I dag vill jag titta litet på några argument som olika folkpartister för fram med anledning av Jan Björklunds förslag att »göra lagstiftningen tydligare« när det gäller klädsel som täcker ansiktet. Jan har föreslagit att rektor ska få besluta om burqa och niqab ska tillåtas på skolor eller ej.

– Undervisning är kommunikation mellan människor och då ska man visa sitt ansikte. Ansiktsuttryck är en del av den kommunikationen, säger Jan Björklund.

Han vill ändra högskolelagen och skollagen så att rektorer ges möjlighet att förbjuda elever och lärare att ha burka eller niqab på skola eller universitet. Ett förbud som kan upplevas kränkande för de kvinnor som berörs.

Detta kan vara första gången som Jan talar om undervisning som kommunikation mellan människor. Medan den pedagogiska forskningen utgått ifrån ett sådant perspektiv ganska länge redan, så har Jan i tjugo år valt att utgå ifrån helt andra premisser när han lagt fram sin skolpolitik; när han använder ordet kunskap så får jag obehagligt ofta känslan av att han dels är en övertygad behaviorist, och dels att han dessutom inte förstått behaviorismen.

Skulle han faktiskt ta till utgångspunkt att undervisning verkligen är kommunikation mellan människor, så skulle mycket av den skolpolitik han hade drivit ha varit sådant som han själv gärna kallar för »flum«. Nu är det förstås möjligt att den heltäckande slöjan lett till något slags aha-upplevelse för honom, men jag tvivlar. Antagligen ligger det ingenting utöver retoriska överväganden bakom formuleringen.

Kvinnorna på bilden är tydligen omöjliga att kommunicera med. Jag har som lärare svårt att förstå varför, men kanske borde jag visa förståelse för att alla inte är sociala genier av samma kaliber som jag.

Om vi ska få till någon integration så att infödda svenskar ska lära sig att inte bli blyga och osäkra när de talar med någon de bara kan se ögonen på, så måste niqab kanske vara tillåtet inom både barnomsorg och skola. Integration går ju ut på att människor lär känna, vänjer sig vid och anpassar sig till varandras förutsättningar och sätt, inte att de med litet mera sällsynta vanor slutar sticka ut och sticka i ögonen på alla rädda normalitetspoliser.

Nåväl. Det tycks för övrigt inte vara sant att Jans förslag innebär någon förändring av praxis; redan 2003 hade rektor den här möjligheten. Ser man tillbaka på Folkpartiets olika förslag de senaste åren, så är detta ingenting konstigt. Det händer faktiskt förhållandevis ofta att de kallar status quo för »kraftfulla åtgärder«.

Sakfrågan kan därför knappast vara något mera än en ursäkt att få säga niqab är dåligt i media.

Eller? Flera olika teorier har framförts. Vissa menar att det är en flört med Sverigedemokraterna, andra att det är ett populistiskt utspel ämnat att sno åt sig några av deras väljare, och emellanåt hör man till och med dem som tror att partiet faktiskt skiftat ideologi. För att försöka lista ut vilket som verkar troligast, kan vi titta litet på hur olika folkpartister försvarar förslaget.

Jag tror att Fredrik Malms argument är ganska typiska, sådana som han lagt fram dem på sin blogg. Eftersom han har en berömvärd förmåga att uttrycka vad han tänker, så är inlägget dessutom en ganska god utgångspunkt för en granskning.

Han förklarar att möjligheten att förbjuda heltäckande slöja »borde vara en självklarhet«, men säger ingenting om varför detta är så självklart. Och det har vi ingen nytta av när vi försöker ta reda på varför han tycker idén är god.

Men han presterar faktiskt en motivering på ett slags flummig och flosklig politiska som emellanåt kan vara svår att översätta till glasklar svenska. Så här skriver han:

Min uppfattning i den här frågan är glasklar. Vi vill inte skapa ett samhälle där vi täcker våra ansikten. Vi vill inte acceptera värdesystem som bygger på att vi inte ska mötas, inte ska tala med den som är främmande eller av motsatt kön. Vi vill inte skapa ett samhälle där beröring, mimik, skratt, musik och möten är bannlysta och ska ersättas med iskyla och könsapartheid. Tvärtom vill jag som liberal se ett samhälle med större integration.

Det är svårt att förstå hur detta kan vara en argumentation till försvar för rektorers möjlighet att, i situationer där det försvårar undervisningen, förbjuda elever att bära heltäckande slöja. Vad han syftar på kan istället knappast vara annat än ett generellt förbud mot att bära heltäckande slöja.

Vi ska gömma problemen

Jag ska strax återkomma till den frågan. Just här är det däremot tillräckligt att konstatera att hans argumentation bygger på tanken att burqa eller niqab orsakar den typen av samhälle som han inte vill skapa.

Men tänker man efter bara en liten stund, så inser man strax att orsaksförhållandet snarare är det motsatta: Det samhälle han inte vill skapa orsakar att vissa bär niqab eller burqa. Vad han argumenterar för här är alltså att förbjuda konsekvenserna av att han inte lyckats förhindra skapandet av vad han menar är ett dåligt samhälle.

Fredrik är förstås bara en enda politiker, och kan inte ställas till svars för en hel samhällsutveckling. Däremot kan han ställas till svars för hur han egentligen resonerar. Kanske ser han framför sig hur samhället kommer att utvecklas, trots att han gör allt han kan för att styra det i en annan riktning?

I sådana fall går hans inställning ändå att förstå: Eftersom han är missnöjd med vad han och hans politiska kolleger uppnår, och förutser en samhällsutveckling som han inte gillar, så vill han förbjuda de synliga konsekvenserna av detta samhälle redan innan de visar sig. För om samhällsproblemen syns så riskerar han ju att kritiseras för dem!

Det ligger förstås i regeringspartisternas intresse att gömma undan de annars synliga konsekvenserna av vad de själva betraktar som misslyckanden. Utifrån en argumentation som den här tycks det dessutom vara fallet.

Det kan faktiskt handla om populism

Vidare så bemöter han två motargument som han tycker är vanliga. Det ena skall vara att förslaget är onödigt.

Ett annat argument i debatten är att hela debatten om niqab och burka är onödig därför att det handlar om så få personer. Jag har väldigt svårt för en sådan argumentation. Om en flicka i Sverige tvingas att bära heltäckande slöja, ska vi då acceptera detta förtryck bara för att inte flera tusen flickor i Sverige befinner sig i samma situation?

Att förslaget är onödigt anser jag däremot är en någorlunda rimlig ståndpunkt, av följande tre skäl:

• Problemen löser sig nästan alltid genom att skolpersonalen pratar med elever och föräldrar. (Jans skolpolitiska gärning antyder för övrigt att han inte förstått att någon sådan kommunikation faktiskt äger rum.)
• Undantag från detta finns nästan inte.
• I de fall där det ändå inte löser sig, så gäller redan den praxis som Jan föreslår.

Att förslaget skulle vara onödigt handlar alltså inte om att de drabbade är för få. Om man kommer med förslag på att införa en redan rådande ordning, så är avsikten givetvis bara att använda sakfrågan som en ursäkt för att säga någonting högt. Folkpartiet har länge varit ute efter att provocera fram »motangrepp« från dem de pratar om som »kulturvänstern«, eftersom dessa är lätta att utmåla som elitister. Sedan kan man peka på dem och säga titta, vi får inte säga det här högt!

(Och är man Sverigedemokrat lägger man till att hela etablissemanget är emot oss! Men likheten beror i det här fallet på att partierna har samma utländska förebilder när det gäller kampanjstrategi och inte någonting annat.)

Mänskliga rättigheter då?

Någon kanske reagerade när jag skrev ovan att »de drabbade är få«. Drabbade av vad? Förtryck såklart!

Men att ge rektor möjlighet att förbjuda slöjor som täcker ansiktet i situationer där det förhindrar undervisningen är inte någon åtgärd mot förtryck! Alltså måste även det här handla om ett försvar för ett generellt förbud mot burqa och niqab.

Men med utgångspunkt i artikel 18 av FN:s förklaring av de politiska och medborgerliga rättigheterna, som Sverige skrivit under, så har alla rätt att utöva religion på det vis som de själva önskar, förutsatt att det inte strider mot några andra rättigheter:

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning.

2. Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.

3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

4. Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse.

Vi bör alltså eftersträva att ingen tvingas bära något särskilt plagg alls mot sin vilja, liksom vi bör eftersträva att ingen tvingas avstå att bära något särskilt plagg mot sin vilja. Ett generellt förbud strider mot den principen.

Populismtanken kanske inte håller ändå? Handlar det verkligen bara om ett jämförelsevis ganska harmlöst flörtande med Sverigedemokraternas eventuella sympatisörer? Vi går vidare.

Men det finns inget stöd i Koranen!

Han säger faktiskt så. Jag har ingen som helst anledning att tro att han har fel i sak. Däremot kan man med anledning av att han tycker att detta är relevant sluta sig till en del om var han egentligen står. Så här skriver han om det andra argumentet han tycker sig möta alltför ofta, alltså att förbudet strider mot religionsfriheten.

Religionsfriheten: Detta är ett ofta återkommande argument i den här debatten. Det hävdas att ett förbud mot att bära burka strider mot religionsfriheten. Nu ska påpekas att Jan Björklund inte förespråkar något totalförbud, tvärtom vill han ge rektorer möjligheter att stoppa bärandet av burka i undervisningen.

Men handlar burkan främst om religionsfrihet? Jag skulle vilja att de som kritiserar Björklunds förslag för att strida mot religionsfriheten klargör var någonstans i Koranen som det slås fast att det är ett religiöst påbud att bära heltäckande slöja? Om det finns något sådant krav i Koranen eller i etablerade muntliga källor/hadither så borde förstås användandet av burka vara mycket utbrett bland religiösa muslimer. Men det är det inte. Det är mycket få personer som bär burka och nikab. Snarare handlar det om traditioner i vissa regioner som är mycket konservativa. Dessa traditioner kan förvisso sanktioneras av religiösa extremister, men de har inte sin grund i islam.

Alla som kan läsa ser det: Han säger att ingen variant av Islam förespråkar bärandet av niqab eller burqa, eftersom det inte står i Koranen.

Detta är relevant endast under förutsättningen att det följande påståendet är sant.

Det är i det här läget vi måste fråga oss om Fredrik menar att det bara är muslimer som ska få sin tro lagreglerad, eller om detsamma gäller för alla religioner. Några andra alternativ har han inte att välja mellan.

Fast det är förstås inte helt säkert att han – eftersom han åtminstone kallar sig liberal – håller med om att han tycker så här. Men det följer logiskt på vad han säger. Antingen ljuger han, eller så säger han emot sig själv, utan att veta om det.

Hanlons rakkniv

Så kallas en enkel liten uppmaning som vi nyss nått fram till: Utgå aldrig ifrån att någon gör något av illvilja, om det lika gärna kan förklaras med vanlig dumhet (här i form av den där typen av intellektuella inavel som brukar kallas nationalism eller etnocentrism).

Eftersom argumentationen, oavsett om den ger uttryck för dumhet eller illvilja, leder till slutsatsen att religionsfriheten bör begränsas till i lag tillåtna religiösa läror, så tror jag vi kan utesluta allt som har med ytligt »flörtande« med både Sverigedemokraterna och deras väljare att göra. Riktigt så oskyldigt är det inte (om man nu kan kalla ytlig och etnocentrisk populism för oskyldig).

Det finns fler skäl än de ovanstående till att jag påstår detta. Låt mig förklara.

Det irrelevanta har blivit handling

Folkpartiet har länge kommit med olika förslag som är irrelevanta, antingen för problemen de sägs lösa, eller också eftersom de inte innebär någon egentlig förändring. Nyss föreslog Jan till exempel att ogiltig frånvaro ska skrivas in i terminsbetygen »för att föräldrarna har rätt till information«; detta är helt irrelevant för problemet ogiltig frånvaro, eftersom skolor redan är skyldiga att informera föräldrarna om ogiltig frånvaro, liksom de redan skriver ned den här siffran på papper. Att kopiera en procentsats till ytterligare ett papper är inte någon kraftfull åtgärd (vilket väl är anledningen till att Jan uttryckligen måste kalla förslaget för en kraftfull åtgärd).

Det här irrelevanta draget går igen även i retoriken. När han ska försvara olika förslag så argumenterar han i regel för någonting annat, som ingen vare sig föreslagit eller sagt emot. Att skriftliga omdömen i föreskoleklasser ska tillåtas vara betygsliknande, det försvarar han till exempel med att »föräldrar har rätt till information«. Exemplen är fler.

Är det alltså bara tomt prat och populism? Det trodde jag ganska länge, mer eller mindre bara för att jag hoppades att det skulle vara så. Men nu klarar jag inte det längre. Det visar sig ju om och om igen att alla dessa irrelevanta förslag sedan blir genomförda, som om de faktiskt vore på allvar. Folkpartiet driver en konsekvent felslutslinje, från det retoriska, genom sina förslag, till vad de faktiskt genomför.

Och nu säger han uttryckligen att han egentligen vill förbjuda heltäckande slöja, inledningsvis i skolan. Flera folkpartister för dessutom fram samma typ av argument som Fredrik, av vilka konsekvenserna är att vi ska begränsa religionsfriheten och lagstifta i religiösa tolkningsfrågor, liksom att vi ska skyla över problem som vi upplever finns i samhället istället för att ta itu med dem.

Det är inte särskilt roligt.

Vi får hålla tummarna

Mot bakgrund av allt det här, är det ovanligt lätt att glädjas över att Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman skriver så här i Expressen:

Arbetsplatskonflikter med ursprung i anställdas klädsel, frisyrer, piercingar eller tatueringar fanns ju långt före burkadebatten. Och byxhäng blev visst en fråga för en skolledning någonstans på Östermalm för ett par år sedan. Men dessa konflikter har kommit och gått utan att statsråd känt sig nödgade att lagstifta i frågorna. I de flesta fall har klädbråken löst sig automatiskt, genom att människor – arbetsgivare och anställda, föräldrar, lärare och barn – satt sig ner och samtalat.

Det är vad människor gör.

Hur ska man då tolka Jan Björklunds intresse för slöjan? Ett krav utan större bäring på verkligheten är farligt nära cynisk populism och symbolpolitik.

Det är självklart att religionens roll i samhället bör diskuteras, men är en politisering av slöjan verkligen rätt väg att gå? Det hjälper ingen, varken de kvinnor som av olika skäl bär slöja eller samhället i stort.

Det vore välkommet, och mer i linje med den frihetstanke som ett liberalt partis främsta kännetecken bör vara. Om Folkpartiet blir synonymt med förbud och krav, då kan vi vinka den liberala etiketten farväl – tillsammans med de väljare som förväntar sig liberal politik från ett liberalt parti.

Det är bra skrivet, och det handlar inte om att jag är skadeglad. Jag håller inte heller helt med honom på flera av de punkter som jag valt att inte citera här, till exempel den förklenade beskrivningen av vad integration går ut på. Men det är en annan fråga.

Den främsta anledningen till att jag är glad, bottnar istället i att jag tror att han har fel om Folkpartiet. Det är nämligen redan för sent: partiets liberalism är knappast mera än en etikett längre, för det egentliga syftet med alla dessa i sak irrelevanta utspel, verkar faktiskt vara att visa vad partiet egentligen tycker.

Folkpartiet är alldeles uppenbart i färd med att fullt medvetet märka om sig själva, till ett nationalliberalt¹ parti.

Kan jag ha fel? Tänk om det faktiskt bara handlar om ful fernissa och om röstflörteri, på så vis att de egentligen inte är på väg i den här riktningen, utan bara vill att det ska framstå på det viset för att få fler röster? Tja, jag har länge velat tro det, men nu har botten gått ur.

Och det har faktiskt ingen betydelse. I sådana fall har de tagit ställning för att deras valresultat är viktigare än vilken politik de förespråkar och legitimerar. Ett parti som väljer att gå till val på den här typen av politik accepterar den givetvis också i någon omfattning; antingen går de till val på att genomföra den, eller så går de till val på att de vill genomföra den. I båda fallen har de ställt sig bakom åsikterna.

Är detta verkligen någonting att vara glad över?

Nej!

Men Adam säger faktiskt ifrån. Då finns det åtminstone en framtid att hålla tummarna för.

1. Huvuddragen i nationalliberalismen, sådan som den såg ut under sin storhetstid för ungefär hundra år sedan, kan beskrivas som en korsning mellan nationalism och ekonomisk liberalism. Med nutiden som mått skulle man nog snarare säga att det handlade om ett slags konservatism. ↩

Detta är något av det mest förvirrade jag läst. Adam Cwejman för Liberala Ungdomsförbundet och Alexander Bard för den folkpartistiska tänktanken Liberati har försökt sig på filosofi. I Expressen publiceras deras artikel nedkortad, och i sin helhet hos Adam liksom Liberati. Det handlar om ett frontalangrepp på ekologismen. Artikeln är klassiskt Bardsk – halmgubbar, guilt by association och självmotsägelser i en språkdräkt som närmast för tankarna till nordamerikanska parodier på vänsteraktivister med megafon.

Nu har jag haft ett öga på Adam ett tag, eftersom jag tilltalats av hans vanligtvis resonerande debattstil. Den här artikeln sticker ut från hans vanliga repertoar, och jag måste till hans försvar fråga mig om han verkligen förstår sig på texten han satt sitt namn under. Känner han till att Alexander menar att människor inte har någon fri vilja?

Men nog recenserat. För tillfället sitter jag överbelamrad med kurslitteratur, så jag kommenterar texten endast i den omfattning som jag har tid med.

Den viktigaste ideologiska förändringen under 00-talet var den breda acceptansen av miljörörelsens målsättningar och tankesätt. Så länge miljörörelsen håller sig till fakta och vetenskap är den bara av godo, då är vi som ekoliberaler gärna en del av den. Men när den antar metafysiska dimensioner och förvandlas till ekologism – senast exemplifierat i Hollywoodfilmen Avatar – då är det dags att se upp: Vi närmar oss hastigt en dårskap som är ett lika stort hot mot samhället och demokratin som vilken annan religiös extremism som helst.

Att över huvud taget öppna en artikel om politik genom att markera att man angriper en Hollywoodfilm…

Men nåväl. Ekologism, till att börja med, är ingen uniform politisk inriktning. Däremot är det ett ännu rätt så ovanligt ord! Detta för med sig en retorisk fördel, på så sätt att författarna får ett visst tolkningsföreträde framför läsaren. Att på samma sätt angripa socialismen, liberalismen eller konservatismen skulle bli svårare, eftersom de flesta förstår att det egentligen döljer sig flera olika inriktningar bakom varje samlingsbegrepp.

Den innebörd författarna själva lägger i ordet ekologism är dock en annan än den som vanligtvis förekommer. Detta kommer sig troligen av Alexanders litet egna syn på vad filosofi är för något – allting utom hans egna filosofiska teorier är föråldrat flum.

Vad betyder »metafysik«? Det är en filosofisk inriktning där man försöker komma underfund med hur verkligheten i grunden är beskaffad. Brett accepterade metafysiska antaganden är att den fysiska världen existerar, att människor är kännande varelser och att Gud finns eller inte finns. Att alla människor ska ha samma rättigheter förutsätter också vissa metafysiska antaganden.

Att en ideologi antar »metafysiska dimensioner« vill jag därför hävda är någonting bra. Diskussioner bör föras även på den nivån. Liberalismen är i stort sett omöjlig utan ett antal metafysiska antaganden, däribland antagandet att en viss handling kan vara moraliskt¹ riktig medan en annan är moraliskt fel. Varför annars förespråka en viss politik? Jag antar att det inte är metafysiken i sig de kallar för religiös extremism, utan alla trosföreställningar om hur världen är utformad, som inte är deras egna. Återigen betvivlar jag att Adam verkligen förstår vad Alexander menar. Troligtvis hyser de metafysiska övertygelser som strider emot varandras, och då är Adam en religiös extremist.

En annan religiös extremist är troligtvis Arne Næss, som ofta nämns som förebild för ekologister. Till skillnad från Alexander, som menar att god filosofi är bara den filosofi som inte har med verkligheten att göra, så menade Arne det omvända. För Alexander känns det troligtvis väldigt irriterande att en hel politisk rörelse inspireras av en filosof som reste sig ur fåtöljen och gick ut i verkligheten.

Får ett par år sedan sköt Pekka-Eric Auvinen ihjäl åtta personer och tog sedan sitt eget liv på en skola i Tusby i Finland. Auvinen bar en t-shirt med texten Humanity is overrated ("Mänskligheten är överskattad") när han utförde massakern. Han hade även lagt ut texter på internet före dådet inspirerade av den finske filosofen Pentti Linkola, en tänkare han blivit introducerad till av sin mor, en miljöaktivist och lokalpolitiker i Miljöpartiets finska systerparti Gröna förbundet.

En sådan tur då att ingen liberal, sjuk som frisk, någonsin brukat våld under politiska förevändningar.

Om Adam och Alexander nu menar allvar med att detta är relevant, kan det inte tolkas som någonting annat än en anklagelse mot Miljöpartiet och gröna i allmänhet. De hävdar att vi tycker massaker är ett bra och värdefullt politiskt instrument. Skulle det vara så att de menar allvar, finns anmälningsplikten för den som är psykiskt sjuk att hänvisa dem till, eftersom en sådan uppfattning tycks farligt nära det psykotiskt paranoida.

Men antagligen är det bara ett försök att smutskasta, och har ingenting med saken att göra.

Auvinens dåd var självklart extremt. Dessvärre har Linkolas lika extrema idéer nått en omfattande spridning och acceptans inom miljörörelsen. Därför måste vi börja diskutera ekologismen och dess faror. Auvinens dåd är nämligen helt i linje med ekologismens grundläggande idé om att Naturen med dess djur och växter har ett högre värde och går före Människan. Det handlar inte om att begränsa tillgången till internet och datorspel. Istället måste vi ifrågasätta den snabbväxande ideologi som legitimerar och stimulerar den nya ekofascismen. Är ekofascismen rentav inbyggd i ekologismen från början som dess logiska konsekvens?

Här introduceras ytterligare ett begrepp i texten, ekofascism. Ordet antyder att det handlar om en korsning av ekologism och fascism, till exempel miljömedveten nazism om nu någon sådan finns. Oftast används det dock för att beteckna övertygelsen att det till exempel kan vara moraliskt rätt att tortera eller döda en människa för att öka lyckan hos några djur eller rädda en skog, om jag får uttrycka mig något kategoriskt.

Arne ägnade det här en del uppmärksamhet, eftersom hans övertygelse ofta misstogs för att likna land ethics, en moralisk princip vilken menar att en handling är moraliskt rätt om och endast om, och i kraft av att, den maximerar naturens integritet, stabilitet och skönhet. En sådan moral medför att det blir rätt att exempelvis tortera spädbarn om det leder till de fördelar för naturen som nämnts. Den bland liberaler fritt härjande utilitarismen har liknande problem.

En sådan »eko-etik« kan utan vidare kallas ekofascistisk i den bemärkelse ordet vanligtvis har. Dock skiljer sig detta radikalt från vad grön ideologi i grunden går ut på, och det är ungefär lika ovanligt med sådana resonemang hos ekologister som hos liberaler. Jag själv, liksom Arne och många andra, anser exempelvis att strävan efter det egna självförverkligandet är en god huvudnorm, samt att man förhindrar sitt eget självförverkligande genom att förhindra andras. På detta följer logiskt att man ska sträva efter att minimera den skada som man åsamkar andra. I slutändan är detta snarast motsatsen till vad ekofascism är, i båda bemärkelserna av ordet.

På frågan om huruvida ekofascism är inbyggd i ekologismen som en logisk konsekvens, är svaret ett blankt nej.

Ekologistiska dogmer accepteras lättvindigt utan att deras effektivitet diskuteras. Ett av ekologismens heliga ord är närodling. Men är grönsaker odlade i energikrävande växthus och transporterade med bensindrivna lastbilar verkligen klimatvänligare än grönsaker odlade i varmt klimat och transporterade med lastfartyg? De svenska flaggorna på köttfärspaketen avslöjar att närodlingshetsen snarare handlar om unken protektionism och rasism. När miljörörelsen förlorar sin förankring i vetenskap och förnuft till förmån för dåligt samvete och lösningar baserade på känslor är den inte bara skadlig för mänskligheten, utan även för djuren och naturen.

»Effektivitet« är ett mått på förhållandet mellan medel och uppnådda mål. Ju mindre arbete man behöver genomföra för att uppnå ett visst mål, desto effektivare är arbetet. Vad »effektivitet« däremot inte säger någonting om är vilka mål som ska uppnås.

Alexander och Adam påstår i det här stycket att miljörörelsens mål är att separera lägre stående raser från högre, och att värna nationella intressen framför andra länders. De har förstås helt rätt i att det saknas både förnuftiga och vetenskapliga skäl att något sådant skulle vara bra.

Däremot har de fel i att detta är vad vi eftersträvar. Alla metoder som kan användas för att uppnå vissa mål är givetvis inte effektiva. Att av detta dra slutsatsen att målen måste vara någonting annat är ganska dumt. Enligt samma slutledning kan jag hävda att Alexander och Adam, som skrivit en artikel med målet att vinna politisk framgång, i själva verket är ute efter att förlöjliga sig själva.

Vad de misslyckas med att förstå, tror jag ett förskolebarn förstår utan vidare: Om en person som har som mål att alla ska må bra, och tror att alla mår bra om man tvingar dem att äta hamburgare, så har personen därför inte som mål att alla ska må dåligt. Trots att man kan må dåligt av att äta hamburgare. Är det resonemanget verkligen för svårt att förstå för dem?

Formaliserat ser deras argument ut så här:

1. S vill uppnå målet M.
2. S tror att metoden I leder till målet M.
3. Metoden I leder inte till målet M utan till målet M*.
4. Alltså vill S inte uppnå målet M, utan M*.

Förutom självmotsägelsen mellan första premissen och slutsatsen, har de dessutom rakt av fel i att svensk köttmärkning skulle leda till rasistisk segregering, eller att orsaken skulle vara värnandet av några nationella värden. Men med tanke på hur pass insatta de egentligen verkar vara i vad gröna vanligtvis står för, är det ju åtminstone perifert möjligt att de missat kritiken av också det svenska djurskyddet. Frågan är i så fall om Alexander, som stolt kallar sig fåtöljfilosof, inte borde tänka ett varv till och ta en titt på vad han faktiskt pratar om.

Det kan också nämnas, även om det inte är helt relevant i sammanhanget, att känslor faktiskt tycks existera på riktigt. Alexander hävdar dock, om jag inte förstått honom fel, att ett sådant antagande är religiös extremism, eftersom det är ett metafysiskt antagande att några organismer har känslor.

När ekologismen förutsätter att Den Stora Katastrofen bara kan stoppas av en stark stat underkastar den sig den paternalistiska staten. Lägg till att Den Stora Katastrofen har orsakats av kapitalismens exploaterande egenskaper så måste denna stat dessutom vara socialistisk. I ivern att värna miljön ses staten och dess maktredskap – främst piskorna – som vägen att nå målet. Den socialistiska övertron på den statliga planeringens förträfflighet har alltså kommit tillbaka, denna gång i ekologisk skrud. När ekologisterna hävdar att människan måste återfå ett känslomässigt fäste i marken hon bebor, då är ekologismen dessutom stockkonservativ. Miljöpartiets partiprogram hävdar aggressivt att den ekonomiska utvecklingen måste hämmas för att stoppa överbefolkning och en urholkning av planetens resurser. Allt oftare hörs att vi bör införa en ettbarnspolitik.

Tanken bakom att ha känslor för sin omgivning, är att man mår bättre då. Ordet »hemtrevligt« betyder något liknande.

Om man funderar litet på var gränsen mellan en själv och andra egentligen går, kommer man snart underfund med att andra människor, djur och miljön man lever i påverkar hur man mår. Det gör till exempel ont att slå sig eller bli dumpad. Vi är inte enbart isolerade individer utan hänger samman med varandra (vilket Alexander faktiskt också hävdar). Att inte ta i beaktande att man påverkas känslomässigt av sin omgivning när man resonerar politiskt är bara korkat.

Detta är någonting helt väsensskilt från konservativt miljötänkande, som i grund och botten är principen att det är omöjligt för en människa att veta hur naturen och samhället ska se ut, eftersom det är självorganiserande enligt någon gudomlig eller naturlig princip. Samhället organiseras bäst så som det såg ut igår, eftersom naturen eller Gud ledde oss dit. Grönt och konservativt är i grunden olika saker.

Att staten måste reglera juridiskt istället för ekonomiskt är ingenting som förutsätts. Förbud och påbud är oftast sämre lösningar, men ibland är de nödvändiga. Vi försöker till exempel inte förhindra mord genom en mordskatt, utan genom att göra det straffbart att döda någon. Givetvis är det något dåligt både att döda andra och att begränsa människors frihet genom att låsa in dem i fängelser. Frågan är vilket som är värst! Jag vill hävda att en ekonomisk reglering av mord vore värre än att som idag använda straff, trots att mordskatten stämmer bättre överens med det antistatliga argument som Adam och Alexander för fram.

Mjuka och frihetliga metoder är bättre, men om de inte är tillräckliga så måste mera effektiva metoder användas istället. Detta innebär inte att värdekonflikten försvinner, vilket författarna tycks hävda.

Till sist undrar jag vilka miljöpartister som förespråkar ettbarnspolitik, liksom hur det kommer sig att Adam och Alexander kallar partiprogrammet för aggressivt. Skar de sig på pappret?

Ekologismen ser planeten som god, och människan som ond. Teknologisk utveckling och ekonomisk tillväxt betraktas som onaturliga och hotfulla störningar av den heliga balansen. Det sunda förnuftet ersätts med en diffus religiös tanke om något slags obefläckat, naturligt tillstånd. Ekologisterna vägrar att se vad som faktiskt har gett lägre spädbarnsdödlighet, fler barn som går i skola, fler läkare per capita och det mesta som förknippas med välstånd och positiv utveckling. Att vi lever längre idag än för hundra år sedan beror inte på att vi köper närodlade tomater eller på att vi släcker lamporna en timme under earth hour. Istället handlar det om forskning, utveckling och tillväxt. Ekologisterna ignorerar att den viktigaste åtgärden för att bekämpa överbefolkning är fattigdomsbekämpning. Länder som Nigeria och Uganda, med astronomiska födelsetal, tillhör också världens fattigaste. När hörde vi senast en ekologist prata om fattigdomsbekämpning som något positivt?

Ekologismen ser inte människan som ond. Inte heller teknologisk utveckling är något ont. Fog för sådana påståenden får man leta efter. Argumentet mot en religiös tanke om ett heligt och naturligt tillstånd kan eventuellt riktas mot den konservativa förvaltarskapstanken. Men i det här sammanhanget är det helt irrelevant. Är författarna så ideologiskt blinda att de inte förstår att de i själva verket angriper högern, och inte gröna?

Vidare är det givetvis så att ekonomisk tillväxt ger utrymme för goda ting i ett samhälle utformat på ett sådant sätt att ekonomin fördelar resurserna. Grön tillväxtkritik handlar om att bli av med de dåliga konsekvenser som ekonomisk tillväxt har i samhället som det faktiskt ser ut, inte om att bli av med de som är goda. Man kan faktiskt förändra samhället till det bättre.

Det råder inget motsatsförhållande mellan att inte förstöra naturen och ekosystemen, och att minska spädbarnsdödligheten. Båda är eftersträvansvärda! Eftersom författarna sedan frågar sig om ekologister över huvud taget tycker fattigdomsbekämpning är bra, föreslår jag att de läser Miljöpartiets aggressiva partiprogram en gång till. Den här gången med läskunnighet.

Sedan fortsätter de så här:

Det är med med frihet, demokrati, teknologiska innovationer och positiva incitament som vi skyddar planeten och räddar klimatet. Skatter på växthusgaser och handel med utsläppsrätter är utmärkta exempel. Dessutom är nya teknologiska lösningar på miljö- och klimatproblem lätta att kopiera och sprida snabbt i hela världen. De minskar snabbt i kostnad när de sprids. Den framväxande sol- och vindkraften och den nya kärnkraften (effektivare och betydligt säkrare än på 70-talet) är utmärkta exempel. Negativa lösningar är precis tvärtom, lokalt specifika och lika kostsamma varje gång att tillämpa.

Skatter är positiva incitament! Detta är inget mindre än en liberalismens revolution! Jag kan knappt bärga mig tills Adam förespråkar skatter på allt som ska uppmuntras i samhället. Liberala ungdomsförbundet kommer strax alltså att börja propagera för skatt på snällhet, skatt på skolgång, skatt på sjukvård, på att äta, på att vara glad och på att vara liberal. För att uppmuntra människor att göra det som är gott, ska vi beskatta det!

Skämt åsido så är frihet och demokrati bra. Innovation och positiva incitament är också bra, under förutsättning att de används till något bra. Positiva incitament att ha ihjäl spädbarn är till exempel inte bra. Sol- och vindkraft är utmärkt. Kärnkraften är däremot mera diskutabel, och det finns seriösa argument både för och emot. Förutom riskerna som är förenade med drift och slutförvaring, finns också frågan om hur stabil kärnkraften egentligen är, liksom om den alls är lönsam. Ska vi verkligen slänga miljardbelopp på en olönsam industri på det viset?

För mig är både för- och motargument värda att överväga. I kärnfrågan är jag kluven. I detta är jag inte ensam.

Tyvärr får rationella lösningar minimalt utrymme i dagens miljöpolitik. Istället för att uppmuntra genmanipulerad matproduktion, utbyggd kärnkraft och högteknologiska jordbruk – som alla är utmärkta åtgärder för att värna och skydda miljön och stoppa klimathotet – moraliserar ekologisterna över mänsklighetens existens och hänger upp sig på destruktiva religiösa slagord. För dem är behovet av att få biomoralisera uppenbarligen mycket viktigare än att verkligen rädda miljön och klimatet. Varför har Miljöpartiet annars, ironiskt nog, den sämsta miljö- och klimatpolitiken av alla riksdagspartierna?

Om Adam och Alexander saknar rationella lösningar i dagens miljöpolitik, föreslår jag att de tar en titt på regeringspartierna istället för ett som sitter i opposition. Den miljöpolitik de i huvudsak angriper är konservativ, hävdar de i alla fall själva. Hur det kommer sig att de missat att Miljöpartiet inte är ett konservativt parti, till skillnad från flera av dem i regeringskoalitionen, det vet jag inte riktigt.

Att angripa Miljöpartiets miljöpolitik, med utgångspunkt i en blandning av regeringens politik, en Hollywoodfilm, en skolmassaker i Finland och påhittat flum i allmänhet, det är ganska korkat.

Det existerar inget egenvärde utanför människan. Som ekoliberaler ser vi att det är just därför som miljön måste värnas. Biologisk mångfald och ett hållbart ekosystem är viktigt för människans egen överlevnad. Avstamp måste tas i människans möjligheter att utveckla nya och effektivare sätt att samexistera med naturen. En hållbar miljö ska prioriteras högt. Det är därför av största vikt att ekologismens förvirrade tankegods inte accepteras okritiskt. Förslag på lösningar ska utvärderas vetenskapligt innan de godtas som ofelbara sanningar. Vi får inte låta religiösa fanatiker kidnappa den livsviktiga miljöpolitiken. Det är vetenskap och förnuft, och inte människans metafysiska ondska, som är ekoliberalismens svar mot ekologismen.

Detta sista stycke i artikeln är det enda som har någon som helst verklighetsförankring. Därför är det först här som jag egentligen kan svara i sak, istället för att bara rätta till felaktigheter och missuppfattningar.

Att ingenting har ett egenvärde utanför människan kan tolkas på två sätt. Antingen menar de att bara människan har en idé om begreppet »egenvärde«, vilket kan vara riktigt. Det är dock ett mycket harmlöst påstående som inte får några konsekvenser.

Den andra tolkningen är att ingenting utom människan har ett egenvärde. Detta skulle till exempel innebära att ekonomisk tillväxt inte har något egenvärde. Där är vi överens! Däremot är det en rätt så radikal uppfattning att enbart människor har egenvärde. De allra flesta instämmer nog i att även hundar har ett värde utöver att de gör att människor mår bra. De har ett värde för sin egen skull, kan man säga.

Adam och Alexander menar att miljön måste värnas BARA därför att den är bra för människor. Det enda som är värdefullt är människor. Djur och natur är helt värdelöst i alla andra sammanhang, och om det gjorde människor lyckliga skulle det vara helt okej att plåga djur och måla alla växter orange.

Antagandet att bara människan och ingenting annat har ett egenvärde är mycket suspekt, rent rationellt. Vad skiljer människan från allt annat på ett sådant sätt? De enda förklaringar som hittills givits är religiösa. Att bergsäkert hävda en sådan distinktion är ett slags religiös fanatism.

Både vetenskap och förnuft är viktiga saker. Tyvärr talar de emot vad författarna själva propagerar för. Sättet de argumenterar på är förnuftsvidrigt och osakligt. Att hävda människans egenvärde som unikt är ovetenskapligt – vetenskapen är först och sist bara beskrivande, och några vetenskapliga belägg för att någonting alls har ett egenvärde finns inte. Vetenskapen ger oss inte några värden att kämpa för politiskt, utan beskriver hur världen fungerar. Värden måste vi själva finna, och där spelar förnuftet en stor roll, men också känslor. Människor har upplevelser både av känslor och av rationell insikt, men bara om man helt struntar i vad känslor egentligen säger till oss kan man komma till samma slutsatser som författarna.

Frågan blir alltså: Vad är den politik värd, som bortser ifrån att människor känner?

Och apropå rationalitet, med det i åtanke att ekologister anklagats för att mena att människan i sig är ond, vad betyder egentligen slutklämmen?

Det är vetenskap och förnuft, och inte människans metafysiska ondska, som är ekoliberalismens svar mot ekologismen.

Kanske är det lite väl högt till tak i Folkpartiet. Ekoliberalismen tycks inte vara särskilt mycket mera än gamla religiösa föreställningar om människans särställning i naturen, fast omsluten av nya oförnuftiga feltänk. Halva artikeln går ju ut på att angripa den egna ståndpunkten!

Men kanske måste vi ha överseende. De är ju trots allt miljöpolitikens nybörjare.

1. Alexander menar förvisso att moral och etik är två olika saker, men jag använder orden synonymt i det här inlägget, med den innebörd som normalt läggs i dem. ↩