Massor av åsikter kallas politiskt korrekta, och när så sker är det vanligtvis ett skällsord. Men vad betyder det? Har uttrycket någon innebörd egentligen, utöver den tänkta retoriska styrkan? Tveksamt. Om uttrycket alls betyder någonting, så är det både flertydigt och vagt.
Det är vagt per definition, då det går att finna en uppsjö av gränsfall, antagligen fler sådana än tydliga fall av politisk korrekthet.
Det är också flertydigt per definition, dels för att olika uppslagsverk ger uttrycket olika betydelse, men även för att det i praktiken används om en mängd olika och inte sällan varandra motstridiga åsikter.
Och nu är det dags att försöka göra lite reda i detta.
Politiskt korrekt – två etablerade definitioner
Den första är hämtad från engelskan och Illustrated Oxford Dictionary, via Wikipedia:
PK1: Att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper.
Detta är först och främst någonting som handlar om ordval. Man undviker vissa sätt att uttrycka sig för att inte förolämpa vissa grupper i samhället. Den definitionen saknar dock den laddning som uttrycket vanligtvis har när det används i svenskan, eftersom det knappast handlar om att beskylla någon för att vara alltför ängslig i sitt ordval.
Det handlar istället om sakfrågor, och ordbruksdefinitionen som samma Wikipedia-artikel lånar av Norstedts Nyordbok passar mycket bättre att utgå ifrån:
PK2: En åsikt som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.
Betydelsen blir här att man tycker någonting för att någon annan tycker det, man vill ligga rätt i tiden, följa »etablissemanget« eller vad för annat det nu kan beskrivas som.
Men går det verkligen att använda uttrycket så?
Ett formellt logiskt dilemma
Antar man PK1 så blir all kritik om politisk korrekthet mycket mild. Det är i denna bemärkelse politiskt korrekt att döpa om Kvarteret Negern till Tingvallastaden. En fråga om ordval och ingenting mera.
Men ett sådant uddlöst och semantiskt begrepp är knappast värt att användas i diskussioner i sak.
Antar man istället PK2 börjar det hända någonting! Regeringslinjen blir toppen av isberget PK! Vilka åsikter är då PK, enligt PK2?
Migrationspolitik
Sin starkaste anhängarskara har PK-begreppet bland de »invandringskritiska«. Politiskt korrekt är för dem att försvara rådande migrationspolitik. Så vi tar en titt på den rådande migrationspolitiken, illustrerad av flyktingfrågan.
- För att ansöka om asyl i Sverige, måste man vara i Sverige.
- För att resa till Sverige på laglig väg, krävs regelmässigt både pass och visum om man kommer från ett land människor flyr ifrån.
- För att få ett pass måste man skaffa det hos passmyndigheten i sitt hemland.
- För att få visum, måste man beviljas detta på svensk ambassad i sitt hemland.
- Att vilja söka asyl är inget godkänt skäl att ansöka om visum.
Slutsatsen av detta är att man i realiteten har tre möjligheter att komma till Sverige som flykting:
- Ljug om varför du ansöker om visum – har du släktingar i Sverige kan de kanske intyga åt dig att du bara ska dit på besök på grund av ett bröllop. Men lägg noga märke till att visumansökan avslås om du tillhör en folkgrupp i ditt hemland som kan antas ha skäl att väl i Sverige ansöka om asyl.
- Försök resa ändå, med till exempel ett flygbolag. Men lägg noga märke till att vi i EU har transportörsansvar för att hindra transportbolag från att ta med passagerare som saknar pass eller visum.
- Åk med en flyktingsmugglare, men lägg noga märke till att flyktingsmugglare är onda, giriga och ett dåligt alternativ, samt att om du försöker ljuga om hur du kom till Sverige i asylsökningsprocessen, så riskerar du att bli hemskickad eftersom du ljuger.
Försöken att begränsa flyktingtillströmningen från EU:s och Sveriges sida har alltså ställt upp en mängd villkor, som leder till att det enda säkert fungerande sättet att ta sig till ett EU-land är att åka med flyktingsmugglare och sedan berätta att det var så man gjorde.
Därmed kan man sätta in den politiska dödsstöten. De onda och giriga flyktingsmugglarna måste stoppas! Flyktingproblemet är avhjälpt, de i nöd hålls borta från vårt fina Europa, och vi kan lugnt fylla vår lilla FN-kvot som vi alltid gjort det förr: Genom att åka till flyktingläger och välja ut unga, starka och friska flyktingar och lämna sjuka, gamla och andra inte särskilt lönsamma åt sitt öde.
Denna flyktingpolitik är enligt PK2 högst politiskt korrekt.
Jämställdhet
Även att verka för jämställdhet anses ofta politiskt korrekt. Hur läget i Sverige och i övriga världen egentligen ligger till är svårt att ens föra någon relevant diskussion om, eftersom det helt enkelt inte är särskilt omstritt att maktfördelningen privilegierar män både här och utomlands, att den typiska våldsutövaren är en man, att könsroller existerar1 och att kvinnor förtrycks i högre grad än män.
Politiska åsiktsgrupperingar som Sverigedemokraterna, som är avogt inställda till den här typen av fakta, bör ta sig en funderare över varför de främst attraherar manliga väljare. Om det inte handlar om beteendemönster, vad kommer det sig i så fall av… slumpen?
Eftersom det förhållit sig såhär mycket länge, och fortsätter att göra det, finns bara en slutsats att dra: Det ligger i linje med etablissemangets åsikter att det bör vara så, eller åtminstone att det inte bör motverkas på något väsentligen avgörande sätt. Det är enligt PK2 politiskt korrekt att vara mot jämställdhet, annat än eventuellt om en sådan uppstår på lång sikt och »av sig själv«.
En betygsfri skola
Även detta pekas ut som politiskt korrekt. Frågan är om det går att försvara, då de som förespråkar att betygen avskaffas knappast är vare sig någon politisk, befolkningsmässig eller maktmässig majoritet. Det är snarare självaste Jan Björklunds lantmäteriattityd till undervisningen som råder i Sverige idag. Det är politiskt korrekt att vilja strama upp skolan i allmänhet, »höja kraven«, liksom det är politiskt korrekt att förbättra och utöka betygsättningen.
Miljön
Miljöhänsyn anses också politiskt korrekta. Jag hänvisar för den diskussionen till mitt inledande inlägg om miljörelativism, och nämner här i all korthet endast det faktum att miljön sedan länge och på alla möjliga sätt tar skada av vad människan företar sig. Det är enligt PK2 politiskt korrekt att strunta i miljöhänsyn.
Bistånd och fairtrade
Även internationell solidaritet, som att förespråka Rättvisemärkt, anses också ofta politiskt korrekt. Just i fråga om Rättvisemärkt är detta underligt, eftersom fairtrade-rörelsen knappast kan kallas en del av etablissemanget. Hade den i annat fall alls existerat och varit kontroversiell?
Även här är förespråkarna i ganska stor minoritet i »etablissemanget«, och även globalt sett ser man osannolikt få tecken till att fairtrade-rörelsens åsikter skulle vara i någon särskild maktställning – kulturellt, socialt eller politiskt. Det är alltså politiskt korrekt att inte värna om goda arbetsförhållanden i utvecklingsländer, enligt PK2.
Dilemmat
Det formella logiska dilemma som uppenbarar sig för dem som vanligtvis använder uttrycket politiskt korrekt torde stå klart vid det här laget.
Antingen accepterar vi PK2 och tvingas ändra oss i fråga om termens extension, alltså vilka åsikter som faller under benämningen politiskt korrekta, eller så accepterar vi inte PK2 och tvingas ändra oss i fråga om termens intension, alltså den definitionsmässiga biten.
Och i vilket fall så måste vi formulera PK3.
Vad är politiskt korrekt?
Jag vill försöksvis stipulera den följande definitionen:
PK3: En åsikt vilken är socialt accepterad inom, eller i ideologisk överensstämmelse med, en viss politisk inriktning.
Med denna blir det helt enkelt en fråga om att en åsikt är korrekt i bemärkelsen överensstämmande med normerna inom en politisk rörelse.
Mycket som är politiskt korrekt inom Centerpartiet är verkligen inte politiskt korrekt inom Vänsterpartiet, liksom det som är politiskt korrekt för Sverigedemokraterna inte är det för Miljöpartiet.
Bruket av begreppet politiskt korrekt är alltså ett fall av deskriptiv kulturrelativism; vi tycker olika, och vi gör det socialt.
Det är svårt att ge begreppet någon tyngre innebörd utan att hamna i svåra underligheter, vilket jag visat ovan.
Men inte heller PK3 överlever en granskning. För att använda begreppet i den här bemärkelsen måste man ju nödvändigtvis anlägga ett perspektiv på åsikter som vanligtvis betraktas som… politiskt korrekt!
Ett ytterligare dilemma
Ytterligare ett försök tänker jag ändå göra. Vad PK3 implicerar är att det finns två typer av politisk korrekthet:
- Att ha en socialt accepterad åsikt inom sin grupp, det vill säga korrekt enligt andra.
- Att ha en åsikt som stämmer överens med ens ideologiska grundsyn, det vill säga inte leder till någon uppenbar självmotsägelse.
Den andra betydelsen är helt irrelevant, om man inte vill göra PK till någonting genuint positivt.
Kvar blir något så urvattnat som det följande:
PK4: En åsikt som en gruppering man tillhör accepterar.
De enda som därmed inte är politiskt korrekta på något sätt är riktigt radikala och excentriska fritänkare, de vars åsikter på sin höjd delas av en handfull personer. Givetvis finns de, men man hör sällan talas om dem.
Problemet här är att inte heller i den här bemärkelsen kan politiskt korrekt betraktas som någonting ovanligt dåligt för samhället; nästan varenda kotte har ju åsikter som många andra accepterar, och detta i synnerhet när det gäller åsikter som förs fram i offentliga politiska samtal. Nästintill alla är ju PK4!
Så hur vi än väljer att se på vad en politiskt korrekt uppfattning är – antingen som ideologiskt välgrundad uppfattning eller som en i någon mån socialt accepterad – lyckas vi inte få innebörden att bli någonting användbart i en saklig diskussion.
Det är till och med värre än så! Bland dem som vanligtvis använder uttrycket är det politiskt korrekt att inte vara politiskt korrekt! En sådan självmotsägelse är helt underbart förgörande.
Slutsatsen
Slutsatsen blir att ordet saknar relevant innebörd. På sin höjd kan den egentliga betydelsen bara ges en harmlös liten språkbruksdefinition i expressivistisk anda:
PK: En åsikt om vilken jag själv tycker: USCH!
Detta tror jag är hela kärnan. När någon kallar en åsikt för politiskt korrekt, är det inte mera än ett försök att komma undan saklig argumentation, på grund av att man saknar rationella skäl till sin egen (motsatta) ståndpunkt. Att rädda ansiktet när man saknar motargument, genom att angripa sin meningsmotståndare personligen istället för i sak.
Och den som trots detta »vinner« en diskussion på det viset, har heller inte vunnit i sak. Sanning är inte detsamma som popularitet, hur gärna man än kan önska att det vore så.
- Det jag istället uppfattar som omstritt är huruvida könroller är bra eller dåliga, samt deras ursprung och i viss mån karaktär. ↩
Klockrent! Har själv funderat på att i skrift förtydliga varför jag ogillar uttrycket "politiskt korrekt", men nu behövs det knappast -- om någon frågar kan jag svara att jag ogillar meningslösa uttryck och hänvisa till denna sida =)
Magnus
19 augusti 2010 kl. 21.58Permalänk till denna kommentar
Roligt! Det får du gärna göra. Råkar någon komma med invändningar så går jag i försvar.
Någon gång i framtiden har jag tänkt undersöka ett alternativt sätt att analysera uttrycket, mot bakgrund av hur Sören Halldén emellanåt använde det.
Jag tror mig nämligen vara en idé på spåren som både ger uttrycket en något mera kraftfull innebörd och gör upp med det missbruk av det som man ständigt krockar med bland dem för vilka det är politiskt korrekt att vara politiskt inkorrekt. En win/win med andra ord. :-)
Jesper Räf
19 augusti 2010 kl. 23.23Permalänk till denna kommentar
Eftersom det här inlägget har fått förnyad uppmärksamhet de senaste veckorna, är en kommentar på sin plats.
I viss utsträckning har jag ändrat uppfattning, vilket antyddes redan i min föregående kommentar. Sedan är jag inte längre helt nöjd med texten i inlägget. Där finns flera oklarheter som skulle behöva utredas, även om det knappast skulle påverka slutsatsen. Dessutom är ett flertal avgörande premisser för resonemanget outtalade, vilket kan göra det svårt att hänga med. (Däremot tror jag flera av de premisserna är självklarheter för just dem som inlägget riktar sig mot, nämligen SD-sympatisörer.)
Numera lutar jag åt en tolkning av termen politiskt korrekt, där betydelsen är att man försöker få sina åsikter att tyckas oklanderliga, och gör detta på andra sätt än att utforma och framställa dem välgrundat och konsistent.
En sådan definition är visserligen både för snäv och för bred för att exakt motsvara det vanligaste sättet att använda termen, men illustrerar åtminstone poängen: Det handlar om ett (social)psykologiskt fenomen, och inte om någon given uppsättning åsikter. Vad som är politiskt korrekt är alltså snarare ett sätt, och vilket sätt som är politiskt korrekt beror alltid på i vilken social kontext man befinner sig.
En politiskt korrekt åsikt är inte lika krångligt att precisera om man bara får det föregående på plats. En åsikt är politiskt korrekt om och endast om den utformats eller framställts på ett politiskt korrekt sätt.
Att utmåla sig själv som politiskt inkorrekt är därför i själva verket ett påstående om sitt eget förhållande till den upplevda "motståndarsidan", som går ut på att om de hade sagt så här så skulle de ha gjort sig politiskt inkorrekta. Alltså: "Det är vi som har rätt som är de tabubelagda i samhället." På så vis kan det vara politiskt korrekt att vara politiskt inkorrekt.
Påståendet att det politisk korrekta är politiskt inkorrekt är förstås paradoxalt, och i själva verket är termerna "politiskt korrekt" och "politiskt inkorrekt" varken varandras motsatser eller varandra uteslutande. Detta beror på att motsatsen till vad som vanligen avses med "politiskt inkorrekt" inte är detsamma som det man i regel avser med termen "politiskt korrekt". Därför har vi alltså att göra med två skilda betydelser av "politiskt korrekt".
Det finns även en någorlunda utbredd föreställning att det politiskt korrekta är svårt att bemöta. Detta är dock bara riktigt i så mening att det rent socialt ibland kan kännas svårt att säga eller säga emot vissa saker. När en text eller ett prat däremot är svårt att få grepp om i rent intellektuell bemärkelse, och det är därför snarare än av någon social eller psykologisk orsak som man finner den svår att bemöta, så handlar det i regel inte om politisk korrekthet, utan om att framställningen är dålig, exempelvis genom att inte vara argumenterande, genom att vara svårbegriplig eller bara otydlig och dåligt formulerad.
Politiska tal och texter är ofta utformade så att flertydiga eller vaga begrepp utnyttjas på ett osakligt sätt, och det är oerhört vanligt att all form av argumentation ersätts med en blandning av fakta och retorik, alltså med (sanna eller falska) påståenden om hur verkligheten är förskaffad samt vad man själv har för åsikter, allt formulerat så att det låter så attraktivt som möjligt och eventuella invändningar så löjliga det bara går. Gungfly, alltså.
Svårigheterna i att bemöta sådana framställningar beror vanligtvis inte heller de på något politiskt korrekthets-fenomen, utan på att där ju inte finns någonting att angripa. Det är bara som det ser ut. I viss utsträckning kan sådana texter förstås orsakas av politisk korrekthet, men i sig själva hör de nog snarare till populismen. Alla politiska partier ägnar sig för övrigt åt detta, om än i rätt så varierande grad och givetvis med olika innehåll i själva sakfrågorna.
Orsaken till att debattörer väljer sådana framställningar är i sin tur något så menlöst (men farligt) som att det är lättare att framhäva hur oerhört övertygad man är om sina egna åsikter, samt beskriva dessa så attraktivt som möjligt, än att faktiskt förklara varför de också är rimliga att hålla för sanna.
Det parti jag anser i dag är skickligast i att använda just den här metoden är Moderaterna, som på ett nästan kusligt sätt förbigår all argumentation, genom att helt sonika baka in sina uppfattningar direkt i ordens innebörd, för att sedan använda orden i påståenden som säger något helt annat – och mycket harmlösare.
Med "det ska löna sig att arbeta" menar de exempelvis att de som är arbetslösa eller sjuka alltid ska ha sämre levnadsstandard än de som lönearbetar, och kan samtidigt driva sänkta ingångslöner och i förlängningen sänkta löner. (De beskriver faktiskt själva hur "Det ska löna sig att arbeta" betyder just "sänkta ersättningsnivåer".) Säger man emot dem så låter det som man tycker att folk ska jobba gratis i stället för att få betalt. Allt kontroversiellt göms därmed undan så att man kan säga sig företräda "allmänintresset", och skulle någon göra en litet för redig utredning av ordvrängeriet kan de kalla det för konspirationsteorier.
Att på det viset flytta politikens egentliga innehåll till definitionerna av orden som man sedan säger självklarheter med är en antidemokratisk (och alltså inte bara odemokratisk) metod, om vi inte genast utbildar alla medborgare i semantisk analys. Och vill du inte gå så långt, så kan du kanske åtminstone hålla med om att det inte är särskilt ärligt.
När det sedan handlar om populism som helhet, så är det dock främst andra partier som kommer på tal, men det ska jag inte gå in på nu.
Fler inlägg på bloggen som nämner politisk korrekthet finns här.
Jesper Räf
17 oktober 2011 kl. 15.19Permalänk till denna kommentar