Välkommen tillbaka hit efter årsskiftes-ståhejet!

Året börjar traditionsenligt med ett Folkpartistiskt utspel om hur farligt Ryssland är och att svensk militär måste återinta Gotland:

Det är en gammal svensk militär sanning att ett oförsvarat Gotland är lätt att inta, medan ett invaderat Gotland är omöjligt för Sverige att återta.

Så lät det den 14 januari i år. Hur lät det den 21 januari förra året? Såhär:

Det är en gammal militär sanning att ett förlorat Gotland blir närmast omöjligt att återta, medan ett oförsvarat Gotland blir mycket lätt att inta.

Man kan inte annat än beundra Jan Björklunds förmåga att variera sig.

Allianskollegorna ogillar uppenbarligen utspelet, bland annat eftersom det inte är ett förslag till dem utan offentligt ropande istället. Mitt tips är att de hör av sig till Jan redan efter nästa julledighet och frågar om de får vara med och skrämmas med ryssen den här gången.

Upprustningen är givetvis tänkt att kosta pengar:

Folkpartiet är redo att fatta beslut om ökade anslag till försvaret i nästa försvarsbeslut, som ska fattas under kommande mandatperiod. Nästa försvarsbeslut måste fokusera mer på hotbilden i Sveriges närområde, i synnerhet Östersjöområdet, enligt debattartikeln.

Och den egentliga formuleringen i debattartikeln ser ut såhär:

Vi inser att ökade försvarsambitioner kan komma att kräva ökade ekonomiska ramar. Vi är i så fall beredda att fatta sådana beslut under nästa mandatperiod.

Det där med ökade ekonomiska ramar är intressant. Jan har nämligen tidigare föreslagit en liknande åtgärd, som dessutom på ett mycket mera direkt sätt motverkar krig, än vad en massa män i gröna overaller som övar på att döda andra och varandra gör:

Om alla har samma valuta blir det svårare att starta krig, och den ekonomiska krisen har gett ytterligare argument till att vi bör ha en gemensam valuta.

Minns ni den?

För mig framstår det som mycket märkligt att Folkpartiet samtidigt driver både att euron ska införas i Sverige och att vi måste rusta upp militären för att bevara freden – med först och främst Ryssland. Rysslands valuta är ju rubeln!

Vi kan för skojs skull formalisera detta till ett logiskt bevis:

1.	Sverige bör skydda sig mot stora krigshot.	(FP)
2.	Det största svenska krigshotet är Ryssland.	(FP)
3.	Om (1) och (2), så bör Sverige skydda sig mot krig med Ryssland.	(FP)
4.	Sverige bör skydda sig mot krig med Ryssland.	(1, 2, 3)
5.	Om Sverige bör skydda sig mot krig med något land, så bör Sverige ha samma valuta som landet ifråga.	(FP)
6.	Sverige bör ha samma valuta som Ryssland.	(4, 5)

Lägg märke till att samtliga premisser märkta (FP)¹ är Folkpartiets. De måste antingen backa på någon punkt eller acceptera slutsatsen, för att inte säga emot sig själva.

Och Folkpartiet backar sällan. Det blir en intressant valrörelse!

1. Normalt sett så markerar man explicita premisser, alltså sådana som yppats högt, med bokstäverna EP. Dock är FP litet roligare. ↩

På vilket sätt inleder man bäst en grundkurs i felslut? Vad är förresten ett felslut?

Vi börjar väl med att förklara det. Ett felslut (eller fallasi) är ett logiskt resonemang som… inte är logiskt alls. Som såhär: Eftersom jag tittar ut genom fönstret, hette min mormor Gerd.

Men detta räcker inte på långa vägar som förklaring. Ett felslut är ett argument som på grund av att det inte är välformat inte ger stöd åt slutsatsen av argumentet.

I den här artikelserien kommer jag att använda orden argument och slutledning synonymt. För att lyckas förklara närmare vad ett felslut är, måste jag först förklara vad jag menar med argument.

Ordet argument har nämligen en särskild betydelse i de här sammanhangen. Ett enkelt påstående är inte något argument. Istället består ett argument av ett antal premisser, som tillsammans leder fram till en slutsats.

Det följande är ett argument (men också ett formellt bevis):

1. Alla trumpetare har starka magmuskler.
2. Örjan är trumpetare.
3. Örjan har starka magmuskler.

Precis som när man ställer upp mattetal drar vi ett streck ovan argumentets slutsats, för att visa vad vi kom fram till.

Man kan formalisera ett argument, så att man tydligt ser vad det har för form. Det ovanstående exemplet kan formaliseras så här:

A.	Trumpetare
B.	(Har) starka magmuskler
x.	Örjan (eller vem som helst, till exempel Euklides)

1. Alla A är B.
2. x är A.
3. x är B.

Nu ser man mycket tydligt att argumentet håller. Om alla som är A också är B, så måste helt enkelt x vara B i och med att x är A.

Och då kommer vi till felslut. Ett felslut kan se ut såhär:

1. Alla trumpetare har starka magmuskler.
2. Yvette är trombonist.
3. Yvette har starka magmuskler

Formaliserar vi det ovanstående, ser det ut såhär:

1. Alla A är B.
2. x är C.
3. x är B.

Här är ett mycket tydligt exempel på ett helt felaktigt argument. När vi först konstaterat att trumpetare har starka magmuskler, och därefter att Yvette är trombonist, så följer det inte att hon har något sexpack under tröjan. Men det följer inte heller att hon inte har det.

För visst, det kan vara så att slutsatsen är riktig, men argumentet ger inget som helst stöd för den saken. Det är ett felaktigt argument, alltså ett felslut.

Det viktigaste felslutet att minnas, medan du läser resten av artikelserien, är det följande:

1. Argumentet A ger inget stöd för slutsatsen C.
2. Slutsatsen C är falsk.

Bara för att ett argument är ett felslut, så är inte slutsatsen nödvändigtvis falsk. Om ett argument är felaktigt så innebär det bara att det inte ger något stöd för slutsatsen.

Här följer ett exempel på ett felslut som leder till en slutsats som är sann, för att göra det extra tydligt vad jag menar:

1. Några partiledare är kvinnor.
2. Ingen som heter Bertil är kvinna.
3. Mona Sahlin är partiledare, och heter inte Bertil.
4. Mona Sahlin är kvinna.

Vem som än har resonerat såhär, har resonerat FEL. Slutsatsen är, som du ser, helt riktig, men argumentet ger inget som helst stöd för den. För att tydligt avslöja felslutet ska vi konstruera ett motexempel.

Ett motexempel är ett argument som använder exakt samma logiska form, men kommer fram till en felaktig slutsats. Den logiska formen ser ut såhär:

1. Några A är B.
2. Inga C är B.
3. x är A men är inte C.
4. x är B.

Motexemplet konstruerar vi genom att »fylla i« våra egna saker där det står A, B, C och x. Vi måste vara noga med att allting vi fyller i är sant.

1. Några människor finansierar Stockholm Pride.
2. Ingen soffgrupp finansierar Stockholm Pride.
3. Göran Hägglund är människa, men är inte någon soffgrupp.
4. Göran Hägglund finansierar Stockholm Pride.

Som ni tydligt ser, så är alla premisser riktiga, men slutsatsen ändå falsk. Motexemplet bevisar därmed att argumentformen är ogiltig, och att det handlar om ett felslut. Mona Sahlin är dock fortfarande kvinna, men inte över huvud taget på grund av de skäl jag angav tidigare.

De allra flesta exempel på felaktiga slutledningar man stöter på är inte lika tydligt felaktiga som det här. Ofta handlar det om önsketänkande – man känner väldigt starkt för slutsatsen och önskar att den vore sann, detta så till den grad att man inte längre tänker ordentligt.

Inte sällan är felsluten dessutom formulerade i väldigt övertygande och vackra ordalag. Håller man då redan med om slutsatsen, är det lätt hänt att man blir övertygad på felaktiga grunder.

Om man istället inte håller med om slutsatsen, så blir man arg och tror inte på den trots att någon sagt den är sann.

Svårast är för det mesta att ordentligt granska sådana argument som tycks ge stöd åt vad man själv redan tycker. Men det är genom att syna själva argumenten som man visar att någon har fel. Eller rätt, för den delen.

Att först ställa upp skrivna eller talade argument och sedan formalisera dem, är ett utmärkt sätt att granska om de verkligen håller. Det är vad jag tänker göra i den här serien med inlägg.

Dig som läser engelska obehindrat vill jag dessutom tipsa om en smått fenomenal källa till information om felslut.

Inom argumentationsanalysen analyserar och bedömer man främst två egenskaper hos ett argument: rationell styrka och retorisk kraft.

Den rationella styrkan hos ett argument för en slutsats, är detsamma som hur väl argumentet ger stöd åt slutsatsen i rent logiskt. Den retoriska kraften i sin tur är hur övertygande framfört argumentet är.

Retorisk kraft har alltså ingenting med sanningshalt att göra, till skillnad från rationell styrka som bara har med sanningshalt att göra. Besvärande ofta använder människor till och med logiskt totalt felaktiga argument för att ge ökat stöd åt sina åsikter.

Inom politiken har retorisk styrka alltså mycket stor betydelse, ofta större än verklighetsförankringen. Många politiker vill framför allt övertyga så många som möjligt om att de har rätt. Görs detta utan att de för fram sunda argument, då menar jag att det är någonting dåligt. Till vardags kallar jag sådan argumentation för populism.

I den här lilla artikelserien om argumentationsanalys kommer jag inte att ägna konsen att skapa god retorik någon särskild uppmärksamhet. Istället tänker jag när retoriska argument kommer på tal att behandla den rationella sidan av dem. Enbart.

Det sätt att analysera jag kommer att använda ligger mycket nära den klassiska logiken, och förekommer ymnigt inom den analytisk-filosofiska traditionen. Men tro inte därför att det bara kommer att handla om esoteriskt eller flummigt filosoferande. Detta är raka motsatsen!

Tro inte heller att jag använder ordet logik i dess vardagliga bemärkelse. Ibland hör man någon säga, eller råkar kanske säga själv, att »det där är ju inte logiskt« om någonting man inte förstår, eller att en person eller företeelse »följer en alldeles egen logik«.

Men inte i något av dessa två fall har ordet logik använts riktigt som det ska. Det finns visserligen inget fel i att använda ordet i andra betydelser än den egentliga, men när man talar om logik i den bemärkelse jag gör här, så finns det bara en logik – den som handlar om vad man kan tänka sig fram till är sant.

Det där är mycket viktigt! Logiken kan inte säga om du ser en ost på bordet eller inte. Däremot är det med hjälp av logiken du kan dra slutsatser av att osten står där, om den nu gör det. Med logikens hjälp kan man deduktivt bevisa saker. Ett sådant bevis kan se ut så här:

1. Alla katter är grå.
2. Gösta Ekman är en katt.
3. Gösta Ekman är grå.

Att detta är ett bevis betyder inte att slutsatsen ovillkorligen är sann. Däremot betyder det att slutsatsen är sann om premisserna är det. I det här fallet är premisserna falska, men det är fortfarande ett bevis.

Här är ett bättre bevis, ett som jag tycker har sanna premisser:

1. Alla fiskar är djur.
2. Gäddan är en fisk.
3. Gäddan är ett djur.

Voíla, ett logiskt bevis för att gäddan är ett djur. Nu räcker det att vi kontrollerar de båda premissernas sanningshalt, för att veta om gädda är ett djur eller inte. Är de båda sanna, vet vi att det är så.

Jag kommer att använda både fiktiva och verkliga exempel som underlag i artikelserien. Däremot följer jag ingen särskild systematik eller ordning, utan väljer ganska godtyckligt ämne för varje inlägg. Tro inte heller att det nödvändigtvis behöver handla om sådana här självklara exempel, för jag lovar att plocka fram verkliga och långt mera komplexa fall av argumentationer – och misslyckade försök till sådana.

Någonting jag vill vara tydlig med är att huvudsyftet med serien är politiskt – eller kanske metapolitiskt. Politiker och politiska debattörer ska avkrävas konsistens i sina resonemang. Kännedom om empiriska fakta förändras, men ren logik är konstant.

Konstruktiv och saklig diskussion välkomnas, inte minst eftersom det är främjandet av en sådan som är mitt huvudmål. Förhoppningsvis kommer ni att finna, precis som jag redan funnit, att den här typen av analys förvånansvärt ofta sätter fingret på saker man redan satt och tänkte, men inte kunde finna några ord för. Det är sådan logiken är.