God morgon! I går fick mummelmedia ett TT-telegram, i vilket Fredrik Reinfeldt vränger sina begrepp så det nästan gör ont:

TT: Hur länge ska man vänta innan man stimulerar ekonomin? Till tio procents arbetslöshet? Det är nu en arbetslöshet som ni beskrev som massarbetslöshet 2006.

Fredrik: Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat, säger Reinfeldt.

Flinkt låtsas jag som om han inte menade att bara vissa räknas, struntar i tolkningen att det är "de andra" som är problemet och att kanske citera Gösta Bohman om bananer och varmare klimat, för att i stället gå direkt till ordet "massarbetslöshet" (som väl för övrigt fortfarande ska uttalas ungefär som det skrivs, till skillnad från exempelvis "syss-sättning"?)

Ni har väl förstås redan hört varför Fredrik måste krångla med massarbetslöshet: När han blev statsminister var det med en valkampanj som till stor del handlade om den massarbetslöshet i Sverige som Socialdemokraterna gömde undan. Numera är antalet och andelen arbetslösa högre än då, men av någon anledning är den där massarbetslösheten plötsligt försvunnen och Moderaterna kan inte hitta den längre.

"Hm", tänker alla då, varför Fredrik måste förklara: Meh, när vi sade "massarbetslöshet" och "var femte svensk är arbetslös" så menade vi ju hela tiden att vissa medelålders vita människor födda i Sverige, som ju ska ha lätt att få jobb, de hade inte det.

Var det så de menade då? En rolig detalj med Riksdagen är de utmärkta protokollen. Varje sak som någon säger där i stora salen hamnar på internet. Fredriks regeringsförklaring fredagen den 6 oktober 2006 till exempel:

Över en miljon människor står utanför arbetsmarknaden. Trots stark tillväxt råder det massarbetslöshet. För unga människor är situationen särskilt problematisk. Utanförskapets utmaning förstärks av den demografiska utvecklingen.

Här menar han förstås inte nödvändigtvis att Sverige hade en massarbetslöshet som bestod av de där åtminstone miljontalet människorna som var utanför arbetsmarknaden. Fanns det ens så pass många etniskt svenska medelålders arbetsföra men arbetslösa personer (pust)?

Vi frågar hans finansminister hur det ligger till. När Anders Borg tio dagar senare överlämnade sin första budgetproposition kom han osökt in på ämnet massarbetslöshet:

Alliansregeringens arbete kommer att präglas av kampen mot massarbetslösheten. Svensk ekonomi står stark. Vi har hög tillväxt, vi har låg inflation och vi har överskott i de offentliga finanserna – men det råder massarbetslöshet. Precis som budgetsaneringen tog tid och krävde många och svåra beslut kommer arbetet med att bekämpa massarbetslösheten och återupprätta full sysselsättning att ta tid. Det är den uppgift vi återkommer till i den här budgeten och den uppgift vi kommer att återkomma till i varje budget under den här mandatperioden.

Fortfarande är saken faktiskt oklar. Fortfarande kan ju resonemangen hänga ihop, exempelvis genom att att antalet arbetslösa personer (i Sverige) är långt högre än antalet massarbetslösa (medelålders etniskt svenska i Sverige). Och tyvärr är inte heller nästa stycke i protokollet till någon hjälp:

Det är över en miljon svenskar som står utanför arbetsmarknaden. Det är högre arbetslöshet i Sverige än i många andra industriländer. Den är väsentligt högre än i våra grannländer, som Danmark och Norge. Det här är inte bara en ekonomisk fråga. De som är arbetslösa – den miljon som ställs utanför – förvägras också rätten att känna den stolthet som följer av egen försörjning. De människorna – den miljon som ställs utanför – får inte känna sig behövda av arbetskamrater. Den miljon som står utanför får inte del av den utveckling som det innebär att vara en del av ett arbetslag och att ha en arbetsplats.

Näst intill omöjligt att reda ut är detta, även om det inte råder någon tvivel om hur många han menade de var.

I nästa stycke får vi oss dock en första gnutta tydlighet till livs:

Sverige har en jobbskuld som ska saneras, men det är inte den enda skulden. Vi har också en rättviseskuld. Massarbetslöshet drabbar inte blint. Det är väsentligt fler kvinnor än män som står utanför arbetsmarknaden. Vi har bland de högsta siffrorna för ungdomsarbetslöshet bland de industrialiserade länderna. Det är väldigt många invandrare och nyanlända till Sverige som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Vi har stora regionala skillnader, och vissa regioner drabbas hårdare än andra.

Kvinnor ingick alltså bland de massarbetslösa, sade han. Men – sedan blir det konstigt. Bland de massarbetslösa fanns även ungdomar. Ungdomar är väl ändå inte "mitt i livet" utan snarare på väg dit? Och är invandrare och nyanlända verkligen vad Fredrik menar när han säger "etniska svenskar"?

Förvirrande är det, eller åtminstone förvirrat. Tillsammans med Sven-Otto Littorin står Anders dock till tjänst med ytterligare av det nedtecknade riksdagspratet:

Sven-Otto: Var femte svensk i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden eller arbetar mindre än han eller hon skulle vilja. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än som massarbetslöshet. (10 november 2006)

Anders: Det som var tragiskt och som vi får hantera i dag är att det nästan aldrig lanserades några förslag för att göra någonting åt massarbetslösheten och att vi har 1 eller 1 ½ miljon människor i utanförskap. Det är naturligtvis allvarligt. (23 november 2006)

Sven-Otto: När vi vann valet i höstas präglades Sverige av det som faktiskt kan kallas massarbetslöshet. Över en miljon människor var beroende av olika ersättningssystem. Över en och en halv miljon människor stod utanför arbetsmarknaden eller arbetade mindre än vad han eller hon skulle vilja. Det är var femte svensk i arbetsför ålder. (30 maj 2007)

Där satt den äntligen. År 2006 var de arbetslösa alltså åtminstone en miljon till antalet, medan antalet massarbetslösa vid samma tillfälle var åtminstone en och en halv miljon.

Ska jag trots de här beskeden inte gräva fram ytterligare någon demografisk beskrivning av massarbetslösheten, ur protokollen från åren 2006 och 2007? Jo, det är nog bäst jag gör det, för än så länge har jag ju bara citerat moderata och vita män mitt i livet.

Den 20 december 2006 tillfrågades Nyamko Sabuni om hon tyckte 3,9 procents "öppen arbetslöshet" (ett uttryck jag glömt) kunde kallas för "massarbetslöshet". Vidunderligt nog – åtminstone med tanke på frågan – så ger hon ett direkt och tydligt svar.

Nej, 3,9 % arbetslöshet är inte massarbetslöshet. Men om vi räknar med dem som är sjukskrivna och som vill rehabiliteras men inte har fått rehabilitering, om vi räknar med de sjukskrivna som skulle kunna utföra något annat arbete men som inte får möjlighet att göra det på grund av den rigida arbetsmarknad som vi har, och om vi räknar med dem som befinner sig i arbetsmarknadsåtgärder och som gärna vill komma ut på arbetsmarknaden så hamnar vi på gränsen till massarbetslöshet. Och jag hoppas verkligen att vi ska kunna se hela arbetslösheten och inte bara det som kallas för öppen arbetslöshet.

Man kan tycka att hon glömde nämna dem som inte tillhör Fredriks utvalda etnicitet, men antagligen trodde hon inte att det hade med saken att göra.

I dag hoppas hon förmodligen att Moderaterna ska kunna se hela arbetslösheten och inte bara de arbetslösa som kallas etniskt svenska.

Tänk dig att du startar en ideell förening. Pumpaivrarna heter den, och ert mål är att så många som möjligt ska äta pumpa. Medlemmar ansluter sig snabbt, och skrider till verket på ett otal sätt: Ni skaffar lotter där ni hjälps åt att odla, ni säljer och skänker frön och frukter på torget, ni opinionsbildar för pumpans gastronomiska förtjänster, ni samlar och hittar på nya recept, och ni bjuder in till stor pumpafest tre gånger om året, där alla gäster får ta för sig från ett formidabelt utbud av pumpahaltiga rätter.

Vilka får komma på festen då? Tja, föreningens allt annat överordnade syfte är att så många som möjligt ska äta pumpa. Alltså är alla som önskar inbjudna, och ju fler som kommer och smakar, desto bättre har ni lyckats.

Samtidigt med allt detta formas en annan förening. Den heter Uppdrivarna, och har ett rätt så snarlikt mål, så när som på en avgörande detalj. Deras högsta ändamål är inte att så många som möjligt ska äta pumpa, utan att så mycket pumpa som möjligt ska odlas.

Även Uppdrivarna säljer frön på torgen, men inga pumpor. De jobbar heller inte lika hårt med att ta fram recept eller trycka på för pumpans kvaliteter i köket. Faktum är att flera av medlemmarna inte riktigt vet vad de ska göra med sina högar av skördade pumpor, och deras trädgårdar fylls så sakteliga av ruttnande lyktor i olika utföranden. Stora komposthögar växer och luktar invid fälten, och i takt med att de får råd så köper föreningen bara mer och mer odlingsbar mark, som dignar av onödiga pumpor. Odla är syftet, inte använda.

Givetvis uppstår det emellanåt små dispyter mellan era medlemmar – pumpa är ju ett mycket viktigt ämne, och ni konkurrerar på sätt och vis om samma medlemsbas. Till sämjan bidrar förstås att de mer än gärna säljer eller till och med skänker något av sitt abnorma överskott till er, men ni kan bara ta emot en liten bråkdel av skörden, för ingen människa kan göra mat av så mycket pumpa som de lyckats samla på sig.

Nu är det så att Uppdrivarna tagit för vana att bjuda till egna fester samtidigt med era. I jämförelse serveras där mycket sparsmakat med pumparätter, men givetvis en hel del annat gott. Framför allt delar man ut verktyg och säckar med gödningsmedel som är bra för odlingen. Dessutom talas mycket om hur man går till väga för att mera effektivt driva upp plantorna ur jorden, men inte så mycket om att frukten kan ätas.

Vilka får då komma in på Uppdrivarnas fest? Tja, eftersom det bjuds på gott, så har föreningen bestämt att bara dem som redan odlar eller är intresserade av att odla ska få komma in. De som bara gillar att äta pumpa är inte välkomna. Eftersom flera av era medlemmar faktiskt odlar – det är ju ändå något som måste göras om man gillar att äta pumpa, då de inte uppstår ur tomma intet – så är de mycket välkomna. Men ni andra får inte vara med.

Kan du se parallellen?

Tänk dig nu att det inte handlar om en förening, utan om ett samhälle. Vårt samhälle. Det finns två grupper i samhället som tänker sig var sitt högsta ändamål med samhällsbygget.

Den ena fraktionen menar att den absolut viktigaste uppgiften för samhället är att skapa ekonomisk och teknologisk excellens. Ursäkta att jag använder ett så ålderdomligt uttryck – men det är faktiskt vad det handlar om. Ingenting kan enligt de här människorna vara viktigare än att teknologin och ekonomin är så framstående som möjligt. Alla andra mål har lägre prioritet.

I deras prat återkommer ständigt vissa nyckelord: konkurrenskraft, omsättning, vinst, avancerad teknologi, världsledande forskning, företagande, modernisering och tillväxt. Faktum är att tillväxt är mer eller mindre synonymt med ekonomisk och teknologisk excellens.

Den andra fraktionen hävdar med bestämdhet att samhällets ändamål är allas välmåga. Ingenting smäller högre i deras föreställningsvärld än att alla har det bra. De arbetar för att så många människor som möjligt ska känna sig fria och glada, eller vad helst det kan vara som de känner att de mår bra av.

När de talar återkommer helt andra nyckelord, som dräglighet, värdighet, lycka, frihet, livskvalitet, självförverkligande, människovärde och ledighet. Faktum är att ledighet mer eller mindre sammanfattar allt en människa behöver, hävdar de.

Trots att det ser ut som de båda fraktionerna torde ligga i bitter fejd med varandra i varenda fråga, så är det inte alls på det viset. De har några gemensamma mål också – fast inte något gemensamt högsta mål.

Den kanske viktigaste punkten de är överens om är att arbete måste utföras.

Mängder av arbete måste ju utföras om man vill att samhället ska uppnå ekonomisk och teknologisk excellens. På samma sätt är det om man istället vill att alla i samhället ska ha det bra. Vi mår ju bra av att ha något meningsfullt att syssla med. Det mesta av allt sådant som vi behöver för att känna oss lätta och lediga kräver att många saker blir gjorda, och ännu kan det knappast skötas helt av några maskiner istället.

Så övertygelsen att det finns arbete som måste utföras, den finns inom båda fraktioner.

Men det finns också mycket som skiljer dem åt. Synen på hur mycket arbete som måste utföras till exempel. Eller annorlunda formulerat: Synen på när det går för långt.

De som förespråkar excellens anser nämligen att det aldrig är nog. Mer arbete, alltid och för evigt! Om vi mår bra eller inte av det är av underordnad betydelse – det är framstegen som räknas, inte måendet.

Detta accepterar förstås inte de som anser att samhällets högsta mål är att alla ska ha det bra. I deras ögon är mera arbete fullständigt kontraproduktivt när det passerat en viss gräns, eftersom det gör att människor mår sämre istället.

Av någon underlig anledning är samhället dessutom utformat så att alla inte har något arbete att utföra, trots att de kan. Detta är en förfärlig märklighet, med tanke på att båda fraktioner anser att alla behöver arbeta – tillväxtivrarna därför att det ökar produktionen av excellens, välmågeförespråkarna därför att man mår bättre av att ha något meningsfullt att göra.

Däremot är de inte överens om vad man ska göra med dem som inte har något arbete. Om strävan efter fantasisiffror i budgeten och ständigt mera avancerad teknologi är viktigare än att människor har det bra, då är det mycket ändamålenligt att låta dem utan arbete ha det alldeles odrägligt.

Eftersom de inte utför något arbete, så bidrar de ju nämligen inte till samhällets excellens, och därför är det bra att sätta press på dem, så att de sätter fart och drar sitt strå till stacken – även om de inte mår bra av det. Hur människor mår är ju underordnat excellens.

Den andra fraktionen tycker förstås helt annorlunda. Deras allt annat överordnade mål är ju att alla ska ha det bra, och därför menar de att även dem som inte har något arbete ska ha det bra. Det är alltså fullt ändamålsenligt att försöka ordna det så att de mår bra, eftersom detta är samhällets främsta syfte.

Även i synen på dem som är sjuka eller funktionshindrade skiljer sig perspektiven åt. Den som är sjuk och inte orkar arbeta utgör en helt värdelös bit av samhällsapparaten för tillväxtförespråkarna, och helst av allt ska de arbeta alldeles oavsett sina förutsättningar, krämpor, svulster och sinnessvagheter.

Vad de som istället förespråkar självförverkligande tycker om den saken, det kan du nog räkna ut själv.

Detta är den enkla frågan om vad vi ska med samhället till, varför vi behöver en jobbpolitik, och vad konsekvenserna blir beroende på hur vi ser på saken.

Det är också de två idéer som dominerar i dag. Eller »två« förresten… Egentligen är det väl bara de där maniska tillväxtsträvarna som hörs?

I Moderaternas interna instruktioner står det att man inte får säga »tillväxt« längre. Istället ska man säga »fler människor i arbete«. »Sänkta ersättningsnivåer« heter numera »det ska löna sig att arbeta«. Jag ger mig den på att »ordning och reda i de offentliga finanserna« betyder tillväxt det också. Hela den borgerliga alliansen är med på tåget, och Mona Sahlin pratar om att vi behöver »fler arbetade timmar för att klara välfärden«.

Men när en svensk politiker säger det magiska ordet »välfärd«, så betyder det numera tillväxt. Nuförtiden är det tydligen ekonomins välfärd som vi först och främst ska bry oss om, istället för hur människor mår.

Det grundläggande och banalt simpla problemet med det här, det är att vare sig ekonomi eller teknologi kan må bra.

Ekonomisk och teknologisk excellens – tillväxt och konkurrenskraft – det är fullkomligt absurda vanföreställningar om vad samhällets syfte är. En rutten pumpa skulle kunna tänka ut det bättre.

Ändå är det vad alla pratar om. Det är vad den där befängda »arbetslinjen« går ut på, och minsta antydan till någon bättre idé måste förolämpas och tryckas ned så ingen får för sig att tänka efter – »bidragslinjen«, »bakåtsträvande«, »ledighetspolitik« och så vidare.

Jobben först, mer jobb åt alla, tillväxt sedan jesu tid – kosta vad det kosta vill och oavsett konsekvenserna för människor – detta är tydligen vad valet handlar om. Det gör mig förbannad.

Relaterade tidigare inlägg:
Ledighetslinjen! och Arbetslinjen är i grunden farlig.

Uppdaterat 18.15. Har man rätt så har man rätt.

God morgon! Ungdomsarbetslösheten alltså. Svenska Dagbladet backar envist upp Fredrik Reinfeldt, som uttalat att den skyhöga ungdomsarbetslösheten bara är en synvilla.

De gillar nämligen inte att Mona Sahlin använde en högre siffra i Aktuellt, den där som SCB och FN använder, eftersom man räknar in arbetssökande studenter i den. Ungdomsarbetslösheten är självfallet lägre, det är ingen fara, jobben kommer och så vidare.

Men vad sade han egentligen?

Jo, Fredrik kallade faktiskt inte den höga arbetslösheten bland unga för enbart en synvilla. Istället så påpekade han att den är en skapad synvilla.

Och skapade synvillor har – som bekant – upphovsmän. Så vilka var det som skapade den?

Om vi tittar på de unga i dag ligger arbetslöshetssiffrorna på 28,7 %. Så hög är ungdomsarbetslösheten, enligt SCB. Det är alltså de svenska statistiska organisationerna som mäter detta.

Göran Persson vill inte se det här. Han säger att det finns 3 000 när det i själva verket finns 150 000 unga som står utanför arbetsmarknaden. Det är unga som inte får börja livet på annat sätt än att leva på socialbidrag, inte kan flytta hemifrån, inte kan börja ett vuxenliv utan lever i otrygghet. Många unga blir besvikna därför att vuxenvärlden inte ställer upp och ser till att det finns en arbetsmarknad som gör att de får börja sitt vuxenliv.

Maud Olofsson (C) i opposition

Fru talman! Kan man åtgärda ett problem som man inte ser eller som man vägrar att se? Jag tror inte det. […] Sett till internationell gängse statistik – jag noterar att utskottets majoritet är irriterad på att alliansen inte bara accepterar regeringens verklighetsbild och statistikbild – där man inkluderar latent arbetssökande, exempelvis studenter som pluggar men vill ha jobb, är 8,2 %, över 380 000 personer, i det här landet öppet arbetslösa. Det är det som ILO och Eurostat rekommenderar oss att redovisa. Ungdomsarbetslösheten ligger på 28,7 %, över 150 000 personer i åldern 16–24 år.

Roger Tiefensee (C) i opposition

Som jag tidigare sagt hade vi en ungdomsarbetslöshet på 27,5 procent i april i fjol. Göran Persson såg inte utanförskapet. Det gjorde inte heller övriga socialdemokrater. […] Allians för Sverige såg hur det stod till.

Maud Olofsson (C) i regeringen

Nog var det Centerpartiet som tryckte på mest med siffran, ibland till och med i debatter där Carl B Hamilton gick upp och använde det andra sättet att räkna.

När det begav sig blev Centerpartiet förstås uppbackade av samma blaska som numera underkänner det här sättet att mäta arbetslöshet.

Det är roligt att läsa gamla riksdagsprotokoll. Jag ska nog göra det litet oftare.

För övrigt ska jag strax sammanställa listan över allt jag kunde ha bloggat om förra veckan. På snart återseende!

Uppdatering 18.15. Återigen är jag litet för snabb med att skriva mitt inlägg. Hade jag väntat hade jag dessutom kunnat peka på det här också:

Möte med SvD-ledarskribenten Per Gudmundsson på Tennstopet i februari 2010. Frilansjournalisten Tonchi Percan har precis berättat att han skriver på en bok om Maria Wetterstrand. Följande är ett utdrag från boken ”Maria Wetterstrand – Kronprinsessan”:

Per lutar sig fram mot mig vid bardisken:

”Vi har blivit tillsagda på ledarredaktionen att angripa Maria Wetterstrand. Vi ska låta bli Mona Sahlin. I stället ska vi angripa Maria Wetterstrand.”

”Så det är Maria Wetterstrand ni ska inrikta er på inför valet?” ”Ja, så är det”, intygar Per.

”Vem har beslutat det?”

”Chefen för ledarredaktionen, PJ Anders Linder.”

”Är det på order från Moderaterna?”

”Jag vet inte, men det är klart det finns kontakter mellan Anders Linder och regeringskansliet. Men hur nära och täta kontakterna är vet jag inte.”

”Så Maria Wetterstrand uppfattas som ett hot mot en borgerlig valseger?”

”Det skulle jag tro, därför ska vi inrikta oss på att angripa Miljöpartiet, inte Mona Sahlin eller Lars Ohly”, säger Per Gudmundson.

Han förklarar för mig att det egentliga målet med kampanjen inte är tidningsläsarna utan journalisterna.

”Vi angriper inte Maria Wetterstrand i första hand för att påverka våra läsare. Vi vet självklart att våra artiklar läses av andra journalister. Poängen är att Maria Wetterstrand har kultstatus hos journalister. Journalister gillar Maria.

Vad vi vill är att andra journalister ska börja granska henne och Miljöpartiet. Därför attackerar vi henne.”

Rabalder, förstås. I en intervju med Borlänge Tidning säger Folkpartiets riksdagsledamot Camilla Lindberg att sexköp ska vara lagligt.¹ I det här inlägget tänker jag inte säga vare sig bu eller bä om huruvida sexköp ska vara lagligt eller inte. Istället vill jag peka på en principiell fråga som plötsligt skulle bli väldigt akut om sexköp blev tillåtet.

Ponera alltså att sexförsäljning nu blivit ett vanligt yrke precis som alla andra. Den som säljer får tillgång till facklig organisering, a-kassa, pensionspoäng och hela faderullan. Bordeller dyker upp här och var i Sverige.

Nu råkar du bli arbetslös. Du skriver in dig som arbetssökande och börjar söka jobb. Efter ett par dagar hör din arbetsförmedlare av sig och berättar att en bordell söker efter nytt folk i din ålder och av ditt kön, och att kunderna är män och kvinnor av alla slag och läggningar.

Eftersom du inte kan tänka dig att sälja din kropp, åtminstone inte till vem som helst, så vägrar du söka jobbet.

Vilken är nu den rimliga konsekvensen av att du vägrat söka ett jobb som är tillgängligt för dig?

Tja, när man erbjuds ett jobb men nekar att söka, så bedöms man inte stå till arbetsmarknadens förfogande. Då förlorar man rätten till a-kassa, »socialbidrag« och alla andra typer av bidrag och försörjningar.

Men är det rimligt?

Nu kanske just du som läser kan tänka dig att jobba på en bordell, förstås. Tänk dig då istället att det är din mamma, son eller din morfar till exempel. Eller varför inte någon som visserligen är vuxen, men som aldrig haft sex eftersom han eller hon väntar på »den rätta«. Du lär inte ha sämre fantasi än att du kan komma på någon vuxen person – verklig eller bara möjlig och hypotetisk – som du anser ska slippa undan, trots att ingen sjukdom eller krämpa föreligger.

Det behöver heller inte nödvändigtvis handla om sådana personliga och känslomässiga skäl som »jag vill inte« eller »jag vill vara oskuld«. Personen som nekar bordelljobbet kan också vara i ett förhållande, och anse att det är moraliskt fel² att ha sex med någon annan än sin partner.

Alltså: är det rimligt att dra in alla typer av stöd från samhället för att man vägrar ett sådant jobb?

Nej, det tycker nog nästintill ingen, ens bland dem som förespråkar legalisering. Alltså finns det undantag från principen att man ska förlora rätten till ersättning om man inte fullt ut står till arbetsmarknadens förfogande. Orsaken är något så enkelt som att vissa saker får man inte tvinga människor att göra.

Men vilka? Vad är det som gör försäljning av sex så speciellt? Hänger det på huruvida man är kvalificerad? Om man till exempel aldrig haft sex förut, anser att det är moraliskt fel eller helt enkelt inte vill, är man olämplig och kommer sorteras bort i ansökningsprocessen då?

Nej, inget av det där lär vara något absolut hinder. Att kunna sälja sin sexdebut kan till och med vara en merit. Sex i någon form kan alla vuxna människor faktiskt ha. Att kunna ha sex är också allt som krävs för tjänsten som arbetsförmedlaren berättat att du ska söka.

Alltså finns undantag, och detta är ett av dem.

Med sådana undantag öppnas plötsligt nya möjligheter! Vad mer är det orimligt att tvinga någon som verkligen inte vill att jobba med?

Jag kan tänka mig flera yrken som väldigt många personer med olika övertygelser lär uppleva som direkt motbjudande, moraliskt fel eller kränkande att utföra, till exempel att jobba på slakteri (kanske bara att städa där), på ett ställe som kränger köttsemlor (typ Max), i en kyrka eller på en kyrkogård, på ett badhus där alla går lätt klädda, på ett krematorium eller bårhus, som anställd inom militären, som anställd på en städfirma anlitad av Edvard Unsgaard, som biträde någonstans där man måste expediera människor av utländsk härkomst, som telefonförsäljare, som sophämtare, på en mycket vänsterorienterad fackförening, på Radiotjänst, på en friskola, på Systembolaget, på ett arbete som kräver att man kör mycket bil, eller i ett yrke där man måste ha fysisk kontakt med någon av motsatt kön.

Du kan säkert komma på egna exempel som gäller dig personligen eller någon du känner.

Jag gissar att det inför nästintill varje tänkbart yrke finns någon eller några som hyser en stark olust utan att därför vara okvalificerade. Att utföra sexuella tjänster åt andra är alltså inte något särfall. Dem finns garanterat som hellre säljer sin kropp än jobbar inom andra branscher som redan förekommer lagligt i dag, och därför borde få slippa helt andra typer av yrken.

Poängen är alltså detta: Om vi låter försäljning av sexuella tjänster vara ett yrke som alla andra, men inte samtidigt accepterar att man ska förlora rätten till ersättning om man vägrar ta ett sådant jobb, då erkänner vi därmed att vi alla har rätt att neka sådana jobb som vi känner en stark känslomässig eller moralisk olust inför, utan att därmed förlora rätten till ersättning.

Nu kanske du tänker att om vi bara låter bli att acceptera sexförsäljning som laglig yrkesverksamhet, då slipper vi undan det här jobbiga problemet.

Men där har du fel. Problemet är principiellt, och därför finns det kvar i vilket fall.

Så slutsatsen gäller alldeles oavsett om vi häver förbudet på sexköp eller inte: Det är inte godtagbart att man förlorar rätten till ersättning om man vägrar söka ett jobb som man inte mäktar med. Om det sedan är på känslomässiga eller etiska grunder, det saknar betydelse.

1. Nyheten återspeglas även i rikstäckande mummelmedia genom att TT-telegram och ett referat i Aftonbladet ↩
2. Jag använder alltid orden moral och etik synonymt, så du kan lika gärna läsa »etiskt fel« som »moraliskt fel«. Det gör ingen skillnad. ↩

Efter att ha sett debatten i Agenda av igår, bevittnat den den moderata hackordningen och egentligen reflekterat över sjukförsäkringsdebatten över huvud, har jag egentligen bara en enda riktigt väsentlig kommentar.

När det talas om arbetslöshet, görs det ofta med ordet utanförskap. Vad innebär det? Är arbetslöshet och utanförskap verkligen samma sak?

Nej! Utanförskapet det talas om är först och främst något socialt.

Så när politiker talar om utanförskapet på det här viset, är det då underförstått att deras avsikt är att alla som saknar arbete ska känna sig utanför också socialt?

Eller är det ett slappt konstaterande av sakernas tillstånd, och något man inte har lust att ta tag i?

Det borde tas tag i! Syftet med att arbeta ska inte vara att man blir utan umgänge annars. Om arbetslöshet leder till socialt utanförskap, då har något gått på tok.

Samhället bör organiseras så att det tar tillvara det som verkligen har betydelse för människor. Ekonomer pratar till exempel om levnadsstandard, för de vill ha något som går att mäta i ekonomiska termer. Problemet är att det mesta som är viktigt för människor inte kan ges något vettigt värde, och går inte alls att kvantifiera.

Därför pratar vi om livskvalitet istället. Livskvalitet är visserligen inte särskilt lätt att kvantifiera och mäta i ekonomiska termer, men till skillnad från levnadsstandard är livskvalitet någonting påtagligt och konkret. Man vet helt enkelt hur man har det, utan att först räkna efter. Att däremot mäta hur bra man trivs med livet i siffror är egentligen rätt flummigt. Vad har siffror med saken att göra?

Mina veckor i Indien för några år sedan var på flera sätt en ögonöppnare, och ett av alla intryck som jag fortfarande upplever väldigt starkt var att många trots att de bara levde på en bråkdel av min levnadsstandard (som student!) verkade vara på ungefär lika bra humör. (Och nu pratar jag förstås inte om dem som hade det för jävligt, för de fanns också.)

Vi går kanske inte och sjunger lika ofta när vi är på väg till någon affär, men i stort sett tycktes det inte vara någon större skillnad mellan oss och det här samhällsskiktet. Hur kan det komma sig?

Tja, i Sverige sysselsätter vi oss intill leda med det instrumentella, istället för det intrinsikala. Vi ägnar med andra ord flera timmar varje dag åt medlen, inte åt målen. Detta hör till själva kärnan av teknokratin!

Arbetet eller studierna blir medel för att uppnå målet att ingå i en social gemenskap. Så vi söker arbete eller pluggar för att träffa folk.

Det är rätt så bakvänt, men ändå fruktansvärt invant i vårt sätt att tänka.