Ett par veckors behövlig semester från den här skrivselapparaturen tog jag mig. Inte minst har plugget stått för orsakerna. Men nu är jag till säkert mångas förtret tillbaka, om än i något begränsad utsträckning, eftersom mina tidiga och sena vårkurser överlappar så att jag läser två helfarter samtidigt i ett par veckor till.

För att fylla tomrummet som uppstår, tipsar jag om The Trumpeters två specialnummer om Arne Næss, från 2005. Du hittar dem här och här.

Två bra introduktionstexter, båda ur första numret, är Alan Drengsons översikt av Arnes livsverk som omfattar 43 sidor, och sedan förstås Næss egen The Basics of Deep Ecology.

The Trumpeter är en rolig tidsskrift, tillkommen i syfte att utveckla ekosofiska tankegångar. Ekosofi kan beskrivas som ekofilosofi, alltså filosofi om människans relation till naturen, sammanslaget med personlig filosofisk övertygelse och vetenskap, däribland inte minst ekologi.

Arne utvecklade i boken Ecology, Community and Lifestyle sin egen ekosofi, som han kallade för Ekosofi T. Detta gjorde han med uppmaningen att alla borde fundera över samma frågor och utveckla sitt eget förhållningssätt till dem. Vi ekosofer, åtminstone de flesta av oss, vill mer än gärna se ekosofisk mångfald!

Personligen är jag övertygad om att nästan alla som ägnar den levande jorden mer än bara någon enstaka ärlig fundering, kommer att landa i övertygelsen att vi människor bör bete oss annorlunda än i dag mot varandra och andra. Jag tror också att alla som för sig själva undersöker människans relation till resten av naturen kommer upptäcka att vi inte är någon separat del av den, utan att allt hänger samman i en enda helhet.

Det är mot den bakgrunden ganska lustigt att man emellanåt får höra (till exempel) liberaler prata om att gröna separerat människan från naturen på ett felaktigt sätt; de hävdar att vi tycker människan »lämnat naturen« och lever »onaturligt«. Deras motivering bottnar nästan alltid i att människan ska vara en kulturell varelse istället för bara en naturlig. Och naturligtvis är människan en kulturell varelse.

Men när de därför hävdar att vi skiljer oss från andra djur på något väsentligt sätt, i kraft av detta, då gör de sig skyldiga till exakt den felaktiga separation av människa och natur som de fått för sig att vi står för. (Läs som exempel Niklas Ekdals artikel i Axess där han, vilket liberaler verkar tycka om att göra, angriper gröna genom att argumentera mot Pocahontas-plagiatet Avatar. Ska vi svara genom att angripa Lejonkungen?)

Det riktiga svaret är givetvis inte att människan är kulturell istället för naturlig, utan att hon är kulturell av naturen.

Med ett ekosofiskt perspektiv där människan är en del av naturen som alla andra, så framstår politiska och ekonomiska system emellanåt som ganska godtyckligt tillkomna, och inte alls som några oföränderliga faktum. Risken med att låta problemformuleringen helt domineras av statsvetare och ekonomer, är att vissa premisser för politisk förändring aldrig kommer att ifrågasättas särskilt ingående, utan tas för givna. I ett specialistiskt samhälle där varje person är särskilt kunnig inom något område, är det otroligt viktigt att människor med alla slags särperspektiv deltar i politiken.

De senaste två numren av The Trumpeter tar upp ekosofiska perspektiv hämtade ur den indiska filosofiska traditionen. Det är mycket läsvärt, och du hittar dem här och här.

Framöver, åtminstone när jag får mera tid över, tänker jag skriva mer om ekosofi än jag hittills gjort. Jag ska även ta ett grepp om vad jag vill inrikta mig på i valrörelsen. Högt i kurs står ännu djurrätt, men vi får se.

Någon hittade hit genom att söka på »arne naess riktlinjer för debatt«. Då blev jag glad! Däremot var det inte lika roligt att den sökande gick härifrån lottlös. Så ska det inte bli igen.

De här riktlinjerna är egentligen sex normer för effektiv och etiskt ansvarsfull kommunikation, eller kort och gott sex normer för saklighet, om man ska ta Arne Næss på orden. Han beskriver normerna i boken Gandhi och nämner dem även kort i Livsfilosofi. Formuleringarna är visserligen olika mellan böckerna, men innebörden är i stort sett densamma – olika sidor av samma idé, kan man säga.

Så här formuleras normerna i Livsfilosofi.

1. Håll dig till ämnet.
2. En formulering som i en allvarlig diskussion har till syfte att återge motståndarens synpunkter, måste vara sådan att motståndaren finner återgivelsen adekvat.
3. Ett inlägg bör inte lida av flertydighet av den art att åhörarna eller läsarna blir vilseledda att tolka motståndarens uttalande på ett ofördelaktigt sätt.
4. Tillskriv inte motståndaren ståndpunkter som vederbörande inte håller med om. Argumentera inte mot fiktiva eller konstruerade motståndare.
5. En framställning bör inte göras på ett sådant sätt att åhöraren eller läsaren får en skev bild som tjänar en parts intressen på bekostnad av andras.
6. Kontext eller yttre omständigheter som inte har med saken att göra, bör hållas neutrala.

Formuleringarna i boken Gandhi är mera uttömmande.

1. Mot tendentiösa återgivningar. Vi antar här att vår motståndare har formulerat en ståndpunkt och att vi behöver återge den eller en del av den i vårt motinlägg. En vanlig typ av brott mot normen är att argumentera utifrån en inkorrekt återgivning, en återgivning som gör det lätt att forma motinlägg, som gör ståndpunkten mer osympatisk, »dum« eller på annat sätt lättare att vederlägga. Mer precist skulle detta vara en återgivning som deltagarna i debatten sannolikt skulle finna mindre hållbar än den ståndpunkt som motståndaren ville formulera. Här är ett konstruerat exempel: Gandhi har pekat på några svagheter hos den engelska imperialismen, men hans ståndpunkt återges som en kritik av den engelska imperialismen generellt. Ett lämpligt tillvägagångssätt är att omformulera motståndarens ståndpunkt på ett sätt som accepteras av honom och som styrker den, vilket således gör den svårare att tillbakavisa! (Motsvarar 2 ovan.)
2. Mot tendentiös flertydighet. Det är vanligt att politiska partier lägger fram ett förslag som är formulerat på ett flertydigt sätt. Det kan tolkas på ett sätt som är gynnsamt för fraktionen F₁, men det kan också tolkas annorlunda och gynnsamt för fraktionen F₂. Kort sagt, vi bryter saklighetsnormen B om och bara om vi vill få folk att bli eniga med oss på falska grunder och med hjälp av ett flertydigt inlägg. (Motsvarar 3 ovan.)
3. Mot tendentiöst användande av skenbilder. Den vanligaste formen är lätt att formulera. Vi hör att vår motståndare intar ståndpunkten S och vi finner det självklart att med S följer ståndpunkten T. Vi argumenterar så mot T och menar att vi därmed träffar också S. Men vår motståndare upplyser oss då om att enligt hans åsikt följer inte T av S. Trots detta fortsätter vi att argumentera mot T. Då är det inte motståndaren vi argumenterar mot, utan mot en skenbild. Under de religiösa stridigheterna i Indien var detta vanligt. Gandhi måste ofta säga något sådant som »av att jag är hindu följer inte att…«, »av att jag är mot engelsk överhöghet följer inte att…«. (Motsvarar 4 ovan.)
4. Mot tendentiöst struntprat. Vi ska rösta om huruvida Per eller Pål bör väljas som ordförande för klubben eller partiet. Någon som ivrigt förespråkar att vi röstar på Pål ägnar sig åt att prata om brister i Pers utbildning och om hans otur i vissa sammanhang, och om Påls höga kompetens beträffande saker som inte har det minsta med ordföranderollen att göra. Detta är då inte bara struntprat, utan upplysningar avsedda att misskreditera Per. Bland annat när det gäller kastväsendet, särskilt konsekvenserna av olika kaster, var frestelsen att ägna sig åt tendentiöst struntprat ofta stark. (Motsvarar 1 ovan.)
5. Mot tendentiösa verklighetsbeskrivningar. Var Gandhis direktaktion x lyckad eller misslyckad? Självfallet ville gandhisterna gärna svara: Lyckad. Hans motståndare hade en tendens att påstå motsatsen. Redogörelser för själva aktionerna och deras troliga såväl kortsiktiga som långsiktiga konsekvenser visade normalt på skillnader. Det var utifrån Gandhis synpunkt viktigt att påpeka svagheter med en aktion och inte överdriva de ibland magra positiva konsekvenserna. Huvudsaken för honom var att framhäva att det bara fanns en sak att göra: att fortsätta med aktionerna och förbättra tillvägagångssättet. (Motsvarar 5 ovan.)
6. Mot tendentiösa arrangemang av inlägg. De som beslutar om tid och plats för en debatt, val av deltagare och mycket annat som hör till vid en sådan begivenhet har oftast själva åsikter inom det ämne som ska debatteras. Resultatet kan bli att arrangemanget gynnar arrangörernas ståndpunkt. På grund av sin höga status kunde Gandhi tillåta sig att utlysa bönemöten som blev mycket politiska och göra inlägg på politiska möten som snarare blev till bönemöten. Bönemöten var självfallet hindupräglade, men Gandhi gjorde många hinduer upprörda och förbittrade genom att ibland citera Koranen och andra »konkurrerande« religiösa skrifter. (Motsvarar 6 ovan.)

Fundera gärna ett tag över hur en partiledardebatt i TV skulle förete sig om alla inblandade höll på dessa sex enkla normer. Till att börja med skulle de inrikespolitiska kremlologer som mediabolagen avlönar få gå på a-kassa istället.

Det som är så speciellt med de här normerna, för mig, är att de är fullkomligt självklara samtidigt som kontrasten mot verkligheten är så oerhört skarp! Man bör ta det politiska samtalet med en nypa salt.

Där kom det igen:

Vi utmanar Miljöpartiet genom att markera skillnaden mellan oss gröna liberaler och Miljöpartiets gröna konservatism.

Den här gången är det Centerpartiets Anders Flanking, presenterad som partisekreterare med uppdrag inom riksbanksfullmäktige och kommunfullmäktige i Göteborg, som visar att han inte förstått vad grön ideologi är för någonting. Eller är det kanske konservatismen han inte förstår?

Vad är konservatism? Många olika saker, men de två grundläggande karaktärsdragen kan beskriveras såhär:

1. Tron på att det existerar en universell och objektiv etik som är oberoende av människan, och att den givits oss av till exempel Gud eller Darwin.
2. Tron på att människans förnuft inte kan förstå denna etik, men att mänskliga samhällen och kulturer av sig själva utvecklas i en riktning som överensstämmer med denna moraliska ordning.

Slutsatsen man drar av dessa två punkter är: Det var bättre förr.

Enskilda individer kan inte komma på någonting bättre, ens tillsammans. Bara de osynliga händer som föser samhället framåt när ingen människa får för sig att ändra på ordningen leder i rätt riktning, må det vara marknadens, Guds eller någon annans hand.

Med en konservativ utgångspunkt är det möjligt, även om de flesta konservativa inte är så blinda, att vilja »backa« samhället till när det senast var hållbart. I värsta fall kan det handla om ett historiskt förindustriellt tillstånd, medan mera sansade personer kanske tänker sig något slags Bullerby-idyll. Detta framstår för mig mera som en karikatyr av konservatismen (och ligger lustigt nog ganska nära vad Sverigedemokraterna tycks förespråka).

Att vissa inte lyckas se skillnad ens på en sådan skenkonservatism och ett grönt perspektiv är rätt så underligt – om det inte förstås handlar om en halmgubbe. Att förvanska den ståndpunkt man argumenterar emot på ett sätt som får den att framstå som korkad är ett rätt vanligt sätt att försöka vinna diskussioner utan att behöva prata sakligt och kunna någonting om ämnet.

Men »vinner« man en diskussion utan att vara saklig, så har man inte vunnit i sak. Alls.

När det sedan kommer till miljöpolitik, talar man inom konservativa kretsar om förvaltarskap. Vi har av till exempel Gud satts att förvalta jorden. Vårt uppdrag är trädgårdsmästarens. Vi ska bevara den miljö vi har runt omkring oss eftersom den antagit sin nuvarande form som en del av samhällets förnuftsmässigt ogreppbara väg emot den naturliga eller gudomliga moraliska ordningen.

Detta är kärnan i en konservativ miljöpolitik, och vad man rätteligen kan kalla grön konservatism.

Utifrån en grön ideologi är sättet man förhåller sig till miljön någonting helt annat.

Mycket helt annat. För att illustrera hur vill jag gärna citera Arne Næss i egen, något klumpig översättning:

Förvaltarskapstankens arrogans består i idén om [människans] överlägsenhet, vilken implicerar tanken att vi finns till för att vaka över naturen likt en högt respekterad förmedlare mellan Gud och Skapelsen. Vi vet för litet om vad som händer i naturen för att ta oss an uppgiften.

Förstå inte Arnes ord som alltför kategoriskt dömande – jag har ryckt dem ur ett större sammanhang i texten – utan läs dem som en illustration.

Ett nyckelbegrepp för förståelsen av skillnaderna mellan konservatismens förvaltarskapstanke och grön ideologi, är antropocentrism, vilket något tillspetsat kan förklaras som den rasism människan utövar gentemot annat liv på jorden. Vi tror att vi är bättre, att vi är en alldeles speciell del av naturen, eller att vi till och med inte är någon del av den på samma sätt som till exempel kor, floder, gurkor eller moln.

Medan en gröntonad konservatism i grunden vilar på ett fundament av människans särställning, utgår grön ideologi ifrån att människan är en del av allt annat, att hela ekosystemet är ett enda, och att ingen varelse är »någonting utöver det vanliga«.

Utifrån ett konservativt perspektiv har allt annat ett instrumentellt eller sekundärt värde; träden finns till för oss människor, grisar finns till för oss människor, floder och berg, grödor och mycel, myggor och tigrar, allt är antingen skapat för vår skull och uppfyllandet av Guds vilja, eller också har det något egenvärde endast utifrån hur vi kan göra bruk av det.

Med ett konservativt perspektiv på samhället, är naturen därmed en del av det instrument som ska uppnå så stor samklang som möjligt med den universella och naturliga eller gudomliga moraliska ordningen.

Utifrån ett grönt perspektiv är människan en integrerad del av ekosystemet. Allt annat har ett egenvärde, inte instrumentellt utan inneboende och i sig självt. Något förenklat kan man säga såhär:

Det kan låta som en mycket radikal åskådning, men egentligen tror jag den är radikal endast jämfört med det antropocentriska perspektivet som dominerar i många samtal. Vad för egenvärde som allt (i en mycket vid bemärkelse) levande har, är detsamma som vi idag tillskriver människan.

En människas självförverkligande, oavsett om hon är någon vi känner eller inte, känner till eller inte, påverkas av eller inte, upplever vi instinktivt som någonting värdefullt. Många ser det på samma sätt med djur, och även växter. Det som ligger till grund för den renodlat gröna ideologin är att allt i världen har ett sådant egenvärde.

Det handlar förstås inte om att stenar också ska lyda under FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, även om jag gissar att en sådan vantolkning av det sagda är möjlig.

Istället handlar det om människans plats i naturen. Att vi inte är någon slags intellektuell och moralisk übermench i förhållande till resten. Vi är en integrerad, oskiljbar del av den. Att ha ett egenvärde är inte unikt för människan. Inte heller att ha ett själsliv.

Varför grön konservatism och grön ideologi går att blanda samman är ändå lätt att förstå. På flera sätt är det möjligt att de båda synsätten leder till liknande åsikter och synsätt, men på mindre grundläggande plan.

Utifrån konservatismen kan man till exempel betrakta människans roll som den hos en ansvarsfull och varsam nyttjare av naturens resurser: vi har en unik ställning bland allt levande, och i vår fortsatta framfart måste vi värna skapelsen för Guds skull, eller värna vår miljö för den natur-moraliska samhällsformens skull.

Förvaltarskapstanken placerar människan i en överordnad roll i förhållande till sin miljö. Vår omvärld har för oss ett instrumentellt värde, men vi kan inte utnyttja och förstöra den hur som helst, utan måste agera med ansvar och bevara den. Hållbarhetstanken är för den konservativa människan en tanke om att inte i framtiden komma att stå på bar backe på grund av överutnyttjande, och i många fall finns även en religiös aspekt.

Vi har enligt konservatismen rätt att nyttja vår omvärld, men måste göra det med ansvar och respekt.

Ur ett grönt perspektiv är människan däremot inte överordnad miljön, utan en integral del av den. Vi är i sista hand en del av ekosfären, en del av naturen precis som alla andra delar.

Vi lever i samband med och i relation till resten av naturen och oss själva, precis som den lever i samband med och i relation till oss och sig själv. Precis som konservatismen tillåter oss att instrumentellt använda naturen, tillåter det här perspektivet människan att samverka med naturen och påverka ekosystem. Precis som den konservativa grundsynen säger att vi måste göra det med ansvar, leder den gröna grundsynen till att vi måste vara en fungerande del av ekosystemet.

Detta är skärningspunkten mellan konservativt och grönt, mellan den antropocentriska förvaltarskapstanken och det ekocentriska gröna perspektivet.

Som jag visar, skiljer sig de båda ideologierna åt om man ser till de mera grundläggande filosofiska synsätten. Även i det mera praktiska skiljer de sig åt. Inte alltid, inte nödvändigtvis, men inte sällan.

Till exempel leder ett grönt perspektiv till att samhället, om det inte i grunden är organiserat som en integrerad del av ett harmoniskt ekosystem, måste göras om just ifrån grunden, medan ett konservativt synsätt medför att något sådant är omöjligt eftersom människan och hennes kultur och samhällen är skilda från naturen till en sådan grad att den typen av missförhållanden är praktiskt omöjliga; påståenden om ekologiskt icke-harmoniska samhällsformer närmar sig semantisk meningslöshet.

Var kan då grön liberalism placeras i det här systemet? Strax intill den konservativa synen i vissa fall, närmare mitten i andra, och ibland väldigt långt bort från bägge. Just Centerpartiets gröna liberalism beskrivs nog bättre som miljövärderande marknadsliberalism.

Huruvida en sådan kan sammanfalla med en plattform jag skisserat här, alltså »skärningspunkten« mellan förvaltarskapstanken och det ekologiska perspektivet, tror jag är en fråga om hur marknadsorienterad ens syn på värde är. Ekonomiska marknader definierar förvisso värden inte bara antropocentriskt (dvs. bara människor använder pengar) utan ännu snävare! Inte ens mänskliga värden mäts särskilt bra i ekonomiska termer, vare sig i omfattning eller vikt.

Det är om man får för sig att marknadsvärden är universella som man trillar av plattformen. Bara en mycket självkritisk marknadsliberalism tycks leda till någonting annat än ett mycket mera människocentrerat perspektiv än det för gröna och konservativa gemensamma synsätt jag har försökt att formulera här. För en marknadsliberal är det acceptabelt att mänskligheten som helhet låter ekonomiska system avgöra vad saker har för värde, och i förlängningen faktiskt vad naturen är! Detta är vad jag kallar miljörelativism.

Man skulle kunna säga att när det specifikt kommer till hur människan i stora drag ska förhålla sig till naturen i praktiken, så står marknadsliberaler i regel långt till höger om både gröna och konservativa. Jag förstår att detta kan vara mycket förvirrande för någon som betraktar sig som politiskt sett i »mitten«.

Höger–vänster-skalan är en gammal tumstock medan politiken ett hav. När Anders kallar grön miljöpolitik för konservativ behöver han påminnas om den metaforen. Hans infallsvinkel är givetvis förståelig, men slutsatserna inte särskilt träffande.

Det var på tiden att detta blev av. Kuniri har legat färdig och kurat på en dator i mitt vardagsrum i över ett halvår nu, utan att riktigt vilja bli av. Ambitionen att ge mitt politiska och etiska skrivande en egen plats har alltså funnits ganska länge. Förr, då jag skrev mina politiska inlägg på samma blogg som allt annat, var målet att försöka få alla olika typer av skrivande att smälta samman och influera varandra både stil- och innehållsmässigt. Till en viss grad fungerade det, men just de inlägg som i fortsättningen kommer att hamna här var mycket bångstyriga i detta avseende.

Som invigning och idéförklaring torde det räcka med att förklara de fyra orden i sidhuvudet: Kuniri, sägen, selvutfødelse och satyagraha. Jag kommer att presentera dem i den omvända ordningen, och avslutar med att kommentera symbolen där uppe lite grand.

Satyagraha

Begreppet är ganska svårförklarat, åtminstone om man vill tränga djupare i vad det innebär. Ordet är en sammansättning på sanskrit av orden satya, vilket betyder sanning, och agraha som betyder ungefär hålla fast vid. Satyagraha var vad Mohandas Gandhi kallade den konfliktlösningsmetod han utvecklade och praktiserade. Vad det egentligen innebär att praktisera satyagraha förklaras inte särskilt ingående av ordets bokstavliga innebörd, alltså att hålla fast vid sanningen. Dock räcker det ännu att förstå ordet i främst den betydelsen. Det bör sägas direkt att fasthållandet vid sanningen inte innebär att trilskas eller vara obönhörlig; »sanning« är inte någonting i absolut mening uppnåeligt, utan bör förstås som ett strävansmål. Det är en riktning man går i, inte en punkt man vägrar flytta sig från.

Men nu har jag valt att använda Mohandas eget ord, trots att innebörden här främst är denna ganska ytliga. För att närmare förklara varför är det lämpligt att gå vidare till nästa ord.

Selvutfødelse

Ordet har jag lånat av Arne Næss, och som en lämplig översättning till svenska betraktar jag självförverkligande.

I sin bok Gandhi lägger Arne försöksvis fram en grundnorm och sex hypoteser för den filosofiska gruppetik som Mohandas politiska etik bygger på. Grundnormen formulerar han såhär:

Försök att förverkliga ditt jag fullständigt.

Självförverkligande vill jag förstå som att man i livet söker efter sanning. Våra liv, i sin tur, kan förstås som bestående av två delar, personer och deras handlingar. Redan här ligger en grundläggande distinktion framför oss, nämligen att skilja på sak och person; Mohandas menade att det inte finns några antagonister, bara antagonismer. Meningsskiljaktigheter är alltså aldrig personliga, utan enbart sakliga. Sanningen är därutöver sådan att alla faktiskt strävar efter den på något sätt. Alla missförstår vi den, men på olika sätt.

De sex hypoteser Arne fortsätter sin presentation med får närmare förklara vad grundnormen innebär:

1. Självförverkligande förutsätter att du söker sanningen.
2. I sista hand är alla levande varelser ett.

Den andra punkten förklarar han helt lysande:

Hypotesen att alla levande väsen »i sista hand« är ett kan också formuleras så att alla levande varelser djupast sett utgör en enhet. Avgränsningen mellan en själv och andra kan inte vara huden. Vi har i det dagliga livet förvisso ett begrepp om att det egna jaget inte är det som befinner sig innanför en viss jacka och under en viss hatt, utan är mycket svårare att avgränsa. Om vi frågar vad det är vi söker i världen, i vårt liv, kommer vi oundvikligen att finna att vårt jag i stor utsträckning sammanfaller med andras, i kontakt med vänner, anhöriga – några vi identifierar oss med. Vi är inte bara egon.

Den tredje hypotesen utvecklar detta vidare:

3. Våld mot ditt jag omöjliggör fullständigt självförverkligande.

Utövar man våld emot en annan levande varelse, utövar man ytterst även våld emot sig själv. Ordet »våld« ska här förstås i en mycket vid mening, inte begränsad till enbart fysiskt och psykiskt våld. Ytterst tror jag det handlar om att i handling våldföra sig på sanningen, och då handlingar påverkar personer innebär ett »osant« handlande gentemot andra att man bryter mot grundnormen på det sätt som följer av de tre första hypoteserna:

4. Våld mot en levande varelse är våld mot dig själv.
5. Våld mot en levande varelse omöjliggör ett fullständigt självförverkligande.

Den sista hypotesen tycks följa av de tidigare fem på ett sätt som är svårt att reda ut:

6. Arten av de medel som används förutbestämmer arten av de mål som kan nås genom sådana medel.

Detta innebär att ändamålen helgar medlen om och endast om medlen är ändamålen. Med andra ord helgar ändamålen inte medlen, och det är moraliskt riktigare att genomföra ändamålen än att genomföra någonting annat för att uppnå dem.

Nu dök ordet »moraliskt« till slut upp. Vad ordet i betyder det här sammanhanget bör också sägas någonting om, eftersom bruket i viss mån skiljer sig från vad man stöter på inom traditionell västerländsk etik. Utgångspunkten får bli det väsentligaste i den gruppkonfliktlära som Arne redogör, vilken i skenet av det ovanstående formuleras såhär:

Sök sanningen och förverkliga icke-våld.

På det teoretiska planet är det sanningen som är rättesnöre. Problemet med sanningen är att den måste uppnås och förstås, vilket inte bör förstås som särskilt lätt att genomföra till fullo. Jag tror själv inte att någon någonsin klarat det, och kanske har ingen ens varit i närheten. Den sanning (eller Sanning) som Mohandas sökte kallade han Gud. För att förstå detta måste en distinktion göras som är ganska knivig. Själv har han beskrivit det såhär:

I would say with those who say God is Love, God is Love. But deep down in me I used to say that though God may be Love, God is Truth, above all. If it is possible for the human tongue to give the fullest description of God, I have come to the conclusion that, for myself, God is Truth.

But two years ago I went a step further and said that Truth is God. You will see the fine distinction between the two statements, viz., that God is Truth and Truth is God. And I came to the conclusion after a continuous and relentless search after Truth, which began nearly fifty years ago.

Till en början trodde han alltså att vad vi menar när vi säger »den högsta sanningen« i själva verket är Gud. Men han ändrade sig strax till det omvända förhållandet: När vi säger »Gud« så menar vi i själva verket den högsta sanningen! Även ateister söker »Gud« i den här meningen. Mohandas skilde därmed ateism ifrån gudlöshet, och teism ifrån att tro på en gud.

Att eftersträva sanning i alla sina handlingar är ett gemensamt mål för alla livs- och världsåskådningar, och ytterst för varje levande varelse. Så menar jag att den grundläggande normen bör förstås, och lägg noga märke till att de religiösa aspekterna av denna etik inte längre har någon relevans i fråga om dess giltighet, om det inte är så att tron på en absolut sanning skall betraktas som alltigenom religiös. Då är det dock inte sanningens karaktär som sätts i fråga, utan dess existens över huvud taget. Jag är övertygad om att nästintill varenda kotte skriver under på påståendet »en sanning existerar« inte är någonting unikt för religionerna. Det är istället en (kunskapsteoretisk) trosuppfattning som troligtvis alla religiösa och en överväldigande del av alla icke-religiösa har gemensam.

Det jag vill poängtera här, är att en traditionellt simpel kategorisering av handlingar såsom fel, tillåtna eller påbjudna inte är tillräcklig. Det är på ett teoretiskt och idealistiskt plan godtagbart att klassificera handlingar på det viset, men samtidigt förutsätter det att man faktiskt redan känner till den objektiva sanningen om allting. På det praktiska plan som levande varelser faktiskt rör sig är det istället strävan som har ett intrinsikalt moraliskt värde, och alltså är något rätt eller fel i sig. Det enda denna etik alltså säger är en plikt, är att i all handling sträva efter sanningen, och detta eftersom det är något gott i sig. Vissa skulle antagligen invända att det är orealistiskt att kräva något sådant av människor. Mitt svar är att de nog tolkat sanningssträvan i en alltför snäv bemärkelse; tanken är att detta faktiskt är någonting som alla levande varelser verkligen har som gemensamt högsta mål, redan nu.

Att bedöma handlingars moraliska status handlar därför i mycket högre grad om att placera dem på en steglös skala än om någon kategorisering. Den perfekta handlingen är ännu och kanske för alltid ogenomförd. Därför är det tydligare att tala i termer av moraliskt mera rätt eller fel.

Vad för mål alla levande varelser ytterst delar, måste inte tvunget vara den selvutfødelse jag talat om här, men det är med all säkerhet det bästa förslaget jag känner till. Varför är det då så viktigt att finna ett sådant gemensamt mål? Därför att det är detta mål man bör ta fasta på när man ska lösa konflikter! Konflikter är en typ av våld, som ordet används här. Vissa konflikter är harmlösa, andra mycket fysiskt våldsamma. De är ändå i grund och botten av samma slag, eftersom de förhindrar självförverkligandet.

Sägen

Det är här som sägen kommer in i bilden. Alla handlar vi utan att känna till sanningen om allting, och därför är vår kunskap om världen helt eller delvis falsk. Som organiserat samhälle delar vi sådan egentligen falsk kunskap med varandra; vi håller den tillsammans och åtminstone tills vidare för sann. Detta är mycket påtagligt inom politiken, där opinioner svänger och åsikter är delade. Alla kan inte ha rätt samtidigt om allting, för då hade inga politiska meningsskiljaktigheter kunnat existera. Med sägen avser jag den typen av trosuppfattningar vilka jag, du och många andra med oss håller för sanna tillsammans, samtidigt som vi inte ytterst kan härleda dem ur någonting absolut sant. Praktisk och faktiskt politik består till största delen, om inte faktiskt helt och hållet, av sådana övertygelser. Ideologi också, men i många fall till en något lägre grad.

Vad spelar då konflikter för roll i samhället? För att svara bör vi särskilja vad det innebär att ha delade åsikter och att ligga i konflikt med varandra efter samma linje som den jag dragit mellan handling och person. En konflikt mellan personer bryter i (mycket) högre grad emot grundnormen än en konflikt mellan åsikter. Därför är en oerhört viktig del av politiken att man söker personligt samförstånd. Det är till och med så att det är bättre att söka ömsesidig (personlig) respekt i relationen till sina absolut värsta meningsmotståndare, än i relationen till de man delar åsikt med. Detta går att göra kring gemensamma mål, och det yttersta gemensamma mål vi ännu funnit är strävan efter självförverkligande och sanning. Kring detta kan man enas som personer, och sedan tillsammans använda sin meningsskiljaktighet som en fördel istället för ett hinder. Ur en meningsskiljaktighet kan komma både våld och konstruktiv diskussion, och vi bör sträva efter det senare.

Kuniri

Strävan efter att på detta sätt finna gemenskap i vad man ännu inte vet, istället för att skapa personliga konflikter grundade i skillnaderna mellan vad man ännu vet, är vad jag menar med Kuniri. Ordet är esperanto, och sammansatt av delarna »kun«, vilket betyder med, och »iri« som är att gå. Det bör förstås både som en uppmaning och som en åsiktsförklaring. Gå med, inte mot! Det är bättra att tycka olika tillsammans, än i konflikt med varandra.

Stjärnan

Bloggen är alltså individualistisk på så vis att individen självförverkligande är av vikt, kollektivistisk eftersom alla i detta är beroende av varandra, humanistisk eftersom man bör skilja på sak och person och grunda sin samhällssyn i det alla människor har gemensamt, samt icke-humanistisk då människan inte är den enda levande varelsen i ekosfären.

Därmed är vi framme vid den mörkt gröna stjärnan, som faktiskt utgör en arbetshypotes. Den mörkgröna färgen representerar ett mera djupekologiskt perspektiv, och Arne Næss var en av förgrundsfigurerna inom den djupekologin. Den femuddiga stjärnan i sin tur står här för solidaritet grundad i att allt levande ytterst är ett. En grön femuddig stjärna symboliserar även inom esperanto-rörelsen internationell och »supranationell« solidatitet. Den arbetshypotes stjärnan symboliserar är att en sådan politisk åsiktsförklaring är den som ligger överlägset närmast vad som hittills blivit sagt.

Avslutning

Innan jag lämnar er åt andra tankar vill jag nämna ytterligare tre saker. För det första en kort kommentar om innebörden i ordet icke-våld. Detta är någonting helt skilt ifrån pacifism! Icke-våld bör inte förstås som enbart avsaknaden av våldsamt handlande, utan även som avsaknaden av i förlängningen våldsamt icke-handlande. Där pacifismen alltid väljer passivitet, föredrar jag oftast icke-våldsam handling. Den vanligt förekommande distinktionen mellan våldsam handling och icke-våldsam icke-handling är inte heltäckande, och detta leder till allvarliga missförstånd. Den moraliska gränsen mellan mera bra och mera dåligt löper inte mellan handling och icke-handling, utan mellan våldsamt och icke-våldsamt handlande (och icke-handlande).

Pacifismen förhåller sig passiv i våldsamma konflikter, och många tycks därför mena att våldsam handling är det enda alternativet. Så är det inte! Icke-våldsam handling är, liksom i förlängningen icke-våldsam icke-handling, att föredra framför både våldsam handling och i förlängningen icke-våldsam icke-handling. Att stå för icke-våld är därför någonting helt annat än att vara pacifist.

Det andra är ett språkligt påpekande. I min strävan att skilja på sak och person, har jag valt att inte skilja på person och befattning. De personer som i framtiden kommer att omnämnas i den här bloggen, kommer att inledningsvis i varje inlägg kallas vid både för- och efternamn, och därefter enbart vid förnamn, åtminstone så länge det inte finns någon risk för sammanblandning. Syftet är inte att bruka något nedsättande maktspråk, utan raka motsatsen; med störst äkta respekt bemöter vi vanligtvis de människor som står oss närmast, och dem tilltalar vi vanligtvis vid förnamn. Jag vill alltså även själv tilltalas så.

Så till sist, en brasklapp. Även den rör det mera språkliga. Att detta inlägg saknar självironi torde vara uppenbart, men så kommer det inte alltid att vara. Politisk dialog idag är mycket konfliktorienterad, i synnerhet i massmedia, vilket i skenet av det ovanstående är ett ganska allvarligt moraliskt fel. Det tonfall som politiska bloggar vanligtvis gör bruk av beror givetvis på just detta förhållande. Till slut är det här ändå en politisk blogg, inte en moralfilosofisk, och författaren människa, inte övermänniska. Precis som alla andra. Att skriva här är en del av min strävan efter självförverkligande, inte en berättelse om hur det ser ut när man väl är där. Återigen, sanningen är en riktning man går i, inte en punkt man vägrar flytta sig från.