Det ekonomistiska felslutet dyker upp lite varstans. Senast stötte jag på det när SR Sörmland intervjuade en grisbonde tidigare idag.

Felslutet är i all sin enkelhet att om någon betalar för det, så är det moraliskt rätt.

Så kan man givetvis inte resonera. Ändå gör folk det:

[Grisbonden] Lena Claesson berättar att man gjorde många försök med frigående slaktgrisar på nittiotalet, men att det försvann eftersom ingen ville betala för det.

Om man som konsument är upprörd bör man fråga sig vad man är beredd att ge för att grisarna ska få det bättre, tycker Lena Claesson.

– Tycker inte ni att det här är bra som konsumenter, vad är det ni vill ha då? Hur förändrar vi det här så att konsumenterna tycker att det är bra? Vad är ni beredda att betala för, hur ska det se ut? Vi kanske ska ha en mycket öppnare debatt, säger Lena Claesson.

Det är skrämmande! Vad är det för slags utpressning egentligen?

Vad hon i praktiken säger är att hon inte ser något moraliskt fel i att grisar lever hela sina liv under för jävliga förhållanden, eftersom det är vad människor betalar för.

Det enda moraliskt försvarbara, om det inte går att försörja sig som grisbonde utan att plåga grisar, är att lägga av. Varje producent har alltid valet att göra någonting annat, för Sverige är inget utvecklingsland utan fungerande socialt skyddsnät.

Jag förstår mycket väl att hur mycket de får betalt har en stor betydelse för alla bönder. Men konsumenterna har ingen särskild makt, och vad de pytsar in för kronor i Ica-kassan är på intet sätt avgörande för vad som är djuretiskt rätt eller fel. Dessutom ligger den yttersta makten över systemet som helhet hos politikerna, åtminstone så länge statsskicket är demokratiskt.

Och om Lena, liksom alla andra grisbönder, verkligen känner att grishanteringen är moraliskt förkastlig, och om det verkligen är omöjligt att med dagens låga köttpriser ta hand om grisarna på ett moraliskt sätt, då finns bara ett enda alternativ: Sluta föda upp grisar.

Allt annat är fel. Man är personligt ansvarig för vad man själv gör. Att andra bönder inte tar det ansvaret innebär inte att det är okej att själv strunta i det. Skulle griskött försvinna helt från marknaden med en moralisk djurhållning – so what? Antagligen skulle det dessutom inte bli så om alla uppfödare i ett enda slag levde upp till vad som känns moraliskt riktigt för dem, och tog betalt därefter.

Men jag antar att det egentligen är vad som redan äger rum. Den som anser sig agera fel gentemot djuren slutar rimligtvis med djurhållning. De som fortsätter tycker därför inte att de gör något fel. Att tvinga någon med bara en tvåårings intelligens att leva hela sitt liv på drygt en kvadratmeter betong är tydligen helt okej.

Men kan det verkligen vara så, alltså att snacket hon kommer med bara är ett spel för gallerierna?

Jo, absolut. En normalt funtad person hade inte ens behandlat grisarna på det där sättet om de fått betalt för det! Hur skulle hon annars kunna komma på något så dumt argument som att det är okej bara för att ingen betalar henne för att låta bli?

För ungefär ett halvår sedan presenterade jag en prognos för den kommande valrörelsen, på en annan blogg. Än så länge verkar jag ha träffat mera rätt än jag egentligen räknade med, och därför står jag fast vid spådomen.

Valrörelsen kommer att handla om väder, cynism och tanter. Sverigedemokraterna är inne i riksdagen, om inte sommaren blir ovanligt solig och varm och gör oss glada och snälla, då är det mera tveksamt. Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommer gå bättre än förra valet, bland annat men inte enbart på grund av att Socialdemokraterna saknar en tydlig manlig förgrundsfigur. (Jag tror det fungerar så, men gillar det absolut inte.)

Blocken kommer i stora drag att dra jämnt, medan detaljerna inte minst kommer bero på »tanternas kamp« – Mona Sahlin mot Maud. Och nu har de första stegen emot detta uppenbarligen tagits.

Skulle Centerpartiet eller Kristdemokraterna trilla ur riksdagen – eller förstås om båda gör det – samtidigt som Sverigedemokraterna blir vågmästare, så kommer Alliansen sannolikt att ta emot Sverigedemokraternas stöd, passivt eller aktivt. Det enda som skulle kunna hindra bildandet av en sådan Allians mot Invandring i det läget, är att Miljöpartiet anammar sin ideologi och struntar i blocktänkandet.

En i grunden grön politik är ungefär lika ideologiskt förenlig som oförenlig med både vänster som med höger, men givetvis ur helt olika aspekter. I svensk politisk praktik finns visserligen skillnader som gör att de passar något bättre i vänsterblocket, men det är rimligtvis inga principiella hinder det handlar om. Alla kan anpassa sig tillräckligt, helt inom ramen för sina respektiva ideologier, för att samarbete ska vara genomförbart.

Centerpartiet gillar dock inte tanken på att Miljöpartiet skulle samarbeta med de borgerliga, eftersom de inte skulle vara i närheten av att framstå som det grönaste borgerliga alternativet längre. Därför kräver en blockpolitisk upplösning av Sverigedemokraternas vågmästarroll antagligen att Centerpartiet hamnar utanför riksdagen, om inte Miljöpartiet förstås blir så stort att Centerpartiet kan sitta i opposition istället.

På lång sikt skulle det kunna ske att den borgerliga alliansen upplöses och Centerpartiet återgår till sina rötter, för all retorik om motsatsen till trots så har de faktiskt sådana.

Sverigedemokraterna i sin tur utgör ett svårt dilemma. I opposition i riksdagen kommer de att växa, eftersom att klaga utgör populismens både själ och skäl. Får de däremot ta del av makten redan nästan höst, kommer det antagligen gå mycket dåligt för dem, eftersom de ännu inte har varken kompetens eller erfarenhet att genomföra någonting. Det kommer märkas.

För att inte tala om vilken svår omställning partiet skulle stå inför retoriskt – plötsligt måste de försvara den förda politiken, istället för att bara klaga på allting.

Maud Olofssons debattartikel i Dagens Nyheter är ganska underhållande läsning. Den senaste tiden verkar hon till allt högre grad ta efter Jan Björklund i sitt sätt att argumentera. Lagom till att valkampanjandet drar igång på riktigt, verkar det som om vi kommer att ha fått ytterligare en borgerlig partiledare vars främsta retoriska verktyg är självmotsägelsen.

Såhär skriver Maud¹:

Nästa val kommer att handla om värderingar. Är det rättvist att den som anstränger sig skall ha mer kvar i plånboken än den som inte gör det? I valet 2010 kommer Centerpartiet att lyfta fram alla företagsamma. Vi gör det därför att det är det som Sverige behöver. Det är människors företagsamhet – oavsett om de jobbar privat, offentligt, kooperativt, går i skolan eller är pensionärer – som kommer att leda oss ur krisen.

Jag skulle bli väldigt glad om valet faktiskt kom att handla om värderingar! I vanliga fall tycks det ju främst handla om PR-strategier och retorik, istället för etik och rationella argument. Fram till dess Göran Hägglund i somras föll för frestelsen att sätta retoriska figurer framför moraliska argument hyste jag en viss respekt för Kristdemokraternas svansföring just i avseendet att de vågade tala om moral, och detta trots att jag inte delar deras moraluppfattning. Nu känner jag mig mycket mera tveksam. Men nu var det Mauds artikel det skulle handla om.

Är det rättvist att den som anstränger sig skall ha mer kvar i plånboken än den som inte gör det? Jag gissar att det tänkta svaret är ett rungande JA!

Centerpartiet ställer sig rimligtvis bakom att det är en persons arbetsinsats som skall vara inkomstgrundande. Den moraliska principen är att den som anstränger sig mera skall få högre lön. Först och främst så bör en som arbetar heltid ha högre lön än en som arbetar halvtid. Men att man ska få betalt per timme är rätt så självklart, så det är knappast vad hon avser att poängtera här.

Istället syftar hon givetvis på ansträngning per arbetad timme. Någon som inte anstränger sig särskilt hårt i 40 timmar ska ha alltså ha lägre lön än någon som tar ut sig totalt på samma arbetsvecka. Detta följer av vad hon säger! Men menar hon det verkligen? Det är i så fall ett väldigt radikalt budskap!

Tänk dig en advokat och en barnskötare som lägger ned exakt lika mycket energi och själ i sina 40 timmar i veckan. Maud säger: Lika mycket kvar i plånboken!

Tänk dig att en vice direktör och den barnflicka som tar hand om vice direktörens disk arbetar lika hårt sina 40 timmar i veckan. Maud säger: Lika mycket kvar i plånboken!

Tänk dig en partiledare för Centerpartiet och en mycket hårt arbetande lärare i grundskolan, som lägger samma energi i varje minut av sitt jobb. Maud säger: Lika mycket kvar i plånboken!

Till och med oss studenter nämns. Tänk dig en heltidsstuderande som troget pluggar sina 40 timmar i veckan, trots kanske bara 4 klocktimmar lärartid i veckan, och så en lika hårt arbetande riksdagsledamot. Maud säger: Lika mycket kvar i plånboken!

Centerpartiet är inte bara det nya högerpartiet, utan även det nya vänsterpartiet! Jag ser verkligen fram emot en valrörelse där Maud tar ett rejält grepp om kampen för minskade inkomstklyftor mot de andra borgerliga partiledarna. Som student ser jag förstås också fram till att bidragsdelen av studiemedlet, vilket ju är min »lön« för mödan, ökar från dagens cirka 2 500 kronor per fyraveckorsperiod till vad nu en riksdagsledamot får i månaden, närmare 50 000 kronor är det va? Ärligt talat så arbetar nog en riksdagsledamot i många fall uppemot dubbelt så hårt som jag gör, i alla fall om det är en riktig eldsjäl och jag har vissa förkunskaper i ämnet jag studerar som nu. Jag nöjer mig alltså med hälften, och skulle komma att ge Maud mitt oerhörda stöd även om hon så bara kampanjade för att jag och mina studiekamrater skulle få strax över 20 000 i studiebidrag per månad. Jag vill på inget sätt uppfattas som blygsam bara för syns skull, utan menar faktiskt allvar – 20 000 istället för 2 500 i tio månader om året för att studera räcker gott för mig, och det med råge. Men tack för omtanken, Maud!

Maud förklarar även hur hon tänker sig det första steget i kampen för lika lön för lika ansträngning:

För Centerpartiet är den höga ungdomsarbetslösheten oacceptabel. Vi vill fortsätta på den inslagna vägen med jobbskatteavdrag, sänkta arbetsgivaravgifter för unga, lärlingsutbildningar och traineeprogram för högskolestuderande. Vi formar innovationsprogram för unga entreprenörer så att deras affärsidéer blir företag och kan växa.

Men det krävs också flexiblare arbetsrätt och lägre ingångslöner, så kallade avstampsjobb, om unga ska kunna få in en fot på arbetsmarknaden. Vi måste se till att sänka trösklarna för alla de unga som har begåvningen, utbildningen och drivkraften men inte erfarenheten.

Det första steget för att ge alla lika lön för lika ansträngning är… eh, ja, att sänka ingångslönerna för unga.

Hur kan detta vara moraliskt riktigt, enligt Maud? Den enda möjliga förklaringen (ens när man tänker efter riktigt noga) är att unga som jobbar idag är så fruktansvärt lata och anstränger sig så lite att de har för höga löner i förhållande till hur mycket de anstränger sig. Ingångslönerna för unga är redan lägre än för andra grupper. Maud säger: De får för mycket betalt! Lika lön för lika ansträngning ska vi ju ha, och det här handlar om lata slynglar som inte gör skäl för ens den lön de har.

Men antagligen är det inte så hon menar. Därmed framträder hennes självmotsägelse med all tydlighet. Vad Maud faktiskt säger är:

Jaha. Nähe. Vi går vidare:

Vi i Centerpartiet står på ungdomarnas sida. När Novus Opinion för vår räkning frågat 830 ungdomar i åldern 18–25 år om synen på arbete visar det sig tydligt att vi delar samma åsikter. Tre av fyra tycker det är mycket viktigt att kunna försörja sig själv. Ungdomar vill ha ett jobb att gå till.

Vilka politiska partier delar inte den uppfattningen?

När vi ställer frågan om de i ett läge där de stod inför att söka sitt allra första jobb kan tänka sig att ta ett jobb med lägre lön för att få in en fot på arbetsmarknaden svarar 91 procent ja. En överväldigande majoritet vill få chansen att visa upp sin skicklighet, sitt kunnande och få ta de ­första stegen i vuxenlivet. Ungdomarna delar alltså vår syn att det krävs lägre trösklar för att komma in på arbetsmarknaden. Det är dags att ge våra ungdomar den chansen.

Maud tycks ha missat vad de bett Novus Opinion att faktiskt ställa för fråga.

Nedan följer först den fråga som ställdes, därefter den fråga som Maud låtsas ställdes. Hittar du skillnaden har du överträffat Maud i språkförståelse, alternativt sett igenom hennes förvrängning av sanningen:

Kom även ihåg att lönerna faktiskt redan är lägre än andras. När Maud säger »lägre« så talar hon om en förändring från nuläget, alltså ännu lägre.

Detta går givetvis helt på tvärs med hennes uttryckliga moraliska värdering att alla som anstränger sig hårdare »ska få mera kvar i plånboken«. Min fråga till Maud är alltså:

1. Låt mig påminna om varför jag omnämner henne vid förnamn. ↩

Idag gör jag ytterligare en uppsamling av artiklar kring svenska grisboenden. Mest intressant är förstås vad som skedde i gårdagens Aktuellt-sändning, där Marit Paulsen kom med i grund och botten exakt samma kritik som Djurrättsalliansen: Det är systemet det är fel på.

Marit Paulsen – Sveriges äldsta och mest inflytelserika extremist!

Dagens Nyheters huvudledare heter Grymt sa grisen. (Vad tänkte de egentligen när de satte den rubriken?) För att vara en DN-ledare är den ovanligt nyanserad, vilket å andra sidan knappast är anledning att släpa fram några pukor och trumpeter. Det de främst siktar in sig på är att försöka framställa KRAV-märkning som irrelevant och meningslös, åtminstone när det gäller djurskydd, för att istället föreslå en särskild djurskyddsmärkning. Men på vägen till den poängen lyckas de vidröra någonting helt annat:

Vi har hört det förr. Men det gör bara det hela värre. Att inget tycks bli bättre trots upprepad rapportering om stressade grisar som vadar i avföring, som inte har halm att böka i och som äter på andra, döda grisar. Hur länge ska vi behöva matas med olika varianter på en och samma nyhet?

Ett svar är: så länge det går att köpa rimmat fläsklägg för 29:90 kilot. Eller fläskfilé för ungefär det dubbla. Det är lätt att skylla på uppfödarna och producenterna. Men konsumenterna är också aktörer som ytterst sitter på ett tyngre veto än lagstiftaren. Om konsumenterna ratar produkter där priset pressats så till den grad att inget värdigt djurliv är möjligt slås dörren igen för denna typ av produktion.

Vi tar det gång till, i klartext: Djuren kommer att ha det alldeles för dåligt tills alla som går och handlar köper dyrare kött istället för billigare. Politiker är förhållandevis maktlösa när det kommer till djurskydd jämfört med konsumenter. Ytterst är det marknadskrafterna som har makten i Sverige, och inte politikerna som stiftar lagar. Plånboken är mäktigare än valsedeln.

Detta är per definition antidemokratiskt. Det känns lite underligt att behöva läxa upp Dagens Nyheters ledarredaktion i en så simpel och grundläggande fråga som denna grundläggande demokratiteori, men jag blir tydligen tvungen.

I en representativ demokrati som vår, förstår ledarredaktionen, så ligger den yttersta makten hos dem som valts samt agerar genom demokratiska processer. En marknad är per definition inte en demokratisk process, utan just en marknad. Har ni någonsin tänkt på det?

Det som sägs i ledaren är någotdera alternativ av följande två:

1. Marknadskrafterna är överordnade de politiska i dagens Sverige.
2. Marknadskrafterna är och bör vara överordnade de politiska i dagens Sverige.

Eftersom ledaren huvudsakligen handlar om hur olika köttprodukter märks, sluter jag mig till att det är alternativ nummer 2 de förespråkar. Dagens Nyheters ledarredaktion ändrar här alltså informellt sin politiska beteckning till kapitalistiskt antidemokratisk, eller i en något mera välvillig tolkning oberoende anarkokapitalistisk.

I en demokrati står politiken över marknaden. Vi kan politiskt välja att ha en marknad, det är ett ganska vettigt sätt att sköta resursfördelning, men blir förhållandet någonsin det omvända och marknaden överordnad politiken, då handlar det inte längre om ett demokratiskt styresskick. Det är faktiskt så enkelt.

I Svenska Dagbladet meddelar informationsansvarige Magnus Nelin på Coop att man inte litar på »hörsägen eller någon annans rapport«. Vad han antagligen känner till, men väljer att inte låtsas om för att försäljningen inte ska sjunka, är att tjugo procent av alla slaktsvin som kommer till slakterierna får anmärkningar på grund av skador de har. Litar de alltså inte heller på sina egna leverantörer? Tänk om det inte ens är svinkött de köper! Gör Coop alltså egna kontroller av köttet, så att det till exempel inte är självdöda hundar eller nyfödda flickebarn från syd- och ostasien som märkts om som bacon? Det borde de, för man kan ju inte lita på hörsägen eller någon annans rapport.

Detsamma gäller givetvis alla som handlar på Coop. Se hans uttalande som en uppmaning att personligen kontrollera grisfarmar, slakterier, fryslager och givetvis Coops egen kötthantering i den butik du handlar. Det är ju faktiskt vad innebörden i hans uttalande är.

Axfoods informationschef Ingmar Kroon berättar i samma artikel att de litar på tillsynsmyndigheterna, och därför inte ser något behov av att själva göra några kontroller. De tänker ändå fråga Swedish Meats hur det här kunde hända. Jag kan redan nu lova att de kommer få ett tillfredsställande svar, för Axfood ser ingen anledning att själva utföra några kontroller. Det räcker med länsstyrelsernas kontroller, och i södra Sverige har ju faktiskt hela 20 gårdar i två län kontrollerats hittills i år, såg vi i Aktuellt igår.

I ljuset av detta framstår det som lite väl naivt att säga att »det finns tillsynsmyndigheter som ska kontrollera att reglerna efterlevs, och då räknar vi med att det fungerar«. Det är väl ingen försvarshemlighet vilka gårdar som kontrollerats och inte? Till och med Axfood borde kunna ta reda på det! Ingmar verkar vara en informationschef med ovanligt lite information.

När det sedan kommer till Ica så klarar Svenska Dagbladet för en gångs skull av att dekapitera säljsnacket på egen hand:

Ica köper så mycket svenskt griskött som möjligt, enligt Lena Sparring som är kvalitetschef för kött. Hon säger att det bland annat är för att Sverige har en strikt djurskyddslagstiftning.

– Men slakterierna är ganska stora och ganska få, så vi kan inte följa från vilken gård ett enskilt paket kommer från, säger Lena Sparring till SvD.se.

Butikerna säger att de inte kan spåra fläskkött. Men faktum är att allt kött som handeln får från Scan, en stor del av allt svenskt fläskkött, är märkt och går att spåra till sitt ursprung. När butikskedjorna tar emot kött från Scan är det alltid märkt med ett nummer som går att härleda till slakterier och därefter till uppfödare.

Vi går vidare. Länsstyrelsen i Västra Götalands län låter meddela att de inte känner igen Djurrättsalliansens beskrivning av hur det ser ut på det 30-tal gårdar i länet som polisanmälts. Med tanke på att hela länet i år inte ens lyckats genomföra 20 inspektioner (dessutom föranmälda sådana), så är det kanske inte så underligt? Om du besöker en viss plats medan jag låter bli, så lär vi inte få samma bild av hur det ser ut på den platsen. Det är ganska givet. Den mentala förmågan att förstå att om man befinner sig på olika platser så får man inte exakt samma sinnesintryck har normalt sett utvecklats redan innan man börjar grundskolan.

Den sista höjdpunkten, kanske till och med några av de mest anmärkningsvärda uttalanden som gjorts i debatten hittills, hördes i SVT i morse, när Annika Bergman satt i morgonsoffan. Förutom att äga en gård här utanför Örebro, är hon även ordförande i Sveriges grisföretagare samt ledamot i Svensk köttinformation, Svenska Pig AB, Lantmästarförbundet, Skogs- och Lantarbetsgivarförbundet, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien och så vidare.

På den direkta frågan om hon tycker att en gris lever naturligt på bara en kvadratmeter betong, så svarade hon med föredömlig tydlighet:

– Ja, det tycker jag.

Det räcker i sig nära på för att avfärda henne som ett enda stort felslut, och strax kom ytterligare indikationer på att just tänka inte är en av hennes starka sidor:

– Vi sätter upp forskningsmedel till att hitta lösningar för att man ska kunna strö och låta grisarna ha halm.

Det handlar för helvete om att kasta ut halm och strö i boxar! Ett förskolebarn klarar det! En dresserad hund kan göra det! Det går att göra i rullstol! Redan idag finns hjälpmedel som skulle kunna låta en helkroppsförlamad människa kasta halm och strö i boxar!

Varför i hela friden måste ni avsätta forskningsmedel för att hitta metoder att klara av någonting som vem som helst kunnat göra i hundratals år!? Menar hon att Sveriges grisbönder plötsligt kollektivt glömt bort hur man håller i en grep?

Nog för att man hör att det kan förekomma inavel med mentala handikapp som följd i olika nyttodjursbesättningar, men aldrig trodde jag väl ändå att det skulle vara bland styrelseproffsen som fenomenet är som värst. Men ponera för skojs skull bara en sekund att det hon säger är sant. I så fall krävs faktiskt forskning för att strö- och halmspridandet ska vara genomförbart, och den samlade troppen av grisuppfödare saknar fortfarande den fysiska förmåga som krävs för att bära halm och sådär.

Nej, det går bara inte! Jag kan inte föreställa mig att det för de flesta grisuppfödare är en så svår och komplicerad raketvetenskap att hälla ut strö och halm, att de inte klarar det utan att nyttja ännu ej framtagen teknik. Det måste vara Annika och hennes forsksningsanslag det är fel på, medan uppfödarna helt enkelt skiter i sina svin.

Nerikes Allehanda, till slut, svarar med att publicera veganrecept. Tack för det.

En fejk, kantänka? NEJ! Lyrfågeln har det mest komplexa röstorganet av alla sångfåglar. Det är såhär de låter!