Aktuellt ställer rätt frågor: Hur ska Håkan Juholt kunna återupprätta sin heder? Kommer han att tvingas avgå? Varför är han så upprörande?

Socialdemokraternas partiledare har haft en särbo som bott i samma lägenhet som honom. Eftersom de hela tiden som de bott tillsammans varit särbo med varandra, så har han kunnat få hela hyran betald av Riksdagen. Men nu har det även upptäckts, att samtidigt som de varit särbo och bott tillsammans, så har de varit sambos och bott i sär. Och det går inte för sig.

Men är en sådan köpenhamnstolkning egentligen brottslig? Nja, bara om han fuskat med avsikt, verkar det som. För människorna i toppen gäller nämligen särskilda regler – eller rättare sagt så gäller vissa regler inte just där. Om till exempel jag själv skulle söka för mycket bidrag – av misstag, precis som Håkan – så hade det varit brottsligt, hur ärligt misstaget än varit. Och jag som inte ens har sambo! Borde jag inte vara upprörd över det?

Göran Greider förklarade faktiskt i Aktuellt varför jag borde vara upprörd: Håkan har gjort ett misstag som vi andra inte kan göra. Vi vill ha lika misstagsmöjligheter åt alla! När en vanlig människa springer runt med en kofot, då är det sannolikt en skurk, men när en riksdagsledamot gör samma sak så är han på väg till torgmöte, förstås.

Trots detta kommer det nog gå bra till slut för Håkan och hans sammelsurbo. Både heder och partiledarpost kommer han kunna ha i behåll när saken är avklarad. En förundersökning om bedrägeri har nämligen inletts mot partiledaren, vilket är ett säkert tecken på att allt står rätt till.

Ett annat säkert tecken är, att de två journalister, som givit sig av till Håkans övernattningslägenhet för att granska hans bidragsfusk, nu har blivit tillfångatagna av sambon, som råkade vara på besök.

De bägge journalisterna sitter i dag fastkedjade i en trång och mörk skrubb tillsammans med många andra. Tortyr, skenrättegångar och långa fängelsestraff av enbart politiska skäl hör till vardagen i denna helvetesgrotta. I ett brev de lyckats skicka från lägenheten har de beskrivit förhållandena som en blandning av "Gökboet" och "Black Hawk Down".

Enligt Håkans snurrbo är journalisterna i själva verket terrorister, men alla vet att det är lögn. Själv kan han bara konstatera att de får skylla sig själva, och att tyst diplomati är bästa sättet att förhandla med sin partner. (Politiker "tycker" inte, för de "kan bara konstatera".)

Det ser inte särskilt ljust ut för journalisterna, eftersom det är Håkan som bär det högsta ansvaret för att förhandla med sambon så att de släpps fria. Dessa journalister, som inte gjort sig skyldiga till något allvarligare än litet hederligt grävande, måste nu alltså sätta allt hopp till just den person, vars fusk, oärlighet och skumraskaffärer de från början gav sig i väg för att granska.

Eller vänta, det där med journalisterna var visst Carl Bildt.

Nåväl. När Aktuellt i kväll frågade om Håkan kommer att få avgå, så var Margit Silbersteins "kanske" ett klart felaktigt svar. I stället är svaret ett självfallet och rungande nej.

Håkan borde rimligtvis inte behöva avgå före Carl, som ju är föremål för en pågående förundersökning om folkrättsbrott, men för att få den hunden att lämna sin post krävs tyngre grejor än en pudel med kofot.

Boléro tillkom 1928 under släkten Ravels årliga semestervecka. Uruppförandet samma höst blev en succé. Men när slagverkarens obarmhärtiga arbete till slut blev för mycket för en juvelbehängd dam i publiken skrek hon: "Han är galen, han är galen!"

Kritikerrosorna lär inte ha glatt Ravel hälften så mycket som damens reaktion: "Aha, hon förstod."

Jenny Leonardz, Svenska Dagbladet

Det sägs att Maurice Ravels Boléro på något vis blev förbjudet att spela i nattradion. Någon hade upptäckt en förhöjning av antalet begångna självmord de nätter som stycket spelades. Jag vet inte om det är sant, eller om musikstycket i så fall var orsaken. Är det ett stycke mental tortyr?

Hur förklarade de i så fall att han lyckades skriva musik med en sådan van Gogh-effekt? Begynnande Alzheimer och en vänster hjärnhalva som inte gick att använda i kompositionsprocessen har slängts fram som förklaringar, till hur Maurice kunde skriva något så storslaget repetitivt. Men på detta följer ju inte att lyssnare förlorar lusten att leva.

Själv hävdade han förståeligt nog att pratet om galenskap var nonsens. Hans föresats hade varit att skriva ett längre stycke, bestående av ett enda sammanhängande crescendo, och det hade han också gjort. För mig behövs egentligen ingen ytterligare orsaksförklaring, så jag undrar vad de musikforskare som pratar om hjärnskador egentligen hör, som jag missar.

Men visst är det något märkligt som händer i en, under de där sista takterna när allt rasar samman som av en skenande tropp cirkuselefanter? Kanske beror det på det närmast hypnosliknande tillstånd man drabbas av redan efter sju–åtta minuter. Nu njuter jag förstås något oerhört, men vanligen uppskattar jag som allra mest sådan musik, som de flesta jag brukar umgås med går upp i limningarna av, så det bevisar knappast något. Kanske ligger det ändå något i sägnen den här gången.

Nåväl. Varför denna oväntade musikhistoriska reflexion bland all politik? Jo, jag funderar över om inte SVT:s program Debatt borde förbjudas från att sändas dagtid, även via nätet.

Parallellen är långt ifrån osökt. Debatt kan mycket väl vara en produkt av begynnande galenskap, även om de inblandade nog hellre vill se det som en "pågående utveckling av formatet". Diskussionerna är klart repetitiva – det enda som förändras är volymen – och mot slutet blockeras allt lyssnande av en stegrande inre frustration. Efteråt drabbas åtminstone jag obönhörligen av en oöverskådlig lust att sonika kliva ur världen och lämna den åt sitt öde.

Just så föreställer jag mig att det känns, när man tappar fattningen av Boléro. Så när nu Expressens Eric Erfors faktiskt kallar programmet för just mental tortyr, då kan jag liksom inte låta bli att göra tes till syntes.

Klippet nedan börjar mitt i avsnittet om sänkta löner för unga. Som kulturuttryck är det visserligen medelmåttigt, men plugga ändå in hörlurarna, slå upp klippet på helskärm, och unna dig dessa femton minuter dubbel mental tortyr.

Någon undrar kanske förresten vad som händer mot slutet. Tjejen undrar hur hon ska hinna ha tre jobb till halv lön och utbilda sig samtidigt, och blir uppläxad för att hon är lat eller snål eller något.

När en kommun vill köpa in mat till förskolebarn, så preciserar de givetvis vad det är för mat som ska köpas in. Till det implicita hör exempelvis att maten ska vara tjänlig som människoföda och inte smaka soppåse. Till det explicita hör antagligen sådant som de lagstadgade kraven om näringsriktighet, att maten ska vara ekologisk eller kanske vegetarisk, eller till och med att det ska vara si och så många kilo fisk, standardmjölk eller knäckebröd av det ena eller andra slaget, laktosfri mat till mjölkallergiker och så vidare.

Nog förvånas väl ingen över detta, för det finns inget märkligt i tanken att köparen bestämmer vad som ska köpas. Jag menar, tänk om kommunen beställde hundra kilo morötter men fick grillkorv istället? Ett företag som vunnit en sådan upphandling av morötter skulle knappast leverera hot dogs, och försvara det med: Lägg er inte i våra produktionsmetoder! Ni har ingen rätt.

Inte heller borde det vara möjligt för någon grillkorvsleverantör att dra en kommun, som köpt dyra morötter av något annat företag, inför rätta, av den anledningen att leverantörens egna mjölfettstänger av korvkaraktär är billigare, och att det därför handlar om en felaktigt genomförd offentlig upphandling.

Förutom på en enda punkt, tydligen.

Det råder stor osäkerhet bland de kommuner som vill ge barn och äldre mat som har producerats med högre krav på miljöhänsyn och djurskydd. Den största svenska grossisten, Servera, har systematiskt dragit kommunerna inför rätta och domstolarnas beslut är motstridiga.

Vad är det då för fel, menar Servera, på kraven som ställs i upphandlingarna? På vilket sätt är "fläsk" en produkt kommuner gärna får köpa, medan en beställning på "mindre plågat fläsk" på något olagligt vis "snedvrider konkurrensen och utestänger utländska producenter"?

Marknadschefen på Servera, som heter Nils Berntsson, förklarar så här för Ekot:

Onödigt långa krumbukter för att bara få sagt att de inte lägger sig i hur djurskyddet ser ut i produktionsledet, tänker jag. I ett annat inslag i Ekot invecklar han saken så här istället:

Reder man ut krumelurspråket han försöker gömma sig i, så blir det ungefär så här: Vi kollar ju inte så noga vad vi levererar, och därför utsätts vi för olaglig konkurrens, om någon beställer så detaljerat att vi måste titta närmare på saken. Vår ignorans är en konkurrensfördel som inte får begränsas!

Med den inställningen borde de givetvis inte ha några köpare alls, vilket kanske är förklaringen till varför de ropar på domstol hela tiden.

För givetvis måste alla, även kommuner, få precisera sina beställningar och upphandlingar, åtminstone så länge det gäller sådant som alla har möjlighet att producera. Djurskyddsmjölk kan lika gärna tappas upp i Thiruvananthapuram som i Sundsvall.

Att djurskyddskött sedan är en underkategori till kött, har lika stor betydelse – alltså ingen betydelse alls – som att morötter och hot dogs båda är underkategorier till mat, eller hur man nu vill systematisera saken – det är inte okej att kräva att få leverera det ena när beställningen gällde det andra. Kraven på djurskydd eller miljövänlighet är alltså marknadsproblem i samma utsträckning som beställningar på morötter snedvrider konkurrensen till mjölkorvsfabrikanternas nackdel. Det är helt enkelt trams.

Avgränsningen av djurskyddskrav som marknadsvidriga kan kanske verka som ett helt godtyckligt undantag från principen att köparen bestämmer vad som ska inhandlas, men i själva verket måste det vara ett fullt avsiktligt genomfört undantag. Dylika tokerier uppstår inte av någon slump, och bakom finns förstås ett beslut om att djurskydd ska vara irrelevant vid offentlig upphandling. För man kan faktiskt fatta beslut även om man inte fattar något i övrigt.

Varför sedan sådant som är sämre för miljön, produceras under plågsammare förhållanden eller är av sämre kvalitet ska vara billigare, till och med när det krävs subventioner för att vara så, det är en annan och större fråga. Detsamma gäller varför konkurrens ska vara viktigare än det mesta av allt annat man kan bry sig om istället. Det kan ju knappast vara för kvalitetens skull, eftersom kvalitet gärna kompromissas bort till förmån för konkurrens.

I går publicerade The Guardian en artikel skriven av Lisa Hymas, som tar ett intressant och någon smula personligt grepp om överbefolkningsfrågan. Här kommer jag översätta valda delar, men ni som känner er hemma i engelskan rekommenderas förstås att läsa artikeln i sin helhet. Den finns här:

Lisa förklarar alltså att hon valt att inte skaffa barn, och av vilken anledning: miljön.

Befolkningstillväxten brukar skyllas på andra folk: afrikaner och asiater som skaffar "fler barn än de kan försörja", invandrare i vårt land med sina "stora familjer" eller till och med på ensamstående mammor i "innerstan".

Men egentligen handlar befolkningsproblemet helt och hållet om mig: vita, amerikanska medelklass-mig. Rikta kritiken hitåt!

I all välmening har människor berättat för mig, att jag är "precis rätt person att skaffa barn". Au contraire. Jag är helt fel person att skaffa barn.

Befolkning handlar inte bara om att räkna huvuden. Människans miljöpåverkan bestäms inte enbart av hur många vi är, utan av hur mycket prylar vi använder och hur mycket plats vi tar. Och som ekonomiskt trygg amerikan förbrukar jag många prylar och tar mycket plats.

Mitt klimatavtryck är över 200 gånger större än en genomsnittlig etiopiers, över 12 gånger större än en genomsnittlig indiers och dubbelt så stort som en genomsnittlig britts. [Snittsvensken har ett något mindre avtryck än snittbritten, men betydligt större än snittindiern.]

När en fattig kvinna i Uganda skaffar ett barn till – alltför ofta för att hon saknar tillgång till hjälp med familjeplanering, ekonomiska möjligheter eller självbestämmande – så kan det visserligen innebära att hon dämpar sin familjs utsikter att resa sig ur fattigdom, eller möjligheterna för den grupp hon tillhör att bistå alla med rent vatten och säker mat, men hon belastar verkligen inte den globala miljön till någon större grad.

När däremot någon som jag skaffar barn – se upp, världen! Utrustning, pryttlar, krimskrams, större hus, större bil, olja från Mellanöstern, kol från Colombia, Coltan från Kongo, jordartsmetaller från Kina, bomull impregnerat med bekämpningsmedel från Egypten, genetiskt modifierad soja från Brasilien. Sedan får mitt barn sina egna barn, och så vidare. Utan att ens försöka sörplar vi amerikaner i oss resurser från varje hörn av världen, för att därefter spotta ut 99 procent igen, i form av föroreningar.

Det bästa jag kan göra för miljön är, med mycket god marginal, att inte sätta några "mini-mig" till världen. En statistisk studie genomförd år 2009 vid Orego State University fann, att om man sätter ett barn mindre till världen så medför det en minskad klimatpåverkan som är nästan 20 gånger större, än om man lever kolsnålt hela sitt liv, genom att bland annat att köra bränslesnåla bilar, återvinna och använda energibesparande apparater och lågenergilampor.

Och därför, av både miljöskäl och personliga skäl, har jag bestämt att inte skaffa barn. Jag kallar mig en GINK: green inclinations, no kids. [Ungefär "Grönt funtad, inga barn".]

Frågan om sådan här "grön barnlöshet" är intressant ur ovanligt många moralfilosofiska aspekter. Det finns nästan ingenstans att börja.

Så jag frågar något annat. Blir du provocerad? Varför eller inte?

Uppdatering: MiljöAktuellt har också fått syn på artikeln. Deras översättning gör mig litet självgod och mallig, trots att jag inte kan egentligen. I synnerhet gäller det hur de omformulerar "completely skip childbearing" till "helt avstå från att föda barn". Tidningen lyckas alltså lägga de åsikter i hennes mun, som hon uttryckligen vänder sig emot. Här är ett annat stycke av Lisas text:

Acceptansen är dock inte särskilt stor när det gäller att använda preventivmedel för att helt skippa att skaffa barn. Vid någon punkt i livet förväntas du växa upp, stadga dig, sluta äta piller och producera några barn. Avviker du från den planen får du konstiga blickar och pinsamma samtal med familjemedlemmar, vänner, kollegor och fullständiga främlingar.

Samt bli översatt till svenska som om du vore din egen meningsmotståndare, förstås.

Det senaste året har jag knappt skrivit något. Orsaken är inte att jag tröttnade på att skriva, utan att jag varit mer eller mindre sjuk och inte riktigt haft ork att tänka, åtminstone inte på det där långsamma, självkritiska sättet som jag måste för att kunna skriva här. Men om det där ska jag prata någon annan gång.

Under tiden har jag haft tid att ändra uppfattning. En besynnerlig pessimism har faktiskt drabbat mig, skulle vissa nog mena. Förr svarade jag ju gärna nej på frågan om ifall det var dags att ge upp.

Men det var då.

Ge upp exakt vad? I dag finns ju så många frågor med precis rätt jordmån för ett fruktbart uppgiveri. Jag vill försöka mig på en översikt, som omöjligen kan bli något annat än ett fullständigt frosseri i hopplöshet.

Över och omkring oss häller vi kemikalier som håller på att skapa de mest sinnessjuka epidemier. Istället för att bara sluta satsar vi allt på ny teknik. Av någon outgrundlig anledning låtsas vi alltid som om all ny teknik kommer visa sig fullständigt ofarlig, men det har nog inte stämt sedan ångmaskinen eller så. Med andra ord återföds problemet hela tiden. Eller rättare sagt: Vi skaffar oss ännu ett problem, ovanpå det gamla som fortfarande är kvar.

Varför gör vi så? Därför att vi ordnat samhället så att det lurar oss. Människors vilja att göra sina egna och andras liv bättre, som det inte finns anledning att klandra, omsätts i praktiken till att allt som är kortsiktigt ekonomiskt lönsamt genomförs. Detta är samma ordning som politiker i Europa desperat försöker rädda undan den där "skuldstormen" som finansministern pratar om.

Förlåt mig min tarvliga liknelseförmåga, men vem vågar egentligen hoppa överbord och simma genom okända vatten i hopp om att finna land? Tilläggas kan, men jag är tveksam till om klichén inte gått helt överstyr nu, att det var strategin "sitta stilla i båten" som tillämpades när Titanic mottog varningar för isberg. Jag tror inte människor i allmänhet vågar.

Vi försöker ju bara få det bättre, och de som för tillfället råkar har makt nog att börja förändra samhället, så att kampen för ett bättre liv – utan att vi riktigt förstår hur det går till i praktiken – inte också blir till en kamp för en sämre jord, de sitter i samma båt som vi andra. Vi kunde vara enade och starka, men istället är vi många och pyttiga och har ingen styrsel. Alldeles för många, när man tänker på att människans miljöpåverkan på något vis är proportionerlig mot hur många vi är, men alla vettiga lösningar på överbefolkningen tar millennium att fullfölja, så vi kan väl lika gärna börja någon annan generation.

Den som dristar sig att anta, att våra avsikter är att uppnå vad våra handlingar faktiskt får till konsekvens, kan knappast komma fram till något annat än att vi verkligen hatar livet.

Varje dag dör 21 000 barn under fem år av undernäring, brist på rent vatten och sjukdomar som går att bota. Trettio–fyrtio stycken sedan du började läsa den här texten, med andra ord. Ungefär femton av dem hann inte bli ens en månad gamla.

FN:s första millenniemål består bland annat i att halvera andelen – inte antalet – människor som svälter till år 2015. Resurserna saknas inte. Den mat som produceras räcker osannolikt nog till dubbla portioner åt alla, och bara höjningen av USA:s försvarsbudget efter terrorattentatet 2001 hade räckt för att uppnå samtliga åtta millenniemål. På det hela taget är vi rätt rika. Ändå ökar både antalet och andelen människor som svälter. Nu är det en miljard.

Men fördelningsfrågan tycks helt ointressant när det handlar om svält. Istället gäller det att hälla så mycket fosfor över åkrarna som möjligt, vilket givetvis leder till övergödning av sjöar, hav och vattendrag. Fiska gör vi visserligen mera effektivt än någonsin, men det har vi inget för. Ju bättre vi blir på utfiskning, desto mindre får vi upp, och på många platser var fångsterna flera gånger större för två hundra år sedan än de är i dag, trots att tekniken är så många gånger bättre.

Tillsammans låter vi människor dö i onödan, med samma lättsinne som vi låter den biologiska mångfalden utarmas och arter dö ut i tusental åt gången. En gång i tiden var all mark på jorden vildmark. I dag är det en fjärdedel kvar, och då räknar vi in alla öknar och Antarktis. De utrymmen som de stora landlevande djurens evolution kräver är borta, för vi är i vägen.

Och så fossila bränslen. Om det nu finns något djävulens påfund på jorden, vilket jag egentligen inte tror på alls, så är det nog dem. Av olja gör vi kemikalier, och förstås plast, som numera flyter omkring i milsvida drivor i haven. Istället för att låta alla förhistoriska växter och djur få vila i frid, eldar vi upp dem. De som skor sig på förbränningen gör vad de kan för att stoppa dem som säger att det måste upphöra. Därför får vi höra hur osäker och omstridd klimatforskningen är, när den i själva verket inte är sämre än någon annan forskning.

Jag börjar betrakta klimatforskare som ganska fega. Fullt förståeligt fega, ska sägas, för de tar sin forskning på allvar, och om de någon gång råkar överskatta farorna offentligt, så blir de snart anklagade för överdriveri och alarmism (i ett tonläge som mer än något annat är just alarmistiskt) och riskerar att ingen bryr sig om dem längre, vilket vore ännu värre. Så i takt med att forskningen blir säkrare får vi klart för oss att läget är allvarligare än vad som sagts.

Det har inte varit särskilt mycket prat om den globala uppvärmningen nu, när den mycket viktigare euron håller på att gå sönder, trots att tecknen är tydligare än någonsin. (Till och med på Systembolaget.) Istället skyller alla ifrån sig och tycker någon annan ska ta ansvaret.

Vi kan nog både glömma och glömma tvågradersmålet. Det var inget skrivfel. Dels kan vi glömma det eftersom riskerna är för stora – det är snarare en grads höjning vi är tvungna att begränsa oss till. Men vi kan också glömma tvågradersmålet för att det redan är för sent. Visserligen har det pratats om att vi har till år 2015 på oss att börja minska utsläppen. Men seriöst? De ökar fortfarande! Vi är alldeles för upptagna med att få det bättre för att ägna oss åt det där.

Det finns förstås logiska möjligheter att klara det. "Logiska möjligheter" är ett filosofiskt kodord, som betyder att vi inte hamnar i någon logisk självmotsägelse om vi antar möjligheten för något. Alla praktiska problem kan lösas på det sättet, och engradersmålet kan vi rent logiskt lösa genom att omedelbart sluta med all förbränning av fossila bränslen, även om det kanske dessutom krävs att vi plockar ned kol ur atmosfären igen. Men en praktisk lösning, tack! Nä, uppgiften att sitta stilla i båten och få det bättre kräver oss redan på all energi vi råkar ha över. Därför satsar vi hellre på att producera mer energi än att minska förbrukningen, vilket på sätt och vis är kärnan i problemet från första början.

Den ökande koldioxidhalten i atmosfären leder förutom tilltagande växthuseffekt även till något annat. Koldioxiden blandas långsamt ned i haven, som blir surare av kolsyran som bildas. Kring år 2100 kan havens genomsnittliga pH-värde ha sjunkit från 1700-talets 8,2 till 7,8. Samtidigt stiger temperaturen i vattnen. Korallreven, som en fjärdedel av alla arter i havet lever på (och därmed en dryg femtedel av alla arter på jorden), de emigrerar redan norrut (liksom planktonen och vinodlarna), men om det blir några rev kvar till slut så är det nog på håret. Vissa djur kan förstås dra nytta av de nya havsklimaten, men för många lär det ta slut där.

Samtidigt som det nu börjar antydas att de kemikalier vi använder för att sitta stilla i båten här uppe även hotar att göra oss sterila, visar sig många fiskars spermier inte överleva i surare hav. Att prata om något annat än massiva förändringar av ekosystemen känns lika fåfängt som att försöka göra något åt det.

Till råga på allt kommer de fossila bränslena ta slut. Förbränning av olja, kol och gas har ju, trots all skit det ställer till med, en fördel i energin man får ut av det. Det sägs ibland att den västerländska civilisationen vilar på kristna värderingar, men det är en lögn. Den vilar på en stadig grund av förbränningsmotorer och plast.

Oljetoppen tros redan vara passerad, så snart blir det dyrt. Den mycket smutsigare kolen kommer däremot att räcka lite längre, liksom gasen. Detta är kanske den grymmaste av insikter. Trots att det börjar sina, trots att vi inte kommer kunna rapa upp fossil koldioxid i atmosfären i så herrans många decennier till, så var det i går vi skulle ha slutat. Det verkar finnas alldeles precis så mycket kol, gas och olja kvar att det räcker för att sabba allt.

Vi klarar inte av att sluta, för vi är alltför upptagna med att försöka få det bättre, eller åtminstone hålla hoppet levande att vi ska få behålla vad vi redan har. Det är en vacker kamp på alla sätt, men samhället är skapt (av oss) på ett sådant sätt att konsekvenserna gör allting värre. Vi sitter stilla, i en båt som tar in vatten, för att inte kantra eller trilla ur. Vi ägnar all uppmärksamhet åt att försöka täta läckorna. Istället borde vi simma i land, men det har ingen tid med.

Till sist vill jag rekommendera den här förbannade filmen: Green. Den är bara en trekvarts timme lång, har några av de absolut mest fantastiska naturfotografier jag någonsin sett, innehåller bara en replik ("Green"), och så handlar den om en orangutang och avskogningen i Indonesien. Eller om oss. Dessutom är musiken dålig. Det är en bokstavligt talat fruktansvärd film, värd att se flera gånger om.

Nu är det slut på min deprimerande översikt. Det låter som jordens undergång när man radar upp det. Det är det inte. Vi kan nog inte ta död på livet hur vi än försöker, för det finns på platser vi inte kommer åt. Det kan helt enkelt inte bli hur illa som helst.

Så vad är det värsta som kan hända? Det går nästan att föreställa sig hur vi, under svåra umbäranden, liksom till slut råkar ta kål på oss själva av bara farten. Då kan livet prunka vidare, sedan det återhämtat sig efter några årmiljoner. Men så tror jag inte att det blir.

Jag har istället gett upp hoppet om att det skulle ordna sig snart. Vi kan inte komma undan längre, utan bara skademinimera. Det kommer att bli värre innan det blir bättre. Geologiskt sett är det här förstås inte särskilt mycket att bråka om, bara ännu en ny tidsålder. Planeten Jorden och livet ombord har genomgått enorma förändringar förr. Så som vi håller på kan vi knappast förvänta oss annat än att det ska hända igen.

Så vad gör vi nu? Arne Næss sade emellanåt att fronten är lång och djup. Det är ett relativt kryptiskt slagord, men betydelsen är viktig. Djupledden han tänkte på löper från ideologer, filosofer, vetenskapsmän och andra tänkare å ena sidan, till dem som skrider till verket utan att behöva någon analys å den andra. Längdledden är alla sätt som man kan göra detta, alla miljöer, motiv och metoder vi finns i, från spontan och lokal civil olydnad eller till och med ekosabotage, till parlamentariskt lydig kamp för miljövänligare teknik globalt, eller till och med "grön tillväxt" om man nu fått för sig att det skulle existera.

Detta är en målorienterad analys. Fronten består av dem med i stort sett samma mål. Det målet är i sin tur något så fåfängt som att värna den levande jorden (åtminstone med mina ord, men inte nödvändigtvis med andras). Detta är en enda, mycket lång och mycket djup front, och varje enskild människa kan bara vara på en eller kanske ett par platser utmed den åt gången.

Kanske bör slagordet tas emot som en uppmaning, hellre än ett konstaterande. För det mesta känns det ju som om vi myllrar omkring i individualistisk pyttighet, livrädda att råka liera oss med de där andra som inte riktigt har samma motiv, metod eller ideologiska föreställningar. På det viset kommer vi ingen annanstans än ännu längre bort i samma riktning som vi redan är på väg. Uppmaningen är att vi ska inta de platser där vi passar bäst, istället för att känna oss splittrade av att försöka vara överallt samtidigt. Helheten är ohygglig, till och med förlamande så länge man vill ordna allting samtidigt. Så gör inte det.

Jag har aldrig trott på någon "quick fix". Nu tror jag inte heller längre på någon fix. Den chansen är nog försutten. Men målet är fortfarande detsamma. Därför finns det fortfarande anledning att byta riktning, och det är i stort sett samma saker som behöver göras: Dels att ställa om samhället och sluta prenumerera på orättvisor, och dels att förbereda oss inför konsekvenserna av att vi redan är för sent ute, inte minst genom att ta tillvara kunskapen om vad som gick snett.

Nu handlar det om att minimera skadorna och om att framtida generationer inte ska upprepa samma misstag. För en del låter det här alldeles för dramatiskt, det vet jag. Men när det gäller risker så är det bättre att råka överskatta än att råka underskatta, åtminstone med tanke på vad som faktiskt står på spel.

Och min egentliga poäng är att den som envist fortsätter hålla fast vid tron att allt kommer ordna sig bara kommer känna sig alltmer uppgiven, drastisk och desperat. Allting kommer faktiskt inte ordna sig inom någon överskådlig framtid. Men resten kan vi göra något åt.