Det senaste året har jag knappt skrivit något. Orsaken är inte att jag tröttnade på att skriva, utan att jag varit mer eller mindre sjuk och inte riktigt haft ork att tänka, åtminstone inte på det där långsamma, självkritiska sättet som jag måste för att kunna skriva här. Men om det där ska jag prata någon annan gång.

Under tiden har jag haft tid att ändra uppfattning. En besynnerlig pessimism har faktiskt drabbat mig, skulle vissa nog mena. Förr svarade jag ju gärna nej på frågan om ifall det var dags att ge upp.

Men det var då.

Ge upp exakt vad? I dag finns ju så många frågor med precis rätt jordmån för ett fruktbart uppgiveri. Jag vill försöka mig på en översikt, som omöjligen kan bli något annat än ett fullständigt frosseri i hopplöshet.

Över och omkring oss häller vi kemikalier som håller på att skapa de mest sinnessjuka epidemier. Istället för att bara sluta satsar vi allt på ny teknik. Av någon outgrundlig anledning låtsas vi alltid som om all ny teknik kommer visa sig fullständigt ofarlig, men det har nog inte stämt sedan ångmaskinen eller så. Med andra ord återföds problemet hela tiden. Eller rättare sagt: Vi skaffar oss ännu ett problem, ovanpå det gamla som fortfarande är kvar.

Varför gör vi så? Därför att vi ordnat samhället så att det lurar oss. Människors vilja att göra sina egna och andras liv bättre, som det inte finns anledning att klandra, omsätts i praktiken till att allt som är kortsiktigt ekonomiskt lönsamt genomförs. Detta är samma ordning som politiker i Europa desperat försöker rädda undan den där "skuldstormen" som finansministern pratar om.

Förlåt mig min tarvliga liknelseförmåga, men vem vågar egentligen hoppa överbord och simma genom okända vatten i hopp om att finna land? Tilläggas kan, men jag är tveksam till om klichén inte gått helt överstyr nu, att det var strategin "sitta stilla i båten" som tillämpades när Titanic mottog varningar för isberg. Jag tror inte människor i allmänhet vågar.

Vi försöker ju bara få det bättre, och de som för tillfället råkar har makt nog att börja förändra samhället, så att kampen för ett bättre liv – utan att vi riktigt förstår hur det går till i praktiken – inte också blir till en kamp för en sämre jord, de sitter i samma båt som vi andra. Vi kunde vara enade och starka, men istället är vi många och pyttiga och har ingen styrsel. Alldeles för många, när man tänker på att människans miljöpåverkan på något vis är proportionerlig mot hur många vi är, men alla vettiga lösningar på överbefolkningen tar millenium att fullfölja, så vi kan väl lika gärna börja någon annan generation.

Den som dristar sig att anta, att våra avsikter är att uppnå vad våra handlingar faktiskt får till konsekvens, kan knappast komma fram till något annat än att vi verkligen hatar livet.

Varje dag dör 21 000 barn under fem år av undernäring, brist på rent vatten och sjukdomar som går att bota. Trettio–fyrtio stycken sedan du började läsa den här texten, med andra ord. Ungefär femton av dem hann inte bli ens en månad gamla.

FN:s första millenniemål består bland annat i att halvera andelen – inte antalet – människor som svälter till år 2015. Resurserna saknas inte. Den mat som produceras räcker osannolikt nog till dubbla portioner åt alla, och bara höjningen av USA:s försvarsbudget efter terrorattentatet 2001 hade räckt för att uppnå samtliga åtta millenniemål. På det hela taget är vi rätt rika. Ändå ökar både antalet och andelen människor som svälter. Nu är det en miljard.

Men fördelningsfrågan tycks helt ointressant när det handlar om svält. Istället gäller det att hälla så mycket fosfor över åkrarna som möjligt, vilket givetvis leder till övergödning av sjöar, hav och vattendrag. Fiska gör vi visserligen mera effektivt än någonsin, men det har vi inget för. Ju bättre vi blir på utfiskning, desto mindre får vi upp, och på många platser var fångsterna flera gånger större för två hundra år sedan än de är i dag, trots att tekniken är så många gånger bättre.

Tillsammans låter vi människor dö i onödan, med samma lättsinne som vi låter den biologiska mångfalden utarmas och arter dö ut i tusental åt gången. En gång i tiden var all mark på jorden vildmark. I dag är det en fjärdedel kvar, och då räknar vi in alla öknar och Antarktis. De utrymmen som de stora landlevande djurens evolution kräver är borta, för vi är i vägen.

Och så fossila bränslen. Om det nu finns något djävulens påfund på jorden, vilket jag egentligen inte tror på alls, så är det nog dem. Av olja gör vi kemikalier, och förstås plast, som numera flyter omkring i milsvida drivor i haven. Istället för att låta alla förhistoriska växter och djur få vila i frid, eldar vi upp dem. De som skor sig på förbränningen gör vad de kan för att stoppa dem som säger att det måste upphöra. Därför får vi höra hur osäker och omstridd klimatforskningen är, när den i själva verket inte är sämre än någon annan forskning.

Jag börjar betrakta klimatforskare som ganska fega. Fullt förståeligt fega, ska sägas, för de tar sin forskning på allvar, och om de någon gång råkar överskatta farorna offentligt, så blir de snart anklagade för överdriveri och alarmism (i ett tonläge som mer än något annat är just alarmistiskt) och riskerar att ingen bryr sig om dem längre, vilket vore ännu värre. Så i takt med att forskningen blir säkrare får vi klart för oss att läget är allvarligare än vad som sagts.

Det har inte varit särskilt mycket prat om den globala uppvärmningen nu, när den mycket viktigare euron håller på att gå sönder, trots att tecknen är tydligare än någonsin. (Till och med på Systembolaget.) Istället skyller alla ifrån sig och tycker någon annan ska ta ansvaret.

Vi kan nog både glömma och glömma tvågradersmålet. Det var inget skrivfel. Dels kan vi glömma det eftersom riskerna är för stora – det är snarare en grads höjning vi är tvungna att begränsa oss till. Men vi kan också glömma tvågradersmålet för att det redan är för sent. Visserligen har det pratats om att vi har till år 2015 på oss att börja minska utsläppen. Men seriöst? De ökar fortfarande! Vi är alldeles för upptagna med att få det bättre för att ägna oss åt det där.

Det finns förstås logiska möjligheter att klara det. "Logiska möjligheter" är ett filosofiskt kodord, som betyder att vi inte hamnar i någon logisk självmotsägelse om vi antar möjligheten för något. Alla praktiska problem kan lösas på det sättet, och engradersmålet kan vi rent logiskt lösa genom att omedelbart sluta med all förbränning av fossila bränslen, även det kanske dessutom krävs att vi plockar ned kol ur atmosfären igen. Men en praktisk lösning, tack! Nä, uppgiften att sitta stilla i båten och få det bättre kräver oss redan på all energi vi råkar ha över. Därför satsar vi hellre på att producera mer energi än att minska förbrukningen, vilket på sätt och vis är kärnan i problemet från första början.

Den ökande koldioxidhalten i atmosfären leder förutom tilltagande växthuseffekt även till något annat. Koldioxiden blandas långsamt ned i haven, som blir surare av kolsyran som bildas. Kring år 2100 kan havens genomsnittliga pH-värde ha sjunkit från 1700-talets 8,2 till 7,8. Samtidigt stiger temperaturen i vattnen. Korallreven, som en fjärdedel av alla arter i havet lever på (och därmed en dryg femtedel av alla arter på jorden), de emigrerar redan norrut (liksom planktonen och vinodlarna), men om det blir några rev kvar till slut så är det nog på håret. Vissa djur kan förstås dra nytta av de nya havsklimaten, men för många lär det ta slut där.

Samtidigt som det nu börjar antydas att de kemikalier vi använder för att sitta stilla i båten här uppe även hotar att göra oss sterila, visar sig många fiskars spermier inte överleva i surare hav. Att prata om något annat än massiva förändringar av ekosystemen känns lika fåfängt som att försöka göra något åt det.

Till råga på allt kommer de fossila bränslena ta slut. Förbränning av olja, kol och gas har ju, trots all skit det ställer till med, en fördel i energin man får ut av det. Det sägs ibland att den västerländska civilisationen vilar på kristna värderingar, men det är en lögn. Den vilar på en stadig grund av förbränningsmotorer och plast.

Oljetoppen tros redan vara passerad, så snart blir det dyrt. Den mycket smutsigare kolen kommer däremot att räcka lite längre, liksom gasen. Detta är kanske den grymmaste av insikter. Trots att det börjar sina, trots att vi inte kommer kunna rapa upp fossil koldioxid i atmosfären i så herrans många decennier till, så var det i går vi skulle ha slutat. Det verkar finnas alldeles precis så mycket kol, gas och olja kvar att det räcker för att sabba allt.

Vi klarar inte av att sluta, för vi är alltför upptagna med att försöka få det bättre, eller åtminstone hålla hoppet levande att vi ska få behålla vad vi redan har. Det är en vacker kamp på alla sätt, men samhället är skapt (av oss) på ett sådant sätt att konsekvenserna gör allting värre. Vi sitter stilla, i en båt som tar in vatten, för att inte kantra eller trilla ur. Vi ägnar all uppmärksamhet åt att försöka täta läckorna. Istället borde vi simma i land, men det har ingen tid med.

Till sist vill jag rekommendera den här förbannade filmen: Green. Den är bara en trekvarts timme lång, har några av de absolut mest fantastiska naturfotografier jag någonsin sett, innehåller bara en replik ("Green"), och så handlar den om en orangutang och avskogningen i Indonesien. Eller om oss. Dessutom är musiken dålig. Det är en bokstavligt talat fruktansvärd film, värd att se flera gånger om.

Nu är det slut på min deprimerande översikt. Det låter som jordens undergång när man radar upp det. Det är det inte. Vi kan nog inte ta död på livet hur vi än försöker, för det finns på platser vi inte kommer åt. Det kan helt enkelt inte bli hur illa som helst.

Så vad är det värsta som kan hända? Det går nästan att föreställa sig hur vi, under svåra umbäranden, liksom till slut råkar ta kål på oss själva av bara farten. Då kan livet prunka vidare, sedan det återhämtat sig efter några årmiljoner. Men så tror jag inte att det blir.

Jag har istället gett upp hoppet om att det skulle ordna sig snart. Vi kan inte komma undan längre, utan bara skademinimera. Det kommer att bli värre innan det blir bättre. Geologiskt sett är det här förstås inte särskilt mycket att bråka om, bara ännu en ny tidsålder. Planeten Jorden och livet ombord har genomgått enorma förändringar förr. Så som vi håller på kan vi knappast förvänta oss annat än att det ska hända igen.

Så vad gör vi nu? Arne Næss sade emellanåt att fronten är lång och djup. Det är ett relativt kryptiskt slagord, men betydelsen är viktig. Djupledden han tänkte på löper från ideologer, filosofer, vetenskapsmän och andra tänkare å ena sidan, till dem som skrider till verket utan att behöva någon analys å den andra. Längdledden är alla sätt som man kan göra detta, alla miljöer, motiv och metoder vi finns i, från spontan och lokal civil olydnad eller till och med ekosabotage, till parlamentariskt lydig kamp för miljövänligare teknik globalt, eller till och med "grön tillväxt" om man nu fått för sig att det skulle existera.

Detta är en målorienterad analys. Fronten består av dem med i stort sett samma mål. Det målet är i sin tur något så fåfängt som att värna den levande jorden (åtminstone med mina ord, men inte nödvändigtvis med andras). Detta är en enda, mycket lång och mycket djup front, och varje enskild människa kan bara vara på en eller kanske ett par platser utmed den åt gången.

Kanske bör slagordet tas emot som en uppmaning, hellre än ett konstaterande. För det mesta känns det ju som om vi myllrar omkring i individualistisk pyttighet, livrädda att råka liera oss med de där andra som inte riktigt har samma motiv, metod eller ideologiska föreställningar. På det viset kommer vi ingen annanstans än ännu längre bort i samma riktning som vi redan är på väg. Uppmaningen är att vi ska inta de platser där vi passar bäst, istället för att känna oss splittrade av att försöka vara överallt samtidigt. Helheten är ohygglig, till och med förlamande så länge man vill ordna allting samtidigt. Så gör inte det.

Jag har aldrig trott på någon "quick fix". Nu tror jag inte heller längre på någon fix. Den chansen är nog försutten. Men målet är fortfarande detsamma. Därför finns det fortfarande anledning att byta riktning, och det är i stort sett samma saker som behöver göras: Dels att ställa om samhället och sluta prenumerera på orättvisor, och dels att förbereda oss inför konsekvenserna av att vi redan är för sent ute, inte minst genom att ta tillvara kunskapen om vad som gick snett.

Nu handlar det om att minimera skadorna och om att framtida generationer inte ska upprepa samma misstag. För en del låter det här alldeles för dramatiskt, det vet jag. Men när det gäller risker så är det bättre att råka överskatta än att råka underskatta, åtminstone med tanke på vad som faktiskt står på spel.

Och min egentliga poäng är att den som envist fortsätter hålla fast vid tron att allt kommer ordna sig bara kommer känna sig alltmer uppgiven, drastisk och desperat. Allting kommer faktiskt inte ordna sig inom någon överskådlig framtid. Men resten kan vi göra något åt.

God morgon! Jag känner mig ringrostig, och hade egentligen tänkt treva igång igen med något litet trevligare inlägg, men nu är jag arg om varg.

– Jag tror de flesta jägarna är ute och grillar korv i skogen.

Så förklarade miljöminister Andreas Carlgren sig i gårkvällens Aktuellt. Kan det vara så att han blandat samman Jägarnas Riksförbund med Strövarna?

Andreas har fler problem. Redan i augusti förra året ledde hans korvgubbsvurmeri till att EU:s miljökommissionär Janez Potocnik lade Andreas själv på grillen istället:

Kommissionen frågar om Sverige anser att bevarandestatusen var gynnsam före jakten, och om hur jakten har påverkat statusen. Den efterfrågar också vetenskaplig grund för den svenska hållningen. I väntan på svaren anser kommissionen att statusen ”inte var gynnsam när licensjakten skedde och att jakten gjort bevarandestatusen mindre gynnsam”.

Efter att ha ifrågasatt den vetenskapliga grunden för jakten vill kommissionen också veta varför Sverige satt 210 vargar som gräns för stammen. Också här efterfrågas vetenskaplig grund för beslutet.

Och nu, när Andreas dragit ut på att ge några svar som håller måttet, för att sedan med nyvässade grillpinnar skicka sin utvalda lufsarliga till skogs utan att EU-kommissionen hunnit se efter vad han faktiskt svarat, så lutar det åt att Sverige anmäls:

Potočnik menar att Sverige jagar varg utan att ha säkrat att vargstammen kan bevaras.

Carlgren har svarat på EU:s frågor, men kommissionen hade inte hunnit utvärdera svaren innan den svenska licensjakten inleddes den 15 januari.

”De svenska myndigheternas agerande ger mig få andra val än att föreslå till EU-kommissionen att starta ett formellt förfarande mot Sverige för brott mot EU:s miljölagstiftning”, skriver därför Janez Potocnik i ett uttalande på måndagen.

Vad är det då som så förfärligt förvirrar friluftsministern? Kanske främst hans egen politik:

Centerpartiet anser att den skandinaviska vargstammen bör uppgå till högst 200 individer. Föryngringarna i vargstammen har varit många under senare år och därmed kommer vargen att etablera sig i fler områden. Centerpartiet vill i dagsläget ha en planerad legal jakt på varg utöver nödvändig skyddsjakt. Därtill tycker vi att det skulle finnas fördelar med att införa regionala tak för storleken på vargstammen.

»Jakt- och rovdjurspolitik« (PDF)

Men under förra årets valrörelse hette det istället så här, i en chatt arrangerad av Sydsvenskan:

– Sveriges tak på 210 vargar är tillfälligt. Sverige kommer alltid att ha fler än 200 vargar. Ju friskare vargstammen är, desto färre behövs för att den ska vara långsiktigt livskraftig.

Det kan bli knivigt, tänker jag mig, att bestämma hur många vargar som faktiskt ska skjutas. De ska ju vara färre än 210, minst 200 och så förstås som flest 200, och ingen vet hur många som egentligen finns eller skjuts i lönndom av de där jaktvärldens svar på fotbollshuliganerna.

Men, miljöministern, kan vi inte bara skjuta ändå, sådär rebelliskt litet vilt och galet? Jo, jag vet inte, kanske de säkert blir alldeles mera genetiskt friska om vi skjuter dem, vargarna, kan vi säga så länge.

I alla fall för ett år sedan:

– Det gäller hela tiden att se huvudfrågan. Hotet mot vargstammen i Sverige är inte vargjakt utan det är att den inte är genetisk frisk. Det är det regeringen nu vidtar så kraftfulla åtgärder för att åtgärda.

Om vargstammen inte är genetiskt frisk. Hur vet man med det här sättet att jaga att det är rätt vargar som skjuts?

– Det som har tillåtits är vargjakt riktad mot bestämda platser mot vargar där man vet att de har större risk att inte vara genetiskt friska. Det har varit noggrann kontroll så att man har kunnat vara med och skydda vargstammen österut som ligger nära de vargar som invandrar naturligt.

Finns det ingen risk att friska vargar skjutits nu?

– Det är det jag tycker man ska följa upp noga och dra lärdomar av. Vi ska se till att vargstammen i Sverige blir genetiskt friskare.

Men vargarna som skjutits visade sig vara friska. Likadant verkar det vara med årets skörd.

Nu är det förstås så att genetiskt frisk inte är detsamma som att vargarna kutar glatt omkring och har hälsan. En population kan vara sjuk i så motto att den är genetiskt svag, utan att de enskilda individerna för den sakens skull har snuva eller klump på skelettet.

Men vad som är avgörande för att råda bot på inaveln är inte att ha ihjäl vargarna som redan är här, utan att få in nya. Förklaringen vi får är alltså en bortförklaring, för själva jakten är fullständigt onödig. Om något så är det väl snarare tvärtom: Inavel blir väl bara värre om man minskar den genetiska variationen genom att ta bort individer?

Endast inplanteringen av nya vargar har alltså betydelse.

Men märkligt nog så tycks just den där planerade inplanteringsdelen av generalplanen aldrig bli av, för det var ingen som kollade hur man skulle gå till väga.

Och genomförbart var det inte. Så här skriver Tom Arnbom, som är rovdjursexpert på WWF:

Problemet med regeringens beslut om att införa nya vargar togs innan det fanns några vetenskapliga underlag om detta, för när man började tittade närmare på hur man kan göra uppstod det problem, på problem, på problem. Främst handlar det om risken att införa tre sjukdomar, rabies och två sorters bandmask som finns på andra sidan Östersjön.

Förenklat, om dvärgbandmaskarna sprids i Sverige kan det bli risk att inom vissa områden så blir myndigheterna tvungna att varna för att plocka bär och svamp på grund av sjukdomsrisken. Även om risken är otroligt liten att någon människa ska insjukna och dö, så är den upplevda risken som kommer skapar otrygghet. Undrar vilken svensk myndighet som vill vara den som tar beslutet så att bandmasken riskerar komma till Sverige?

Så nödlösningen man tar till, nu när den ursprungliga nödlösningen inte höll måttet, det har blivit att planera att placera ut vargvalpar från djurparker. Men inte heller den (nöd)nödlösningen lär fungera:

Det finns flera risker som inte är undersökta, men de två allvarligaste är att en del vuxna djurparksvargar bär på genetiska defekter som påverkar synen, hjärta och kotor (som djurparkerna arbetar hårt med att få bort genom att styra aveln) och så föds i regel djurparksvalpar flera veckor senare än i det vilda. Det senare medför att om man sätter till en extra djurparksvalp till en vild kull, som är flera veckor mindre än de vilda riskerar man att den på en gång kommer att förskjutas av vargparet, och den nya vargvalpen går då en säker död till mötes.

Av allt att döma tänker regeringen nu alltså göra vargstammen genetiskt friskare genom att plantera ut genetiskt sjuka vargvalpar som strax blir utfrysta och dör.

Kan sedan EU-kommissionens besvärliga frågor om vetenskaplighet göra miljöministern ännu nödigare? Det vore roligt att se.

Nåväl. Av de antal vargar som Andreas förespråkar, så har vi hittills snappat upp dessa:

1. I Skandinavien ska vi ha som flest 200 vargar.
2. I Sverige ska vi ha minst 200 vargar.
3. I Sverige ska vi ha som flest 210 vargar.

Det kan tyckas knivigt att få ihop, men går faktiskt. Om vi först ser till att ha exakt 200 vargar i Sverige, stängslar in landet, och därefter utrotar vargen i resten av Skandinavien, så går det ihop. Men så har nog ingen tänkt.

Dessutom tillkommer obevekligen en faktor som förstör alltsammans, nämligen att miljöministern är satt att företräda ett grönt parti. Då måste man inte bara fundera alls, eller ens bara över ekonomi, utan dessutom över något som kallas ekologi.

Så slutar vi där vi började, alltså i gårkvällens Aktuellt-sändning. Tillsammans med Jägarnas Riksförbund låter Andreas bli att just fundera alls, på både ekonomi och ekologi.

Aktuellt-ankaret Anna Hedenmo ställde några frågor till Johan Boström från Jägarnas Riksförbund:

Anna: I dag är ju vargen i Sverige utrotningshotad, hur kan du då försvara jakt på vargen?

Johan: Vargen är inte utrotningshotad, en varg känner ju inte vars landsgränserna går. Det finns mellan femtio och hundra tusen vargar i Ryssland av samma art som vi faktiskt har i Sverige. De ser ju inte att: "Nu har vi gått över gränsen till Sverige, nu är vi i Finland, nu är vi i Norge, nu är vi i Ryssland"… (avbryts)

Anna: Så skulle vi inte ha vargen i Sverige så finns ändå den här vargarten kvar, menar du?

Johan: Ja, den är inte alls utrotningshotad som man vill göra gällande här. Det stämmer inte alls.

Sådant som Johan ser på utrotningshot och utrotning, så är det bokstavligen en fråga om ett eller noll. Om det finns minst en varg här i världen, så är den inte utrotad i Sverige. Antagligen är det först när någon viftar med en kniv åt den där sista ulvstackarn som den blir utrotningshotad, sett på det viset.

Nog skojat. I själva verket presenterar han en syn på naturen som närmast hör hemma i Gamla Testamentet och berättelsen om Noas ark.

Vargen behövs nämligen i det svenska ekosystemet – inte »svenska« som i flagga utan som i markplätt på jorden. Trots att man emellanåt hör från jägarhåll att vi har för många rovdjur och för få klövvilt, så är saken alldeles tvärtom. Det skrev sex forskare från Lunds universitet om i MiljöAktuellt i maj förra året:

Enligt en rapport från Skogsstyrelsen 2009 är kostnaderna för de höga klövviltstammarna, t.ex. av älg, i Sverige mycket högre än intäkterna från jakt. Kostnaderna för skogsskador ökar dessutom med tiden så att de för våra barnbarn kommer att vara dubbelt så höga som idag, även med dagens storlek på viltstammen. Kostnaderna översteg dessutom vinsterna trots att flera kostnader inte var inkluderade i analysen, så som skogsägares kostnader för att reparera och förebygga skador, tågolyckor, skador på jordbruksgrödor och minskad biologisk mångfald. Enligt Vägverkets uppskattningar kostar viltolyckor tre miljarder kronor årligen i Sverige. Det finns alltså många grupper i samhället som har mycket att tjäna på om de vilda klövviltstammarna minskar. Skogsstyrelsen visade dessutom att om klövviltstammarna minskade skulle inte värdet av jakten minska nämnvärt. Flera andra studier stödjer dessa resultat och visar på negativa effekter av höga klövviltstammar på biologisk mångfald. Effekterna av täta rådjursstammar på den biologiska mångfalden har inte studerats närmare i Sverige. Vi tror dock, bland annat utifrån studier av vitsvanshjort i Nordamerika, att effekten där rådjursstammarna är täta är negativ. En tät rådjurstam kan minska förekomsten av blommande vilda örter, till exempel orkidéer. Dessutom innebär den gynnsamma förhållande för fästingar och risk för ökning av fästingburna sjukdomar hos människor som vistas i skog och mark.

De ekologiska effekterna av topp-rovdjur i ekosystemen kan inte nog understrykas. Det har visats att de stora rovdjuren, som håller betande djur och mindre rovdjur på en lägre nivå, förbättrar biodiversiteten på ett mycket effektivt sätt. Studier från bland annat nationalparker i USA visar de positiva effekterna på biologisk mångfald efter återinplantering eller återinvandring av varg och andra stora rovdjur. De omfattande skadorna på växtligheten minskade och den nerbetade floran kunde återhämta sig. Detta för med sig andra positiva effekter på biologisk mångfald då mängder av andra arter gynnas. Lodjuren är rådjurens viktigaste naturliga fiende.

Eller kort och gott:

Sverige skulle tjäna på en större stam av stora rovdjur och en mindre klövviltstam, både för biologisk mångfald och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Om vargen någon gång inte längre finns i Sverige, så är den ekologiskt sett utrotad i Sverige, och saknas i de ekosystem som råkar sammanfalla med vad vi kallar för svensk mark. Och det är, för den som trodde något annat, ekosystemen som betyder något.

Så min poäng, om den (förståeligen) gått någon förbi, är denna. Ekosystemen har självfallet en reell betydelse för alla människor, men om man är politiker och till äventyrs kallar sig grön, så signalerar man också att man känner till detta. Andreas beter sig däremot helt annorlunda. (Borde vi kanske skicka miljöministern på kurs i biologisk mångfald hos Centerpartiet i Uppsala?)

Både Jägarförbunds-Johan och miljöminister-Andreas är fel ute. I och för sig så vet vargar antagligen inte vilket land de råkar befinna sig i, och visst kan det väl hända att jägare grillar korv i skogen ibland, men de frågorna är inte riktigt relevanta. Och frågan är hur dum man måste vara för att tro något sådant.

Uppdatering 13.15. SR Vetenskapsradion fyller på:

Mats Amundin på djurparksföreningen säger att förutom de förberedelser som måste göras och som kan ta många år så är det inte säkert att djurparksvargarna är genetiskt lämpliga att sätta ut i det vilda. Det kan nämligen finns de som är för nära släkt med dem i vilt, något som Mats Amundin nu undersöker tillsammans med genetiker på Stockholms universitet.

Ytterligare en problem är att det inte kommer födas särskilt många vargvalpar i djurparkerna i år.

– Just i år är det många djurparker som håller på med generationsskifte eller som för tillfället inte har reproduktion. Vi kan inte välja helt fritt.

Så att plantera ut varg från djurparker i vår är i princip omöjligt?

– Ja det är min bedömning idag iallafall, säger Mats Amundin.

Det känns förberett.

God morgon! :-)

Ännu är jag upptagen med andra viktiga saker, och fattar mig därför så kort det bara går. I dag faktiskt litet extra.

Borta på Forskning & Framsteg-bloggen berättar Emil Nilsson något om spermiernas biologiska historia.

På västkusten finns det havsborstmaskar som ligger nedgrävda i dyn. Hanarna har ett extremt sätt att sprida sina spermier. När tiden är den rätta simmar masken upp ur sin gömda säkerhet, ut i vattenmassan och… exploderar. Spermierna sprids sedan i vattnet. Det lockar fram honorna, som också de sprängs så att äggen kommer ut i vattnet och kan befruktas av spermierna.

Spring genast dit och gotta dig som om det vore senaste numret av någon skvallerblaska!

Visste du förresten att havsförsurningen hotar spermier? Inte nog med att koralldjuren får svårt att bygga rev och överleva i surare vatten, de blir dessutom impotenta! På Hawaii har man redan börjat frysa ned spermier och embryon för att rädda alla arter av korall som lever där.

För övrigt så fick jag i går för första gången syn på en svensk tidningsartikeln om havsförsurningen, en längre TT-artikel i Dagens Nyheter. Läs den!

Det sista stycket måste dock kommenteras:

En studie nyligen visar att försurningen av haven ökar tio gånger snabbare än vad olika klimatmodeller förutsett. Forskningen kan ha underskattat hur hårt försurningen slår mot korallrev och andra marina organismer. I värsta fall kan kalken i korallerna lösas upp av det försurade vattnet.

En studie? Det räcker inte. Men det pekar på att sannolikheten att försurningen går snabbare än man trott är större. Stor vikt bör alltså läggas på ordet kan: Forskningen kan ha underskattat… I värsta fall kan kalken i korallerna lösas upp…

Forskningen om havsförsurning är ny och föränderlig. Det finns en risk att haven blir botten att leva i. Sannolikheten att ingenting alls kommer att hända är liten. Vi vet inte särskilt säkert ännu.

Tycker du det låter som att jag försöker förminska faran? Så är det absolut inte! Faran är eventuellt jättestor, men den är inte säker. Det är skillnad på hur farligt någonting som inträffar är och hur sannolikt det är att det inträffar. När det gäller framtiden så är det ofta just risker vi måste hantera, särskilt när det gäller ekologi.

När vi väl är medvetna om risken, så vet vi alltså allt vi behöver för att genast skrida till verket.

Ombord på Titanic struntade man i varningarna om mängder av isberg i vattnet, och visst hade de goda möjligheter att ta sig fram till New York ändå. De kunde sannerligen inte veta huruvida det skulle gå bra eller inte, precis som vi inte kan veta, men de gjorde ingen vettig riskbedömning. Hade de gjort det, så hade sannolikt ingenting nämnvärt inträffat under resan.

Det är alltså sättet vi hanterar ekologiska risker som måste förändras, för annars far vi förr eller senare ut i ett isfält och förliser.

Vi har ännu tid att undvika riskerna – huruvida vi kastar ankar och tänker efter ett slag eller lägger om kursen efter en säkrare rutt, det är ur det här perspektivet vilket som, bara det blir gjort.

Men tydligen måste vi byta kaptener och styrmän först.

Det här inlägget är skrivet på förhand för automatisk publicering.

Ännu har jag inte läst ett ord på svenska om havsförsurningen. Är jag den enda som skriver något? Hjälp!

Så här fungerar det

Koldioxid i atmosfären absorberas av havsytan, där det tillsammans med havsvattnet bildar en svag syra som förekommer naturligt i haven, liksom i läskedrycker: kolsyra. Haven fungerar alltså som ett slags lagringsplats för koldioxid, och när koldioxidhalten i luften ökar så blir haven surare.

Surhet mäts i pH. Sedan 1750 har havens pH-värde sjunkit med ungefär 0,1 pH, och de modeller som finns i dag förutspår att försurningen dessutom kommer gå snabbare och snabbare. Om hundra år kan haven ha gått från dagens pH-värde på 8,1 ned till 7,8. Detta är en massiv förändring, eftersom pH-skalan är (negativt) logaritmisk, vilket innebär att ett pH-värde på 7 är tio gånger surare än ett på 8.

Vill man uttrycka sig litet mera korrekt, så handlar detta egentligen om att haven blir allt mindre basiska, eftersom ett pH-värde på 7 per definition är neutralt, och alltså vare sig surt eller basiskt.¹ Men eftersom man utan vidare kan säga att det blir varmare om temperaturen i luften ökar från –15°C till –10°C, så kan man även tala om att haven blir surare. Att 7 kallas neutralt är som sagt bara en definition, som för övrigt har att göra med att 7 är pH-värdet hos helt rent vatten vid 25°C.

Hur påverkas livet i haven?

Det vet vi inte. Egentligen är det ganska oklart exakt vilka konsekvenserna av havsförsurningen är och kommer att bli. Det står dock klart att både geokemiska och biologiska processer påverkas överlag. Det är detaljerna som är osäkra, vilket inte är så konstigt, med tanke på att forskningsfältet bara har tio år eller så på nacken.

Växtligheten, som lever på koldioxid i och med fotosyntesen, kan komma att öka. Å andra sidan innebär försurningen en stor fara för djur som i någon form samlar på sig kalk. Ostronodlare märker redan av försurningen och har fått lära sig att inte pumpa in det surare av havsvattnet i sina odlingar, eftersom ostronens larver inte klarar livhanken då.

Tillgången på sådana mineraler, som behöver finnas i vattnet för att djur ska kunna bilda olika typer av skal och skelett av kalk, påverkas av bland annat temperatur, djup och pH. När tillgången på sådana mineraler minskar, vilket är följden av surare vatten, så måste djuren lägga mera energi på att bygga och underhålla sina kalkskal, och får mindre energi över till andra livsnödvändigheter som att hitta mat, växa och föröka sig.

Havsförsurningen utgör ett rejält hot mot koraller, skaldjur och många andra djur. Framför allt är det de små och oerhört många djuren som utgör grunden för näringskedjan i haven som riskerar att ta stryk. Därmed påverkas även större djur, och faktiskt mer eller mindre hela ekosystem. Överallt, dessutom.

Om till exempel korallreven dör ut, och det är inte helt otroligt att det sker redan inom femtio år om utvecklingen fortsätter som beräknat, så försvinner den miljö vilken en fjärdedel av livet i haven lever på. Eftersom en överväldigande del av allt liv på jorden finns i haven, så är det faktiskt en nästan lika stor andel av livet på jorden totalt. Tro inte att du inte själv kommer att påverkas, om det nu skulle vilja sig illa.

Förutom att de större djuren blir direkt eller indirekt lidande genom att näringskedjan påverkas i grunden, så kommer de troligen att få lägga mera energi på att upprätthålla sin inre pH-balans när haven blir surare. Som salt i såren så är spermier mer eller mindre att likna vid små djur, och i flera undersökningar har de visat sig tåla de surare vattnen mycket dåligt. Fiskar har som bekant inte några sådana där redskap som vi pojkar på land har, utan för att några ägg ska befruktas så måste spermierna överleva i havsvatten.

Här uppe i haven kring Sverige lär konsekvenserna av havsförsurningen komma först, eftersom kallare vatten lättare absorberar koldioxid. Dessutom påskyndas processen av en tilltagande issmältning runt polerna. Man räknar med att tillgången till de livsnödvändiga mineralerna kan vara borta ur stora delar av haven runt nordpolen redan om tio år. Det är långt ifrån osannolikt att det årligen redan går så långt på vissa platser, åtminstone under sensommaren. Alltså nu.

Det är risker vi pratar om

Men – och detta är viktigt – olika arter tycks påverkas på olika sätt, så att vissa får det svårare att leva, medan andra istället får det lättare. Det är inte särskilt anmärkningsvärt att förutsättningar för liv på jorden förändras över tiden. Arter, mångfald och ekosystem har alltid anpassat sig, även om det kan ta ett tag när förändringarna är drastiska och plötsliga. (Geologiskt plötsliga, skulle man kunna säga. Ett par tusen år är till exempel förbaskat plötsligt.)

Det som däremot är anmärkningsvärt är att förändringarna verkar gå mycket snabbt. Arter kan inte anpassa sig till hur snabba och omfattande förändringar som helst, helt enkelt därför att medan våra klockor räknar sekunder, så räknar evolutionen generationer.

Poängen är ändå inte att allt genast går åt helvete om vi inte gör någonting. Livet klarar utan tvivel enormt mycket större svårigheter, eftersom det är anpassligt.

Men svaret på den naturliga följdfrågan är inte lika självklart: Hur går det för människan? För livet på jorden sådant som vi ser det? Vill vi reducera den levande jorden till ett tillstånd där allt vi tycker om får det mycket svårare att överleva? Är det verkligen så himla bekvämt att slippa tänka om, att det är värt risken?

För det är risken som är poängen. Politiker har i åtminstone ett halvt sekel haft en ny verklighet att tampas med, men verkar ännu inte ha fattat det. När det gäller ekologisk kunskap om framtiden, så är de vetenskapliga svaren förfärande ofta ett rungande vet inte.

Hittills har vi vanemässigt hanterat vår egen okunskap genom att låtsas som om vi visste tillräckligt för att göra vad vi vill. När någon miljöpåverkande åtgärd planeras, och vetenskapen meddelar att konsekvenserna inte går att förutse, så har det tolkats som ett grönt ljus. Grundprincipen har varit att så länge det inte är bevisat farligt, så kan vi låtsas att det är ofarligt.

Men det måste vi ändra på nu. Den grundläggande principen är, och måste alltid vara, att det som inte visats vara säkert, det är osäkert. Det som inte visats vara ofarligt, det är kanske farligt.

Tänk, egentligen låter det som vanligt sunt förnuft: Om man inte vet, så vet man inte. Den egentliga faran, som vi måste varna för, är inte att en massa arter i haven kommer dö ut. Inte så länge vi inte vet. Istället är faran just att vi påverkar livet på jorden i en massiv omfattning utan att känna till konsekvenserna.

Vi bryr oss inte om vår egen okunskap. Och det vet vi däremot.

Några frågor och svar om havsförsurning

Mycket av informationen ovan är hämtad från St. Petersburg Coastal and Marine Science Center, som satt upp en sida om havsförsurningen. Nedan följer ett (väldigt) litet urval av de svar på vanliga frågor som centret publicerat, fast här på svenska.

• Om vi eldar upp allt fossilt bränsle på jorden, kommer haven att bli verkligt sura då?
  Nej, pH-värdet kan inte sjunka under 7,0, eftersom ett allt surare hav skulle påskynda upplösningen av olika mineraler som finns lagrade i sediment och berg. Dessa är basiska, och balanserar därmed försurningen så att haven fortsätter vara basiska.
• Är havsförsurning bara ett annat ord för klimatförändring?
  Nej. Klimatförändringarna och havsförsurningen har visserligen en orsak gemensamma – den ökande koldioxidhalten i luften – men det handlar om två olika fenomen. Klimatförändringarna beror på den globala uppvärmningen, som i sin tur har att göra med växthuseffekten vilken påverkas av koldioxidhalten i luften. Processerna som leder till att haven blir surare äger dock rum alldeles oavsett om jordens medeltemperatur stiger eller inte, eftersom de beror direkt på koldioxidhalten i luften.
• Kommer koldioxidet i luften verkligen att minska pH-värdet i haven särskilt mycket?
  Uppskattningsvis har pH-värdet redan sjunkit 0,1 enheter sedan 1750, alltså före den industriella revolutionen. Eftersom pH är ett mått på vätejonkoncentration, och eftersom pH-skalan är logaritmisk (om pH-värdet sjunker med 1,0 så ökar vätejonkoncentrationen med 10), så är ett 0,1 pH lägre värde lika med en ökning av vätejonkoncentrationen på 26 procent. Om förbränningen av fossila bränslen, samt ökningen av koldioxidhalten i luften som den innebär, fortsätter i den takt man tror i dag, så kommer pH-värdet sannolikt att ha sjunkit med 0,3–0,4 vid seklets slut. Det innebär mer än en fördubbling av vätejonkoncentrationen i haven jämfört med år 1750.
• Hur kan man veta vad pH-värdet i haven var år 1750, när pH-skalan inte infördes förrän 1909?
  När glaciärer blir till så fångar de luftbubblor. Koldioxidhalten i bubblorna har blivit uppmätta, och därmed har man kunnat kartlägga koldioxidhalten under en tid tillbaka. Eftersom koldioxidhalten i stora delar av haven i regel står i jämvikt med den i luften, kan havens pH-värde beräknas utifrån koldioxidhalten i luftbubblorna. I själva verket så visar de här proverna att koldioxidkoncentrationen i luften aldrig varit högre än ungefär 280 ppm (miljondelar) under de senaste 800 000 åren, och detta har lett till att havsytan haft ett pH-värde på ungefär 8,2.
• Skaldjur som lever i sötvatten klarar ju pH-halter så låga som 5,0; varför skulle det inte gå bra även i haven?
  Djur som lever i sötvatten eller saltvatten med lägre pH-halter än vad som är normalt för haven, har utvecklat särskilda mekanismer för att kunna leva under sådana förhållanden. Havsdjur som utvecklats under mera typiska förhållanden är däremot mycket känsligare för pH-förändringar. Förklaringen är att arter utvecklas till att passa sin miljö så bra som möjligt, och i miljöer där särskild tålighet för surt vatten inte har givit någon evolutionär fördel, så har arterna helt enkelt »hållit sig« till det mest effektiva.
• Kommer havsförsurningen att döda allt liv i haven?
  Nej. Däremot så tror många forskare att försurningen kommer att leda till stora förändringar i de marina ekosystemen. Den förutsägelsen baseras till stora delar på geologisk historia: för miljoner år sedan förändrades ekosystemen snabbt på grund av olika händelser som gjorde haven surare, och många arter dog ut. I dag hotas en del arter och ekosystemen de uppehåller av havsförsurningen, särskilt som den pågår samtidigt med den globala uppvärmningen som gör även haven varmare. Bland de hotade arterna finns tropiska koraller, djuphavskoraller och olika sniglar. Sådana arter innehar nyckelroller i havens ekosystem, eftersom de bygger upp olika tredimensionella strukturer som utgör grunden för en anmärkningsvärd biologisk mångfald, eller för att de är viktiga delar av näringskedjan. Dessutom spelar djur som bygger kalkstrukturer en mycket viktig roll för människan, eftersom de är en förutsättning för ekosystemtjänster som mat, att skydda stora strandområden från de kraftfulla vågorna som far fram över öppet hav, och turism. Konsekvenserna av den surhetsgrad som haven beräknas få år 2100 kan redan i dag studeras, på platser där undervattensvulkaner gör vattnen runtomkring dem surare. Utanför ön Ischia i Italien har den biologiska mångfalden exempelvis minskat med 30 procent på grund av en sådan vulkan.

Det finns många fler frågor och svar på den här sidan. Det finns även en läsvärd blogg om havsförsurningen på engelska. Sedan kan man förstås bara googla på ocean acidification.

Läs på, lyft frågan, men behåll sansen. Det är att vi håller på så här utan att känna till farorna, som är faran.

1. Vill man dessutom vara riktigt petig, så är pH i sin tur ett mått på aktiviteten hos oxoniumjoner i en lösning. Oxonium är vattenmolekyler med en extra proton, och en sådan extra proton är en vätejon. Därför talar man emellanåt om pH som vätejonkoncentration. ↩

God morgon! Vad ska vi med val till? Valar alltså. Dagens Nyheter rapporterade i natt om det här att vår regering driver på för att kommersiell valjakt ska bli tillåtet. Det har varit förbjudet sedan 1986.

På ena sidan finns Sverige, Förenta staterna och de länder som redan jagar val: Japan, Norge och Island. På den andra sidan finns bland andra Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och många länder i sydamerika.

Orsaken till att länderna som bedriver valjakt trots förbudet vill att det ska vara tillåtet torde vara uppenbar för den cyniskt lagda. För mig är det dock svårförståeligt.

De andra länderna som vill tillåta jakten, till exempel vi, tänker oss att då får Internationella valfångstkommissionen kontroll på alla valjägare. I dag har man tydligen inte det.

Det är dock ett väldigt tveksamt tilltag att tillåta någonting bara för att vissa struntar i att det är förbjudet. (Vi kanske borde skicka Jan Björklund att förhandla åt Sverige istället?)

Flera stora valar är hotade, skriver DN: nordatlantisk rätval, stillahavsrätval, blåval, sillval, sejval och kaskelot. Bland de stora valar som inte är hotade finns det ändå inte särskilt många av flera.

Enligt artikeln finns det mellan tvåhundra tusen och en miljon kaskeloter. När de ska äta så dyker de djupt i vattnet, över en timme per dykning. De lever inte minst på fisk och bläckfisk. Dem av er som sett den danska och dystopiska barnfilmen Samson & Sally – som kanske egentligen inte är någon barnfilm när jag tänker efter – ni visste förstås redan detta.

Naturen är i regel väldigt finurligt ordnad. Ekosystemen hänger samman på så komplexa sätt att vi inte förstår någon särskilt stor del alls. Undra på det, när vi inte ens kan säga om det finns fem eller om det finns hundra miljoner olika djurarter. Vi har bara givit namn åt kanske en och en halv miljon eller så. Växtriket ska vi inte tala om, eller för den delen de listiga slemsvamparna.

Allting hänger mycket intimt samman med vartannat, och petar du på någon art så påverkar det strax en sällsam mängd andra. Men det är ingen som tänkt ut att det ska vara så. Inte ens vi själva – alltså vi djur och växter som traskar och gror omkring här på jorden – har hittat på hur vi ska hänga samman med varandra. (Jag är dock litet osäker på de suspekta slemsvamparna.) Det är istället en naturlig konsekvens av att livet utvecklats så som det utvecklats genom årmiljarderna.

Livets utveckling följer helt enkelt ett slags halvdeterministisk kosa genom tidevarven. Det har blivit så här komplext och sammanflätat helt enkelt därför att evolutionen till sin karaktär är sådan att resultatet blir komplext och sammanflätat, om nu förutsättningarna inte sätts ur spel på det sätt vi är på väg att göra.

Nåväl. Nu verkar det i alla fall som att den här armadan av bläckfiskmumsande kaskelotvalar, i dag klassad som sårbar, simmar omkring och gör oss fler tjänster än vi tidigare kände till.

När de dyker djupt i haven för att äta, så stänger de av alla kroppsfunktioner som inte behövs. En sak man inte behöver göra när man jagar bläckfisk i beckmörkret är att bajsa. Därför bajsar de bara när de är uppe vid havsytan.

Valmaten i de stora djupen innehåller mycket järn. Valarna flyttar därmed ofantliga mängder järn tillsammans, ur djupen upp till havsytan. I haven runt Antarktis finns till exempel ungefär tolvtusen kaskeloter, som tillsammans lyfter upp kanske 50 ton järn om året.

Nu har järn den speciella egenskapen att det fungerar som ett jättebra gödningsmedel i vattnet. Händelsevis är det precis vad plankton tycker om att gnaga på. Plankton suger också i sig koldioxid från luften, och spottar ut syre istället.

Det finns ofantligt mycket plankton på jorden, och man kan utan att överdriva säga att om alla plankton försvann så skulle vi också dö. Allt hänger på små alger och djur i haven, som alltid funnits där för oss landkrabbor och valfiskar och styrt vår utveckling.

När plankton dör, så sjunker de till havets botten. Då följer allt kol som fastnat i planktondjuren ned dit, och bäddas efterhand in i havsbotten.

Hur mycket kan det handla om då? Tja, dessa tolvtusen kaskeloter som bor kring Antarktis, de bidrar kanske till att gömma undan så mycket som 240 000 ton kol tillsammans varje år. Inte så illa pinkat. Eller bajsat, menar jag.

Vem vet vad de pysslar med på resten av sin fritid.

Vi vill ha valfrihet!