God morgon! :-)
Ännu är jag upptagen med andra viktiga saker, och fattar mig därför så kort det bara går. I dag faktiskt litet extra.
Borta på Forskning & Framsteg-bloggen berättar Emil Nilsson något om spermiernas biologiska historia.
På västkusten finns det havsborstmaskar som ligger nedgrävda i dyn. Hanarna har ett extremt sätt att sprida sina spermier. När tiden är den rätta simmar masken upp ur sin gömda säkerhet, ut i vattenmassan och… exploderar. Spermierna sprids sedan i vattnet. Det lockar fram honorna, som också de sprängs så att äggen kommer ut i vattnet och kan befruktas av spermierna.
Spring genast dit och gotta dig som om det vore senaste numret av någon skvallerblaska!
Visste du förresten att havsförsurningen hotar spermier? Inte nog med att koralldjuren får svårt att bygga rev och överleva i surare vatten, de blir dessutom impotenta! På Hawaii har man redan börjat frysa ned spermier och embryon för att rädda alla arter av korall som lever där.
För övrigt så fick jag i går för första gången syn på en svensk tidningsartikeln om havsförsurningen, en längre TT-artikel i Dagens Nyheter. Läs den!
Det sista stycket måste dock kommenteras:
En studie nyligen visar att försurningen av haven ökar tio gånger snabbare än vad olika klimatmodeller förutsett. Forskningen kan ha underskattat hur hårt försurningen slår mot korallrev och andra marina organismer. I värsta fall kan kalken i korallerna lösas upp av det försurade vattnet.
En studie? Det räcker inte. Men det pekar på att sannolikheten att försurningen går snabbare än man trott är större. Stor vikt bör alltså läggas på ordet kan: Forskningen kan ha underskattat… I värsta fall kan kalken i korallerna lösas upp…
Forskningen om havsförsurning är ny och föränderlig. Det finns en risk att haven blir botten att leva i. Sannolikheten att ingenting alls kommer att hända är liten. Vi vet inte särskilt säkert ännu.
Tycker du det låter som att jag försöker förminska faran? Så är det absolut inte! Faran är eventuellt jättestor, men den är inte säker. Det är skillnad på hur farligt någonting som inträffar är och hur sannolikt det är att det inträffar. När det gäller framtiden så är det ofta just risker vi måste hantera, särskilt när det gäller ekologi.
När vi väl är medvetna om risken, så vet vi alltså allt vi behöver för att genast skrida till verket.
Ombord på Titanic struntade man i varningarna om mängder av isberg i vattnet, och visst hade de goda möjligheter att ta sig fram till New York ändå. De kunde sannerligen inte veta huruvida det skulle gå bra eller inte, precis som vi inte kan veta, men de gjorde ingen vettig riskbedömning. Hade de gjort det, så hade sannolikt ingenting nämnvärt inträffat under resan.
Det är alltså sättet vi hanterar ekologiska risker som måste förändras, för annars far vi förr eller senare ut i ett isfält och förliser.
Vi har ännu tid att undvika riskerna – huruvida vi kastar ankar och tänker efter ett slag eller lägger om kursen efter en säkrare rutt, det är ur det här perspektivet vilket som, bara det blir gjort.
Men tydligen måste vi byta kaptener och styrmän först.
Det här inlägget är skrivet på förhand för automatisk publicering.
