Där kom det igen:
Vi utmanar Miljöpartiet genom att markera skillnaden mellan oss gröna liberaler och Miljöpartiets gröna konservatism.
Den här gången är det Centerpartiets Anders Flanking, presenterad som partisekreterare med uppdrag inom riksbanksfullmäktige och kommunfullmäktige i Göteborg, som visar att han inte förstått vad grön ideologi är för någonting. Eller är det kanske konservatismen han inte förstår?
Vad är konservatism? Många olika saker, men de två grundläggande karaktärsdragen kan beskriveras såhär:
- Tron på att det existerar en universell och objektiv etik som är oberoende av människan, och att den givits oss av till exempel Gud eller Darwin.
- Tron på att människans förnuft inte kan förstå denna etik, men att mänskliga samhällen och kulturer av sig själva utvecklas i en riktning som överensstämmer med denna moraliska ordning.
Slutsatsen man drar av dessa två punkter är: Det var bättre förr.
Enskilda individer kan inte komma på någonting bättre, ens tillsammans. Bara de osynliga händer som föser samhället framåt när ingen människa får för sig att ändra på ordningen leder i rätt riktning, må det vara marknadens, Guds eller någon annans hand.
Med en konservativ utgångspunkt är det möjligt, även om de flesta konservativa inte är så blinda, att vilja »backa« samhället till när det senast var hållbart. I värsta fall kan det handla om ett historiskt förindustriellt tillstånd, medan mera sansade personer kanske tänker sig något slags Bullerby-idyll. Detta framstår för mig mera som en karikatyr av konservatismen (och ligger lustigt nog ganska nära vad Sverigedemokraterna tycks förespråka).
Att vissa inte lyckas se skillnad ens på en sådan skenkonservatism och ett grönt perspektiv är rätt så underligt – om det inte förstås handlar om en halmgubbe. Att förvanska den ståndpunkt man argumenterar emot på ett sätt som får den att framstå som korkad är ett rätt vanligt sätt att försöka vinna diskussioner utan att behöva prata sakligt och kunna någonting om ämnet.
Men »vinner« man en diskussion utan att vara saklig, så har man inte vunnit i sak. Alls.
När det sedan kommer till miljöpolitik, talar man inom konservativa kretsar om förvaltarskap. Vi har av till exempel Gud satts att förvalta jorden. Vårt uppdrag är trädgårdsmästarens. Vi ska bevara den miljö vi har runt omkring oss eftersom den antagit sin nuvarande form som en del av samhällets förnuftsmässigt ogreppbara väg emot den naturliga eller gudomliga moraliska ordningen.
Detta är kärnan i en konservativ miljöpolitik, och vad man rätteligen kan kalla grön konservatism.
Utifrån en grön ideologi är sättet man förhåller sig till miljön någonting helt annat.
Mycket helt annat. För att illustrera hur vill jag gärna citera Arne Næss i egen, något klumpig översättning:
Förvaltarskapstankens arrogans består i idén om [människans] överlägsenhet, vilken implicerar tanken att vi finns till för att vaka över naturen likt en högt respekterad förmedlare mellan Gud och Skapelsen. Vi vet för litet om vad som händer i naturen för att ta oss an uppgiften.
Förstå inte Arnes ord som alltför kategoriskt dömande – jag har ryckt dem ur ett större sammanhang i texten – utan läs dem som en illustration.
Ett nyckelbegrepp för förståelsen av skillnaderna mellan konservatismens förvaltarskapstanke och grön ideologi, är antropocentrism, vilket något tillspetsat kan förklaras som den rasism människan utövar gentemot annat liv på jorden. Vi tror att vi är bättre, att vi är en alldeles speciell del av naturen, eller att vi till och med inte är någon del av den på samma sätt som till exempel kor, floder, gurkor eller moln.
Medan en gröntonad konservatism i grunden vilar på ett fundament av människans särställning, utgår grön ideologi ifrån att människan är en del av allt annat, att hela ekosystemet är ett enda, och att ingen varelse är »någonting utöver det vanliga«.
Utifrån ett konservativt perspektiv har allt annat ett instrumentellt eller sekundärt värde; träden finns till för oss människor, grisar finns till för oss människor, floder och berg, grödor och mycel, myggor och tigrar, allt är antingen skapat för vår skull och uppfyllandet av Guds vilja, eller också har det något egenvärde endast utifrån hur vi kan göra bruk av det.
Med ett konservativt perspektiv på samhället, är naturen därmed en del av det instrument som ska uppnå så stor samklang som möjligt med den universella och naturliga eller gudomliga moraliska ordningen.
Utifrån ett grönt perspektiv är människan en integrerad del av ekosystemet. Allt annat har ett egenvärde, inte instrumentellt utan inneboende och i sig självt. Något förenklat kan man säga såhär:
En katt är inte värd någonting för att den är ett trevligt husdjur, utan för att den finns till. En gris är värdefull inte för att stjärten smakar gott utan för att den finns till. Ett ogräs är inte värdelöst för att det saknar värde för människan, utan värdefullt för att det finns till. Detsamma gäller vargar, Hallandsåsen, haven, streptokocker och flugsvampar.
Det kan låta som en mycket radikal åskådning, men egentligen tror jag den är radikal endast jämfört med det antropocentriska perspektivet som dominerar i många samtal. Vad för egenvärde som allt (i en mycket vid bemärkelse) levande har, är detsamma som vi idag tillskriver människan.
En människas självförverkligande, oavsett om hon är någon vi känner eller inte, känner till eller inte, påverkas av eller inte, upplever vi instinktivt som någonting värdefullt. Många ser det på samma sätt med djur, och även växter. Det som ligger till grund för den renodlat gröna ideologin är att allt i världen har ett sådant egenvärde.
Det handlar förstås inte om att stenar också ska lyda under FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, även om jag gissar att en sådan vantolkning av det sagda är möjlig.
Istället handlar det om människans plats i naturen. Att vi inte är någon slags intellektuell och moralisk übermench i förhållande till resten. Vi är en integrerad, oskiljbar del av den. Att ha ett egenvärde är inte unikt för människan. Inte heller att ha ett själsliv.
Varför grön konservatism och grön ideologi går att blanda samman är ändå lätt att förstå. På flera sätt är det möjligt att de båda synsätten leder till liknande åsikter och synsätt, men på mindre grundläggande plan.
Utifrån konservatismen kan man till exempel betrakta människans roll som den hos en ansvarsfull och varsam nyttjare av naturens resurser: vi har en unik ställning bland allt levande, och i vår fortsatta framfart måste vi värna skapelsen för Guds skull, eller värna vår miljö för den natur-moraliska samhällsformens skull.
Förvaltarskapstanken placerar människan i en överordnad roll i förhållande till sin miljö. Vår omvärld har för oss ett instrumentellt värde, men vi kan inte utnyttja och förstöra den hur som helst, utan måste agera med ansvar och bevara den. Hållbarhetstanken är för den konservativa människan en tanke om att inte i framtiden komma att stå på bar backe på grund av överutnyttjande, och i många fall finns även en religiös aspekt.
Vi har enligt konservatismen rätt att nyttja vår omvärld, men måste göra det med ansvar och respekt.
Ur ett grönt perspektiv är människan däremot inte överordnad miljön, utan en integral del av den. Vi är i sista hand en del av ekosfären, en del av naturen precis som alla andra delar.
Vi lever i samband med och i relation till resten av naturen och oss själva, precis som den lever i samband med och i relation till oss och sig själv. Precis som konservatismen tillåter oss att instrumentellt använda naturen, tillåter det här perspektivet människan att samverka med naturen och påverka ekosystem. Precis som den konservativa grundsynen säger att vi måste göra det med ansvar, leder den gröna grundsynen till att vi måste vara en fungerande del av ekosystemet.
Detta är skärningspunkten mellan konservativt och grönt, mellan den antropocentriska förvaltarskapstanken och det ekocentriska gröna perspektivet.
Som jag visar, skiljer sig de båda ideologierna åt om man ser till de mera grundläggande filosofiska synsätten. Även i det mera praktiska skiljer de sig åt. Inte alltid, inte nödvändigtvis, men inte sällan.
Till exempel leder ett grönt perspektiv till att samhället, om det inte i grunden är organiserat som en integrerad del av ett harmoniskt ekosystem, måste göras om just ifrån grunden, medan ett konservativt synsätt medför att något sådant är omöjligt eftersom människan och hennes kultur och samhällen är skilda från naturen till en sådan grad att den typen av missförhållanden är praktiskt omöjliga; påståenden om ekologiskt icke-harmoniska samhällsformer närmar sig semantisk meningslöshet.
Var kan då grön liberalism placeras i det här systemet? Strax intill den konservativa synen i vissa fall, närmare mitten i andra, och ibland väldigt långt bort från bägge. Just Centerpartiets gröna liberalism beskrivs nog bättre som miljövärderande marknadsliberalism.
Huruvida en sådan kan sammanfalla med en plattform jag skisserat här, alltså »skärningspunkten« mellan förvaltarskapstanken och det ekologiska perspektivet, tror jag är en fråga om hur marknadsorienterad ens syn på värde är. Ekonomiska marknader definierar förvisso värden inte bara antropocentriskt (dvs. bara människor använder pengar) utan ännu snävare! Inte ens mänskliga värden mäts särskilt bra i ekonomiska termer, vare sig i omfattning eller vikt.
Det är om man får för sig att marknadsvärden är universella som man trillar av plattformen. Bara en mycket självkritisk marknadsliberalism tycks leda till någonting annat än ett mycket mera människocentrerat perspektiv än det för gröna och konservativa gemensamma synsätt jag har försökt att formulera här. För en marknadsliberal är det acceptabelt att mänskligheten som helhet låter ekonomiska system avgöra vad saker har för värde, och i förlängningen faktiskt vad naturen är! Detta är vad jag kallar miljörelativism.
Man skulle kunna säga att när det specifikt kommer till hur människan i stora drag ska förhålla sig till naturen i praktiken, så står marknadsliberaler i regel långt till höger om både gröna och konservativa. Jag förstår att detta kan vara mycket förvirrande för någon som betraktar sig som politiskt sett i »mitten«.
Höger–vänster-skalan är en gammal tumstock medan politiken ett hav. När Anders kallar grön miljöpolitik för konservativ behöver han påminnas om den metaforen. Hans infallsvinkel är givetvis förståelig, men slutsatserna inte särskilt träffande.
