I borgerliga Expressen vann Allians för Sverige på knockout, oppositionen är underlägsen och misslyckades med en svartmålning. I en artikel där båda koalitionernas sympatisörer finns representerade, berömmer den borgerliga debattören de borgerliga och den socialdemokratiska de rödgröna.

Å den helt andra sidan står Aftonbladet, med en läsarpanel där tre av fyra berömmer de rödgröna, där Maud Olofsson är svår att ta på allvar och Lotta Gröning fokuserar på de borgerligas svagheter.

Till sist finns givetvis de som har andra ideal. Den retoriskt intresserade beskriver debatten som en hockeymatch och förklarar segraren vara den sida som bäst följt skolboken.

I jämförelse står sig TT och Ekot förhållandevis bra, som faktiskt försöker sammanfatta och analysera vad som sagts och händer istället.

En hel del bloggare har hunnit skriva om debatten också. Det här är bara dem som jag har hunnit kolla på hittills. Helt tveklöst finns många fler exempel än mina på vad jag vill belysa, och det i alla politiska läger.

Här är samma tendenser ännu tydligare. Centerpartiets Per Ankersjö fokuserar på »Sahlins bottennapp« (i korus med Moderaternas Mary X Jensen) och ett »rödgrönt aprilskämt«, Folkpartiets Fredrik Malm på oppositionens brister, (s)-märkta Mitt i steget på regeringskoalitionens (även här), Vänsterpartiets Kaj Raving på regeringspartiernas oenighet och partipolitiskt obundet borgerlige Johan Ingerö menar att oppositionen är bäst på frågor ingen vill ha.

Behöver jag ge fler exempel? Jag tror inte det.

Poängen är att man givetvis påverkas i sitt omdöme av var ens sympatier ligger. Ändå blir det humor när någon faktiskt erkänner att det är så, som i kommentarsvaret från socialdemokratiska Fredrik Pettersson:

"En minst sagt färgad analys.."

Shit, märkte ni det? Jag som trodde att jag skulle komma undan genom att bara lägga in en liten sosseros i headern. ;)

Självklart är jag färgad av min partitillhörighet och egen politiska uppfattning, men har å andra sidan aldrig hymlat med det eller gjort anspråk på att i min analys vara neutral eller objektiv.

Varför blir det här ett lustigt påpekande? Det är mycket märkligt. Men jag har en tanke om varför.

Mönstret är ju tydligt: Vi tenderar att berömma dem vi sympatiserar med och peka ut svagheterna hos alla andra. För det mesta handlar det inte om vare sig skönmålning eller svartmålning, utan om att vi faktiskt ser det på det viset.

Det finns ett inbyggt motstånd i oss som gör att vi ogärna ändrar åsikt. I sig är detta inget problem, men det leder till att vi också ogärna tar andra argument i beaktande. Känslorna bearbetar och förändrar intrycken innan de ens nått fram till medvetandet. Medan Mary X Jensen tycker att Fredrik Reinfeldt brukar ha mest humor, och skiljer hans roliga pajkastning från otrevlig smutskastning, så har jag själv oerhört svårt att se samma drag hos Fredrik som någonting annat än raljanta utfall från en arrogant personlighet.

Det omvända förhållandet gäller givetvis också – där jag ser goda egenskaper ser andra det värsta som finns.

Vad kan vi göra åt det då? Jag tror på självrannsakan och självgranskning. Att jag på det här viset verkligen inser att jag inte »ser klart« innebär inte att jag plötsligt blir objektiv. Detsamma gäller förstås varenda kotte.

Svårigheten ligger i att känna sig trygg i vad man tror på. Beskrivningarna av debatter som sammandrabbningar i någon lagsport, där den ena sidan vinner medan den andra förlorar, där den ena alltid kör med fult spel och ljuger medan den andra nobelt och sakligt argumenterar för sin sak, beror i grund och botten på en motsättning mellan ego och sanning.

På ett mycket djupt plan vill vi att vad vi tror på ska vara sant. Tyvärr är det alldeles för enkelt att anpassa vad man tycker är sant efter vad man tror är sant. Det enda vettiga är att göra tvärtom, men det är svårt.

Varje människa som hörde debatten har en uppfattning om vem som vann, liksom om vem som har sanning och sak på sin sida. Det verkar helt orimligt att det »lag« som en person tycker har vunnit skulle vara något annat än det som personen sympatiserar med när debatten är slut.

Därför finns bara en vinnare, och det är samma som vinner varje debatt: publiken.

Ingen vet hur det ultimata sättet att organisera samhället är. Osäkerheterna är till och med så många att samhället organiseras politiskt istället för vetenskapligt. Vi är tvungna att hantera den osäkerheten genom samarbete.

Vikten av att skilja mellan sak och person är omöjlig att underskatta. Den som accepterar att vi helst av allt bör göra rätt, måste också ta sökandet efter sanning som högsta princip, och inte partifärg. Att på djupet anamma en sådan attityd är psykologiskt mycket svårt.

Ett första steg är att försöka betrakta sina meningsmotståndare som vänner, så att man lyssnar till vad de verkligen menar.

På den vägen kan även mycket små steg leda till stora vinster.

Idag har det varit årsdagen av Mohandas Gandhis död. Mannen som sköt honom till döds för 62 år sedan var hindu, precis som Mohandas. Hur kunde det komma sig, att han i ett Indien där religiösa konflikter härjade, blev mördad av en av »sina egna«?

Svaret tror jag är: Mohandas levde inte som om vare sig sanningen finns i Gud eller Gud i sanningen. Istället fann han att det vi kallar sanningen är Gud. Om verkligheten är på endast ett sätt, så är detta sanningen och Gud.

Hans sökande efter sanningen var därför inte bara religiöst, utan omfattade alla delar av livet. Strävan att acceptera hur världen faktiskt är fann han kräva en fruktansvärd ödmjukhet. Människor lurar gärna sig själva för att skydda sig.

Till och med ateister håller sig i regel till ett sådant sanningsbegrepp att det stämmer överens med Mohandas gudsbegrepp. Inom filosofin kallar vi det sanningsrealism, vilket mer eller mindre bara är ett påstående om att någonting är sant, och att ingenting är både sant och falskt samtidigt.

Men detta gäller givetvis inte bara hinduer och ateister. Även de övriga religionerna var vägar att söka sanningen efter. I den djupa konflikt mellan hinduer och muslimer, som fortfarande pågår i Indien, var det för många oerhört förargelseväckande när han lyfte fram Islam som en annan väg till sanningen än hinduismen. Det var därför han blev mördad av en hindu.

Mohandas bruk av icke-våld har visat hur effektiva sådana metoder kan vara, som inte bara saknar våldsamma inslag utan till sin natur är icke-våld. Sådana metoder tillämpas varje dag, till och med här i Sverige! Vi utkämpar till exempel inte krig för att få bättre arbetsvillkor. Vi slåss inte med varandra om statsministerposten. Icke-våld är långt mer effektivt än många tror, och i min mening har Mohandas visat hur metoderna kan förbättras, både genom att själv göra så och genom att visa på en utveckling bortom den han själv nådde fram till.

Men detta är inte på långa vägar det viktigaste att ta till sig. Två insikter är av större betydelse än alla andra, tror jag.

Den första är att i grund och botten eftersträvar allt levande samma sak: sanningen. Och även om ingen känner till vad detta i absolut mening är, går det alltid att hitta mål som alla har gemensamma, till och med i de djupaste konflikter.

Den andra följer på den första. Eftersom vi alla ytterst eftersträvar sanningen har vi allt att vinna på att göra det tillsammans, även om vi går olika vägar. De gemensamma mål vi har som går att finna är utgångspunkterna.

I förordet till sin självbiografi skrev Mohandas om det här ur ett mera personligt perspektiv. Min utgåva är översatt från engelska av Hugo Hultenberg, och utgiven 1929. Därför är språkdräkten en aning ålderdomlig, med pluralformer av verben och så. Se det som en krydda!

Jag har blickat djupt in i mitt eget inre, genomforskat alla vinklar och vrår av mitt väsen, skärskådat och analyserat varje själslig situation. Och dock vill jag för mina slutsatser på intet sätt göra anspråk på någon slutgiltighet eller osviklighet. En sak vill jag emellertid framhålla, och det är denna: för mig te de sig som absolut riktiga och synas mig för närvarande vara slutgiltiga. Ty gjorde de inte det, skulle jag inte lägga dem till grund för mina handlingar. Men vid varje viktigare steg har det för mig gällt ett antagande eller ett förkastande, och jag har sedan handlat därefter. Och så länge mina handlingar tillfredsställa mitt förnuft och mitt hjärta, måste jag strängt hålla på de slutsatser jag kommit fram till.

Om jag endast hade att diskutera teoretiska principer, skulle jag naturligtvis inte företaga mig att skriva en självbiografi. Men emedan mitt syfte är att redogöra för en del praktiska tillämpningar av dessa principer, kallar jag den bok jag tänker skriva Historien om mina experiment med sanningen. Den kommer naturligtvis också att handla om experiment med det passiva motståndet, celibatet och andra handlingsprinciper som i allmänhet icke anses höra direkt samman med sanningen. Men för mig är sanningen den högsta principen, vilken i sig innefattar många andra principer. Den är inte blott sanningsenlighet i ord, utan även sanningsenlighet i tanke, och inte blott vår uppfattnings relativa sanning, utan den absoluta sanningen, den eviga principen, d. v. s. Gud. Det finns oräkneliga definitioner på Gud, ty hans manifestationer äro oräkneliga. De överväldiga mig med förundran och bävan, och jag står ett ögonblick som lamslagen. Men jag dyrkar Gud som sanningen endast. Jag har ännu icke funnit honom, men jag söker efter honom. Jag är redo att offra vad som är mig kärast för att kunna hängiva mig åt detta sökande. TIll och med om mitt eget liv skulle krävas av mig som offer, hoppas jag att jag skall vara redo att giva det. Men så länge jag icke nått fram till denna absoluta sanning, så länge måste jag hålla mig till den relativa sanningen, sådan jag fattat den. Denna relativa sanningen måste tills vidare vara min ledstjärna, min käpp och min stav. Fastän denna väg är rak och smal och skarp som rakknivens egg, har den för mig varit den snabbaste och lättaste. Till och med mina skyhöga misstag ha synts mig obetydliga, emedan jag hållit mig strängt till den vägen. Ty vägen har frälst mig från undergång, och jag har gått framåt efter det ljus jag fått. Ofta under min vandring har jag sett svaga glimtar av den absoluta sanningen, av Gud, och för var dag kommer jag mer och mer till den övertygelsen, att han är det enda verkliga och allt annat är overkligt. Må de, som vilja, söka förstå hur jag kommit till den övertygelsen, må de göra samma experiment som jag och komma till samma övertygelse, om de kunna. Jag har också nått fram till visshet om att vad som är möjligt för mig, är möjligt även för ett barn, och jag har goda skäl för att säga detta. De verktyg som behövas för sökande av sanningen äro lika enkla som svåra att handskas med. För den övermodige synas de kanske alldeles omöjliga, för ett oskyldigt barn däremot mycket möjliga. Den som söker efter sanningen måste vara ödmjukare än stoftet. Världen trampar stoftet under sina fötter, men sanningssökaren måste ödmjuka sig så, att han är ringare än till och med stoftet. Först då, och icke förrän då, skall han skåda en glimt av sanningen. Samtalet mellan Vasishtha och Vishvamitra klarlägger detta till fullo. Kristendomen och islam bära likaledes rikliga vittnesbörd härom.

Om något som jag skriver på dessa blad frapperar läsaren såsom präglat av högfärd, måste han anse att det är något felaktigt med mitt sökande och att mina glimtar äro blott tomma hägringar. Må hundratals sådana som jag gå under, men må sanningen bestå! Sanningens höga standard får icke sänkas ens en hårsmån vid domen över villfarande dödliga som jag.

Någon hittade hit genom att söka på »arne naess riktlinjer för debatt«. Då blev jag glad! Däremot var det inte lika roligt att den sökande gick härifrån lottlös. Så ska det inte bli igen.

De här riktlinjerna är egentligen sex normer för effektiv och etiskt ansvarsfull kommunikation, eller kort och gott sex normer för saklighet, om man ska ta Arne Næss på orden. Han beskriver normerna i boken Gandhi och nämner dem även kort i Livsfilosofi. Formuleringarna är visserligen olika mellan böckerna, men innebörden är i stort sett densamma – olika sidor av samma idé, kan man säga.

Så här formuleras normerna i Livsfilosofi.

1. Håll dig till ämnet.
2. En formulering som i en allvarlig diskussion har till syfte att återge motståndarens synpunkter, måste vara sådan att motståndaren finner återgivelsen adekvat.
3. Ett inlägg bör inte lida av flertydighet av den art att åhörarna eller läsarna blir vilseledda att tolka motståndarens uttalande på ett ofördelaktigt sätt.
4. Tillskriv inte motståndaren ståndpunkter som vederbörande inte håller med om. Argumentera inte mot fiktiva eller konstruerade motståndare.
5. En framställning bör inte göras på ett sådant sätt att åhöraren eller läsaren får en skev bild som tjänar en parts intressen på bekostnad av andras.
6. Kontext eller yttre omständigheter som inte har med saken att göra, bör hållas neutrala.

Formuleringarna i boken Gandhi är mera uttömmande.

1. Mot tendentiösa återgivningar. Vi antar här att vår motståndare har formulerat en ståndpunkt och att vi behöver återge den eller en del av den i vårt motinlägg. En vanlig typ av brott mot normen är att argumentera utifrån en inkorrekt återgivning, en återgivning som gör det lätt att forma motinlägg, som gör ståndpunkten mer osympatisk, »dum« eller på annat sätt lättare att vederlägga. Mer precist skulle detta vara en återgivning som deltagarna i debatten sannolikt skulle finna mindre hållbar än den ståndpunkt som motståndaren ville formulera. Här är ett konstruerat exempel: Gandhi har pekat på några svagheter hos den engelska imperialismen, men hans ståndpunkt återges som en kritik av den engelska imperialismen generellt. Ett lämpligt tillvägagångssätt är att omformulera motståndarens ståndpunkt på ett sätt som accepteras av honom och som styrker den, vilket således gör den svårare att tillbakavisa! (Motsvarar 2 ovan.)
2. Mot tendentiös flertydighet. Det är vanligt att politiska partier lägger fram ett förslag som är formulerat på ett flertydigt sätt. Det kan tolkas på ett sätt som är gynnsamt för fraktionen F₁, men det kan också tolkas annorlunda och gynnsamt för fraktionen F₂. Kort sagt, vi bryter saklighetsnormen B om och bara om vi vill få folk att bli eniga med oss på falska grunder och med hjälp av ett flertydigt inlägg. (Motsvarar 3 ovan.)
3. Mot tendentiöst användande av skenbilder. Den vanligaste formen är lätt att formulera. Vi hör att vår motståndare intar ståndpunkten S och vi finner det självklart att med S följer ståndpunkten T. Vi argumenterar så mot T och menar att vi därmed träffar också S. Men vår motståndare upplyser oss då om att enligt hans åsikt följer inte T av S. Trots detta fortsätter vi att argumentera mot T. Då är det inte motståndaren vi argumenterar mot, utan mot en skenbild. Under de religiösa stridigheterna i Indien var detta vanligt. Gandhi måste ofta säga något sådant som »av att jag är hindu följer inte att…«, »av att jag är mot engelsk överhöghet följer inte att…«. (Motsvarar 4 ovan.)
4. Mot tendentiöst struntprat. Vi ska rösta om huruvida Per eller Pål bör väljas som ordförande för klubben eller partiet. Någon som ivrigt förespråkar att vi röstar på Pål ägnar sig åt att prata om brister i Pers utbildning och om hans otur i vissa sammanhang, och om Påls höga kompetens beträffande saker som inte har det minsta med ordföranderollen att göra. Detta är då inte bara struntprat, utan upplysningar avsedda att misskreditera Per. Bland annat när det gäller kastväsendet, särskilt konsekvenserna av olika kaster, var frestelsen att ägna sig åt tendentiöst struntprat ofta stark. (Motsvarar 1 ovan.)
5. Mot tendentiösa verklighetsbeskrivningar. Var Gandhis direktaktion x lyckad eller misslyckad? Självfallet ville gandhisterna gärna svara: Lyckad. Hans motståndare hade en tendens att påstå motsatsen. Redogörelser för själva aktionerna och deras troliga såväl kortsiktiga som långsiktiga konsekvenser visade normalt på skillnader. Det var utifrån Gandhis synpunkt viktigt att påpeka svagheter med en aktion och inte överdriva de ibland magra positiva konsekvenserna. Huvudsaken för honom var att framhäva att det bara fanns en sak att göra: att fortsätta med aktionerna och förbättra tillvägagångssättet. (Motsvarar 5 ovan.)
6. Mot tendentiösa arrangemang av inlägg. De som beslutar om tid och plats för en debatt, val av deltagare och mycket annat som hör till vid en sådan begivenhet har oftast själva åsikter inom det ämne som ska debatteras. Resultatet kan bli att arrangemanget gynnar arrangörernas ståndpunkt. På grund av sin höga status kunde Gandhi tillåta sig att utlysa bönemöten som blev mycket politiska och göra inlägg på politiska möten som snarare blev till bönemöten. Bönemöten var självfallet hindupräglade, men Gandhi gjorde många hinduer upprörda och förbittrade genom att ibland citera Koranen och andra »konkurrerande« religiösa skrifter. (Motsvarar 6 ovan.)

Fundera gärna ett tag över hur en partiledardebatt i TV skulle förete sig om alla inblandade höll på dessa sex enkla normer. Till att börja med skulle de inrikespolitiska kremlologer som mediabolagen avlönar få gå på a-kassa istället.

Det som är så speciellt med de här normerna, för mig, är att de är fullkomligt självklara samtidigt som kontrasten mot verkligheten är så oerhört skarp! Man bör ta det politiska samtalet med en nypa salt.

Uppdatering: Jag hade fel. Aftonbladet ljög inte alls.

Apropå debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i Studio Ett tidigare idag har jag redan skrivit om offentlig religionsutövning.

Men eftersom Aftonbladet faktiskt hittat på en helt egen debatt att citera ur, om det franska förbudsförslaget mot att bära burqa, så lägger jag ut en transkription av vad som sades här.

Det är det följande Aftonbladet påstår i sin artikel:

Den heltäckande burkan hör inte hemma i Sverige. Och om någon bär den bör personen sluta med det. Det meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt i samband med en debatt i Sveriges Radio i dag.

– Jag tycker inte att man ska röra sig ute i öppna Sverige på det sättet.

— — —

På en direkt fråga om den som ändå bär burka bör ta av sig den, svarade Reinfeldt:

– Ja, jag tycker inte att man ska röra sig ute i öppna Sverige på det sättet, det tycker jag inte.

Eva Buskas och Johanna Melén har lyckats prestera en rätt rejäl nyhetsanka, verkar det som. Eller är det överlagt? Vi bloggare brukar ju fara fram mycket snabbare än sanningen.

Det är beklämmande med dålig journalistik. Att dessutom rakt av ljuga om vad partiledare säger i en så oerhört infekterad fråga som den här, det är direkt skadligt.

Här kommer i alla fall transkriptionen. All korrekturläsning välkomnas. Slå på webbradion (ämnet tas upp drygt tio minuter in i programmet), och håll ögon och öron öppna!

Intervjuar gör Monica Saarinen och Anders Holmberg.

Monica: I går föreslog en parlamentarisk kommission i Frankrike att kvinnor med heltäckande slöja till exempel inte ska få åka tunnelbana. I somras sade president Sarkozy att burqan inte var välkommen i Frankrike, och det motiveras från olika håll i Frankrike att burqa och niqab är uttryck för kvinnoförtryck. Vad tycker du om det här förslaget från Frankrike?

Fredrik: Ja, jag tycker att det är uttryck för kvinnoförtryck. Jag ogillar skarpt den här idén att man av religiösa skäl skulle kunna ursäkta att kvinnor inte ska få visa sitt ansikte. När jag talar väl om Sverige, som ett föregångsland, så är det för friheten jag upplever det här, och för mig så är frihet att man får visa upp sig, man behöver inte dölja sig eller skämmas för någonting.

Monica: Men ska man ska man få åka tunnelbana med heltäckande slöja?

Fredrik: Jag berättar av vad mitt hjärta är fullt. Sedan, hur man regelmässigt ska få det här att fungera, det vet inte jag. Men jag tar gärna en samhällsdebatt där jag tror på det öppna samhället och där jag inte vill se att vi utvecklar en idé om att kvinnor bara till del ska få visa upp sig. I Sverige så behöver vi inte, tycker jag, på det här sättet dölja vårt ansikte.

Monica: Men var vill du att den debatten som du nu vill inleda ska ta vägen?

Fredrik: Att vi helt enkelt trycker tillbaka ropen och förhoppningar om att vi ska få fler kvinnor som går i burqor, till exempel. Det vill vi inte i Sverige, det kommer jag inte att acceptera stillatigande.

Anders: Men du tar inte avstånd från det här franska förslaget då, från den här parlamentariska kommissionen?

Fredrik: Jag sa just det, att jag berättade av vad mitt hjärta är fullt, hur jag vill att Sverige ska utvecklas. Det är inte alltid så att jag i slutet av varje mening berättar hur det i lagstiftning ska se ut. Jag kan tycka saker ändå, och man kan föra en samhällsdebatt som inte blandar in lagstiftning. Ibland är inte det den bästa metoden, det kanske inte alltid är så att det fungerar.

Anders: Men vad jag inte förstod var vad du tyckte om det här förslaget, att de inte ska få åka tunnelbana med burqa.

Fredrik: Jag har inte exakt gått igenom detta förslag, men jag sympatiserar med att trycka tillbaka dem som försöker få kvinnor att dölja sitt ansikte.

Monica: Mona Sahlin, hur ser du på det här franska förslaget?

Mona: Ja till att börja med: Sverige ska vara ett land med religionsfrihet, och religionsfrihet måste betyda både rätten till religion men också rätten från religion. Det betyder att jag alltid kommer att slåss för kvinnors rätt att slippa bära burqa, men också flickors eller kvinnors rätt att bära sjal. Det måste vara en kamp för båda sakerna, och framför allt att det är kvinnans eget val. Och jag tror verkligen inte att förbjuda kvinnor – förtryckta kvinnor i burqa – förbjuda dem att åka tunnelbana, att det en endaste liten stund hjälper dem i deras kamp för att nå frihet.

Jag ser framför mig en hård kamp mot fundamentalister, en mycket hårdare kamp mot de föreningar som idag litet slapphänt har fått ekonomiskt stöd av samhället, som använder det för att dela upp pojkar och flickor på fritidsgårdar i förortsområdena. Den typen av insatser, plus det som jag tror båda våra hjärtan är fulla av, att det är jobb, svenskaundervisning, kamp mot analfabetismen som är oerhört väsentligt.

Monica: Men du tycker också att burqa och niqab, heltäckande slöja, är uttryck för kvinnoförtryck, jag tolkar dig så.

Mona: Ja, det tycker jag.

Monica: Men vad tycker du då om att Fredrik Reinfeldt gärna vill ta den här debatten?

Mona: Men jag har inte bara tagit debatten. Jag har varit integrationsminister, och har inte bara tagit debatten, utan har verkligen verkat för att mot dem som har använt debatt om förbud snarare som ett sätt att markera mot muslimer i största allmänhet, istället för att ta kampen mot de fundamentalister som använder religionen till att förtrycka kvinnor. Det finns ju tyvärr inte bara i… ja, det finns i alla religioner, och mycket djupare i samhället. Men förbud, som det man har diskuterat i Frankrike, tror jag bara stigmatiserar de kvinnor som kampen måste handla om att frigöra.

Anders: Fredrik Reinfeldt?

Fredrik: Ja, man ska alltid föra en diskussion om att det finns sådana risker. Men jag tycker det är viktigt att påpeka att drivkraften bakom mycket av detta är någon sorts idé om att kvinnor ska döljas i samhället, och det finns mycket värre former i andra länder, där vi ju är väldigt rädda för utvecklingen, och därför så ska vi vara väldigt tydliga. Vi pratar ofta regler och förbud – låt oss prata friheter. Människor har friheter i Sverige. Rätt att styra över sina egna liv, fatta egna beslut. Det är väldigt viktigt att säga till unga invandrartjejer i Sverige att i det här landet får man klä sig som man vill, och man får ha relationer efter eget huvud, man får gifta sig med vem man vill. Om de inte hör ledande makthavare i Sverige säga detta, vad är det för land de tror att de befinner sig i? Det är viktigt att vara tydlig på den här punkten.

Anders: Du nämnde kläder. I storstädernas ytterområden så har det förekommit att tjejer med korta kjolar har trakasserats och att radikala islamister har stoppat »musikfester«. Vad tycker du att man ska göra åt det?

Fredrik: Ja, jag vill bara uttrycka mitt starka stöd för att dessa tjejer ska kunna säga ifrån när det gäller den typen av behandling, att det här inte är acceptabelt, och att jag också följer de här strömningarna som hävdar att man har rätt att uttala sig om att andra ska göra på ett visst sätt. Det kan komma ibland från familjemedlemmar, ibland från gäng man möter på sta'n, och det är väldigt ofta riktat från män, enskilt eller i grupp, mot kvinnor, och det är oacceptabelt.

Anders: Räcker det med ditt stöd?

Fredrik: Ja, det räcker inte[!] med mitt stöd. Det handlar om hur vi diskuterar i skolan, vi måste ha diskussioner i föreningsliv, det måste naturligtvis också till och med kunna handla ibland om lagstiftning, men samhällsdebatten kan föra oss långt. Om vi tror på demokrati och ett öppet samhälle, då tror vi också på samtal av den här formen.

Monica: S-kvinnornas ordförande Nalin Pekgul, hon har jämfört situationen i Rinkeby för unga tjejer och unga människor som arrangerar musikfester och så, med situationen i den amerikanska södern på 1960-talet, och hon tycker att polisen borde ge skydd åt de ungdomar som då inte vill leva efter de här strikta religiösa reglerna. Håller du med om att polisen skulle ha en ökad uppgift här, Mona Sahlin?

Mona: Ja, det gör jag, och polisen har också den uppgiften. Det gäller ju att se till att de också kan utföra den. Jag följde ju med Nalin Pekgul till en av de här danskvällarna i Rinkeby, där den här unge killen Kadaffi Hussein arrangerade sitt diskotek, och vi var där och vi dansade i våra korta kjolar, och det var ett viktigt besked att också vara på plats. Men jag vill också påminna igen om det jag var inne på tidigare, som jag tror att statsministern också skulle kunna ställa upp på, att när man ger stöd till föreningar, och de föreningarna använder fritidsgårdar eller folkets hus för att dela upp till exempel pojkar och flickor, att de aldrig får mötas, så kan man inte acceptera det. Och jag tycker att vi i samhället som helhet måste våga mer än ge uttryck i ord, utan också ingripa, med lagstiftning eller med att också göra ekonomiska beslut som gör att då får man inte del av våra gemensamma medel. Det behöver de här killarna och tjejerna ute i Rinkeby, bland annat.

Monica: Hur allvarligt ser du, Fredrik Reinfeldt, på det som man beskriver som islamismens utbredning i förorten?

Fredrik: Ja, alltså alla former av intolerans, alla former av ursäkter för att försöka begränsa människors frihet, går mycket av det som vi ju värdesätter allra högst i Sverige, och därför är det här någonting att ta på stort allvar. Ett sätt att bryta det är ju att ha en bra skola – särskilt bra skolor naturligtvis i utsatta områden – som kan förmedla kunskap, att man kan få jobb i Sverige¹, att vi för en otröttlig arbetslinje i allting vi gör för att människor ska kunna komma in i arbetslivet, att få höra andra referenser, få höra andra sätt att tänka, det tror jag också är viktiga delar av hur vi möter detta.

Anders: Apropå jobben… [och där bytte de ämne.]

Senare tillägg: Upptäckte nu att jag tydligen glömde skriva detta rakt ut: Har Aftonbladet frågat ut Fredrik vid sidan av, efter debatten? Jag vet inte. Artikeln är i vilket fall skriven som om han sade det under sändningen, och det gjorde han inte.

1. En alternativ tolkning ger SvD som hörde »som kan förmedla kunskap om att man kan få jobb i Sverige«. Något »om« säger Fredrik inte, men jag vägde dessa två tolkningar mot varandra vid transkriptionen, utan att veta vilket han menade. Döm själv! ↩

Uppdatering: Jag har transkriberat slöj-avsnittet av debatten.

Ikväll sitter jag och lyssnar på debatten mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i Studio Ett.

Den andra frågan som togs upp i programmet handlade om heltäckande slöjor, efter att ett förslag lagts fram i Frankrike som förbjuder burqa och niqab att bäras i delar av det offentliga rummet.

Fredrik får inte riktigt till något svar när han inledningsvis får frågan om vad han tycker om lagförslaget. Kanske blev han ställd av det plötsligt uppdykande ämnet?

När frågan gick över till Mona, var hon väldigt tydlig.

– Ja, till att börja med: Sverige ska vara ett land med religionsfrihet, och religionsfrihet måste betyda både rätten till religion, men också rätten från religion. Det betyder att jag alltid kommer att slåss för kvinnors rätt att slippa bära burka, men också flickors eller kvinnors rätt att bära sjal. Det måste vara en kamp för båda sakerna, och framför allt att det är kvinnans eget val.

Hon sade mycket mera, och Fredrik kom strax därefter ikapp ämnet, och pratade om individuella friheter. Läs gärna om debatten som helhet i DN, Expressen, SvD (med kommentar här) eller specifikt om slöjfrågan på Aftonbladet.

Den sistnämnda artikeln inleds dock så här:

Den heltäckande burkan hör inte hemma i Sverige. Och om någon bär den bör personen sluta med det. Det meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt i samband med en debatt i Sveriges Radio i dag.

– Jag tycker inte att man ska röra sig ute i öppna Sverige på det sättet.

Detta är en lögn. Något sådant sade han inte. (Uppdatering: Det gjorde han visst, fast först efter debatten; så här går det när man försvarar moderater.) Däremot erkände både Mona och Fredrik att de kan överväga att lagstifta i frågan.

Men jag vill backa litet, och komma fram till det där med offentlig religionsutövning. Mona inledde ju sitt svar som följer.

Sverige ska vara ett land med religionsfrihet, och religionsfrihet måste betyda både rätten till religion, men också rätten från religion.

Hennes formulering ligger snubblande nära ett relativt utbrett missförstånd angående vad religionsfrihet egentligen är. Missar man hennes poäng, att det är invidividen själv som ska välja, så kan det bli väldigt fel. För det finns två sätt att förstå vad hon säger:

1. Ingen ska kunna tvingas att praktisera någon religion, och ej heller att inte praktisera någon religion.
2. Ingen ska kunna tvingas att exponeras för någon religion, och ej heller att inte exponeras för någon religion.

Den första tolkningen är vettig, den andra är dum. Men kanske framgår det inte så tydligt vad jag menar är skillnaden mellan dem?

Låt mig då förtydliga. Detta är artikel 18 ur FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Envar har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och att ensam eller i gemenskap med andra offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor.

I konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som Sverige också skrivit under och ratifierat, finns en liknande formulering i artikel 18.

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor, andaktsutövning eller undervisning.

2. Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.

3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

4. Konventionsstaterna förpliktar sig att respektera föräldrars och, i förekommande fall, förmyndares frihet att tillförsäkra sina barn sådan religiös och moralisk bildning som stämmer överens med deras egen övertygelse.

Lägg nu märke till att man gjort en distinktion mellan religion och trosuppfattning. En religion är en typ av trosuppfattning. Med detta får även human-etiker, ateister och agnostiker rätt till samma frihet.

Men lägg också noga märke till att rätten att offentligt utöva sin religion (eller trosuppfattning) omtalas i båda förklaringarna! (Något som säkerligen irriterar både förbundet Humanisterna och sådana som har mycket grumligare åsikter än vad de har, är förresten att här slås fast att alla har rätt att uppfostra sina barn religiöst.)

Det är alltså så, att den som önskar har rätt att bära heltäckande slöja offentligt, liksom den som inte önskar har rätt att låta bli, även privat. Religiösa ritualer får man hållas med överallt där man får hållas med andra aktiviteter, och dessa ska omgärdas av samma lagliga restriktioner som allt annat människor sysslar med.

Kors och slöjor ska ha samma lagliga status som handväskor, precis som religiöst våld ska ha samma lagliga status som allt annat våld. Minareter och kyrktorn ska ha samma status som Kaknästornet, och ingen har rätt att slippa höra dem när de går på söndagspromenad. Låt klockor ringa och väskor dingla!

Det är ju annars en rätt så utbredd vantolkning av religionsfriheten att alla som vill ska kunna slippa religiösa inslag i det offentliga rummet. En sägen. För så är det definitivt inte!

Vad både Mona och Fredrik borde ha sagt, för att verkligen vara tydliga, är att religionsfrihet måste betyda både rätten för varje människa att utöva sin religion offentligt och rätten att inte utöva någon religion alls.

Därför är det väldigt viktigt att man inte slutar läsa vad hon säger för tidigt. Vad jag kan se är det just den här rätten hon pratar om, när hon säger att det framför allt måste vara kvinnans eget val.

Därför är alla eventuella förbud mycket dåliga lösningar. Problemet är mycket svårare än så.