När två svenska soldater dött blir det plötsligt väldigt knivigt att prata om krig. Formuleringarna blir liksom svårare, för man är aldrig helt precis, utan kan råka säga något dumt som man inte menar.
Hos flera debattörer tycker jag mig se tecken även på att det är knivigt också att tänka på krig. Logiken blir liksom svårare av samma anledning.
Lars Ohly sade att man inte ska utkämpa krig som inte går att vinna. Det tycker jag är fel tänkt. Inga krig alls ska utkämpas. Men förutom detta, är han den enda jag ännu hört uttala sig som lyckats i ambitionen att inte använda de dödade svenskarna som slagträ. Han sade att det varken gör till eller från. Så borde alla säga och tänka.
Men det gör de inte. Jag undrar vad de egentligen vill med vad de säger. Vad har de med dödandet att skaffa egentligen? Det är faktiskt en ärlig fråga. Jag undrar! Vilka bryr sig och varför?
För min egen del vet jag.
Jag bryr mig inte av personliga skäl, även om jag hade kunnat känna någon av dem.
Jag bryr mig heller inte av ekonomiska skäl, även om jag hade kunnat vara skattepliktig och delfinansiär.
Jag bryr mig inte heller av politiska skäl, även om… nej, jag hade nog inte kunnat bry mig av politiska skäl hur insyltad jag än varit i någon partistrategi eller något utrikespolitiskt spel.
Men jag bryr mig av etiska och medmänskliga skäl. Därför verkar nog mina åsikter paradoxala, även om de inte är det.
Till exempel så är jag mot både våldsam handling och icke-våldsam passivitet. Därför tror jag på insatser, men inte på militära insatser. Vi bygger mycket av vårt välstånd på fredlig och obeväpnad konfliktlösning, till exempel i riksdagen eller på arbetsmarknaden. Men när det är våldsamt någon annanstans så skickar vi dit beväpnade militärer.
Det vore mycket bättre att träna människor i konfliktlösning än till väpnad konflikt – jag är medveten om att militären ska sköta båda, men de står i motsatsförhållande till varandra. Enbart konfliktlösning vore mycket bättre. I stora drag kan man lära sig språk, kultur och allt om konflikten, för att sedan ta sig till landet och be att få stå till tjänst. Gärna mycket tidigare än någon militär normalt sett hade skickats dit.
Sedan får man förstås räkna med bakslag också, precis som när man använder vapen. Jag är fast övertygad om att medmänsklighet på lång sikt, och vanligtvis även kort, är mycket bättre utan vapen. Det har sagts av andra förr, och kan knappast sägas bättre: Jag förespråkar inte icke-våld på grund av att jag misstror våldsamma metoder, utan för att jag tror de icke-våldsamma är överlägset bäst.
Att jag är kritisk mot metoderna har ingenting med personerna att göra. Jag är positivt inställd till de svenska soldaterna, på samma sätt som jag är positivt inställd till alla andra i Afghanistan. Alla! Det som ska bort är inte människor. Istället är det våld, tvång, hämnd och förtryck som ska bort, för det enda de leder till är mera våld. Sådana saker motas helt enkelt bäst undan med det motsatta.
Konfliktlösning ska lösa konflikten, inte kväva den.
Det finns inga stridande parter, bara stridande.
Passivitet är inte alternativet till våld, utan orsaken.
Allt våld är personligt, därför att alla är personer.
Fred är någonting annat än bara avsaknaden av krig.
Den som vill läsa vad någon annan än jag säger, borde läsa Johan Galtungs A mini theory of peace som jag tipsades om en gång. Han har dessutom färre problem med språket än vad jag har.
