Det tycks emellanåt råda förvirring om i vilken ordning saker bör göras. Det handlar dessutom om rätt så enkla förlopp, oftast bara i två led. Här är några exempel på fel ordning:
- Först hoppa ur ett flygplan i luften, sedan skaffa fallskärm.
- Först springa Stockholm Marathon, sedan börja träna och skaffa kondition.
- Först trycka gasen i botten, sedan sätta sig i bilen.
- Först äta middag, sedan köpa och tillaga den.
- Först leva klart sin pensionsålder, sedan börja pensionsspara.
- Först gå genom dörren, sedan öppna den.
- Först sätta sig på bussen, sedan kolla vilken buss man ska åka.
- Först knyta skorna, sedan ta på sig dem.
- Först låta maten passera tarmen, sedan tugga och svälja den.
Som ni förstår blir det snabbt ganska krångligt, och ibland faktiskt rätt så äckligt, att försöka ta sig igenom livet när man inte förstår att göra saker i rätt ordning.
Ändå tycks ett av våra regeringspartier ha anammat det här bakvända sättet att göra saker, och faktiskt ha gjort det till sin huvudstrategi.
Här är några exempel.
- Först stärker de flygtrafiken, senare kommer de se efter om det är miljömässigt möjligt.
- Först bygger de motorvägar för miljöns skull, senare kommer de att ta de reda på om motorvägar är bra för miljön.
- Först inleder de ett regeringssamarbete, sedan undersöker de om det är möjligt att samarbeta.
- Först drar de igång sin valkampanj, sedan ser de efter vilken politik som är ledig.
- Först upptäcker de att djurskyddet inte alls fungerar bra, sedan tror de att det fungerar bra.
- Först känner de till Vattenfalls tyska kärnkraftsavtal, sedan har de aldrig hört talas om det.
- Först säger de att tekniska framsteg kommer lösa klimatproblemen i tid, senare tar de reda på om det är sant.
- Först förespråkar de lika lön för lika ansträngning, sedan att sänka ungas löner.
- Först avfärdar de problemen med kärnkraft, senare tar de reda på om det finns några problem.
- Först tar de regeringsmakten, sedan skyller de på regeringen.
- Först skjuter de vargar för att ersätta dem med ryska, sedan undersöker de om det går att ersätta vargar.
Kan du gissa vilket parti det handlar om? Namnet som partiet efterhand skaffat, tror jag valts med en känd chokladbit i tankarna, som innehåller alldeles för mycket socker för att det ska vara hälsosamt.
Inte så att de vill ge intrycket av att bara komma med trevliga budskap som egentligen leder i fördärvet, utan tvärtom! För det här partiet handlar politik i grunden om att göra tvärtemot. Man skulle kunna säga att partiet kommit in i trotsåldern.
Det handlar förstås om Centerpartiet. Och nu vågar jag mig faktiskt på att gissa hur det kunnat bli så här för dem. Förklaringen finns i ytterligare ett av deras sätt att ta på sig byxorna bak-och-fram:
- Först väljer man huvudmotståndare, sedan tar man reda på vilka som inte tycker som man själv.
Att det råkat bli så här är egentligen ganska naturligt. Det förpliktigar att kalla sig »Alliansens gröna röst«, men kanske inte på det sätt man först tänker sig.
Ett olustigt problem uppstår nämligen när man försöker kombinera att vara grön med att vara Alliansens!
Traditionellt står Centerpartiet inte jämförelsevis särskilt långt från vare sig Socialdemokraterna eller Miljöpartiet – två partier som inte alls tillhör någon borgerlig allians. Därför tvingas Centerpartiet, för att inte framstå som helt skenheliga, att ta litet extra avstånd från de här två partierna. I och med det så måste de också ta så stort avstånd som möjligt politiskt från dessa partier – återigen för att inte framstå som skenheliga.
Deras problem är alltså: Antingen är de Alliansens, eller så är de gröna.
Centerpartiet har valt att vara Alliansens. I november förra året förklarade man i en DN Debatt-artikel att Socialdemokraterna är partiets huvudmotståndare i valrörelsen. Detta av den rätt så motsägelsefulla anledningen att Socialdemokraterna samarbetar med Vänsterpartiet. Vem är det då som är den egentliga huvudfienden?
Det gör också att Socialdemokraterna nu är Centerpartiets definitiva huvudmotståndare. Detta inte minst när man nu lierat sig med det tillväxtfientliga Vänsterpartiet. Det är här de största åsiktsskillnaderna finns mellan hur jobb skapas, vilken roll småföretagen kan spela i fråga om tillväxt och nya jobb, och hur viktigt sänkta skatter och bättre konkurrens är för att underlätta för fler jobb.
För ett par månader sedan verkar de ha insett att det lät litet konstigt, och meddelade att det nu istället är Miljöpartiet som är huvudfienden.
När Centerpartiet letar lämplig huvudfiende, då rör sig alltså sökljuset allt närmare deras egen politiska utgångspunkt, sådan som den var åtminstone fram till för några år sedan. Logiken bakom praktiken att välja till huvudmotståndare dem som ideologiskt står en närmast, den är inte direkt slående. Men väger man in att det handlar om att vinna röster, inte om att vinna i sak, då ter det sig inte längre lika konstigt.
Inlåsta i det borgerliga regeringsblocket tvingas partiet därför både allt längre högerut och bort från sådan politik som kan kallas grön, enligt något vedertaget sätt att använda ordet.
Innan partiet fullbordar sin resa, till slut komna till målet att kunna utse sina egna gräsrötter till huvudfiende, så lär de dock upptäcka att en ny, antagligen oövervinnelig huvudfiende kommit att ockupera just det område de hade tänkt ta i besittning.
Rollen som låtsasgrönt parti ute på högerkanten, den råkar redan vara upptagen, och det av Centerpartiets antagligen farligaste väljarkonkurrent: Moderaterna.
