God morgon! Det här inlägget är långt och består av flera avsnitt, så egentligen borde det kanske ha fått bli en serie. Men nu har jag velat skriva något längre om utbildning så länge att jag blivit alldeles vild och ohejdbar.

De två första avsnitten avhandlar på ett mera personligt plan mina erfarenheter som lärarstudent, först inom universitetsväggarna och sedan i samhället. I det tredje avsnittet undrar jag vad en moderat riksdagskvinna håller på med. Det fjärde avsnittet innehåller en alldeles för översiktlig översikt av den pedagogiska forskning som nämnda moderat hänvisar till, men inte verkar ha läst i övrigt.

Till sist byter jag hatt, blir filosofistudent och hämtar inspiration av Aristoteles, för så dammig upplever jag den nutida skolpolitiska debatten, att det antika Grekland känns rätt så hippt.

Klickbar innehållsförteckning

1. Lärarstudentens uppror
2. Kraven från samhället
3. Proffstyckarna som bestämmer
4. Hattie: Faktorer som påverkar inlärningen
5. Varför ens ha en skola?

Lärarstudentens uppror

Nu blir det personligt. Till det gestaltkomplex som är min självbild hör helt klart idén att jag är en missnöjd lärarstudent som gjorde uppror och förlorade. Upproret var så att säga rent intellektuellt, för att inte säga anti-intellektuellt, och riktades i synnerhet mot den fenomenografiska inriktningen på undervisningen i didaktik. Jag kunde bara inte smälta påhitt som att "hela världen är en text", utan var tvungen att försöka sätta mig in i vad det betydde. Detta var ett missgrepp.

Vetenskapsfilosofen Sören Halldén har faktiskt beskrivit just mig, eller åtminstone min odrägliga arketyp, i boken Hur går det till inom vetenskapen?

Vad händer om studenten ifrågasätter texten i läroboken när han förbereder för tentamen? Enligt pedagogikens regler är det så han skall göra, men påverkar det inte hans utsikter att snabbt bli klar, och att smidigt passera tentamen? Det finns naturligtvis speciellt talangfulla som klarar att "både och". De ifrågasätter texten, men behärskar ändå svaren. Men i allmänhet – jag tror nog att den som entusiastiskt sväljer varje ord får det enklare. Det går undan på ett annat sätt. Och det blir inga onödiga krångliga svar vid tentamen.

Tyvärr är jag mer eller mindre tvångsmässigt fast i den första kategorin, alltså bland dem som vare sig entusiastiskt sväljer varje ord eller är speciellt talangfulla och klarar sig bra ändå. Istället har jag ett "utantill-handikapp". Jag kan bara lära mig genom att förstå, och förstå kan jag nästan inte göra alls utan att ifrågasätta. Detta är en användbar självinsikt, lätt att bära om än surt förvärvad.

Men nu passade den här läggningen inte samman med min utbildning – och strax överdriver jag en smula – där vi genom metoden korvstoppning på kammaren fick lära oss att ingen lär sig något genom att sitta och traggla för sig själv.

Så det råkade bli så att jag läste filosofi istället. Det akademiska ämnet filosofi har ett oförtjänt rykte som mycket flummigt, kanske beroende på erfarenheter folk har från gymnasiet. Filosofi på högskolenivå liknar inte den som de flesta får ta del av i gymnasiet. Akademisk filosofi är istället mycket strikt, och påminner till vissa aspekter litet om matematik eller fysik, medan den också är radikalt annorlunda till andra.

(Främst bland skillnaderna är detta att filosofin behandlar verkligheten, medan matematiken och fysiken "bara" går ut på att skapa numeriska abstraktioner av den. Detta är faktiskt en av mina käpphästar: Fysiken beskriver endast abstrakta strukturer hos världen, och alltså inte dess konkreta innehåll. Följaktligen är du inte någon ännu oupptäckt ekvation, utan ett slags apa.)

Det är visserligen fint att tänka fritt, ha fantasi och fundera över livets mening även inom den akademiska filosofin, men framför allt så ställs mycket höga krav på logisk konsistens och semantisk precision. Dessa krav är mycket högre inom filosofin än inom didaktiken, blev jag snart varse. När jag var lärarstudent så skulle det varje vecka läsas hundratals och tusentals sidor. Texterna var ofta sprungna ur någon märklig filosofisk uppfattning, vars anhängare hittat på ett helt eget, oss emellan-språk. Alltid hade man tre eller fler ämnen att hålla i huvudet samtidigt, och var och varannan vecka byttes de ut till andra, så att man aldrig hann förstå vad man läst förrän man skulle förstå nästa istället. Sedan körs man ut på praktik, med avtalsenliga nio timmarnas arbetsdag, och frivilligt (!) deltagande i undervisningen. Däremot var det obligatoriskt att forska. Av någon anledning fick vi inte skriva våra PM på själva praktiken, utan fick ge oss till tåls tills det var dags för fritid, trots att praktikens syfte var att forska fram något att skriva våra PM om.

Men nu var det visst filosofi som saken gällde. Plötsligt fick jag ägna mig åt någon enstaka bok per delkurs. En pocketupplaga på 250 sidor kunde fylla fem veckors heltidsstudier eller mera, och ändå hann man inte med att få fatt på allt som stod där. Tycker du att detta låter en aning slappt, så hör du fel. Jag tror förresten att matematiker har ungefär samma antal sidor att förhålla sig till, om inte till och med färre.

Efter sådant långsamt rotande i tänkekonsten känner jag mig i dag faktiskt rustad, att om något halvår eller år återvända till lärarutbildningen. Jag kanske inte kommer försöka mig på det där "både och" som Sören pratade om, men har åtminstone anlagt en tillräcklig mogen attityd för att kunna lära mig utantill utan att ifrågasätta, och slipper därför också avundas de flesta andra, som verkar kunna den konsten alldeles naturligt. (I efterhand ser jag att det där kan läsas som en sarkasm, vilket det inte var tänkt som. Avundsjukan var verklig.)

Till och med alla krångliga formfrågor känns överkomliga, till exempel den trettio sidor långa manualen med de för institutionen unika undantagen från Oxford-systemet. Didaktikämnet är nämligen så fylld av formalia och tillknycklad fackterminologi som bara en akademisk gren under attack kan bli. Ja, min gissning till varför pedagoger låst in sig på det viset, är densamma som jag tror att Sören Halldén hade i boken jag nämnde tidigare, fast då inte just om pedagoger: De känner sig attackerade och ifrågasatta från alla håll, och försvarar därför sitt ämne genom att bygga sig höga, ointagliga torn av knepiga termer och noggranna krav på hur man formaterar och uttrycker sig.

Ett exempel: Vid något tillfälle återgav jag ett resonemang vars slutsats var att elev och lärare aldrig skulle kunna kommunicera. Det är förstås en falsk slutsats, men om den hade varit sann, så hade det varit otäckt. Så jag skrev att resonemanget ledde till en otäck slutsats. Ordet "otäck" fick dock inte förekomma inom didaktiken/pedagogiken, eftersom det var litet för subjektivt. Och av sådana löv var grenen full.

Hade nu min handledare varit en småaktig typ med ovanan att påpeka petitesser mest för sakens skull, så hade jag kanske inte lagt någon vikt vid det här. Men nu handlade det någon jag ser upp till, som alldeles tydligt är i personlig balans, har social kompetens och inte ägnar sig åt annat än det väsentliga. I det här ämnet är sådana här saker nämligen väsentliga.

(Toleransen mot värdeord kändes ibland så låg, att jag nu bittert överväger att skriva min kommande C-uppsats om hur man bäst förhindrar att eleverna uppnår målen. Valet av ämne torde inte höja några ögonbryn, eftersom didaktik och pedagogik tycks tas för en i grunden värdeneutral akademisk gren.)

På sätt och vis är den defensiva inställningen mycket förståelig. Inte bara kommer ifrågasättandena från alla dessa ämnesexperter utan pedagogisk utbildning eller insikt – professorer i nanoteknik eller doktorer i teoretisk fysik och så vidare – utan även från politiker och i viss mån folk i allmänhet. På Dagens Nyheters debatt- och ledarsidor drevs exempelvis under hela 1990-talet en konsekvent skolpolitisk linje av ledarredaktionen, Jan Björklund och någon handfull doktorer i nanoteknik eller teoretisk fysik och så vidare, där pedagogiska forskare aldrig släpptes fram och föräldrar endast kom att representeras med orden "många föräldrar har hört av sig till oss och sagt att…". (Och detta finns det faktiskt forskning på, här i Örebro.)

Tyvärr tror jag strävan efter att bli en erkänd forskningsgren hamnar fel. Pedagogik-ämnet bör vara normativt, inte värdeneutralt som någon naturvetenskap. I klassrummet finns inte bara sant och falskt, utan även bra och dåligt.

Kraven från samhället

Nåväl. Nu har jag förklarat varför jag var upprorisk, men inte varför jag var missnöjd. Det som missnöjde var samhällets otacksamma och ständiga krävande. Varje vecka var det något nytt som skulle tillfogas lärarutbildningen, trots att den redan var så tragiskt full att den raglade runt och nog behövde omhändertas omgående för tillnyktring. Medan jag på egen hand var tvungen att försöka förstå exempelvis hur jag skulle få användning av mina blivande kunskaper om de mindre barnens tidiga matematik-inlärning, i min kommande yrkesroll som musiklärare för grundskolans senare år och gymnasiet, så meddelades det i media ständigt om nya moment och kompetenser som någon betydelsefull tyckte borde vara obligatoriska i undervisningen.

Det var ofta sympatiska saker, och jag skrev en lista över det mest aktuella när det begav sig: Sex- och samlevnadsundervisning, kunskaper om förintelsen, diverse ideologiers brott mot mänskligheten, funktionshinder, osynliga funktionshinder, beteendeproblem, sexuell läggning, ADHD, IT, personlig auktoritet, bättre forskningsbas, struktur och fördjupning, ännu mer läs- och skrivutveckling hos små barn än den som redan var obligatorisk för alla, provutformning, utvärdering av utbildning, högre krav, bättre yrkesprofilering, vuxenpedagogik, matematikdidaktik för vuxna, flickors mobbning, konflikthantering och folkracinglicens. Ibland föreslogs även att det jag för tillfället satt och studerade skulle införas, vilket kändes mystiskt. Barnkonventionen, till exempel.

Allt av det ovanstående kändes förstås inte motiverat för en blivande högstadie- och gymnasielärare i musik och piano, men det kan vi lägga åt sidan.

Framför mig, närmare bestämt två och ett halvt år framför mig, låg min examen. Då skulle jag ut och, av allt att döma, bli till en underbetald pappersskyfflare och närvaro-administratör, med dessutom ett par hundra barn eller så att dokumentera varje vecka, medan jag skulle lära dem att tonsätta dikter på passande sätt och spela olika musikstilar på några instrument var, i grupper om tjugofem åt gången, på fyrtio minuter i veckan. Och så förstås musikhistoria, musikteori och sång också. (Dokumenten ser ut ungefär så för årskurs sex, åtminstone gjorde de det när jag såg dem senast.)

I smyg tog jag sikte på kulturskolan, som vi förstås inte får utbildas för egentligen, men det gör musikhögskolan ändå, i smyg precis som jag. Det är ju i kulturskolorna som miraklen faktiskt sker, alltså att barn lär sig så pass mycket musik att de lever upp till styrdokumentens mål för årskurs sex. Efter det beslutet kändes det ännu mera irrelevant att lära mig om små barns tidiga matematikinlärning, eller varför inte intertextualitet i klassrummet. (Förresten vet nog alla lärarstudenter vilken bok jag syftar på med det där sista. Den är ganska givande, tyckte åtminstone jag.)

Var vill jag egentligen komma med allt detta? Jo, till politiker och andra i åsiktsbranschen som pratar om pedagogik.

Jag vill säga till er alla, för det gäller faktiskt nästan precis alla: Ni gör bort er. Ni ser bara dumma ut!

När politiker börjar förklara hur undervisning ska gå till, så blir det faktiskt sällan särskilt bra. I regel blir det bara dåligt. Att någons åsikter är populära bland väljare medför nämligen inte per automatik att samma person kan någonting utöver det vanliga om undervisningens förutsättningar.

Det hjälper inte ens om man har alldeles egna barn och alldeles egna åsikter om hur undervisning bör bedrivas. Inte ens när de där egna åsikterna är något mera genomtänkt och eget än "så här gjorde vi på min tid, och titta så förträfflig min generation blev".

Proffstyckarna som bestämmer

Ett lysande exempel på när politiker ser dumma ut är Margareta Pålssons alldeles färska debattartikel i Svenska Dagbladet. Hon efterlyser mera evidensbaserad pedagogik i skolan. Pedagoger och pedagogiska forskare är nämligen inte intresserade av evidensbaserade undervisningsmetoder, heter det.

Till stöd för denna tes har hon, förutom en samling icke namngivna, av Moderaterna inbjudna neurovetare som varit rörande överens, en enorm meta-meta-studie genomförd av professorn i utbildning (äntligen!) John Hattie.

Detta är hämtat ur Skolverkets sammanfattning:

Undersökningen är en meta-meta-analys; dvs. en metastudie av 800 metastudier utförda av andra forskare (sammantaget handlar det om omkring 50 000 undersökningar och över 80 miljoner elever).

Problemet för Margareta är att en av Johns poänger är att pedagogiska forskare lägger alldeles för stor vikt vid att söka efter evidensbaserade tillvägagångssätt.

Tvärtemot vänder han sig uttryckligen mot den fixering som råder bland många forskare vid att rada upp ett antal faktorer som ”evidensbaserade”. Hatties ambition är istället att presentera en sammanhållen och konsistent förklaring till vad som påverkar elevers studieresultat.

På så vis faller ännu en politiker till föga och ser ut som ett fån. (Hur evidensbaserad är hennes källhantering egentligen?)

Hattie: Faktorer som påverkar inlärningen

Via bloggen Tysta tankar hittar jag sedan till en artikel i Sydsvenskan som sammanställer något av vad meta-meta-analysen kommit fram till.

Den visar att alldeles i särklass förbättras inlärningen av det följande, i fallande ordning med det absolut bästa allra först (och hela listan är ett citat):

• Formativ bedömning. Där läraren bedömer eleverna under tiden de arbetar med något i syfte att deras arbete ska bli bättre, istället för att ge ett omdöme när deras arbete är klart.
• Lugn och ro i klassrummet.
• Ömsesidig undervisning. Där eleven delvis övertar lärarens roll och eleverna till exempel kan bedöma varandras arbete.
• Återkoppling på prestationer. Inte bara från lärare till elev, utan från elev till lärare så att läraren kan göra undervisningen bättre.
• Förtroendefulla relationer mellan lärare och elev.

Var på listan finns "katederundvisning"? Ingenstans.

Sedan följer på dessa fem mest effektiva faktorer, några som visserligen också är bra, men inte lika märkvärdigt bra. (Citatet ur Sydsvenskan fortsätter genom samtliga punkter nedan.)

• Direkt undervisning. Ska inte förväxlas med sk katederundervisning. Kännetecknas av att läraren sätter tydliga mål, gör tydliga exempel på det eleverna ska lära sig, kontrollerar längs vägen att eleverna förstått, summerar och repeterar.
• Hemmiljön. Stöttande föräldrar och intellektuell stimulans hemifrån.
• Kamrathandledning.
• Kamratpåverkan. Om klasskompisarna pluggar, kommer du också att göra det.

Därefter kommer fyra rätt så genomsnittliga faktorer:

• Lärarens förväntningar.
• Elevens självuppfattning.
• Skolstorlek. [Dock inte skostorlek, min anm.] Ju fler elever från problematiska hem, desto mindre ska skolan vara för att vara "lagom".
• Datorstödd undervisning. Själva datorn tillför lite, det avgörande är hur läraren använder den i undervisningen.

På detta följer en lång radda faktorer som har lägre än genomsnittlig effekt på inlärningen.

• Medicinering. Har bättre effekt när det gäller beteendeproblem än för att få bättre kunskaper.
• Hemläxor. Får bättre effekt med äldre barn och om läxläsningen är lärarledd.
• Fysisk träning.
• Sommarskola.
• Ekonomiska resurser. Mängden pengar är inte det viktiga, utan hur de används.
• Klasstorlek. Att minska klasserna ger inga stora vinster. Det avgörande, att läraren ändrar beteende med färre elever, verkar inte hända.
• Aktiviteter vid sidan av undervisningen (som skolutflykter).
• Familjestruktur. Skillnaden är liten mellan barn till ensamstående eller i kärnfamilj tex.

Problembaserat lärande är nästa faktor på listan, och den har samma effekt på inlärningen som att inte gå i skolan alls.

Resterande faktorer betecknas i den här studien som kontraproduktiva, eftersom de har lägre (men fortfarande positiv!) effekt på inlärningen än att stanna hemma från skolan.

• Nivågruppering efter elevernas kunskaper.
• Lärarutbildning. Här avses inte skillnaden mellan personer med eller utan lärarutbildning, utan mellan dem som har en hel lärarutbildning och de som inte har det (som i Sverige obehöriga lärare).
• Åldersblandade klasser.
• Elevkontroll över lärandet. Eleverna blir möjligtvis mer motiverade men lär inte mer.

Sydsvenskans förklaring av faktorn "lärarutbildning" förefaller en smula inåtvänd, för att inte säga självmotsägande.

Sist kommer sorgebarnen, alltså de faktorer som inte bara har en lägre effekt än att stanna hemma, utan faktiskt försämrar inlärningen. Det följande är direkt skadligt:

• Kvarsittning/gå om en årskurs.
• Byta skola.

Efter så här matnyttig information kan man känna sig som en veritabel fritidsexpert på området, och vill genast sätta i gång och göra politik, om man är lagd åt det hållet. Förhoppningsvis är tillståndet hastigt övergånget, för konsten att förstå sig på vad detta innebär är inte lika enkel som man tror.

Hur ska man ens läsa listan? Med hjärnan i högsta hugg!

Framför allt är det bra att ifrågasätta, så man börjar förstå vad det kan handla om. Det verkar till exempel inte särskilt sannolikt att en studie på den här nivån skulle ha haft möjlighet att ta hänsyn till särskilt mycket av sådant som bara kan observeras i varje enskilt fall. Istället måste den röra sig på en rätt så abstrakt nivå.

Pedagogisk praktik befinner sig däremot aldrig på någon abstrakt nivå, utan äger alltid rum i det enskilda fallet. (Praktik tenderar för övrigt att vara sådan.)

Man kan också luras att spela på fel trumma, om man hittar någon käpphäst någonstans. Till exempel kan medicinering, som inte ska ha så stor effekt enligt undersökningen, ändå avsevärt öka inlärningsförmågan hos den stackare som ligger i lunginflammation med fyrtio graders feber. Sedan kan ekonomiska resurser ha en ganska stor betydelse, om de saknas helt från början. Att klassernas storlek har liten betydelse betyder inte att klasser med tjugo elever är lika bra som klasser med hundra elever, eller med tre. Och på det viset kan vi hålla på, för detta rör sig på ett generellt och genomsnittligt plan.

Dessutom har internationella studier ofta en inbyggd jättebrist – jag vet inte till vilken grad den spelar in i det här fallet – nämligen att olika länders skolsystem är utformade på olika sätt, med olika metoder och kulturer bakom, de siktar på olika mål, tenderar att uppnå sina mål på olika sätt, till olika hög grad och med sinsemellan olika profiler på uppnåendet. (Att detta inte alltid är självklart är egentligen märkligt. Vem skulle till exempel få för sig att internationellt jämföra människors kunskaper om näringsriktig kost, genom att enbart studera lagade måltider, utan att göra några intervjuer eller ta hänsyn till råvarutillgång och lokal matkultur?)

Med andra ord är internationella jämförelser högst otillförlitliga, och i sådana som TIMSS försöker statistikerna desperat antyda detta med knep som små pedagogiska pilar, som pekar uppåt eller nedåt. Trots att där finns massor av länder på "topp-listan", varav åtminstone tre brukar vara Kanada, så finns bara tre positioner: Bättre länder, genomsnittliga länder och sämre länder.

Om ett land tappar tre positioner på en sådan lista, så har de passerat tabellens botten och svävar i fritt fall under utbildningsministerns skrivbord. Bokstavligen.

Men de är förstås ändå värda att fundera över, och i synnerhet John Hatties meta-meta-analys. Man måste bara ha klart för sig vad som har betydelse eller värde, men inte ingår i studierna. Eller åtminstone att sådant faktiskt finns.

Detta för oss till dagens skolpolitiska blinda fläck.

Varför ens ha en skola?

Kunskap är förstås inte allt i skolan. Eller ja, egentligen är min poäng att ordet är flertydigt och missförstått – vilket gör det extra attraktivt för politiker som vill attrahera alla utan att säga något konkret.

Vad skolan ska lära ut är förmågor. Till dessa förmågor hör även sådana som studien inte över huvud taget bryr sig om, som sociala och medborgerliga. Sådana kan nämligen inte mätas, med mindre än att man uppfinner ett mått för hur mycket bättre samhället blivit, för att sedan utvärdera resultatet fyrtio år efter att en skolform satts i praktik.

Saker som inte kan uppmätas brukar dessvärre inte heller tillmätas någon betydelse när politiker ska prata. Det gäller även när de pratar skola. Och det är dumt, för det är på sådana områden som skolan egentligen gör sin viktigaste insats.

Samhället byggs som bekant inte upp av enbart docenter och ingenjörer, vare sig i egenskap av arkitekter eller legobitar, utan av människor. Och i skolan formas barn för hela sin framtid vare sig vi vill eller inte. Den som struntar i att det är på det viset, och bara bryr sig om ifall de vet vad algebra och genusinkongruens är, lämnar i praktiken både barnen och framtiden åt sitt öde.

Men borde de inte få bestämma själva då? Bjuder inte våra liberala och frihetliga principer att varje barn själv ska forma sitt öde och sitt samhälle, utan att vi lägger oss i genom att uppfostra dem.

Nja. Hur fint det än hade varit, så får vi inte demokrati med modersmjölken, utan det är något som varje människa måste växa och hitta in i. Precis likadant är det med allt annat sådant som vi inser att det måste få fortsätta och utvecklas vidare. Miljöfrågor kanske känns bekanta för en del, också. Skolan är samhällets sätt att gå vidare in i framtiden. Nära på det enda.

Men framför allt så handlar frågan, alltså varför vi har en skola, om varför vi alls har något samhälle. Varför då egentligen? Jag blir alldeles subversiv i självbilden, när jag tänker att det inte är för tillväxtens skull, utan för att vi ska må så bra som möjligt. (Tydligen är det en konstig idé för många, men jag förstår fortfarande inte varför.)

Skolan är i vilket fall en del av samhället, och ska förstås ta del i att eftersträva samhällets mål. Annars är den klart meningslös och kan skrotas.

Allt det andra, det som vi inte vill eller måste göra tillsammans som samhälle, det kan vi gott göra på egen hand.

Skolans främsta uppgift är att hjälpa barn att växa upp, till vuxna som mår bra, utvecklas som människor, och under tiden uppfostrar nästa generation mot samma mål. Detta är ansvaret vi tar på oss genom att sätta dem i skolan.

Och förresten. I strävan mot det här målet, så har de i dag rätt så bortglömda "praktisk-estetiska" ämnena långt mindre blygsamma roller att spela än vad som brukar erkännas.

Musiken var till och med ett av de absolut viktigaste skolämnena, hävdade Aristoteles. Så trevlig och mycken fritid som möjligt är ju det högsta goda, och därför målet med både samhälle och skola, resonerade han. Just musiken var den trevligaste och rikaste fritidssyssla han kunde föreställa sig, och därför var den väsentlig för att samhället skulle komma närmare sitt mål. Aristoteles lär för övrigt ha grundat världens första flumskola.

God morgon! När jag nu äntligen vaknat till liv igen, så vet jag inte riktigt hur jag ska börja. Det lutade länge åt något självutlämnande, djuplodande och faktiskt rätt så storslaget (eller åtminstone långrandigt) om ett vidgat jag-begrepp, om självkänsla, om varför jag varit så tyst och om våldsbegreppet i vid bemärkelse, givetvis med ett par krokar eller två för att haka i det nyhetsflöde som jag inte följt alls sedan 2010 eller så.

Men jag bangar! I stället tar jag det säkra före det osäkra, och öppnar med litet upprört bitterfnitter.

De första tretton minuterna av det senaste avsnittet av Vetenskapens värld handlar om privata företags stundande månresor. Det pratas om vilka pengar man kan tjäna. Månen får sedan år 1960 visserligen inte ägas av någon stat, men det är faktiskt fritt fram för privatpersoner, liksom för de där litet mindre köttsliga, så kallade "juridiska" personerna, att äga litet vilken bit som helst av ännu ingens måne.

Så tänker i alla fall våra företagsamma hjältar, och därför bygger de små robotar som ska åka månraket för att muta in så mycket som möjligt av dammklotet åt sina hussar och mattar.

En av de skarpaste hjärnorna, i det team av "lunatic entrepreneurs" som alla tror ska hinna först dit opp, den huserar i en kropp som ser ut och säger ungefär så här:

Förvånande nog, så lugnar detta uttalande faktiskt någon smula ned min säkert i rakt nedstigande led från någon antik grek nedärvda skepsis mot allt vad bombastiska rymdprojekt heter, knogarna återfår en smula av sin annars rätt så fina färg, och jag slutar muttra om hur i fullmånens benvita sken de lömskaste varulvar bekänna färg.

Har vi ändå kommit till samma slutsats, robotören på bilden och jag?

Om vi alla faktiskt ska resa till månen litet till mans, om trettio år eller så, som mannen på bilden spår, då kan det väl inte vara särskilt fattigt någonvart längre, alltså här nere på den litet tråkiga och jämförelsevis rätt färglösa jorden.

Nä. Så hur har vi då fått ihop detta, han och jag? Jo, det är nämligen så, att månen är en ofantligt stor och platt plats, på samma sätt som västgötaslätten. Där finns förvisso vare sig jord eller mull på månen, utan bara grus och sand – mest kisel säger de i programmet. Dessutom verkar det ju vara torrare där uppe än Kalahari multiplicerad med både Atacama och Gobi.

Tänk, vilket storslaget kostsamt och glamouröst tekniskt framsteg det vore, för det epost-moderna samhället, att lyckas uppodla några procent av silvertallriken i skyn! En sådan utmaning kan jag inte föreställa mig att någon enda politiker med ordet "entreprenör" i vokabulären skulle lyckas klara av att motstå. Föreställ dig bara konsten att bygga de inneslutningar som kommer krävas för att hålla den tillväxtlighetsmöjliga atmosfären på plats, eller den moderna logistik som krävs för att föra vattnet dit upp och maten hit ned. Hur spännande skulle det inte vara att påhitta teknik som håller temperaturen konstant där i växthusen, från den vilt stekande dagshettan till den ännu vildare nattkölden.

Även nöjes- och underhållningsindustrin skulle få ta del av civilisationens framsteg. Månen kan nämligen tänkas vara en svår och tråkig plats att bo på några längre stunder. Och de vuxen- och barnarbetare som ska odla, skörda och paketera grödor, som vi kommer skicka dit upp från någon av ekvatorn genomlupen kontinent, får vi givetvis inte låta drabbas av mångalenskap.

Och tänk sedan att få installera Eskil Erlandsson som månminister.

Detta måste ju vara vad han tänkt sig, den klart och kvickt tänkte robotören på bilden, för så länge svält och farsot härjar här nere i vår gudsförgätna gravitationsgrop, så kommer det vara stört omöjligt för alla människor att åka charter till månen. Vad han säger förutsätter helt enkelt vad jag sitter och tänker, och en sådan erkänd hjärna som hans kan nog inte ha missat denna självklarhet.

Detta med agrikultur på månen är helt enkelt en mycket bra idé. Kanske är den vårt enda hopp att utrota svälten. Jag menar, vad har vi för alternativ? Skulle vi rika alldeles självmant sluta slänga, slösa bort och överkonsumera mat, för att i stället dela med oss och bryta det bröd som egentligen redan både räcker och blir över?

Helt utan att det krävs några moderna tekniska framsteg som Gore-Tex och andra moderna produkter och exportsuccéer? Lägg av! Var realist.

Så mycket oerhört finns det att skriva om, men det har inte blivit av. I vår har jag varit ovanligt matt i huvudet, men med mig i ide och Kuniri i träda har givetvis en del nya tankar tagit form, även om det gått ganska makligt till. Den strategi jag tagit till för få till inlägg här har hela tiden handlat mycket mera om att välja bort sådant som inte passar in, och sedan försöka göra något av det som blir kvar. Om det är så lyckat vet jag inte, men jag blir i alla fall medveten om på vilka sätt ämnesomfånget skulle kunna utökas.

Fast nu ska jag inte försäga mig och utlova vare sig det ena eller andra. Startsträckor kan vara långa krumelurer, både för bloggar och vårsovare. I vilket fall så är jag vare sig försvunnen, förbittrad eller färdig.

För att inte lämna er helt lönlösa kan jag ju slänga upp några bilder från senaste besöket i hembygden.

Gamla gubben DN, som någon jag tyvärr glömt kallade tidningen, slår an en högstadieelevens eftertänksamma ton i sin ledare »Att lära av Fukushima«. Texten är fullständigt misslyckad, från argumentkonstruktion och tänkeri till emellanåt till och med det rent litterära. Ledaren är helt enkelt dålig.

Gubben DN låter dessutom bli att skriva ut nästan alla bärande och mellanliggande slutsatser, där sådana verkar finnas. Därför är det meningsfullt att rota i vad som står i texten. När budskap levereras genom dunkla antydningar så tror sannolikt inte ens skribenten själv att åsikterna håller samman, och väljer att låtsas i stället för att argumentera.

Och så här lågt hängande frukt kan jag bara inte lämna oplockad. Inledningen är svårslagen:

Kärnkraften finns. Den kommer att finnas under många generationer, kanske för all framtid. Det är utmaningen för politiken och vetenskapen.

Tänkvärda ord, särskilt de första två meningarna. Inte sant? Tänk bara, om femtio biljoner millennium finns det kanske fortfarande kärnkraft! Kanske finns kärnkraften kvar även när ytterligare en miljard sådana tidsrymder förflutit. Visst är väl detta ändå en stor utmaning för dagens politiker och vetenskapsmän… på något vis?

Hå hå ja ja. Nu kikar vi på vad gubben faktiskt säger i stället. Först måste vi lista ut vad som menas med ordet »kärnkraft« i texten.

Här är några rimliga möjligheter bland många:

• radioaktiv strålning,
• pågående kärnreaktioner,
• två av de fundamentala naturkrafterna (den starka respektive svaga kärnkraften),
• avfallet från kärnkraftverk,
• kärnkraftverk över huvud taget,
• endast de kärnkraftverk som är i bruk, eller
• någon kombination av flera uppräknade möjligheter.

Resonerandet blir egentligen bara relevant om DN syftar på kärnkraftverk i bruk eller kärnavfall, och när man läser resten av ledaren så verkar det senare osannolikt. Alltså gissar jag att DN pratar om kärnkraftverk som används.

Budskapen är alltså de följande:

	I.	Vi anser att kärnkraftverk är i bruk i dag.
	II.	Vi förutspår att kärnkraftverk kommer att vara i bruk i många generationer.
	III.	Vi förutspår att kärnkraftverk kommer vara i bruk för all framtid, eller inte vara i bruk för all framtid.

Omedelbart kan vi konstatera att det första påståendet är sant, om än inte särskilt insiktsfullt. Därutöver är det tredje påståendet också sant, eftersom det är en tautologi som inte säger något alls. Kvar blir det andra påståendet, vars innehåll beror på hur lång tid »många generationer« är. Ska vi gissa på femtio år? Hundra? Tusen?

»Många generationer« är åtminstone två, så åtminstone femtio år in i framtiden sträcker sig tidningens spådomar. Relevansen i påståendet är förstås inte så stor om det handlar om så korta tidsperioder som livslängden hos enstaka kraftverk. Å andra sidan får vi ju allt större skäl att anta att de förväxlat »media« med »medium« om det skulle handla om litet längre framtidsskådande.

Det är förstås en brist i spåkonsten om vad man säger blir alltför lätt att motbevisa, så tanken är kanske bara att ge ett skimmer av insikt. Vi går vidare.

Vad skulle hända om kärnkraften plötsligt försvann? Det raka svaret är att världsekonomin i stort skulle, liksom infrastruktur, vattenrening, livsme­delsförsörjning etcetera, bryta samman på några dagar i ett stort antal länder.

Så beroende är mänskligheten av denna energikälla.

För att vara ett rakt svar är detta ganska krokigt. Vill vi veta vad de menar så måste flera frågor undersökas. Vi skulle kunna ägna mycket tid åt att försöka reda ut hur många länder »ett stort antal« är, hur det går till när världsekonomin bryter samman i flera men inte alla länder (och alltså blir kvar i ett antal), vilka mekanismer som skulle leda till detta, om det har någon betydelse i praktiken – det är ju inte nödvändigt att vi får det sämre bara för att ekonomin bryter samman, utan det beror på hur det sker – och förstås en del annat.

Men det är onödigt, eftersom DN:s poäng faktiskt är ovidkommande. Stycket handlar ju om vad som skulle hända om alla aktiva kärnkraftverk försvann plötsligt – helt poff!

En annan ungefär lika relevant fråga är vad som skulle hända om alla banker, hav, planeter eller hypoteser i ett slag försvann i ett moln av dallrande rök. Det har liksom inte särskilt mycket med saken att göra.

Alltså:

	IV.	Vi förutspår att om Joe Labero trollade bort alla aktiva kärnkraftverk, så skulle detta verka nedbrytande på infrastruktur, vattenrening, livsme­delsförsörjning och världsekonomi i ett flertal länder.
	V.	Vi anser att på det vis som preciseras av påstående IV är mänskligheten beroende av kärnkraften.

Vad menar de då med ordet »mänskligheten«? Handlar det om att varje människa drabbas av konsekvenserna, eller bara ett flertal? Handlar det om arten homo sapiens framtida överlevnad? Är det den mänskliga kulturen som helhet de tänker på, eller bara vissa kulturer? På vilket sätt drabbas den?

Ingen tolkning verkar helt rimlig, förutom denna: Med »mänskligheten« syftar de egentligen på exakt det sätt på vilket vissa människor lever i dag. Sanningshalten i påståendet blir därmed lätt att inse. Om elförsörjningen plötsligt blev betydligt mycket sämre klockan halv sju i morgon bitti, så skulle jag få ändra mina planer för morgondagen, liksom du och många, många andra. Även planerna för de närmaste veckorna och kanske månaderna skulle sannolikt behöva tänkas om. Men när alla sedan anpassat sig, så krävs förstås inga fler förändringar.

Ett uppenbart exempel på plötsligt påkallad livsstilsförändring!

Vad i stället en kontrollerad avveckling skulle innebära, kanske samtidig med utbyggnad av andra elkällor eller kanske samtidig med förändringar i livsstil som ändå är nödvändiga, det vill vår spågubbe inte berätta för oss. Han tar heller inte ställning till ifall konsekvenserna av en sådan avveckling skulle exemplifiera något slags beroende eller inte.

Men eftersom det är kontrollerad avveckling som är det relevanta alternativet, så verkar det inte bättre än att DN pratar om något helt annat än ämnet.

Dessutom planeras eller byggs nu mer än 400 nya reaktorer. De som står bakom planeringen är inga ignoranter. De har noga prövat ekonomi och säkerhet. De beställer eller tillverkar anläggningar med en säkerhet och en effektivitet som klart överträffar dagens reaktorer. Några av dem kommer sannolikt att stanna på ritbordet, som en följd av olyckan i Fukushima. Men de flesta kommer att byggas.

Ribban är fortsatt mycket låg. Borde vi inte kräva litet mera av kärnkraftverkskonstruktörer än att de saknar ignorant läggning? Att säkerheten och ekonomin noggrant prövats av människor som åtminstone inte är ignoranter, är det en av DN:s lärdomar av Fukushima? Hur kom de fram till det?

Dessutom är vad som sägs i stycket ovan fullt förenligt med att framtida kärnkraftverk kommer sakna tillräcklig lönsamhet, tillräcklig säkerhet och tillräcklig effektivitet. DN säger helt enkelt inte emot.

VI.

Vi anser att i framtiden färdigställda kärnkraftverk planeras eller tillverkas för att vara bättre än dagens.

Så är det kanske också, men inte är det särskilt mycket värt som argument. Dessutom vet vi ju inte om projektet kommer lyckas.

Vi kommer i överskådlig tid att leva med kärnkraft.

Detta är också ett osannolikt fegt påstående. Givetvis är det sant! Sedan ledaren publicerades fem minuter över midnatt i dag har vi levt med kärnkraft. En högst överskådlig tid!

Fast de menar kanske inte så. En annan tolkning är denna:

En tautologi. Så menar de kanske inte heller? Jag tror det följande är rimligast:

VII.

I den framtid som vi på DN kan förutsäga, är kärnkraftverk i bruk.

Frågan är bara hur goda DN:s mediala förmågor egentligen är.

Det är från denna plattform vi måste agera, oavsett om vi uppfattar kärnkraften som positiv eller negativ för männi­skan. Strålningen finns, och har alltid funnits. Det vi kan kalla kärnreaktion finns, och har alltid funnits. När männi­skan nu har tagit till sig elementär kunskap om hur man hanterar kärnkraften kan den kunskapen inte raderas ut. Man kan inte låtsas att den inte existerar, inte heller förhindra att den används.

Mot bakgrund av dessa sju djärva påståenden för DN alltså fram sin argumentation. De börjar med ett rejält spadtag, som kan skrivas ut så här:

Det där sista är äntligen litet roligare. DN konstaterar att eftersom kunskap om kärnreaktioner inte blir oanvändbar med tiden, så kan vi aldrig förhindra att kunskapen används i kärnkraftverk. Håller argumentet? Vi formaliserar det.

1. Människan har kunskap om A.
2. Människan kommer alltid kunna använda kunskap om A till att göra B.
3. Om (1) och (2), så kan vi inte förhindra att kunskap om A används till att göra B.
4. Vi kan inte förhindra att kunskap om A används till att göra B.

För att få kläm på vad DN egentligen säger, så fyller vi nu ut formen något annat.

1. Människan har kunskap om anatomi.
2. Människan kommer alltid kunna använda kunskap om anatomi till meningslöst dödande.
3. Om (1) och (2), så kan vi inte förhindra att kunskap om anatomi används till meningslöst dödande.
4. Vi kan inte förhindra att kunskap om anatomi används till meningslöst dödande.

Nu är frågan hur kategoriskt vi kan göra påståendet utan att det blir dumt. Är det sant att vi inte kan förhindra alla mord eller kärnkraftverksbyggen? Nej, ett sådant påstående är helt klart falskt.

Är det sant att vi inte kan förhindra hälften av alla potentiella mord eller kärnkraftverk? Kanske inte. Påståendet är inte nödvändigtvis falskt, men inte heller särskilt sannolikt.

Så är det då sant att vi inte kan förhindra åtminstone ett mord eller kärnkraftverk? Nu börjar det likna något! Det här påståendet är faktiskt rätt sannolikt, och helt klart en bra grund för vidare resonemang.

Och visst, vi kan kanske inte förhindra alla kärnkraftverk eller mord, men är det inte ändå värt ett försök? Jo. Bara om vi inte kan förhindra något enda är alla försök meningslösa. Argumentet skjuter alltså alldeles bredvid målet. Det går kanske inte alltid att förhindra att kunskapen används, men därmed är det inte sagt att vi är tvungna att låta bli att försöka.

Sedan gör gubben DN ännu en miss. Han använder nämligen påståendet ovan som om det vore omöjligt för oss i Sverige att förhindra alla kraftverk i landet, inte bara några enstaka här och där i utlandet. Sådan slutledning är riktigt knepig att förstå sig på.

Följaktligen tvingas vi välja det som ger oss bäst möjligheter att hantera kärnkraften, dess risker och förtjänster. Det svenska exemplet kan dessvärre ge information om hur man inte ska göra. Genom beslutet på 1980-talet att avveckla kärnkraften stoppade riksdagen i praktiken all rekrytering till kvalificerad utbildning, ströp tillförseln av pengar till forskning och forskarutbildning och bidrog därmed också till de svagheter i kunskap och säkerhetskultur som på senare år visat sig i de svenska anläggningarna.

Förutom påståendet i det ovanstående att säkerheten på svenska kärnkraftverk är undermålig, vilket är anmärkningsvärt med tanke på hur rädda att kunna motbevisas de hittills varit med sina utsagor, så lyckas de nu alltså tänka så här illa:

VIII.

Vi anser att svensk kärnkraft är omöjlig att stoppa, eftersom människor i hela världen vet hur man bygger kärnkraftverk.

Och därför måste politiker och vetenskapsmän förbereda sig på en evinnerligt lång framtid med kärnkraft. Kanske för alltid.

Man kan inte samtidigt utveckla och avveckla kärnkraften. Det är en orimlighet att driva så extremt högteknologisk verksamhet när många av de mest kompetenta medarbetarna försvinner till andra länder. Det är en svensk erfarenhet, värd att ta vara på.

Beroende på vad de menar, så har de antingen fel eller rätt med påståendet att samtidig avveckling och utveckling är omöjlig. Man kan till exempel utveckla säkerheten på vissa kraftverk samtidigt som man avvecklar andra. Det är till och med att föredra. Men vi ska förstås inte glömma att DN tror att »avveckling« är samma sak som att kärnkraftverken försvinner med ett poff.

Skulle det mot förmodan vara så att säkerheten sjunker på ett kraftverk därför att man avvecklar ett annat, så är detta knappast meriterande för produktionsformen. Nedläggning av ett verk ska inte orsaka härdsmältor på ett annat.

Faran finns att andra länder gör samma misstag. Tyskland befinner sig definitivt i riskzonen. Med den politiska osäkerhet som råder i dag kommer sannolikt kärnteknikprogrammen på högskolorna där att ha lika få sökande som Sverige hade på 80-talet.

När de här kompetenta medarbetarna försvinner till andra länder, vad gör de då där? Inte sysslar de väl med kärnkraft? I så fall tycks ju DN mena att alla länder som har kärnkraft måste behålla dem på plats, så att de inte genast springer i väg och gör kärnkraften säkrare någon annanstans i stället.

Det är alltså i Sverige och Tyskland den ska vara säker! Inte i Kina, Iran eller Ukraina, där man får anta att ett haveri eller två inte har så stor betydelse.

Utöver behovet av energi finns två faktorer som i dag påverkar behovet av nya reaktorer. Den ena är det faktum att man inom överskådlig framtid kommer att kunna utnyttja redan använt kärnbränsle. Här finns en enorm potential, eftersom mer än hälften av energiinnehållet finns kvar. Dessutom minskar mängden avfall som måste slutförvaras radikalt.

Om det där energibehovets karaktär och vikt finns massor att säga, men nu handlar mitt inlägg om en dålig ledare, och inte något annat, så vi lägger det åt sidan.

Att mängden kärnbränsle som behöver slutförvaras minskar, om det använda bränslet återanvänds, det stämmer endast under särskilda omständigheter. Det här är till exempel ett bra argument för att bygga en viss typ av reaktor i stället för en annan, när premissen är att man måste bygga exakt en.

Jämför vi däremot en framtid med den bättre typen av reaktorer, med en framtid utan reaktorer, så har de helt klart fel. Mängden bränsle blir då istället högre med den här reaktortypen. Det är alltså inte något argument för att vi ska ha nya reaktorer i framtiden, i stället för inga. Hur tänkte de egentligen där?

Den andra är klimatfrågan. Det är ett faktum att fortsatt användning av kärnkraft är en av de allra viktigaste förutsättningarna för att utsläppen av klimatpåverkande gaser åtminstone inte ska öka.

Kärnkraft är alltså ett nödvändigt villkor för att utsläppen inte ska öka. Om detta är sant, så är också det följande ett sant påstående om verkligheten i alla tider, enligt enkla logiska regler:

IX.

Om utsläppen av klimatpåverkande gaser inte ökar, så är kärnkraftverk i bruk.

Så är det kanske inte. Faktum är att påståendet är skräp, och motbevisas av en herrans massa förflutna årmiljoner, då utsläppen inte ökade trots att inga kärnkraftverk var i drift.

Fast kanske tolkar jag DN litet för kategoriskt nu. Formuleringen ger ändå gott om utrymme åt tolkningen att det är möjligt med icke ökande utsläpp även om kärnkraften med eller utan ett poff avvecklas. Det är bara väldigt viktigt, av någon anledning, att den inte avvecklas, förklarar DN. (Kan det vara för att det ändå inte går att förhindra, som ingen får förhindra det?)

Sedan tar ledaren faktiskt en ny vändning och slutar sväva på ämnet. Men tyvärr handlar det bara om en sammanfattning av de svaga, falska eller helt omotiverade slutsatser som redan luftats. Förutom detta då:

Olyckan i Japan är mycket allvarlig, men ännu så länge ingen katastrof mätt i liv eller hot mot liv. Det finns emellertid dessvärre ett i både globalt och svenskt perspektiv kvarvarande hot, nämligen de kärnkraftverk i gamla Sovjetunionen som trots brister i säkerheten fortfarande är i drift. Att medverka till att de stängs eller ersätts borde vara den allra viktigaste uppgiften, inte minst inom EU, för att minska riskerna för en ny kärnkrafts­olycka.

Det första är förvirrat. Det var en katastrof som orsakade kärnkraftsolyckan. Samma katastrof orsakade att många städer sköljdes bort, och en mängd andra fruktansvärda saker. Vad som är avgörande är hur vi förbereder oss för sådana – eller annorlunda – katastrofer. I det här fallet var förberedelserna inte tillräckliga.

För vissa katastrofer kan man komma fram till att tillräckliga förberedelser är alltför omfattande för att vara värda besväret. När det gäller kärnkraft är den nivån långt ifrån uppnådd, vilket även i det här fallet är relativt tydligt redan nu. Däremot är det givetvis bara bra att konsekvenserna av katastrofen inte förvärrats mera av Fukushima-haveriet än vad som redan skett.

Vi går vidare. Hur det kommer sig att DN tycker gamla kraftverk i före detta Sovjet-länder är ett större hot mot Sveriges befolkning än Fukushima är mot den japanska har jag mycket svårt att förstå. Har de kanske missat något?

Nåväl. Nu har vi läst vad DN tycker, och kan sammanfatta.

När de medialt mycket begåvade ledarskribenterna blickar in i framtiden, så ser de en kärnkraftsutbyggnad som inte går att stoppa, helt enkelt därför att vetenskapen har beskrivit hur kärnreaktioner fungerar. Eftersom den inte kan stoppas, så måste vi låta den växa obehindrat.

Betryggande nog är de kärnkraftverk som planeras och byggs i dag tänkta att vara mer säkra än de kraftverk som redan är i bruk, i stället för mindre säkra.

DN kommer även med lugnande besked angående konstruktörernas kompetens: De är inte patologiskt ignoranta. Dessutom är de noggranna när de väger kraftverkens säkerhet mot sina egna ekonomiska intressen.

Oroväckande är förstås pratet om att fel politik i Sverige redan lett till att kompetenta personer flyttar utomlands, och att Tyskland kommer göra likadant, så att kompetensen till exempel hamnar i gamla Sovjet-stater, där säkerhete är mycket sämre och den verkligen behövs.

Så kan vi ju inte ha det, för postsovjetisk kärnkraft är ett katastrofalt hot! Detta till skillnad från kärnkraften i Japan, som alldeles just i dag inte utgör något större hot mot DN:s ledarredaktion.

För 103 år sedan sprang en okänd himlakropp i luften drygt sju kilometer ovanför floden Steniga Tunguska i Sibirien. Tre tusen kvadratkilometer träd fälldes av smällen, som motsvarade en atombomb på 10–15 megaton. Tryckvågen gick två varv runt jorden, och stoftet som kastades upp i den övre atmosfären skapade märkliga ljus på natthimlen, som syntes även här i Sverige, där de kom att kallas »de ljusa nätterna«.

Tunguskahändelser är ganska osannolika. Kanske var den fruktansvärda jordbävningen och tsunamin i Japan mindre osannolik, även om jag hör japanska experter prata om den som en på tusen år.

Mera sannolika är rimligen närmare katastrofscenarier: att det börjar regna så friskt att vi tvingas översvämma Karlstad och Örebro för att rädda Göteborg och Stockholm, att Oskarshamn drabbas av en ispropp i ett kylsystem och brand i ett ställverk, eller förstås att några färgglada väderleksterrorister i en gammal fransk brandbil (eller ett Concorde?) tar sig in på Forsmark och smälter någon reaktorhärd.

Men tillbaka till ämnet.

När man pekar på att kärnkraften hotar att göra vad som redan är en omfattande katastrof etter värre, så kan man få höra att man saknar respekt för de drabbade.

Det är tydligen moraliskt fel att oroa sig över två onda ting på samma gång. Förhoppningsvis är detta förklaringen! Annars måste ju kritiken bottna i övertygelsen att vi lika gärna kan vräka på med katastrofer, nu när vi ändå är i gång. Detta verkar osannolikt dumt.

Sedan är det förstås inte nu – om ens någonsin – dags att bröla ut vad var det jag sa! Att prata om risker är något helt annat än att smeta katastrofer i varandras ansikten.

Medan jag så sitter och slits mellan handlingskraft och förtvivlan framför NHK Worlds rapportering om det mänskliga lidandet och hjälpinsatserna i Japan, så kan jag ändå inte komma undan den där tanken.

Vi kommer ju göra fler misstag i framtiden. Det är så vi lär oss. Men med kärnkraft har vi inte råd med några. Inte ens när en osannolik och obarmhärtig naturkatastrof inträffar.