I borgerliga Expressen vann Allians för Sverige på knockout, oppositionen är underlägsen och misslyckades med en svartmålning. I en artikel där båda koalitionernas sympatisörer finns representerade, berömmer den borgerliga debattören de borgerliga och den socialdemokratiska de rödgröna.

Å den helt andra sidan står Aftonbladet, med en läsarpanel där tre av fyra berömmer de rödgröna, där Maud Olofsson är svår att ta på allvar och Lotta Gröning fokuserar på de borgerligas svagheter.

Till sist finns givetvis de som har andra ideal. Den retoriskt intresserade beskriver debatten som en hockeymatch och förklarar segraren vara den sida som bäst följt skolboken.

I jämförelse står sig TT och Ekot förhållandevis bra, som faktiskt försöker sammanfatta och analysera vad som sagts och händer istället.

En hel del bloggare har hunnit skriva om debatten också. Det här är bara dem som jag har hunnit kolla på hittills. Helt tveklöst finns många fler exempel än mina på vad jag vill belysa, och det i alla politiska läger.

Här är samma tendenser ännu tydligare. Centerpartiets Per Ankersjö fokuserar på »Sahlins bottennapp« (i korus med Moderaternas Mary X Jensen) och ett »rödgrönt aprilskämt«, Folkpartiets Fredrik Malm på oppositionens brister, (s)-märkta Mitt i steget på regeringskoalitionens (även här), Vänsterpartiets Kaj Raving på regeringspartiernas oenighet och partipolitiskt obundet borgerlige Johan Ingerö menar att oppositionen är bäst på frågor ingen vill ha.

Behöver jag ge fler exempel? Jag tror inte det.

Poängen är att man givetvis påverkas i sitt omdöme av var ens sympatier ligger. Ändå blir det humor när någon faktiskt erkänner att det är så, som i kommentarsvaret från socialdemokratiska Fredrik Pettersson:

"En minst sagt färgad analys.."

Shit, märkte ni det? Jag som trodde att jag skulle komma undan genom att bara lägga in en liten sosseros i headern. ;)

Självklart är jag färgad av min partitillhörighet och egen politiska uppfattning, men har å andra sidan aldrig hymlat med det eller gjort anspråk på att i min analys vara neutral eller objektiv.

Varför blir det här ett lustigt påpekande? Det är mycket märkligt. Men jag har en tanke om varför.

Mönstret är ju tydligt: Vi tenderar att berömma dem vi sympatiserar med och peka ut svagheterna hos alla andra. För det mesta handlar det inte om vare sig skönmålning eller svartmålning, utan om att vi faktiskt ser det på det viset.

Det finns ett inbyggt motstånd i oss som gör att vi ogärna ändrar åsikt. I sig är detta inget problem, men det leder till att vi också ogärna tar andra argument i beaktande. Känslorna bearbetar och förändrar intrycken innan de ens nått fram till medvetandet. Medan Mary X Jensen tycker att Fredrik Reinfeldt brukar ha mest humor, och skiljer hans roliga pajkastning från otrevlig smutskastning, så har jag själv oerhört svårt att se samma drag hos Fredrik som någonting annat än raljanta utfall från en arrogant personlighet.

Det omvända förhållandet gäller givetvis också – där jag ser goda egenskaper ser andra det värsta som finns.

Vad kan vi göra åt det då? Jag tror på självrannsakan och självgranskning. Att jag på det här viset verkligen inser att jag inte »ser klart« innebär inte att jag plötsligt blir objektiv. Detsamma gäller förstås varenda kotte.

Svårigheten ligger i att känna sig trygg i vad man tror på. Beskrivningarna av debatter som sammandrabbningar i någon lagsport, där den ena sidan vinner medan den andra förlorar, där den ena alltid kör med fult spel och ljuger medan den andra nobelt och sakligt argumenterar för sin sak, beror i grund och botten på en motsättning mellan ego och sanning.

På ett mycket djupt plan vill vi att vad vi tror på ska vara sant. Tyvärr är det alldeles för enkelt att anpassa vad man tycker är sant efter vad man tror är sant. Det enda vettiga är att göra tvärtom, men det är svårt.

Varje människa som hörde debatten har en uppfattning om vem som vann, liksom om vem som har sanning och sak på sin sida. Det verkar helt orimligt att det »lag« som en person tycker har vunnit skulle vara något annat än det som personen sympatiserar med när debatten är slut.

Därför finns bara en vinnare, och det är samma som vinner varje debatt: publiken.

Ingen vet hur det ultimata sättet att organisera samhället är. Osäkerheterna är till och med så många att samhället organiseras politiskt istället för vetenskapligt. Vi är tvungna att hantera den osäkerheten genom samarbete.

Vikten av att skilja mellan sak och person är omöjlig att underskatta. Den som accepterar att vi helst av allt bör göra rätt, måste också ta sökandet efter sanning som högsta princip, och inte partifärg. Att på djupet anamma en sådan attityd är psykologiskt mycket svårt.

Ett första steg är att försöka betrakta sina meningsmotståndare som vänner, så att man lyssnar till vad de verkligen menar.

På den vägen kan även mycket små steg leda till stora vinster.