Följer gör en transkription av Fredrik Reinfeldts inledningstal på Moderaternas partistämma 2011. Som vanligt blir jag glad för varje fel som påpekas för mig.
Själv vill jag påpeka att de citat ur talet som publicerades av Moderaterna och sedan använts i samtliga pappersmedier inte förekommer i själva talet. Det ingår inte i kampanjstrategin att någon ska läsa vad Fredrik faktiskt sade – utan det är bättre om alla hör vad de vill höra i stället.
Det blogginlägg som hör samman med transkriptionen finns att läsa här.
Tack ska ni ha! Tack, tack! Så, tack så mycket, tack, tack!
Tack, Kent, för vänliga ord. Vi är som vanligt, vill jag understryka, i Örebro, och för den som inte har förstått det, så står jag på Örebro och tittar ned på Stockholm – en något märklig ordning – men det är mycket vackert gjort.
En en gång, "välkomna till Örebro och välkomna till partistämma och välkomna till de Nya Moderaterna", det var så jag inledde partistämman 2005, för nu sex år sedan. Det var efter två år av utvecklingsarbete, då vi hade förmått förnya oss, fånga samhällstrenderna, lyssna på invändningar och lyssna på hur Sverige utvecklades, som vi var redo att starta de Nya Moderaterna.
Nu frågar sig en del, "ja, men hur länge kan man då vara de Nya Moderaterna?", och här vill jag då understryka en sak: Det är inte en fråga om en tidsreferens, det är inte i förhållande till något gammalt och det är inte vad vi var 2005 som vi inte var 2004. Nej, det handlar om något mycket större. Precis som Jarl Hjalmarson, Gösta Bohman och Carl Bildt i sin tid fann svar på relevanta frågor, så förblir vi "nya" så länge vi förstår att det är ett förhållningssätt till politiken, till vår uppgift. Det är det det handlar om. Det handlar om hur vi ser på människan, det handlar om hur vi ser på vårt samhälle och hur vi formulerar våra svar för att utveckla samhället i en bra riktning. Det handlar om vad vi vill att Sverige ska kännetecknas av, och det handlar om hur vi med det som utgångspunkt nu tänker rusta oss för att vinna valen 2014 och 2018. Det är om detta jag tänker tala med er om i dag.
Hur ska vi fortsätta just de Nya Moderaterna också 2014, också 2018. Hur ska vi föra ut det i våra möten med människor och i vår förväntan, vår syn på Sverige? Minns att i valet 2002, då röstade 800 000 människor på Moderaterna. I valet 2010 så var det nästan 1,8 miljoner. Det är ett parti som har vunnit nära en miljon nya väljare i två val, 700 000 nya väljare i landstingsval och 600 000 nya väljare i kommunval.
Jag brukar påpeka för dem som har varit med ett tag, att "ni är numera i minoritet, ni är litet ovanliga". Det är de som har kommit på senare tid som utgör majoriteten, det är de som är flest och det är de som har röstat på de Nya Moderaterna. Efter valet 2010 så åkte jag till de orter i Sverige där Moderaterna hade haft sina största framgångar i riksdagsvalet – i Porjus i Gällivare i Norrbotten, i Åmål, i Mörbylånga på Öland och i Sundsvall, för att bara nämna något. De Nya Moderaterna finns över hela Sverige.
Överallt finns de som nu sympatiserar eller röstar med moderater. Det är kvinnor och män, det är från storstad och från landsbygd, det är i små orter och i pulserande storstäder och det är från norr till söder. De har olika bakgrund – det är studenter, det är undersköterskor, det är metallarbetare, lärare, det är de som söker jobb, det är de som jobbar, det är de som har jobbat klart, de är olika gamla och i olika faser av livet. Men många av dem har det gemensamt, att nu tittar de på oss. Med nyfikenhet tittar de på oss, därför att de har förväntningar, och de ställer krav på de Nya Moderaterna: Vart är vi på väg? Förstår vi fortsatt att se utmaningar i det svenska samhället? Är vi fortsatt trogna idén att vara i rörelse och vara de Nya Moderaterna? De följer vår diskussion, som vi nu ska ha i fyra dagar, då vi ska diskutera ett nytt idéprogram, ett nytt kommunpolitiskt program och en ny utrikespolitisk plattform. Vi ska diskutera idéer, och vi ska prata om framtiden – alltid med utgångspunkt i människan. Det är människan som politiken är satt att tjäna, det är människan som politiken måste ha som sin startpunkt och som sitt mål. Det är en oerhört stark idé, och det är vår idé.
Den här stämman handlar om framtiden: Vad vill vi med morgondagen? Låt mig därför vara tydlig med vad vi nu ska göra och vad vi inte ska göra. Vilket innehåll ska vi fylla politiken med, och vad ska vi välja bort? [Alltså] vad vårt förhållningssätt helt enkelt ska vara till politiken. Och jag vill påpeka: Det är inte bara en diskussion som nu moderater har anledning att föra i Sverige – den förs av systerpartier i vår närhet, i Europa och i över världen – [om] just detta: Vad är förhållningssättet till politiken? Vilka svar söker vi nu för framtiden? Hur ska man åstadkomma att vara ett modernt, föränderligt och framtidsinriktat samhällsbärande parti? Jag tror att det utgår från fyra viktiga områden.
För det första. Ett modernt parti måste lära sig att lyssna på människor. Jag sade "lyssna". Jag minns när Moderaterna några år tillbaka för mig berättade att de hade "lyssnat", och hört att alla tyckte som de. Men mina vänner, det är inte den mänskliga egenskapen lyssna, [utan] det är den mänskliga egenskapen prata, de då har utfört. De har pratat och tagit för givet att alla som hörde höll med. Det är inte att lyssna. Den som lyssnar tar in vad andra människor säger. Den som förmår lyssna rubbar sin egen föreställning om hur världen ser ut. Man kommer ut något omtumlad, något omskakad, därför att man har tagit in en annan människas perspektiv. Det är att lyssna.
Den som lyssnar förstår vikten av att arbeta pragmatiskt. Den som lyssnar förstår vikten av att kunna ändra, anpassa till vad som har hänt eller vad som uttrycks. Jag har haft detta som arbetsmetod i snart tio år. Jag har rest i Sverige i princip i varenda vecka som har funnits i alla dessa tio år, just för att lyssna. Ibland har någon varit med som inte har förstått mitt upplägg, och sagt:
– Det är väldigt konstiga möten. Det händer alltså under långa stunder att han inte säger någonting. Det blir nästan pinsamt tyst ibland, för han säger ju ingenting. Han verkar lyssna! Är det meningen?
Och det är precis det som har varit meningen – att ta in, att förstå. Vi tycker detta är en så viktig insikt att vi utbildade flera hundra moderater i att lära sig lyssna. Det kräver litet utbildning ibland. Men vi är ödmjuka, så det gick bra. Och vi åkte ut i verksamheter och i sammanhang där det inte alltid tidigare har funnits moderater – och framför allt inte lyssnande moderater – och så lyssnade vi, på människor i deras verksamheter, i deras vardag, på deras utgångspunkter, och så tog vi in det. Jag tror att vi möjligen något förändrade bilden [av] Moderaterna hos de vi träffade, men jag är övertygad om att de mer ändrade vår föreställning om Sverige, och om de verksamheter som vi ofta har ansvar för i olika sammanhang. Detta tror jag är ett viktigt vägval också för framtiden. Det var inte en engångsföreteelse att några hundra moderater lyssnade inför förra valet. Detta ska vi göra också de kommande åren, i olika sammanhang över hela Sverige.
Den som lyssnar blir lätt nyfiken. Det ligger väldigt nära. Nyfiken därför att man ställer frågor, därför att det väcker frågor och därför att man utvecklas med att lyssna. Det leder till att vi söker nya utmaningar. Det gör att vi hör när samhället förändras och vi utvecklas med samhället. Det gör att vi blir relevanta och kan bidra, därför att vi har hört det först.
Har ni läst det kommunpolitiska programmet? Det är inte skrivet i ett stängt kontor i ett kommunhus. Det är skrivet utifrån erfarenheter kring lyssnande och förändringar som vi har gjort i olika delar av Sverige – detta är det som har lagt grunden för det nya programmet. Det är så vi ska arbeta – lyssnande, nyfiket, intresserade, men också ödmjuka inför de problem vi ställs inför, och på det ska vi grunda en pragmatisk och genomförbar politik.
Denna nyfikenhet har lett mig till frågor som jag har behövt ändra mitt förhållningssätt eller mitt tänkande kring, och jag kan nämna tre saker som har gjort mig nyfiken under resor och samtal. Det första är väldigt omfattande funderingar som finns i vårt svenska samhälle kring konsumtionssamhället. Är det livets mening? Flest prylar när vi dör vinner. Är det detta som är syftet? Och också den här tanken: Om alla konsumerar lika mycket som vi, klarar världen av det totalt sett? Känslan av att vara litet mer försiktig med konsumtionen, göra den mer hållbar, bli mer rädd om det man har, ett ökat intresse för att sälja – på Blocket och allt vad det heter via nätet – det man har haft till någon annan, familjer som diskuterat att avstå att ha julklappar på julafton, stressen som många känner av en sorts hets att konsumera, och kanske ännu värre för de som inte alls har råd. Den typen av frågor är oerhört viktiga att lyssna in för ett nyfiket parti som lyssnar på människors vardag.
Jag är fortsatt också mycket övertygad om att vi måste jobba för att makt mellan män och kvinnor utjämnas bättre i världen. Jag höll nästan hela mitt tal i FN kring detta tema, [alltså] insikten om, att om kvinnor hade lika mycket makt som män har i världen – över hushållsekonomi, över stater, över det civila samhället – så skulle vi se en utveckling där mer pengar lades på mat till barn, till utbildning, till att trycka tillbaka korruption, till att jobba med försoning och fred – helt enkelt en bättre värld när kvinnor får ökat inflytande och vi får en bättre balans. De utmaningarna finns i hela världen, men de finns också i Sverige. På många sätt har vi kommit långt, men i många fall upplever även kvinnor i Sverige att de inte har samma makt, samma möjligheter som de ofta upplever att män har. Det är inte allas upplevelse. Det är inte ens säkert att det upplevs på det sättet i alla åldrar. Det kan vara så att en kvinna, nyss fyllda tjugo, inte upplever problem kring makt och inflytande, men femton år senare, efter familjebildning och efter att en del konkurrensen i det moderna arbetslivet har gjort sig påmint, och i viljan att förena familjebildning och barn med jobb och arbete och karriär, att det blir litet mer tydligt att det finns en del maktstrukturer som bygger på att män ibland släpps före och kvinnor hålls tillbaka. Kring detta måste vi vara nyfikna. Kring detta måste vi vara partiet som hela tiden flyttar fram positionerna och säger: "Ja, vi hör detta, vi ser detta, ett samhälle med bättre balans i makt mellan män och kvinnor är också något vi ska eftersträva här i Sverige."
Det finns också negativa utmaningar som vi också måste se. Jag har funderat väldigt mycket över risk för framväxt av en grupp av unga, arga män som lämnar skolan i förtid, som har svårt att få arbete, svårt att komma in socialt i vårt samhälle. Vart är det på väg? Och jag läser, om kvinnors val av livspartner, att de väldigt ofta har tendensen att välja någon som är – som de upplever det – av högre social status, och väldigt ofta också har högre lön. Då blir ju frågan: Ska vi få en växande grupp av unga, arga män, med oavslutade utbildningar som dessutom får leva ensamma? Vad är det för utmaning som väntar Sverige? På det här sättet så måste det nyfikna partiet vända på stenar, se förändringar i vår tid, och visa att det är vi som har svaren, det är vi som leder utvecklingen framåt.
Den andra punkten, det är vår tilltro till starka institutioner, och att vi vågar ta in och basera vår politik och syn på Sverige på forskningsresultat och på beprövad erfarenhet. Att vi vågar vara långsiktiga när vi utformar politiken. Vi ska visa respekt för det välfungerade samhället, som bygger just på starka institutioner. Det är nämligen så vårt Sverige ser ut. I grunden en solid statsförvaltning, en oförvitlig ämbetsmannatradition med män och kvinnor, i staten och offentlig tjänst som allt som oftast jobbar i medborgarnas intresse fri från andra intressen. [Ordet "fri" tycks syfta på staten, inte på män och kvinnor, då ordet tydligt uttalas i singularis, men det kan förstås vara fråga om en felläsning.]
Oberoende starka institutioner som Riksbanken, högskolor, universitet, våra domstolar, länsstyrelser, varför är det viktigt? Jo, därför att det lägger grund för ett förutsägbart samhälle. Det lägger grund för ett öppet och transparent samhälle, som upplevs fungera väl. Det lägger grund för ett effektivt samhällsförvaltande där skattebetalarna kommer till bra användning. Det trycker tillbaka risk för korruption. Det blir helt enkelt ett rättvisare, ett bättre samhälle. Det är också ett samhälle som bygger tillit mellan människor, där man vet att man kan lita på institutioner, där lag gäller lika för alla. Detta vet svenska folket. I en värld, och inte minst i ett Europa, där tilltro till starka institutioner väldigt ofta sjunker så går svenska folket i motsatt riktning och markerar tydligt stöd för idén att i det här landet ska vi ha starka, oberoende institutioner, det är någonting vi ska värdesätta, värna och utveckla.
Och varför? Jo, för vad är alternativet? Vad är alternativet till oberoende, starka institutioner? Jo, det är ett samhälle, där kompisband och sedelbuntar avgör, där all makt centreras till några få, där drömmen om den starke mannen tar över, han – för det är oftast en han – som ska fatta beslut så fort han hinner, bara alla orkar vänta, och som är så totalt övertygad om sin egen förträfflighet att han mest av allt ägnar sig åt att älska sig själv. Det är en starke mannen. Det är honom som man väntar på i samhällen där starka institutioner har rivits ned. Det blir kortsiktigt, godtyckligt, det beror på vilken sida den starke mannen har vaknat, det bygger väldigt ofta på att hans idé är att riva ned det som har fungerat därför att han har blivit arg, eller tycker: Nu är det dags för något annat. Han gör om, därför att han måste ha något att göra, inte för att det behövs. Utgångspunkten är alltid att man är på väg till en ny presskonferens. Viktigast är att ge ett besked. Ledarskap, det är att ge nya besked hela tiden, varje dag i centrum. Nya löften! Nya utgifter! Ny förändring! Riv ned! Här ska ingenting stå upp! Här ska jag visa vem som bestämmer! Det är det svenska folket inte vill ha.
Vi säger: Låt kunskapsbaserad forskning ligga till grund för vårt utvecklingsarbete. Lyssna in erfarenheterna och låt det prägla hur vi utvecklar Sverige, bygger vidare på mycket av det vi redan har. Vi har helt riktigt varnat för kvartalskapitalismen – den kortsiktiga jakten på vinster, på nyckeltal, på att försöka pressa fram förändring i ekonomin – därför att den tänker bort det långsiktigt, riktiga industriella ansvarstagandet. Men låt mig också varna för kvartalspolitiken. Det är "brorsan", det är samma idé av kortsiktighet som ska ta över, det är helt enkelt en demokrati som inte längre orkar ta ansvar för sina egna beslutsformer. Den styrs av löpsedlar och den är alltid i jakt på stundens bekräftelse. Den gör att riksdagsledamöter på kvällen i Rapport utropar synpunkter de inte hade när de vaknade på morgonen. Detta griper över hela vår värld. Denna risk för kortsiktighet styrd av medialogik, löpsedlar och brist på respekt för långsiktiga institutioner. Vi ska stå upp för det forskningsbaserade, för det långsiktiga, för det starka, i Sverige, i Europa, i världssamfundet, just därför att det tjänar mänskligheten bäst.
För det tredje. Vi har idéer som grund för politikens mål. Låt mig delge hur det nya förslaget till idéprogram inleds. "Människan är utgångspunkten för Nya Moderaternas politik. Våra värderingar kommer ur vår människosyn. Människan besitter en inre förmåga att utvecklas, och bara genom frihet kan denna förmåga komma till sin rätt. Därför är friheten vårt viktigaste värde. Med frihet kommer rätten att få vara sig själv, ansvaret för egna val och kravet att respektera andra människors rätt att vara." Så formulerar vi vår inledning i vårt nya idéprogram. Det är ett Nya Moderaterna med tydliga värderingar och principer: idéer som handlar om frihet, ansvar, trygghet och rättivisa, men som tydligt sätter människan främst, människan med sina många brister, men också med sin enorma kapacitet. Hur kan vi få henne att växa? Hur kan vi göra så att hon kan nå sina mål? Det är det som är syftet för ett parti som sätter människan först: Uppmuntra människor att nå sina egna utmaningar.
Sedan finns det de som säger att Har inte moderaterna slut på idéer? Och till dem vill jag säga: Hur kan det vara idélöst att bygga vidare på det goda samhälle som Sverige är? Sverige, vårt land, är ju byggt på grundläggande, djupt sittande värderingar om arbete, kunskapstörst, uppfinningsrikedom och entreprenörskap. Vi har jobbat väldigt hårt i det här landet för att under årtionden bygga upp en välfärd som kommer alla människor till del. Vi tror på jämlikhet och rättvisa, och vi har rejäla skyddsnät för att stödja människor kan hamna snett och stödja människor som vågar. Detta är de idéer som har byggt Sverige, detta är de idéer som vi har gjort till våra.
Nu finns det de som säger: Det behövs mer visioner! Stora visioner behövs i politiken! Var är de? Jag vill varna litet för detta. Den som ropar på stora visioner tenderar väldigt ofta att mena: Vi ska göra mer av vad som var förr, vi ska bli något som Sverige aldrig har varit men som vi nostalgiskt försöker bygga upp – "när Domus var Domus". Eller andra, som ropar på stora visioner, men egentligen säger: Låt oss göra Sverige till något helt annat än vad det är! Riv ned alltihop! Berätta om en stor vision där inget finns kvar! Revolutionsromantikerna – som inte svenska folket vill ha. Eller de som säger "det är dags för en stor vision", men glömmer berätta att notan till skattesedlarna alltid börjar på någonstans hundra miljarder, oftast mycket mer. Har ni hört en stor vision som har en nota som landar på tio miljoner? Har ni hört den visionen? Det här är de som säger: Låt oss nu göra riktigt slut på skattebetalarnas pengar, den som gör slut på mest vinner. Det är inte vad svenska folket vill ha.
Jag misstror revolutionen och den stora visionen av just det enkla skälet att jag tror på människan och människans rätt att få fatta egna beslut. Om det är detta partis mening att det är så vi ska bygga vårt samhälle, ja då kan vi inte prata om det stora språnget, femårsplanen, visionen, utan samhället blir ju vad fria människor gör det till. Det är ju deras beslut, utanför vår kontroll, som formar och utvecklar vårt Sverige. Om vi är trogna idén på att sätta människan främst och ge henne möjligheter att växa utifrån egna förutsättningar, då måste vi också vara trogna idén att inte ropa på det stora språnget eller revolutionen. Den kommer alltid ovanifrån, den skjuter alltid människor åt sidan – "ja, små vänner, ni ska flytta på er för ni passar inte i vårt stora språng, ni har gjort fel val, det var inte så vi hade tänkt oss, pengarna ska gå till något annat" – därför [är det] viktigt att våra idéer alltid förankras hos människor, i genomförbar politik och kopplas ihop med vår förmåga att lyssna.
Det finns också en risk för de som säger "idéer är viktigast", att man ibland låter idéer slå över i dogmatism. Idéer blir en sorts plakat, där man kräver att vissa idéer är finare än andra. Jag följer till exempel med intresse upptakten till den amerikanska valrörelsen. Jag gör det av stor respekt för ett land som har burit väldigt viktiga värderingar i modern tid och under efterkrigstiden. Den axel mellan Europa och USA, som kanske är den viktigaste som finns i världen, till stöd för öppenhet, frihet och demokrati. Därför spelar det väldigt stor roll vad som sker i USA. Men jag tycker det är märkligt, när det finns två krav som man idémässigt ställer på en republikansk presidentkandidat – det är oftast en han – ska vara möjlig att kunna välja. Och jag vill understryka: Det handlar inte om att vi kräver att de håller ordning på ekonomin och att de skapar jobb till många människor, nej, vi kräver att de för för dödsstraff och mot abort. Då har idéerna gått över i något annat. Då har det blivit dogmatism. Då har det blivit plakat och fel utgångspunkter. Det kommer jag inte tycka är rätt, vare sig i USA eller här i Sverige.
Min fjärde punkt handlar om sammanhållning. Man måste kunna lyssna. Man måste kunna värdesätta starka institutioner och forskning, beprövad erfarenhet. Man måste ha idéer att utveckla ett förhållningssätt. Man måste också bejaka människors vilja att höra ihop till sammanhållningen. Det är ju ansvarstagande för det gemensamma som är så viktigt för väldigt många människor. Vår utgångspunkt är ju att människan är kapabel, har förmågan att stå på egna ben. Det måste vara vår förväntan. För det måste vi bygga vårt samhälle, men vi ska också bejaka att alla inte har den kraften. En del har den i en del av livet, men inte i andra faser. Människan är inte ensamt alltid stark. Vi behöver också varandra. I starka gemenskaper så finns vi till stöd för varandra i familjer, [i] nära familjeband, men vi ska också konstatera att det inte alltid heller förslår.
Vi ska också ha ett Sverige där det finns ett offentligt ansvarstagande och en markerad vilja till sammanhållning, därför att i Sverige så är vi alla tillsammans, vi tar ansvar för varandra, vi vill höra ihop och känna samhörighet, och vi finner också trygghet i den gemenskapen. Det bygger tillit människor emellan, inte murar människor emellan, utan just tillit. Det handlar om att se oss själv i andra, att önska åt andra det som vi också vill se för oss själva, att se våra medmänniskor. Där måste Moderaterna vara starka – i att utforma krockkuddar i samhället, att utforma ett samhälle som hjälper till omställning. Det måste kunna vara så att den som går snett i livet ska möta ett samhälle som anstränger sig för att ge en möjlighet att komma tillbaka, till att fatta egna beslut, till att fortsätta mot ett bättre liv. Den omställningsförmågan [är] oerhört central i Sverige. Vi har den förmågan, men vi måste också vidareutveckla detta. Vi måste jobba mer i omställningsförsäkringar, i vår syn på arbetsmarknaden. Vi lägger grunden via en skola som utjämnar livschanser, och vi möjliggör människors frihet och människors möjligheter via en väl utbyggd, kvalitativ välfärd som når alla.
Jag är övertygad om att den kombinationen – av starka institutioner, forskningsbaserad nyfikenhet – när den samsas med en vilja till sammanhållning och till en känsla av ett samhälle med välfungerande krockkuddar, skapar ett innovativt samhällsklimat, en vilja att våga, att våga chansa, att våga testa, som skapar ett spännande samhälle som är svårt att se något annat exempel på i världen. För mig är det starkt samhälle. För mig är det ett mänskligt samhälle. Jag tycker vi ska fortsätta sikta högt, och säga att detta är det vi vill, det är det vi vill fortsätta utvecklas till att Sverige ska vara. Jag tror att det är detta jag nämnt som svenska folket vill ha. Jag tror att detta kan sammanfattas som ett politiskt parti om man fyller ut dessa fyra, som ett sätt att upprätthålla allmänintresset i vår tid – allmänintresset till skillnad från särintresset.
Jag vill påpeka att det finns inget svårare än att vara bärare av allmänintresset. Allmänintresset har inga lobby-organisationer, inga konsulter som arbetar för sig. Allmänintresset har inga ledarsidor. Allmänintresset finns bara i form av väljare på valdagen vart fjärde år. Det kan bli litet ensamt ibland i mötet mellan valen, men det är ändå en oerhört viktig uppgift. Vi ska också minnas att vi har beskrivit detta ibland som ett föregångsland. Ett föregångsland, det handlar om att ha respekt för det som Sverige har utvecklats till att bli, men att samtidigt göra anspråk på mer. Det är inte nostalgiskt, det är inte tillbakablickande, utan det är just en insikt om att vi har hittat en kombination i erbjudandet till människor som är en bra grund att bygga vidare på, men som måste utformas av de saker jag nu har nämnt, de fyra egenskaper jag tror att ett genuint samhällsbärande parti måste ha. Jag tror att i dag är Moderaterna det parti som kommer närmast i svensk politik, men det är inte en given slutsats, som gäller oavsett vad vi gör. Det finns inget enklare, mina vänner, än att förlora förtroende. Det är ofta avklarat på en kvart. Men det tar lång tid att bygga upp och skapa nyfikenheten, och bygga grunden för förtroende. Vi ligger närmast att vara de som har förmåga att förvalta allmänintresset, att bygga vidare Sverige mot ett föregångsland. Vi har det därför att vi står starka just i vår övertygelse om att vi måste bli bättre på att lyssna, att värdesätta starka institutioner, att vara lojal mot våra idéer och utgångspunkt i människan och att arbeta för sammanhållning i vårt land. Med detta har vi utvecklat vår frihetssyn – för det är faktiskt det det handlar om – vår syn på frihet, så som det har uttryckts i vårt idéprogram, så som vi ska diskutera det de kommande dagarna.
Låt oss visa svenska folket, som följer oss nu, att det här är ett parti som ödmjukt har förstått, att det vi har vunnit är ingenting vi ska ta för givet, utan vi inser att vi nu har många ögon på oss, att vi måste fortsätta hedra och vinna svenska folket till stöd. Vi har kommit en bit på vägen, men vi har mycket kvar att göra. Låt oss visa att vår stämma blir en del av det förändringsarbetet. Låt oss visa att när människan sätts i centrum, när det utgör politikens mitt, då är det där vi ska vara. Det är där vi ska möta människor. Tack ska ni ha.
