Uppdatering: Jag missade en viktig grej.
Egentligen är den här debattartikeln ett enda långt asgarv. Alexander Bard, Annika Beijbom, Erik Laakso och Anders Svensson försöker nog liva upp den pajaspolitiska debatten i Expressen litet.
Så här tror jag att man kan sammanfatta den del av argumentationen som är riktad mot Miljöpartiet:
- Maria Wetterstrand menar att naturen har ett egenvärde.
- Bara människor kan sätta värden.
- Eftersom bara den som kan sätta värden kan ha ett egenvärde, så menar hon att naturen kan sätta värden.
- Förutom människor kan bara Gud sätta värden.
- Alltså menar Maria att naturen är Gud.
- Miljöpartiets politik går ut på att med maktmedel påtvinga alla den guden.
- Alltså är Miljöpartiets politik religiös extremism.
Vi kan väl börja med det påstående som hela argumentationen står och faller med.
Naturen ska skyddas [endast] för människans egen skull. Den har ett värde för människan, men den har inget egenvärde, ett värde för sig själv. Naturen kan nämligen inte sätta något värde på sig själv. Endast människan kan sätta värden.
För att naturen däremot ska kunna få det egenvärde som Wetterstrand bygger sin ideologi på måste naturen tillskrivas den mentala kapaciteten att sätta värden.
(Uppdatering: Jag missade hur dumt det här faktiskt var.)
Hela resonemanget utgår faktiskt ifrån vad Maria sade, alltså att naturen har ett egenvärde. Alltså beror slutsatsen på innebörden i orden natur och egenvärde.
Så vad är egentligen ett egenvärde? Det är samma sak som ett intrinsikalt värde, nämligen det följande:
det värde något har enbart i kraft av sina inre egenskaper, sin egen natur, och alltså oberoende av sina konsekvenser och andra yttre omständigheter. Intrinsikalt värde kallas ofta egenvärde, inre värde eller värde i sig.
(NE.se)
Ett egenvärde är alltså inte någonting som går att sätta. Istället finns egenvärdet där, alldeles oavsett om det finns några levande varelser. Så är det per definition.
Av citatet ovan finner vi att debattörerna hyser följande uppfattning:
Endast det som har förmågan att sätta värde, kan ha ett egenvärde.
Detta att »sätta värde« kan vi rimligen uppfatta på två sätt:
- Att värdesätta, alltså att uppleva att någonting har värde.
- Att tilldela värde, alltså att påstå att någonting har värde.
Även om den första tolkningen inte riktigt stämmer med vad debattörerna skriver i övrigt, så är den inte omöjlig. Dessutom är den inte helt orimlig. Kan den då vara vad de menar?
Nej!
Så här skriver de:
Den enda varelse mänskligheten har lyckats hitta på som kan sätta värden förutom vi själva är "Gud".
Här säger de, i sådana fall, att djur som till exempel gorillor, hundar, valar eller delfiner inte kan föredra det ena framför det andra.
Givetvis inser de att djur har upplevelser. Alltså måste de istället mena att endast människan kan säga att saker har värde.
Följaktligen bygger hela deras argumentation på följande premiss:
Endast det som kan påstå (eller åtminstone tänka påståendet) att någonting har ett värde, kan ha ett egenvärde.
Med andra ord krävs det en viss intelligens för att kunna ha något egenvärde. Detta innebär att en hel drös av begåvningshandikappade inte kan ha något egenvärde, utan kan utnyttjas fritt eller avlivas utan att världen blir sämre för det.
Troligtvis förfasar sig debattörerna över en sådan tanke. Med andra ord säger de emot sig själva.
Dessutom är idén förfärligt flummig. Är det alltså intelligens som är värdefullt i sig, och ingenting annat? I sådana fall är ju mer begåvade människor mer värda.
Vad är det förresten som är så bra med intelligens?
Kanske vill du svara: Intelligens är bra för att man kan hitta på smartare sätt att få det bra. Men då säger du ju att det i själva verket är att ha det bra som är värt någonting i sig, och att intelligens bara är ett verktyg med instrumentellt värde – inte intrinsikalt.
Faktum är att om någonting har ett egenvärde, så går det inte att svara på i kraft av vad det är värt någonting, för då är det inte egenvärden man pratar om längre.
Och om intelligens är det enda som är värdefullt i sig, så har ju dessutom en hel del andra djur än vi egenvärde. Och detta hävdar författarna med bestämdhet är fel.
Är det inte för övrigt en mycket rimligare tanke att det är förmågan att uppleva som gör varelser värda någonting i sig, eller åtminstone trevliga upplevelser? Eller att man får välja vad man vill, alltså att upplevelsen av valfrihet har egenvärde?
Men för dem är det tydligen förmågan att sätta värde – och ingenting annat – som har egenvärde. (Om något alls har det, förstås.)
Nej, det här är bara flum och tokerier. Korthuset har rasat! Argumentationen är kullkastad. Artikeln är tom.
Alexander, Annika, Erik och Anders har alla fyra fel – i grunden.
Men varför ska vi nöja oss där? Vi kan även ställa oss frågan: Anser de att någonting alls kan ha ett egenvärde? Kanske menar de att det inte finns några! Allt de sagt någonting om är ju vilka som kan ha det.
Vi väljer alltså mellan de följande alternativen.
- Någonting kan ha ett egenvärde.
- Ingenting kan ha ett egenvärde.
Vi börjar med att kika på påståendet att ingenting har något inre värde. Det innebär att allt som finns bara har ett instrumentellt värde, alltså ett värde som verktyg för att nå någonting annat som är värdefullt. Om ting och handlingar av instrumentellt värde säger man att de är värdefulla i kraft av vad de ger oss för något bra (eller dåligt).
Men om allt som existerar och sker saknar inre värde, så får vi problem. Vad ska vi egentligen ha våra verktyg till, om det inte finns någonting som i sig är värdefullt? Om lycka saknar värde, så är ju även allt som ger oss lycka värdelöst, eftersom det inte leder till någonting värdefullt. Det blir som att följa en vägbeskrivning som aldrig tar slut, för det finns ingenstans vi ska.
I sådana fall saknar allting alltså värde – värdenihilism. Den åsikten beskrivs emellanåt som »liberalismens mörka baksida«, jämsides med andra mörka baksidor som socialismens förtryckande fåvälde eller konservatismens omfattande normförtryck.
Men att allting saknar värde tycks de faktiskt inte mena:
Liberalerna tror att vi får en bättre värld om enskilda människor ges mer makt att styra över sina liv. Socialisterna menar att världen blir bättre om vi gör fler gemensamma välplanerade satsningar.
För om det inte finns några värden, så kan ju världen inte bli bättre. Alltså kan vi stryka det andra alternativet. Någonting kan, enligt debattörerna, ha ett egenvärde.
Men vad? Jag gissar: Människan.
En av debattörerna, Alexander, har givit uttryck för den åsikten. Anders skriver apropå debattartikeln att han »menar att värden uppstår först när människan värderar saker runtomkring sig«. Erik verkar i sin tur inte ha tänkt särskilt mycket på vad han faktiskt skrivit under, och »vill värna naturen främst av rationella skäl, inte av religiösa«. Vad Annika sagt om saken vet jag inte.
Men jag antar att de alla ställer upp på följande två påståenden:
- Människan har ett egenvärde.
- Naturen saknar egenvärde.
Här uppstår genast ett problem. Påståendena är nämligen oförenliga, eftersom »naturen« inbegriper »människan«. Människan är inte bara inuti naturen, utan också en del av naturen. Jag ska vara otroligt pedagogisk:
Människa + den övriga naturen = hela naturen
Alltså: Om människan har ett egenvärde, och människan är en del av naturen, så har en del av naturen ett egenvärde.
Finns det då skäl att tro att människan faktiskt är en del av naturen? Jo då. Här är ett par:
- Vi är en del av ekosystemen; vad vi gör påverkar resten av naturen, och resten av naturen påverkar oss.
- Det fysiska samspelet mellan oss och resten av naturen, är av samma slag som samspel mellan andra delar av naturen.
Och så vidare.
Men synen på människan som en del av naturen har faktiskt sina opponenter. De menar att människan inte är något djur och att människan inte är naturlig. Det är alltså så att människa och natur i grunden är helt olika saker, ungefär på samma sätt som planeten Jupiter, antalet 5 och känslan av hämnd.
Vad kan vi finna för vetenskapliga skäl att anta något sådant? Inga!
Vad finns det för filosofiska skäl att tro det då? Ett par vanliga förklaringar ser ut så här:
- Gud skapade människan som en väsensskild del av naturen, eftersom hon är den enda varelsen som har en själ.
- Människan är inte en biologisk varelse, utan istället är hon en kulturell varelse.
Vi börjar med det andra alternativet. Varför skrev jag inte att människan är både en kulturell och en biologisk varelse? Därför att det påståendet inte ger något stöd åt tanken att vi är av ett helt annat slag. Kulturen hade i sådana fall varit av naturen, eftersom människans kultur enligt det synsättet är en produkt av vår biologiska utveckling.
Alltså: Antingen tycker de själva att deras bärande premiss är felaktig, eller så har de en vidskeplig och ovetenskaplig syn på människan som helt separerad från naturen och det naturliga.
Givetvis tycker de inte själva att de har fel.
Men den enda varelse mänskligheten har lyckats hitta på som kan separera människa från natur på det sättet, har vi fått veta, är »Gud«. När de nu understryker att detta är grunden för både liberalism och socialism, så erkänner de ju dessutom att ideologierna de förespråkar är religiösa… som de själva ser på saken, åtminstone.
Alltså – en fanfar tack – religiös fundamentalism!
