Gamla gubben DN, som någon jag tyvärr glömt kallade tidningen, slår an en högstadieelevens eftertänksamma ton i sin ledare »Att lära av Fukushima«. Texten är fullständigt misslyckad, från argumentkonstruktion och tänkeri till emellanåt till och med det rent litterära. Ledaren är helt enkelt dålig.

Gubben DN låter dessutom bli att skriva ut nästan alla bärande och mellanliggande slutsatser, där sådana verkar finnas. Därför är det meningsfullt att rota i vad som står i texten. När budskap levereras genom dunkla antydningar så tror sannolikt inte ens skribenten själv att åsikterna håller samman, och väljer att låtsas i stället för att argumentera.

Och så här lågt hängande frukt kan jag bara inte lämna oplockad. Inledningen är svårslagen:

Kärnkraften finns. Den kommer att finnas under många generationer, kanske för all framtid. Det är utmaningen för politiken och vetenskapen.

Tänkvärda ord, särskilt de första två meningarna. Inte sant? Tänk bara, om femtio biljoner millennium finns det kanske fortfarande kärnkraft! Kanske finns kärnkraften kvar även när ytterligare en miljard sådana tidsrymder förflutit. Visst är väl detta ändå en stor utmaning för dagens politiker och vetenskapsmän… på något vis?

Hå hå ja ja. Nu kikar vi på vad gubben faktiskt säger i stället. Först måste vi lista ut vad som menas med ordet »kärnkraft« i texten.

Här är några rimliga möjligheter bland många:

• radioaktiv strålning,
• pågående kärnreaktioner,
• två av de fundamentala naturkrafterna (den starka respektive svaga kärnkraften),
• avfallet från kärnkraftverk,
• kärnkraftverk över huvud taget,
• endast de kärnkraftverk som är i bruk, eller
• någon kombination av flera uppräknade möjligheter.

Resonerandet blir egentligen bara relevant om DN syftar på kärnkraftverk i bruk eller kärnavfall, och när man läser resten av ledaren så verkar det senare osannolikt. Alltså gissar jag att DN pratar om kärnkraftverk som används.

Budskapen är alltså de följande:

Omedelbart kan vi konstatera att det första påståendet är sant, om än inte särskilt insiktsfullt. Därutöver är det tredje påståendet också sant, eftersom det är en tautologi som inte säger något alls. Kvar blir det andra påståendet, vars innehåll beror på hur lång tid »många generationer« är. Ska vi gissa på femtio år? Hundra? Tusen?

»Många generationer« är åtminstone två, så åtminstone femtio år in i framtiden sträcker sig tidningens spådomar. Relevansen i påståendet är förstås inte så stor om det handlar om så korta tidsperioder som livslängden hos enstaka kraftverk. Å andra sidan får vi ju allt större skäl att anta att de förväxlat »media« med »medium« om det skulle handla om litet längre framtidsskådande.

Det är förstås en brist i spåkonsten om vad man säger blir alltför lätt att motbevisa, så tanken är kanske bara att ge ett skimmer av insikt. Vi går vidare.

Vad skulle hända om kärnkraften plötsligt försvann? Det raka svaret är att världsekonomin i stort skulle, liksom infrastruktur, vattenrening, livsme­delsförsörjning etcetera, bryta samman på några dagar i ett stort antal länder.

Så beroende är mänskligheten av denna energikälla.

För att vara ett rakt svar är detta ganska krokigt. Vill vi veta vad de menar så måste flera frågor undersökas. Vi skulle kunna ägna mycket tid åt att försöka reda ut hur många länder »ett stort antal« är, hur det går till när världsekonomin bryter samman i flera men inte alla länder (och alltså blir kvar i ett antal), vilka mekanismer som skulle leda till detta, om det har någon betydelse i praktiken – det är ju inte nödvändigt att vi får det sämre bara för att ekonomin bryter samman, utan det beror på hur det sker – och förstås en del annat.

Men det är onödigt, eftersom DN:s poäng faktiskt är ovidkommande. Stycket handlar ju om vad som skulle hända om alla aktiva kärnkraftverk försvann plötsligt – helt poff!

En annan ungefär lika relevant fråga är vad som skulle hända om alla banker, hav, planeter eller hypoteser i ett slag försvann i ett moln av dallrande rök. Det har liksom inte särskilt mycket med saken att göra.

Alltså:

Vad menar de då med ordet »mänskligheten«? Handlar det om att varje människa drabbas av konsekvenserna, eller bara ett flertal? Handlar det om arten homo sapiens framtida överlevnad? Är det den mänskliga kulturen som helhet de tänker på, eller bara vissa kulturer? På vilket sätt drabbas den?

Ingen tolkning verkar helt rimlig, förutom denna: Med »mänskligheten« syftar de egentligen på exakt det sätt på vilket vissa människor lever i dag. Sanningshalten i påståendet blir därmed lätt att inse. Om elförsörjningen plötsligt blev betydligt mycket sämre klockan halv sju i morgon bitti, så skulle jag få ändra mina planer för morgondagen, liksom du och många, många andra. Även planerna för de närmaste veckorna och kanske månaderna skulle sannolikt behöva tänkas om. Men när alla sedan anpassat sig, så krävs förstås inga fler förändringar.

Ett uppenbart exempel på plötsligt påkallad livsstilsförändring!

Vad i stället en kontrollerad avveckling skulle innebära, kanske samtidig med utbyggnad av andra elkällor eller kanske samtidig med förändringar i livsstil som ändå är nödvändiga, det vill vår spågubbe inte berätta för oss. Han tar heller inte ställning till ifall konsekvenserna av en sådan avveckling skulle exemplifiera något slags beroende eller inte.

Men eftersom det är kontrollerad avveckling som är det relevanta alternativet, så verkar det inte bättre än att DN pratar om något helt annat än ämnet.

Dessutom planeras eller byggs nu mer än 400 nya reaktorer. De som står bakom planeringen är inga ignoranter. De har noga prövat ekonomi och säkerhet. De beställer eller tillverkar anläggningar med en säkerhet och en effektivitet som klart överträffar dagens reaktorer. Några av dem kommer sannolikt att stanna på ritbordet, som en följd av olyckan i Fukushima. Men de flesta kommer att byggas.

Ribban är fortsatt mycket låg. Borde vi inte kräva litet mera av kärnkraftverkskonstruktörer än att de saknar ignorant läggning? Att säkerheten och ekonomin noggrant prövats av människor som åtminstone inte är ignoranter, är det en av DN:s lärdomar av Fukushima? Hur kom de fram till det?

Dessutom är vad som sägs i stycket ovan fullt förenligt med att framtida kärnkraftverk kommer sakna tillräcklig lönsamhet, tillräcklig säkerhet och tillräcklig effektivitet. DN säger helt enkelt inte emot.

Så är det kanske också, men inte är det särskilt mycket värt som argument. Dessutom vet vi ju inte om projektet kommer lyckas.

Vi kommer i överskådlig tid att leva med kärnkraft.

Detta är också ett osannolikt fegt påstående. Givetvis är det sant! Sedan ledaren publicerades fem minuter över midnatt i dag har vi levt med kärnkraft. En högst överskådlig tid!

Fast de menar kanske inte så. En annan tolkning är denna:

En tautologi. Så menar de kanske inte heller? Jag tror det följande är rimligast:

Frågan är bara hur goda DN:s mediala förmågor egentligen är.

Det är från denna plattform vi måste agera, oavsett om vi uppfattar kärnkraften som positiv eller negativ för männi­skan. Strålningen finns, och har alltid funnits. Det vi kan kalla kärnreaktion finns, och har alltid funnits. När männi­skan nu har tagit till sig elementär kunskap om hur man hanterar kärnkraften kan den kunskapen inte raderas ut. Man kan inte låtsas att den inte existerar, inte heller förhindra att den används.

Mot bakgrund av dessa sju djärva påståenden för DN alltså fram sin argumentation. De börjar med ett rejält spadtag, som kan skrivas ut så här:

Det där sista är äntligen litet roligare. DN konstaterar att eftersom kunskap om kärnreaktioner inte blir oanvändbar med tiden, så kan vi aldrig förhindra att kunskapen används i kärnkraftverk. Håller argumentet? Vi formaliserar det.

1. Människan har kunskap om A.
2. Människan kommer alltid kunna använda kunskap om A till att göra B.
3. Om (1) och (2), så kan vi inte förhindra att kunskap om A används till att göra B.
4. Vi kan inte förhindra att kunskap om A används till att göra B.

För att få kläm på vad DN egentligen säger, så fyller vi nu ut formen något annat.

1. Människan har kunskap om anatomi.
2. Människan kommer alltid kunna använda kunskap om anatomi till meningslöst dödande.
3. Om (1) och (2), så kan vi inte förhindra att kunskap om anatomi används till meningslöst dödande.
4. Vi kan inte förhindra att kunskap om anatomi används till meningslöst dödande.

Nu är frågan hur kategoriskt vi kan göra påståendet utan att det blir dumt. Är det sant att vi inte kan förhindra alla mord eller kärnkraftverksbyggen? Nej, ett sådant påstående är helt klart falskt.

Är det sant att vi inte kan förhindra hälften av alla potentiella mord eller kärnkraftverk? Kanske inte. Påståendet är inte nödvändigtvis falskt, men inte heller särskilt sannolikt.

Så är det då sant att vi inte kan förhindra åtminstone ett mord eller kärnkraftverk? Nu börjar det likna något! Det här påståendet är faktiskt rätt sannolikt, och helt klart en bra grund för vidare resonemang.

Och visst, vi kan kanske inte förhindra alla kärnkraftverk eller mord, men är det inte ändå värt ett försök? Jo. Bara om vi inte kan förhindra något enda är alla försök meningslösa. Argumentet skjuter alltså alldeles bredvid målet. Det går kanske inte alltid att förhindra att kunskapen används, men därmed är det inte sagt att vi är tvungna att låta bli att försöka.

Sedan gör gubben DN ännu en miss. Han använder nämligen påståendet ovan som om det vore omöjligt för oss i Sverige att förhindra alla kraftverk i landet, inte bara några enstaka här och där i utlandet. Sådan slutledning är riktigt knepig att förstå sig på.

Följaktligen tvingas vi välja det som ger oss bäst möjligheter att hantera kärnkraften, dess risker och förtjänster. Det svenska exemplet kan dessvärre ge information om hur man inte ska göra. Genom beslutet på 1980-talet att avveckla kärnkraften stoppade riksdagen i praktiken all rekrytering till kvalificerad utbildning, ströp tillförseln av pengar till forskning och forskarutbildning och bidrog därmed också till de svagheter i kunskap och säkerhetskultur som på senare år visat sig i de svenska anläggningarna.

Förutom påståendet i det ovanstående att säkerheten på svenska kärnkraftverk är undermålig, vilket är anmärkningsvärt med tanke på hur rädda att kunna motbevisas de hittills varit med sina utsagor, så lyckas de nu alltså tänka så här illa:

Och därför måste politiker och vetenskapsmän förbereda sig på en evinnerligt lång framtid med kärnkraft. Kanske för alltid.

Man kan inte samtidigt utveckla och avveckla kärnkraften. Det är en orimlighet att driva så extremt högteknologisk verksamhet när många av de mest kompetenta medarbetarna försvinner till andra länder. Det är en svensk erfarenhet, värd att ta vara på.

Beroende på vad de menar, så har de antingen fel eller rätt med påståendet att samtidig avveckling och utveckling är omöjlig. Man kan till exempel utveckla säkerheten på vissa kraftverk samtidigt som man avvecklar andra. Det är till och med att föredra. Men vi ska förstås inte glömma att DN tror att »avveckling« är samma sak som att kärnkraftverken försvinner med ett poff.

Skulle det mot förmodan vara så att säkerheten sjunker på ett kraftverk därför att man avvecklar ett annat, så är detta knappast meriterande för produktionsformen. Nedläggning av ett verk ska inte orsaka härdsmältor på ett annat.

Faran finns att andra länder gör samma misstag. Tyskland befinner sig definitivt i riskzonen. Med den politiska osäkerhet som råder i dag kommer sannolikt kärnteknikprogrammen på högskolorna där att ha lika få sökande som Sverige hade på 80-talet.

När de här kompetenta medarbetarna försvinner till andra länder, vad gör de då där? Inte sysslar de väl med kärnkraft? I så fall tycks ju DN mena att alla länder som har kärnkraft måste behålla dem på plats, så att de inte genast springer i väg och gör kärnkraften säkrare någon annanstans i stället.

Det är alltså i Sverige och Tyskland den ska vara säker! Inte i Kina, Iran eller Ukraina, där man får anta att ett haveri eller två inte har så stor betydelse.

Utöver behovet av energi finns två faktorer som i dag påverkar behovet av nya reaktorer. Den ena är det faktum att man inom överskådlig framtid kommer att kunna utnyttja redan använt kärnbränsle. Här finns en enorm potential, eftersom mer än hälften av energiinnehållet finns kvar. Dessutom minskar mängden avfall som måste slutförvaras radikalt.

Om det där energibehovets karaktär och vikt finns massor att säga, men nu handlar mitt inlägg om en dålig ledare, och inte något annat, så vi lägger det åt sidan.

Att mängden kärnbränsle som behöver slutförvaras minskar, om det använda bränslet återanvänds, det stämmer endast under särskilda omständigheter. Det här är till exempel ett bra argument för att bygga en viss typ av reaktor i stället för en annan, när premissen är att man måste bygga exakt en.

Jämför vi däremot en framtid med den bättre typen av reaktorer, med en framtid utan reaktorer, så har de helt klart fel. Mängden bränsle blir då istället högre med den här reaktortypen. Det är alltså inte något argument för att vi ska ha nya reaktorer i framtiden, i stället för inga. Hur tänkte de egentligen där?

Den andra är klimatfrågan. Det är ett faktum att fortsatt användning av kärnkraft är en av de allra viktigaste förutsättningarna för att utsläppen av klimatpåverkande gaser åtminstone inte ska öka.

Kärnkraft är alltså ett nödvändigt villkor för att utsläppen inte ska öka. Om detta är sant, så är också det följande ett sant påstående om verkligheten i alla tider, enligt enkla logiska regler:

Så är det kanske inte. Faktum är att påståendet är skräp, och motbevisas av en herrans massa förflutna årmiljoner, då utsläppen inte ökade trots att inga kärnkraftverk var i drift.

Fast kanske tolkar jag DN litet för kategoriskt nu. Formuleringen ger ändå gott om utrymme åt tolkningen att det är möjligt med icke ökande utsläpp även om kärnkraften med eller utan ett poff avvecklas. Det är bara väldigt viktigt, av någon anledning, att den inte avvecklas, förklarar DN. (Kan det vara för att det ändå inte går att förhindra, som ingen får förhindra det?)

Sedan tar ledaren faktiskt en ny vändning och slutar sväva på ämnet. Men tyvärr handlar det bara om en sammanfattning av de svaga, falska eller helt omotiverade slutsatser som redan luftats. Förutom detta då:

Olyckan i Japan är mycket allvarlig, men ännu så länge ingen katastrof mätt i liv eller hot mot liv. Det finns emellertid dessvärre ett i både globalt och svenskt perspektiv kvarvarande hot, nämligen de kärnkraftverk i gamla Sovjetunionen som trots brister i säkerheten fortfarande är i drift. Att medverka till att de stängs eller ersätts borde vara den allra viktigaste uppgiften, inte minst inom EU, för att minska riskerna för en ny kärnkrafts­olycka.

Det första är förvirrat. Det var en katastrof som orsakade kärnkraftsolyckan. Samma katastrof orsakade att många städer sköljdes bort, och en mängd andra fruktansvärda saker. Vad som är avgörande är hur vi förbereder oss för sådana – eller annorlunda – katastrofer. I det här fallet var förberedelserna inte tillräckliga.

För vissa katastrofer kan man komma fram till att tillräckliga förberedelser är alltför omfattande för att vara värda besväret. När det gäller kärnkraft är den nivån långt ifrån uppnådd, vilket även i det här fallet är relativt tydligt redan nu. Däremot är det givetvis bara bra att konsekvenserna av katastrofen inte förvärrats mera av Fukushima-haveriet än vad som redan skett.

Vi går vidare. Hur det kommer sig att DN tycker gamla kraftverk i före detta Sovjet-länder är ett större hot mot Sveriges befolkning än Fukushima är mot den japanska har jag mycket svårt att förstå. Har de kanske missat något?

Nåväl. Nu har vi läst vad DN tycker, och kan sammanfatta.

När de medialt mycket begåvade ledarskribenterna blickar in i framtiden, så ser de en kärnkraftsutbyggnad som inte går att stoppa, helt enkelt därför att vetenskapen har beskrivit hur kärnreaktioner fungerar. Eftersom den inte kan stoppas, så måste vi låta den växa obehindrat.

Betryggande nog är de kärnkraftverk som planeras och byggs i dag tänkta att vara mer säkra än de kraftverk som redan är i bruk, i stället för mindre säkra.

DN kommer även med lugnande besked angående konstruktörernas kompetens: De är inte patologiskt ignoranta. Dessutom är de noggranna när de väger kraftverkens säkerhet mot sina egna ekonomiska intressen.

Oroväckande är förstås pratet om att fel politik i Sverige redan lett till att kompetenta personer flyttar utomlands, och att Tyskland kommer göra likadant, så att kompetensen till exempel hamnar i gamla Sovjet-stater, där säkerhete är mycket sämre och den verkligen behövs.

Så kan vi ju inte ha det, för postsovjetisk kärnkraft är ett katastrofalt hot! Detta till skillnad från kärnkraften i Japan, som alldeles just i dag inte utgör något större hot mot DN:s ledarredaktion.

God morgon! Apropå avslutningen på mitt förra inlägg vill jag berätta om ett par retoriska fulknep (eller ibland klavertramp) som tyvärr brukar irritera mig som om jag vore ett eksem.

Det första är när flertydigheten i ordet jämföra används för att klandra någon. Det andra är anknutet till samma missförhållande, men handlar om analogiska argument.

Jämförelser

Ordet jämföra kan betyda två skilda saker. I sin ena betydelse är det att förlikna något vid något annat. En naiv språkbruksdefinition kan se ut så här:

Ordet har även en annan, komparativ betydelse:

Det förra anses ofta klandervärt. Skulle jag till exempel ställa frågan högt hur vår sjukförsäkringsreform egentligen skiljer sig från vissa »tokerier« som pågick nere på kontinenten vid det förra seklets mitt, utan att säga något mer, så har jag antagligen förliknat vår regering med den i 1930-talets Tyskland.

Börjar jag däremot peka ut likheter och skillnader, så är det en komparativ jämförelse jag pysslar med. Men när någon försöker sig på sådana här komparativa jämförelser så blir de ofta anklagade för att göra just en förliknande jämförelse. (Ibland är det också frågan om illa maskerade pajkastningsförsök, eller analogisk argumentation, som jag kommer till strax.)

Den som anklagar gör sig i den situationen skyldig till ett litet felslut som kallas ekvivokation, och har därför ingen poäng.

I regel låter den anklagande samtidigt bli att besvara några av de påståenden som riktats mot dem, så att det där utöver även är frågan om felslutet Tu Quoque – ungefär »än du då!« – politikens vanligaste felslut.

Liknelser, analogier, bildspråk och metaforer

En av dessa är litet särskild, nämligen analogin, så vi tar de andra först. Först en tämligen enkel liknelse: »Regnet stod som spön i backen«. Detta är också ett slags bildspråk. Liknelser kan till skillnad från bildspråk springa iväg och bli hela berättelser i form av allegorier, som berättelsen om Babels torn, eller parabler i stil med »man häller inte nytt vin i gamla läglar«.

Metaforer är annorlunda och saknar »som«. Det handlar om att sätta fel beskrivning på något, som till exempel i »nu måste Zlatan leverera« (Zlatan i exemplet är troligtvis inte en entreprenör, men »leverera« är företagsprat), »en pigg färg« (»pigg« är ett humör, något som färger sällan är på) eller »en omänsklig reform« (»omänskligt« är ett sätt varelser beter sig på, medan reformer i regel till och med saknar kropp att bete sig med).

Vårt vardagsspråk är fyllt av små metaforer. Till exempel saknar både språk och metaforer utsträckning i rummet, och kan därför vare sig vara »små« eller »fyllda« av något.

Det finns andra sätt att göra bildspråk. När vi säger nu ska du få spö så menar vi inte att vi ska ge någon stackars person ett gratis fiskespö, och inte heller att vi ska smälla till personen med ett sådant, utan att hon eller han ska få stryk med godtycklig metod. Uttrycket »få spö« har kommit att användas i överförd bemärkelse, och är bildspråk.

Analogier, till sist, är ännu klurigare. Ordet är nämligen oerhört flertydigt. Den kanske viktigaste innebörden i politiska och nästanpolitiska samtal är dock analogin som argumentationsmetod. Detta är vanligt och mycket användbart i etisk diskussion.

Om en situation A och en annan situation B är analoga med varandra i alla relevanta avseenden, och ett visst moraliskt påstående P är riktigt i situation A, så är ett med P analogt moraliskt påstående Q riktigt i situation B.

(En mer träffande beskrivning är möjlig men tidskrävande, så jag avstår.)

Med andra ord…

Om du är på väg att häva ur dig en upprörd harang om att någon har mage att jämföra X med Y, tänk efter litet först.

• Är det en förliknande jämförelse? Angrip i så fall påståendet att X och Y är likadana, istället för personen som påstod det.
• Är det en komparativ jämförelse? Peka i så fall ut varför likheter och skillnader är några andra än dem som påståtts, istället för att låtsas att det var en förliknelse.
• Är det till sist ett argument via analogi, så se till att visa hur situationerna X och Y inte alls är likadana i alla relevanta avseenden. Det är nästan alltid där felet sitter.

Om du istället angriper det moraliskt riktiga i att göra själva jämförelsen, så är ditt svar vare sig något bra eller något försvar. Sitter någon annan och läser eller lyssnar vid sidan av, så tänker de då i bästa fall att ni har lika fel bägge två. Eller så tappar de intresset och börjar tänka på ekvivokationer, som jag, för de är roliga.

God morgon! Har du tänkt på att innebörden i de borgerligas ständiga devis att »det ska löna sig att arbeta«, sådan som de förklarade den från början, var att den som har ett jobb ska få mera pengar än den som saknar ett?

Skälet de anförde var att det fanns människor som fick så hög a-kassa att de tackade nej till jobb, eftersom det inte skulle ha lönat sig – lönen var lägre än a-kassan.

Rimligtvis är detta vad de pysslat med att ändra på i fyra år nu.

Så varför fortsätter de gnälla på samma visa?

Åtminstone två ledtrådar står att finna.

1. Deras lilla valspråk betyder som sagt detta: Det ska löna sig att arbeta relativt att inte göra det. Det där »löna sig« beskriver alltså bara skillnaden mellan inkomst när man arbetar och när man inte gör det. Och både nio och en miljon kronor är som bekant mera än tre, till exempel.
2. Alla förslag om sänkta löner hit och dit som kommer nu, de ger oss också ett hum. Lagstadgat lägre lön för invandrade och ungdomar till exempel. Att alla utan arbete med ens ska söka alla jobb som finns i hela Sverige, och att de ska vara ekonomiskt nog desperata för att acceptera lägre löner, det bidrar förstås till att det inte blir lika höga löner.

Men, med sådana åtgärder lönar det sig ju mindre att arbeta än tidigare! Vad är det som händer?

Motsägelsen är dock bara skenbar. Att det »ska löna sig att arbeta«, det betyder ju bara att de som saknar arbete ska ha en mindre inkomst än de har som inte saknar arbete.

Att alla får lägre inkomst och att det »lönar sig att arbeta« (jämfört med att låta bli) är alltså fullt förenligt! Sådant är nämligen språket de använder. Det är därför de fortfarande tjatar om att det ska löna sig att arbeta.

Och om man sänker sådant som a-kassa och sjukpenning i takt med lönerna, då »lönar det sig« faktiskt fortfarande att arbeta.

Frågan är bara om den »lön« de pratar om egentligen är vad vi faktiskt vill ha. Svaret på den frågan är nej. I själva verket är det retoriska språkspel som kallas »arbetslinjen« farlig för oss – särskilt på lång sikt.

Det här inlägget är skrivet på förhand för automatisk publicering. I morgon är jag tillbaka. :-)

Folkpartiledaren Jan Björklund inledde sitt tal på landsmötet den 20 november med att sända ett budskap till en elvaårig flicka i Afghanistan, om att svensk trupp ska få bli kvar så att landet inte återgår till sitt medeltida skick. Vi får hoppas att det nådde fram, om det inte förstås bara rörde sig om ett retoriskt grepp ämnat åt närvarande partisaner och pressare.

Angreppet var förstås riktat mot Vänsterpartiet. TT via SvD:

Han attackerade sedan Vänsterpartiet för att vilja dra tillbaka de svenska soldaterna. Björklund angrep också den "intellektuella kulturvänstern" för att ha USA som hatobjekt och menade att demokrati inte hade existerat i världen efter 1945 utan USA. Miljöpartiet kritiserades för förtäckt protektionism genom att kräva att livsmedel ska framställas närodlat och småskaligt.

Och såhär ser avsnittet ur det skrivna talet ut:

Tre gånger har USA räddat demokratins fortlevnad i Europa; första världskriget, andra världskriget och under det kalla kriget. Hitler-Tyskland hade sannolikt förlorat andra världskriget även utan den amerikanska insatsen, men det hade då skett till priset av en total sovjet-kommunistisk dominans i Europa efter kriget.

USA är en ung nation, men det är världens äldsta existerande demokrati. Utan USA hade demokratin som samhällssystem inte existerat i världen efter 1945.

Den så kallade intellektuella kulturvänstern, enligt min mening mer vänster än vad den är intellektuell eller kulturell, har USA som sitt hatobjekt. Den yttrandefrihet som de utnyttjar när de skäller på västvärldens värderingar, existerar inte i de samhällssystem de själva har omfamnat.

(Ser ni förresten hur han smyger in att inga vänsterväljare har någon kultur eller intelligens?)

Givetvis kan jag inte svara åt någon till vänster, så istället undrar jag så här: Vad är det egentligen för slags argument han för fram? En rimlig rekonstruktion kan se ut ungefär som följer.

Kärnan i argumentationen är alldeles uppenbart tacksamhetsskuld. Den intellektuella kulturvänstern borde egentligen vara så tacksamma över att de i dag har möjligheten att uttala kritik emot Förenta staternas nuvarande politik, att de är moraliskt förpliktade att vara okritiska till densamma. Är detta ett sunt argument?

Eftersom andra världskriget faktiskt är relevant i sammanhanget, ponera det följande: Tack vare Adolf Hitlers politik på områdena tysk infrastruktur och ekonomi, fick många tyskar (inledningsvis) ett bättre liv. Dessa stod vid krigsutbrottet därför i tacksamhetsskuld till Adolf, och var moraliskt förpliktade att inta en okritisk inställning till hans senare politik.

Mina damer och herrar, en applåd för Folkpartiledaren är på sin plats! Det första avsnittet av talet är symtomatiskt för hela hans uppenbarelse som politisk debattör – om retoriken är övertygande, så är substans irrelevant.

Skulle man kunna tro. Men detsamma gäller många andra, så Jan är inte unik. Det som däremot gör honom litet speciell som politiker, det är att han tagit det hela ett steg längre: Om retoriken är övertygande, så genomför han den istället för någon politik.

Det är inte minst så populismen fungerar, även om Folkpartiet kör med en något snällare variant. Retoriken har blivit ideologi.

I morgon röstar gammelmauderata Japp-partiet ja till mera kärnkraft. Jag ställer partidiagnos och finner att de sannolikt drabbats av ekvivokation. Ett annat ord för ekvivokation är betydelseglidning.

Låt mig ge er ett klassiskt exempel på en ekvivokation. Det följande är ett citat av John Stuart Mill, mästerligt översatt till svenska av mig.

Det enda bevis som kan givas för att ett ting syns, är att folk faktiskt ser det. Det enda beviset för att ljud hörs, är att folk hör det. Detsamma gäller våra övriga källor till erfarenhet. På samma vis, vad jag förstår, är det enda bevis som kan givas för att någonting är önskvärt, att folk faktiskt önskar det.

Detta är ett led i Johns argumentation för hedonismen, alltså att lycka (eller njutning) är det högsta och enda som är gott i sig självt: människor önskar sig lycka, därför är lycka önskvärt.

Och där råkade han faktiskt in i ett slags betydelseglidning, är det många som menar. Det är nämligen skillnad på att vara möjlig att se, och att faktiskt bli tittad på. Samma förhållande gäller ljud. Och det finns framför allt en betydande skillnad mellan vad som är möjligt att önska, och vad som är värt att önska.

En ekvivokation är alltså att dra en slutsats genom att utnyttja att samma ord kan betyda flera olika saker. I det här fallet handlar det om ordet desirable, som John använder både i betydelsen värt att önska och möjligt att önska. På svenska är vi mera lyckligt lottade, och kallar de bägge betydelserna för önskvärt och önskbart eller något sådant.

I min mening är det ett ganska roligt felslut. Dessutom är betydelseglidningen en absolut nödvändighet för att man ska kunna få till ordvitsar, som till exempel frukostfil använder man när osten är för hård eller i dag fax, i går morse. Det är ju så förfärligt skojigt.

Vad har då Centerpartiet råkat i klorna på för hemsk ekvivokation? Jo, de söker kärnväljare.