenighet! Om man bara tycker olika på ytan, vad finns då att kompromissa om? Vad är då poängen med att vara olika partier? Ingen alls.

Sista ordet går därför till Scaber Nestor:

Hursomhelst är det skönt att se lite partipolitik igen efter en tid med pissetråkigt "åh vad vi vill hålla ihop".

…eller äh, jag ändrar mig. Sista ordet går till mig själv: Läs reportaget om Maria!

1. Andelen 11% är för övrigt andelen socialdemokratiska sympatisörer som har högt förtroende för Mona Sahlin minus de som har lågt, och ska därför kallas förtroendebalans. Maria råkade visst missa det. ↩

Kastar man om bokstäverna i Miljöpartiet de gröna kan det bli som i titeln. Det här inlägget handlar om att förhålla sig till blockpolitiken.

Borgerliga skribenter har sedan en tid tillbaka ägnat sig åt att söka efter fungerande retoriska angreppsvinklar på de rödgröna, och jag tror att opinionsläget som nästan står helt still alldeles oavsett vad de försöker med eldar på experimentlustan ytterligare. När det rödgröna samarbetet nu börjar ta form, har kritiken växlat från »ni är ju inte överens om någonting« till »usch vad ni kompromissar«.

Mycken kraft går åt till att prata om Miljöpartiet, som ju går framåt och ofta anses ligga bakom den rödgröna ledningen. Vissa menar till och med att partiet borde vara huvudmotståndaren för de borgerliga.

Ett tag handlade det mycket om att meddela att Miljöpartiet inte alls är liberalt, flera försök har gjorts att avslöja partiets »dolda« agenda, och tillsammans med Lufs Adam Cwejman försöker Alexander Bard att haffa tolkningsföreträdet på den ännu rätt ovanliga termen ekologism, associera den till fascism och massakrer och sedan smeta den på partiet. Men inget tycks hjälpa.

Därför söker man vidare. Relativt nya är tre inte helt förenliga linjer, som får samsas med den gamla idén att partiet ska avslöjas.

1. Miljöpartiet måste avslöjas som gröna oliberaler.
2. Det är egentligen Vänsterpartiet som bestämmer.
3. Miljöpartiet är egentligen ett rött parti.
4. Miljöpartiet samarbetar bort att det egentligen är grönt.

Vi tar dem en och en.

1. Miljöpartiet är inte alls liberala

Partiklarna måste avslöjas som sådana fundisar de egentligen är! Och jovisst, jag erkänner, det är verkligen sant att grundläggande liberala och grundläggande gröna principer inte riktigt är likadana. Det finns visserligen många likheter, paralleller och gemensamma ståndpunkter – ur min synvinkel är många grundläggande liberala värden en konsekvens av de gröna – men det finns också skillnader.

När principerna omsätts i praktiken, så leder grönt och liberalt ofta till samma eller varandra liknande ståndpunkter. Det är inte konstigare än att två så olika partier som Feministiskt Initiativ och Kristdemokraterna bägge erkänner värdet av att ha mat på bordet.

När liberalismen vattnas ur och blir synonym med preferentialism, alltså att det enda som har något värde i sig är att folk får som de vill, så blir alla partier mer eller mindre liberala. Med en sådan definition är Miljöpartiet ett av de mer liberala partierna. Till och med för en »grönare-än-Miljöpartiet« som mig är det här eftersträvansvärt. Tendenserna bland dem som kallar sig »gröna liberaler« är dock att späda ut liberalismen ännu mera, så att den bara handlar om låga priser. Detta tror jag inte alls är förenligt med en liberal syn på frihet.

Och givetvis är Miljöpartiet grönt! Till vilken grad kan förstås vara knivigt att avgöra nu när allt som finns är ett par block. Det här inlägget handlar inte minst om den frågan. Men innan jag kommer till den poängen vill jag ge exempel på de tre övriga linjerna.

2. Egentligen bestämmer Vänsterpartiet

Svenskans PJ Anders Linder förklarar:

Vänsterpartiet, med 5,6 procent, har en urstark förhandlingsposition. Kliver de av De rödgröna är det kört för Sahlin. Men det är inte som kompromissande partner som V kan få ökat väljarstöd.

Och om själva Miljöpartiet, där han även nuddar vid avslöjande-temat:

Njut så länge det varar! MP gör nog bättre ifrån sig i år än 2006. Det sörjer om inte annat den socialdemokratiska svagheten för. Men så småningom blir det dags för den granskning som MP hittills har lyckats charma sig runt. Då blir det klart för fler att partiet har övergivit den gröna skatteväxlingen till förmån för grön skattehöjning, och då ökar medvetenheten om att en röst på Maria Wetterstrand är en röst för vänsterpartister i regeringen.

I en opinionsbit i Dagens Nyheter gör Johannes Åman gemensam sak med PJ Anders:

Eftersom Vänsterpartiet inte tvekar att använda sin vetomakt blir en röst på de rödgröna en röst mot betyg från årskurs 6.

Sökarna i Centerpartiet i sin tur, som utropat Socialdemokraterna till huvudmotståndare för att de samarbetar med Vänsterpartiet, en ganska fin liten kontradiktion, gillar förstås också att skrämmas med Lars Ohly. Partiets Johan Hedin beskriver tanken föredömligt tydligt:

Mona måste helt enkelt sy ihop en överenskommelse, medan Vänsterpartiet inte är lika beroende av det. Visst vill Lars Ohly ha ett regeringsskifte, men det spelar sannolikt honom mindre roll om förhandlingarna sker innan eller efter valet. Därför kan Vänsterpartiet vara mycket mycket hårdare nu.

I en situation där Socialdemokraterna och Miljöpartiet står inför fullbordat faktum och är beroende av Vänsterpartiet för att kunna bilda en majoritet kommer de att tvingas gå med på betydligt mer än om de kommer överens innan.

Vad de inte verkar tänka på är att Vänsterpartiet blev större än både Kristdemokraterna och Centerpartiet i Sifo-undersökningen. Om de anser att Vänsterpartiet har ett oproportionerligt stort inflytande i sitt block, så menar de väl också i konsekvensens namn att de här två partierna ska ha ännu mindre inflytande i sitt.

Om man sedan tar undersökningen med den rekommenderade nypan salt, så verkar de tre partierna och Folkpartiet vara ungefär i paritet med varandra. Alla fyra har definitivt samma möjligheter att ställa ultimatum till de övriga efter valet, så det pratet handlar nog mest om att utmåla Vänsterpartiet som mycket suspekt rent samarbetesmässigt. Annars går det ju inte att skrämmas med deras inflytande.

Bland de borgerliga finns egentligen tre gånger så många små veto-partier som hos de rödgröna, nämligen tre. Och vilka av dem tror ni kan komma att bilda regering över blockgränserna? I nödfall Folkpartiet, annars nog inga. Precis som Vänsterpartiet.

3. Miljöpartiet är egentligen ett rött parti

Jan Björklund följer istället linje tre, bland annat i sitt tal på Folkpartiets riksmöte:

När Miljöpartiet var ungt och fräscht för 20 år sedan brukade vi skämta om att Miljöpartister är som vattenmeloner; gröna utanpå men egentligen röda inuti. Numera måste man nog säga att de är som tomater; röda rakt igenom!

Dick Erixon citerar PJ Anders ledare, men ansluter sig sedan till den här linjen istället:

Ja, under valrörelsen kommer de två regeringsalternativen att stå emot varandra. Då kan inte Miljöpartiet flyta ovanpå längre. Man måste försvara samma politik som Lars Ohly och Mona Sahlin. En röst på MP är en röst på V.

Då kommer väljarna att tvingas se MP för vad de är, inte vad de låtsas att vara.

I vanlig ordning misslyckas han med logiken, och antyder i samma andetag att Miljöpartiet är både röda och inte röda. Vi ska dock ha i minnet att Dick är så perifert politiskt orienterad att han tycker Svenska Dagbladet är en vänstertidning, så det är rätt så naturligt att han läser PJ Anders ledare med ett extra par glasögon på näsan. Att jag mellan varven ändå förföljer honom här, beror på att han trots sin svikande slutledningsförmåga tycks utöva något slags inflytande på många borgare.

Moderaten Kent Persson är även han inne på två motstridiga linjer samtidigt:

I många frågor kommer MP få svänga kraftigt vänster för att hålla ihop de rödgröna. Beskrivningen som ibland ges om MP att de är gröna på utsidan med röda under skalet, likt en vattenmelon, står sig fortfarande. Något många väljare kanske borde fundera mer på.

Miljöpartiet kommer alltså att få svänga vänster och ge upp sin inställning, samtidigt som de redan är vänster. Ska vad han säger gå ihop får han nog byta vattenmelon mot något annat. Men det är svårt att komma på en frukt som är grön inuti och rodnar utanpå. Rodnaden ska jag strax komma till.

4. Miljöpartiet samarbetar bort att det är grönt

Maud Olofsson har skrivit på det här temat i Expressen. Hon snuddar även vid hotet om Vänsterpartiets tydligen oinskränkta makt, och försöker frammana bilden av en feg och kuvad Maria Wetterstrand.

Att Miljöpartiet under Maria Wetterstrands ledning har lagt sig platt för Vänsterpartiet och låtit Lars Ohly få sin vilja igenom är både anmärkningsvärt och tråkigt. Lika märkligt är att ett annars så talfört och aktivt språkrör har tigit som muren i en fråga som engagerar och berör hundratusentals människor i vårt land. Varför är du så tyst nu, Maria Wetterstrand?

Den senaste tiden har Peter Eriksson, som faktiskt också är språkrör, synts mycket mera i media. Jag vet själv inte riktigt varför, men att de fördelar arbetet mellan sig är knappast så svårt att förstå att Maud ska kunna komma undan med att spela dum.

Jag inser att debatten är svår för ett parti som vill flörta med liberaler samtidigt som regeringsalternativet bygger på vänstervärderingar. För faktum är att partiet i fråga efter fråga nu överger sina ideal till förmån för Socialdemokrater och Vänsterpartister. Miljöpartiet vill nu frånta människor rätten att bestämma själva i välfärden, införa socialistiska kontrollmekanismer i friskolorna och chockhöja inkomstskatter för vanligt folk och företag. Med detta förvandlingstempo kommer Miljöpartiet de gröna inom kort att vara Miljöpartiet de röda.

Maud har tidigare tillhört dem som kritiserar det rödgröna blocket för att inte ha några överenskommelser. Nu när sådana är på gång, så är det istället fel att komma överens. Felet hon verkar se är att Miljöpartiet, som representerar kanske en femtedel av de rödgrönas sympatisörer, inte får sin vilja igenom i alla frågor.

Men Maud om någon borde väl veta att man får ge avkall på sina ideal för blockpolitikens skull? Det går nästan inte att läsa hennes debattartikel utan att tänka projektion (och höra henne läsa den med sin rejäla dialekt).

Det här är ett skenheligt spel. Det är lika sant att Centerpartiet har fått ge upp i många frågor, som det är att Miljöpartiet kommer att tvingas göra likadant. Men ökat väljarstöd och plats i regeringen kommer att leda till större inflytande än tidigare, då Miljöpartiet var stödparti. Rimligtvis också ett större inflytande än det Centerpartiet har i dagens regering.

Alliansdilemmat

I Alliansen tycks det vare en regel att mangrant och ofelbart stå bakom varje del av regeringens förda politik. Splittring är nämligen farliga saker, tänker de. Som tur är finns åtminstone några riksdagsledamöter som tycker det borde vara annorlunda.

Kan man inte säga att det nog ändå är rättvist, att också Miljöpartiet anklagas litet för att i grunden hysa exakt de åsikter som det rödgröna blocket kommer överens om? Nu när Centerpartiet fått stå ut med just detta i flera år, menar jag.

Men nej, för det har ju varit fel redan från början. Centerpartiet är inte likt de övriga borgerliga partierna. Kanske kan man säga att de försökt fylla tomrummet efter de »gamla« Moderaterna, sedan Moderaterna gett sig i kast med att framstå som de nya Socialdemokraterna.

De kallar sig gärna gröna, men politiken som genomförs hänger inte med i det pratet över huvud taget. Jag tror inte det beror på att Centerpartiet saknar färg, utan på att blockpolitiken saknar öppenhet; en viktig ingrediens i det borgerliga samarbetet är att inte öppet driva oförenliga linjer partierna emellan. Det tycker jag är sorgligt.

Vad vill hennes parti? Vill man vara snäll, kan man kalla Centerpartiet för ett ljusgrönt parti; de erkänner problemen men vill inte genomföra några genomgripande reformer, och de tycker att miljöansvaret i slutändan faller på den enskilda individen.

Men normalt räknas även tron på behovet av en förändrad livsstil in i det ljusgröna begreppet, och där sviker det för partiet. Jag klarar inte av att avgöra om den övertygelsen finns i hemlighet eller inte inom partiet, och från företrädarna i regeringen hör vi sådant som att miljöproblemen inte ska lösas genom att någon åker mindre bil. Det är litet sådär med miljöprofilen, och fokus ligger istället på typiska gammelmoderata avdrag, och en eller annan SAAB… förlåt SAS.

En öppen blockpolitik

Miljöpartiets framtoning tycks rodna av samarbetet, medan bilden av Centerpartiet får blåmärken av alla ideologiska stötar. Varför verkar det vara så?

Det är för att man inte spelar med öppna kort.

Sedan Allians för Sverige bildades för fem år sedan, så har de mindre partierna gjort vad de kunnat för att samtidigt både profilera sig tydligt från de övriga och ge intryck av att de står bakom allt regeringen tar sig för. Den borgerliga strategin har varit sådan att de mindre partierna fått ensamrätt på ett par profilfrågor vardera, medan Moderaterna tagit hand om resten. Den typen av parti­snuttifiering vill jag inte se bland de rödgröna. Det är bättre att alla partier driver var sin men hel politik, och kommer överens utifrån det. I båda blocken.

Oenighet inom blocken måste associeras till någonting annat än splittring, och sluta förpassas till retoriska utspel mellan höger och vänster. Det är inte konstigt att olika partier har olika åsikter. Inte heller är det särskilt märkligt att partier kompromissar och kommer överens för att få något gjort.

Varför måste allt detta hållas hemligt? Går det inte att göra ärligt? Blockens frontlinjer kan vara både breda och enade utan att partierna för den sakens skull måste hålla tyst om sin egentliga politik.

Så hur gröna är egentligen Miljöpartiet? Ganska mycket, men det är förstås inte lika för alla. Socialdemokraterna är mer än tre gånger större, och Vänsterpartiet något mindre. Båda partier är röda. Att det präglar överenskommelserna är inte särskilt konstigt. Samma förhållande gäller de borgerliga partierna.

Det som borde vara möjligt är att säga så här, om en överenskommelse:

Nackdelarna med att inte göra så är flera. Små partier marginaliseras och försvinner, det offentliga samtalet förskjuts längre och längre från vad som verkligen pågår, politiker förvandlas till meningslösa galjonsfigurer, riksdagsledamöterna blir röstboskap, och värst av allt är att de olika partierna i blocken förlorar sitt existensberättigande om de bara blir olika logotyper för samma politik.

Alliansen är i min mening på god väg att förvandlas till ett byråkratisk överbygge, med fyra partiapparater för en enda ideologi. Varför inte bara gå ihop till Borgerliga Samlingspartiet? Det vore ju en effektivisering om inte annat, och ni skulle slippa stirra på fyraprocent-spärren.

Jag är ändå principiellt för samarbete. Däremot tycker jag skälen för att göra alltomfattande överenskommelser redan innan valet är svaga – tänk om utfallet i valet förändrar maktbalansen, kanske till och med så att något parti trillar ur? Då blir det ju tveksamt om man har mandat att vare sig driva partiets politik eller att driva någon annan på samma områden.

Det rödgröna samarbetet är kanske nödvändigt; jag är osäker på vilka de starkaste argumenten för och emot egentligen är. I vilket fall så kommer jag att framhärda i att kalla mig grön istället för rödgrön. För mig finns ingen motsättning mellan att ha en egen ideologisk utgångspunkt och att samarbeta och kompromissa. Partilinje och blocklinje måste inte sammanfalla, lika litet som Miljöpartiets politiska hållning måste sammanfalla med min för att jag ska rösta på dem.

Det handlar om att tycka olika men komma överens, och det är ingenting att skämmas över och försöka gömma undan. Tycka olika är faktiskt tillåtet.

Det klagas en del på att oppositionen ofta hänvisar till besked som ska komma först i skuggbudgeten i april.

– Det är frustrerande. De kan ägna sig åt att kritisera regeringen men de behöver inte lämna några besked, säger KD-ledaren Göran Hägglund.

— — —

Från alliansens sida tycker man att det är en besvärlig debattsituation.

– Så fort vi ställer motfrågor så hänvisas det till nåt som ska komma, säger Fredrik Reinfeldt till Expressen och tillägger:

– Nu kommer tydligen alla besked i april. Då får vi ta nya debatter.

– Om de säger att de ska ge besked i april så låt oss se då. Där ska vi granska varenda siffra, säger Maud Olofsson, C. (Expressen)

Av två anledningar är det lätt att förstå varför det frustrerar de borgerliga. För det första är det svårare att angripa principer och åsikter. Ett av de vanligaste argumenten i svensk politik följer den här formen:

Den typen av argument är väldigt svåra att genomföra om man inte har siffror att vifta med. Det enda man kan komma med då är nej det vill du inte alls.

Den andra anledningen till att det måste vara frustrerande är att Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet beter sig om om de vore tre olika partier. Man vet ju inte vem man ska säga emot! Inte förrän i april kommer de att vara ett samlat superparti som tycker likadant.

Samma frustration hade rimligtvis luftats om förhållandena varit de omvända. Men i grund och botten är hela perspektivet fel.

För det första verkar det rätt onödigt att lägga fram gemensamma förslag innan de behövs. Varför pressa fram något innan det är färdigt? Regeringspartierna ska inte behöva tidigarelägga sin budget de heller. Att besluta hur man ska göra tidigare än nödvändigt tycks snarare vara oansvarigt, så länge det finns en föränderlig framtid att ta hänsyn till, liksom möjligheten att komma med mera genomarbetade förslag i tid till hösten och valet.

För det andra är koalitionsbildandet över huvud oansvarigt. Att samarbeta är givetvis inte dåligt utan bra, men att redan innan valet bestämma hur kompromisserna partierna emellan ska se ut berövar bara väljarna alternativ. Oenigheten mellan regeringspartierna är i min mening alldeles för liten, och detsamma är jag rädd ska komma att gälla även oppositionspartierna.

Ponera att något av de tre minsta riksdagspartierna blir utan mandat i valet, vilket det ju spekuleras i kan hända. Gäller då överenskommelserna fortfarande? Problemet är lika svårt alldeles oavsett vilket block det drabbar, men jag använder regeringskoalitionen som exempel här.

Säg till exempel att Kristdemokraterna faller bort i valet, men att regeringen sitter kvar. Är det verkligen moraliskt okej att genomföra de delar av överenskommelserna som väljarna faktiskt valt bort?

Nej.

Om det i så fall blir nya förhandlingar mellan de kvarvarande tre regeringspartierna, är det verkligen moraliskt försvarbart att ta fram en ny politik att ersätta Kristdemokraternas med, när innehållet hämtas från delar av partiernas politik som ingen pratat om inför valet?

Nej, inte det heller.

Och om Moderaterna istället drabbas av ett rejält valnederlag så att Folkpartiet plötsligt blir största borgerliga parti, då uppstår samma problem; de delar av Moderaternas politik som rimligtvis ska falla bort, ska ersättas av sådan som Folkpartiet inte gått till val på att genomföra.

Det är svårt att egentligen betrakta blockbildningen som någonting annat än en rörelse bort från alla demokratiska ideal. En tvåpartistat är bara dubbelt så bra som en enpartistat, om ens det.

Ett argument som emellanåt hörs är att »väljarna vill ha två tydliga alternativ«. Det är skitsnack! Varför då? För att det är lättare att ta ställning till två tydliga alternativ än till tre, fyra eller fem?

I så fall är den optimala lösningen ETT TYDLIGT ALTERNATIV. Att alla partier går samman till en enda stor regeringskoalition.

Dessutom blir det ännu enklare att välja valsedel: Ja eller Nej. Superlätt!

I dagsläget ser utvecklingen ut att gå mot bara två valmöjligheter. Det är fattigt. Den omöjliga situation som uppstår om förhållandena mellan partierna förändras genom valresultatet, så att politiken man gått till val på inte längre stämmer med utfallet, det problemet kan inte lösas senare än valdagen, av väljarna. Och lösningen är inte rolig: om du inte kan tänka dig att rösta på alla partier i något block, då får du helt enkelt låta bli att rösta.

För bara partimedlemmar kan rösta om sina partiers politik. När det är dags för riksdagsval, då bör partiernas politik vara tydligt formulerad. Det är sedan mellan partier som valet sedan äger rum. Att ta ytterligare ett steg bort från valmöjligheterna, till blockpolitiken, det är onödigt och dumt.

Det finns förstås ännu ett sätt att göra någonting åt problemet: Om partierna i ett block klart och tydligt meddelar vad i överenskommelsen som de kommer att ge upp om de får få röster, liksom vad de tänker försöka att tillföra om de får väldigt många, då är det fortfarande möjligt att i någon mån styra blockets politiska inriktning.

Precis som medlemmarna styr ett parti, fast i mycket mindre omfattning.