Boléro tillkom 1928 under släkten Ravels årliga semestervecka. Uruppförandet samma höst blev en succé. Men när slagverkarens obarmhärtiga arbete till slut blev för mycket för en juvelbehängd dam i publiken skrek hon: "Han är galen, han är galen!"

Kritikerrosorna lär inte ha glatt Ravel hälften så mycket som damens reaktion: "Aha, hon förstod."

Jenny Leonardz, Svenska Dagbladet

Det sägs att Maurice Ravels Boléro på något vis blev förbjudet att spela i nattradion. Någon hade upptäckt en förhöjning av antalet begångna självmord de nätter som stycket spelades. Jag vet inte om det är sant, eller om musikstycket i så fall var orsaken. Är det ett stycke mental tortyr?

Hur förklarade de i så fall att han lyckades skriva musik med en sådan van Gogh-effekt? Begynnande Alzheimer och en vänster hjärnhalva som inte gick att använda i kompositionsprocessen har slängts fram som förklaringar, till hur Maurice kunde skriva något så storslaget repetitivt. Men på detta följer ju inte att lyssnare förlorar lusten att leva.

Själv hävdade han förståeligt nog att pratet om galenskap var nonsens. Hans föresats hade varit att skriva ett längre stycke, bestående av ett enda sammanhängande crescendo, och det hade han också gjort. För mig behövs egentligen ingen ytterligare orsaksförklaring, så jag undrar vad de musikforskare som pratar om hjärnskador egentligen hör, som jag missar.

Men visst är det något märkligt som händer i en, under de där sista takterna när allt rasar samman som av en skenande tropp cirkuselefanter? Kanske beror det på det närmast hypnosliknande tillstånd man drabbas av redan efter sju–åtta minuter. Nu njuter jag förstås något oerhört, men vanligen uppskattar jag som allra mest sådan musik, som de flesta jag brukar umgås med går upp i limningarna av, så det bevisar knappast något. Kanske ligger det ändå något i sägnen den här gången.

Nåväl. Varför denna oväntade musikhistoriska reflexion bland all politik? Jo, jag funderar över om inte SVT:s program Debatt borde förbjudas från att sändas dagtid, även via nätet.

Parallellen är långt ifrån osökt. Debatt kan mycket väl vara en produkt av begynnande galenskap, även om de inblandade nog hellre vill se det som en "pågående utveckling av formatet". Diskussionerna är klart repetitiva – det enda som förändras är volymen – och mot slutet blockeras allt lyssnande av en stegrande inre frustration. Efteråt drabbas åtminstone jag obönhörligen av en oöverskådlig lust att sonika kliva ur världen och lämna den åt sitt öde.

Just så föreställer jag mig att det känns, när man tappar fattningen av Boléro. Så när nu Expressens Eric Erfors faktiskt kallar programmet för just mental tortyr, då kan jag liksom inte låta bli att göra tes till syntes.

Klippet nedan börjar mitt i avsnittet om sänkta löner för unga. Som kulturuttryck är det visserligen medelmåttigt, men plugga ändå in hörlurarna, slå upp klippet på helskärm, och unna dig dessa femton minuter dubbel mental tortyr.

Någon undrar kanske förresten vad som händer mot slutet. Tjejen undrar hur hon ska hinna ha tre jobb till halv lön och utbilda sig samtidigt, och blir uppläxad för att hon är lat eller snål eller något.

När en kommun vill köpa in mat till förskolebarn, så preciserar de givetvis vad det är för mat som ska köpas in. Till det implicita hör exempelvis att maten ska vara tjänlig som människoföda och inte smaka soppåse. Till det explicita hör antagligen sådant som de lagstadgade kraven om näringsriktighet, att maten ska vara ekologisk eller kanske vegetarisk, eller till och med att det ska vara si och så många kilo fisk, standardmjölk eller knäckebröd av det ena eller andra slaget, laktosfri mat till mjölkallergiker och så vidare.

Nog förvånas väl ingen över detta, för det finns inget märkligt i tanken att köparen bestämmer vad som ska köpas. Jag menar, tänk om kommunen beställde hundra kilo morötter men fick grillkorv istället? Ett företag som vunnit en sådan upphandling av morötter skulle knappast leverera hot dogs, och försvara det med: Lägg er inte i våra produktionsmetoder! Ni har ingen rätt.

Inte heller borde det vara möjligt för någon grillkorvsleverantör att dra en kommun, som köpt dyra morötter av något annat företag, inför rätta, av den anledningen att leverantörens egna mjölfettstänger av korvkaraktär är billigare, och att det därför handlar om en felaktigt genomförd offentlig upphandling.

Förutom på en enda punkt, tydligen.

Det råder stor osäkerhet bland de kommuner som vill ge barn och äldre mat som har producerats med högre krav på miljöhänsyn och djurskydd. Den största svenska grossisten, Servera, har systematiskt dragit kommunerna inför rätta och domstolarnas beslut är motstridiga.

Vad är det då för fel, menar Servera, på kraven som ställs i upphandlingarna? På vilket sätt är "fläsk" en produkt kommuner gärna får köpa, medan en beställning på "mindre plågat fläsk" på något olagligt vis "snedvrider konkurrensen och utestänger utländska producenter"?

Marknadschefen på Servera, som heter Nils Berntsson, förklarar så här för Ekot:

Onödigt långa krumbukter för att bara få sagt att de inte lägger sig i hur djurskyddet ser ut i produktionsledet, tänker jag. I ett annat inslag i Ekot invecklar han saken så här istället:

Reder man ut krumelurspråket han försöker gömma sig i, så blir det ungefär så här: Vi kollar ju inte så noga vad vi levererar, och därför utsätts vi för olaglig konkurrens, om någon beställer så detaljerat att vi måste titta närmare på saken. Vår ignorans är en konkurrensfördel som inte får begränsas!

Med den inställningen borde de givetvis inte ha några köpare alls, vilket kanske är förklaringen till varför de ropar på domstol hela tiden.

För givetvis måste alla, även kommuner, få precisera sina beställningar och upphandlingar, åtminstone så länge det gäller sådant som alla har möjlighet att producera. Djurskyddsmjölk kan lika gärna tappas upp i Thiruvananthapuram som i Sundsvall.

Att djurskyddskött sedan är en underkategori till kött, har lika stor betydelse – alltså ingen betydelse alls – som att morötter och hot dogs båda är underkategorier till mat, eller hur man nu vill systematisera saken – det är inte okej att kräva att få leverera det ena när beställningen gällde det andra. Kraven på djurskydd eller miljövänlighet är alltså marknadsproblem i samma utsträckning som beställningar på morötter snedvrider konkurrensen till mjölkorvsfabrikanternas nackdel. Det är helt enkelt trams.

Avgränsningen av djurskyddskrav som marknadsvidriga kan kanske verka som ett helt godtyckligt undantag från principen att köparen bestämmer vad som ska inhandlas, men i själva verket måste det vara ett fullt avsiktligt genomfört undantag. Dylika tokerier uppstår inte av någon slump, och bakom finns förstås ett beslut om att djurskydd ska vara irrelevant vid offentlig upphandling. För man kan faktiskt fatta beslut även om man inte fattar något i övrigt.

Varför sedan sådant som är sämre för miljön, produceras under plågsammare förhållanden eller är av sämre kvalitet ska vara billigare, till och med när det krävs subventioner för att vara så, det är en annan och större fråga. Detsamma gäller varför konkurrens ska vara viktigare än det mesta av allt annat man kan bry sig om istället. Det kan ju knappast vara för kvalitetens skull, eftersom kvalitet gärna kompromissas bort till förmån för konkurrens.

I går publicerade The Guardian en artikel skriven av Lisa Hymas, som tar ett intressant och någon smula personligt grepp om överbefolkningsfrågan. Här kommer jag översätta valda delar, men ni som känner er hemma i engelskan rekommenderas förstås att läsa artikeln i sin helhet. Den finns här:

Lisa förklarar alltså att hon valt att inte skaffa barn, och av vilken anledning: miljön.

Befolkningstillväxten brukar skyllas på andra folk: afrikaner och asiater som skaffar "fler barn än de kan försörja", invandrare i vårt land med sina "stora familjer" eller till och med på ensamstående mammor i "innerstan".

Men egentligen handlar befolkningsproblemet helt och hållet om mig: vita, amerikanska medelklass-mig. Rikta kritiken hitåt!

I all välmening har människor berättat för mig, att jag är "precis rätt person att skaffa barn". Au contraire. Jag är helt fel person att skaffa barn.

Befolkning handlar inte bara om att räkna huvuden. Människans miljöpåverkan bestäms inte enbart av hur många vi är, utan av hur mycket prylar vi använder och hur mycket plats vi tar. Och som ekonomiskt trygg amerikan förbrukar jag många prylar och tar mycket plats.

Mitt klimatavtryck är över 200 gånger större än en genomsnittlig etiopiers, över 12 gånger större än en genomsnittlig indiers och dubbelt så stort som en genomsnittlig britts. [Snittsvensken har ett något mindre avtryck än snittbritten, men betydligt större än snittindiern.]

När en fattig kvinna i Uganda skaffar ett barn till – alltför ofta för att hon saknar tillgång till hjälp med familjeplanering, ekonomiska möjligheter eller självbestämmande – så kan det visserligen innebära att hon dämpar sin familjs utsikter att resa sig ur fattigdom, eller möjligheterna för den grupp hon tillhör att bistå alla med rent vatten och säker mat, men hon belastar verkligen inte den globala miljön till någon större grad.

När däremot någon som jag skaffar barn – se upp, världen! Utrustning, pryttlar, krimskrams, större hus, större bil, olja från Mellanöstern, kol från Colombia, Coltan från Kongo, jordartsmetaller från Kina, bomull impregnerat med bekämpningsmedel från Egypten, genetiskt modifierad soja från Brasilien. Sedan får mitt barn sina egna barn, och så vidare. Utan att ens försöka sörplar vi amerikaner i oss resurser från varje hörn av världen, för att därefter spotta ut 99 procent igen, i form av föroreningar.

Det bästa jag kan göra för miljön är, med mycket god marginal, att inte sätta några "mini-mig" till världen. En statistisk studie genomförd år 2009 vid Orego State University fann, att om man sätter ett barn mindre till världen så medför det en minskad klimatpåverkan som är nästan 20 gånger större, än om man lever kolsnålt hela sitt liv, genom att bland annat att köra bränslesnåla bilar, återvinna och använda energibesparande apparater och lågenergilampor.

Och därför, av både miljöskäl och personliga skäl, har jag bestämt att inte skaffa barn. Jag kallar mig en GINK: green inclinations, no kids. [Ungefär "Grönt funtad, inga barn".]

Frågan om sådan här "grön barnlöshet" är intressant ur ovanligt många moralfilosofiska aspekter. Det finns nästan ingenstans att börja.

Så jag frågar något annat. Blir du provocerad? Varför eller inte?

Uppdatering: MiljöAktuellt har också fått syn på artikeln. Deras översättning gör mig litet självgod och mallig, trots att jag inte kan egentligen. I synnerhet gäller det hur de omformulerar "completely skip childbearing" till "helt avstå från att föda barn". Tidningen lyckas alltså lägga de åsikter i hennes mun, som hon uttryckligen vänder sig emot. Här är ett annat stycke av Lisas text:

Acceptansen är dock inte särskilt stor när det gäller att använda preventivmedel för att helt skippa att skaffa barn. Vid någon punkt i livet förväntas du växa upp, stadga dig, sluta äta piller och producera några barn. Avviker du från den planen får du konstiga blickar och pinsamma samtal med familjemedlemmar, vänner, kollegor och fullständiga främlingar.

Samt bli översatt till svenska som om du vore din egen meningsmotståndare, förstås.

Det senaste året har jag knappt skrivit något. Orsaken är inte att jag tröttnade på att skriva, utan att jag varit mer eller mindre sjuk och inte riktigt haft ork att tänka, åtminstone inte på det där långsamma, självkritiska sättet som jag måste för att kunna skriva här. Men om det där ska jag prata någon annan gång.

Under tiden har jag haft tid att ändra uppfattning. En besynnerlig pessimism har faktiskt drabbat mig, skulle vissa nog mena. Förr svarade jag ju gärna nej på frågan om ifall det var dags att ge upp.

Men det var då.

Ge upp exakt vad? I dag finns ju så många frågor med precis rätt jordmån för ett fruktbart uppgiveri. Jag vill försöka mig på en översikt, som omöjligen kan bli något annat än ett fullständigt frosseri i hopplöshet.

Över och omkring oss häller vi kemikalier som håller på att skapa de mest sinnessjuka epidemier. Istället för att bara sluta satsar vi allt på ny teknik. Av någon outgrundlig anledning låtsas vi alltid som om all ny teknik kommer visa sig fullständigt ofarlig, men det har nog inte stämt sedan ångmaskinen eller så. Med andra ord återföds problemet hela tiden. Eller rättare sagt: Vi skaffar oss ännu ett problem, ovanpå det gamla som fortfarande är kvar.

Varför gör vi så? Därför att vi ordnat samhället så att det lurar oss. Människors vilja att göra sina egna och andras liv bättre, som det inte finns anledning att klandra, omsätts i praktiken till att allt som är kortsiktigt ekonomiskt lönsamt genomförs. Detta är samma ordning som politiker i Europa desperat försöker rädda undan den där "skuldstormen" som finansministern pratar om.

Förlåt mig min tarvliga liknelseförmåga, men vem vågar egentligen hoppa överbord och simma genom okända vatten i hopp om att finna land? Tilläggas kan, men jag är tveksam till om klichén inte gått helt överstyr nu, att det var strategin "sitta stilla i båten" som tillämpades när Titanic mottog varningar för isberg. Jag tror inte människor i allmänhet vågar.

Vi försöker ju bara få det bättre, och de som för tillfället råkar har makt nog att börja förändra samhället, så att kampen för ett bättre liv – utan att vi riktigt förstår hur det går till i praktiken – inte också blir till en kamp för en sämre jord, de sitter i samma båt som vi andra. Vi kunde vara enade och starka, men istället är vi många och pyttiga och har ingen styrsel. Alldeles för många, när man tänker på att människans miljöpåverkan på något vis är proportionerlig mot hur många vi är, men alla vettiga lösningar på överbefolkningen tar millenium att fullfölja, så vi kan väl lika gärna börja någon annan generation.

Den som dristar sig att anta, att våra avsikter är att uppnå vad våra handlingar faktiskt får till konsekvens, kan knappast komma fram till något annat än att vi verkligen hatar livet.

Varje dag dör 21 000 barn under fem år av undernäring, brist på rent vatten och sjukdomar som går att bota. Trettio–fyrtio stycken sedan du började läsa den här texten, med andra ord. Ungefär femton av dem hann inte bli ens en månad gamla.

FN:s första millenniemål består bland annat i att halvera andelen – inte antalet – människor som svälter till år 2015. Resurserna saknas inte. Den mat som produceras räcker osannolikt nog till dubbla portioner åt alla, och bara höjningen av USA:s försvarsbudget efter terrorattentatet 2001 hade räckt för att uppnå samtliga åtta millenniemål. På det hela taget är vi rätt rika. Ändå ökar både antalet och andelen människor som svälter. Nu är det en miljard.

Men fördelningsfrågan tycks helt ointressant när det handlar om svält. Istället gäller det att hälla så mycket fosfor över åkrarna som möjligt, vilket givetvis leder till övergödning av sjöar, hav och vattendrag. Fiska gör vi visserligen mera effektivt än någonsin, men det har vi inget för. Ju bättre vi blir på utfiskning, desto mindre får vi upp, och på många platser var fångsterna flera gånger större för två hundra år sedan än de är i dag, trots att tekniken är så många gånger bättre.

Tillsammans låter vi människor dö i onödan, med samma lättsinne som vi låter den biologiska mångfalden utarmas och arter dö ut i tusental åt gången. En gång i tiden var all mark på jorden vildmark. I dag är det en fjärdedel kvar, och då räknar vi in alla öknar och Antarktis. De utrymmen som de stora landlevande djurens evolution kräver är borta, för vi är i vägen.

Och så fossila bränslen. Om det nu finns något djävulens påfund på jorden, vilket jag egentligen inte tror på alls, så är det nog dem. Av olja gör vi kemikalier, och förstås plast, som numera flyter omkring i milsvida drivor i haven. Istället för att låta alla förhistoriska växter och djur få vila i frid, eldar vi upp dem. De som skor sig på förbränningen gör vad de kan för att stoppa dem som säger att det måste upphöra. Därför får vi höra hur osäker och omstridd klimatforskningen är, när den i själva verket inte är sämre än någon annan forskning.

Jag börjar betrakta klimatforskare som ganska fega. Fullt förståeligt fega, ska sägas, för de tar sin forskning på allvar, och om de någon gång råkar överskatta farorna offentligt, så blir de snart anklagade för överdriveri och alarmism (i ett tonläge som mer än något annat är just alarmistiskt) och riskerar att ingen bryr sig om dem längre, vilket vore ännu värre. Så i takt med att forskningen blir säkrare får vi klart för oss att läget är allvarligare än vad som sagts.

Det har inte varit särskilt mycket prat om den globala uppvärmningen nu, när den mycket viktigare euron håller på att gå sönder, trots att tecknen är tydligare än någonsin. (Till och med på Systembolaget.) Istället skyller alla ifrån sig och tycker någon annan ska ta ansvaret.

Vi kan nog både glömma och glömma tvågradersmålet. Det var inget skrivfel. Dels kan vi glömma det eftersom riskerna är för stora – det är snarare en grads höjning vi är tvungna att begränsa oss till. Men vi kan också glömma tvågradersmålet för att det redan är för sent. Visserligen har det pratats om att vi har till år 2015 på oss att börja minska utsläppen. Men seriöst? De ökar fortfarande! Vi är alldeles för upptagna med att få det bättre för att ägna oss åt det där.

Det finns förstås logiska möjligheter att klara det. "Logiska möjligheter" är ett filosofiskt kodord, som betyder att vi inte hamnar i någon logisk självmotsägelse om vi antar möjligheten för något. Alla praktiska problem kan lösas på det sättet, och engradersmålet kan vi rent logiskt lösa genom att omedelbart sluta med all förbränning av fossila bränslen, även det kanske dessutom krävs att vi plockar ned kol ur atmosfären igen. Men en praktisk lösning, tack! Nä, uppgiften att sitta stilla i båten och få det bättre kräver oss redan på all energi vi råkar ha över. Därför satsar vi hellre på att producera mer energi än att minska förbrukningen, vilket på sätt och vis är kärnan i problemet från första början.

Den ökande koldioxidhalten i atmosfären leder förutom tilltagande växthuseffekt även till något annat. Koldioxiden blandas långsamt ned i haven, som blir surare av kolsyran som bildas. Kring år 2100 kan havens genomsnittliga pH-värde ha sjunkit från 1700-talets 8,2 till 7,8. Samtidigt stiger temperaturen i vattnen. Korallreven, som en fjärdedel av alla arter i havet lever på (och därmed en dryg femtedel av alla arter på jorden), de emigrerar redan norrut (liksom planktonen och vinodlarna), men om det blir några rev kvar till slut så är det nog på håret. Vissa djur kan förstås dra nytta av de nya havsklimaten, men för många lär det ta slut där.

Samtidigt som det nu börjar antydas att de kemikalier vi använder för att sitta stilla i båten här uppe även hotar att göra oss sterila, visar sig många fiskars spermier inte överleva i surare hav. Att prata om något annat än massiva förändringar av ekosystemen känns lika fåfängt som att försöka göra något åt det.

Till råga på allt kommer de fossila bränslena ta slut. Förbränning av olja, kol och gas har ju, trots all skit det ställer till med, en fördel i energin man får ut av det. Det sägs ibland att den västerländska civilisationen vilar på kristna värderingar, men det är en lögn. Den vilar på en stadig grund av förbränningsmotorer och plast.

Oljetoppen tros redan vara passerad, så snart blir det dyrt. Den mycket smutsigare kolen kommer däremot att räcka lite längre, liksom gasen. Detta är kanske den grymmaste av insikter. Trots att det börjar sina, trots att vi inte kommer kunna rapa upp fossil koldioxid i atmosfären i så herrans många decennier till, så var det i går vi skulle ha slutat. Det verkar finnas alldeles precis så mycket kol, gas och olja kvar att det räcker för att sabba allt.

Vi klarar inte av att sluta, för vi är alltför upptagna med att försöka få det bättre, eller åtminstone hålla hoppet levande att vi ska få behålla vad vi redan har. Det är en vacker kamp på alla sätt, men samhället är skapt (av oss) på ett sådant sätt att konsekvenserna gör allting värre. Vi sitter stilla, i en båt som tar in vatten, för att inte kantra eller trilla ur. Vi ägnar all uppmärksamhet åt att försöka täta läckorna. Istället borde vi simma i land, men det har ingen tid med.

Till sist vill jag rekommendera den här förbannade filmen: Green. Den är bara en trekvarts timme lång, har några av de absolut mest fantastiska naturfotografier jag någonsin sett, innehåller bara en replik ("Green"), och så handlar den om en orangutang och avskogningen i Indonesien. Eller om oss. Dessutom är musiken dålig. Det är en bokstavligt talat fruktansvärd film, värd att se flera gånger om.

Nu är det slut på min deprimerande översikt. Det låter som jordens undergång när man radar upp det. Det är det inte. Vi kan nog inte ta död på livet hur vi än försöker, för det finns på platser vi inte kommer åt. Det kan helt enkelt inte bli hur illa som helst.

Så vad är det värsta som kan hända? Det går nästan att föreställa sig hur vi, under svåra umbäranden, liksom till slut råkar ta kål på oss själva av bara farten. Då kan livet prunka vidare, sedan det återhämtat sig efter några årmiljoner. Men så tror jag inte att det blir.

Jag har istället gett upp hoppet om att det skulle ordna sig snart. Vi kan inte komma undan längre, utan bara skademinimera. Det kommer att bli värre innan det blir bättre. Geologiskt sett är det här förstås inte särskilt mycket att bråka om, bara ännu en ny tidsålder. Planeten Jorden och livet ombord har genomgått enorma förändringar förr. Så som vi håller på kan vi knappast förvänta oss annat än att det ska hända igen.

Så vad gör vi nu? Arne Næss sade emellanåt att fronten är lång och djup. Det är ett relativt kryptiskt slagord, men betydelsen är viktig. Djupledden han tänkte på löper från ideologer, filosofer, vetenskapsmän och andra tänkare å ena sidan, till dem som skrider till verket utan att behöva någon analys å den andra. Längdledden är alla sätt som man kan göra detta, alla miljöer, motiv och metoder vi finns i, från spontan och lokal civil olydnad eller till och med ekosabotage, till parlamentariskt lydig kamp för miljövänligare teknik globalt, eller till och med "grön tillväxt" om man nu fått för sig att det skulle existera.

Detta är en målorienterad analys. Fronten består av dem med i stort sett samma mål. Det målet är i sin tur något så fåfängt som att värna den levande jorden (åtminstone med mina ord, men inte nödvändigtvis med andras). Detta är en enda, mycket lång och mycket djup front, och varje enskild människa kan bara vara på en eller kanske ett par platser utmed den åt gången.

Kanske bör slagordet tas emot som en uppmaning, hellre än ett konstaterande. För det mesta känns det ju som om vi myllrar omkring i individualistisk pyttighet, livrädda att råka liera oss med de där andra som inte riktigt har samma motiv, metod eller ideologiska föreställningar. På det viset kommer vi ingen annanstans än ännu längre bort i samma riktning som vi redan är på väg. Uppmaningen är att vi ska inta de platser där vi passar bäst, istället för att känna oss splittrade av att försöka vara överallt samtidigt. Helheten är ohygglig, till och med förlamande så länge man vill ordna allting samtidigt. Så gör inte det.

Jag har aldrig trott på någon "quick fix". Nu tror jag inte heller längre på någon fix. Den chansen är nog försutten. Men målet är fortfarande detsamma. Därför finns det fortfarande anledning att byta riktning, och det är i stort sett samma saker som behöver göras: Dels att ställa om samhället och sluta prenumerera på orättvisor, och dels att förbereda oss inför konsekvenserna av att vi redan är för sent ute, inte minst genom att ta tillvara kunskapen om vad som gick snett.

Nu handlar det om att minimera skadorna och om att framtida generationer inte ska upprepa samma misstag. För en del låter det här alldeles för dramatiskt, det vet jag. Men när det gäller risker så är det bättre att råka överskatta än att råka underskatta, åtminstone med tanke på vad som faktiskt står på spel.

Och min egentliga poäng är att den som envist fortsätter hålla fast vid tron att allt kommer ordna sig bara kommer känna sig alltmer uppgiven, drastisk och desperat. Allting kommer faktiskt inte ordna sig inom någon överskådlig framtid. Men resten kan vi göra något åt.

God morgon! Det här inlägget är långt och består av flera avsnitt, så egentligen borde det kanske ha fått bli en serie. Men nu har jag velat skriva något längre om utbildning så länge att jag blivit alldeles vild och ohejdbar.

De två första avsnitten avhandlar på ett mera personligt plan mina erfarenheter som lärarstudent, först inom universitetsväggarna och sedan i samhället. I det tredje avsnittet undrar jag vad en moderat riksdagskvinna håller på med. Det fjärde avsnittet innehåller en alldeles för översiktlig översikt av den pedagogiska forskning som nämnda moderat hänvisar till, men inte verkar ha läst i övrigt.

Till sist byter jag hatt, blir filosofistudent och hämtar inspiration av Aristoteles, för så dammig upplever jag den nutida skolpolitiska debatten, att det antika Grekland känns rätt så hippt.

Klickbar innehållsförteckning

1. Lärarstudentens uppror
2. Kraven från samhället
3. Proffstyckarna som bestämmer
4. Hattie: Faktorer som påverkar inlärningen
5. Varför ens ha en skola?

Lärarstudentens uppror

Nu blir det personligt. Till det gestaltkomplex som är min självbild hör helt klart idén att jag är en missnöjd lärarstudent som gjorde uppror och förlorade. Upproret var så att säga rent intellektuellt, för att inte säga anti-intellektuellt, och riktades i synnerhet mot den fenomenografiska inriktningen på undervisningen i didaktik. Jag kunde bara inte smälta påhitt som att "hela världen är en text", utan var tvungen att försöka sätta mig in i vad det betydde. Detta var ett missgrepp.

Vetenskapsfilosofen Sören Halldén har faktiskt beskrivit just mig, eller åtminstone min odrägliga arketyp, i boken Hur går det till inom vetenskapen?

Vad händer om studenten ifrågasätter texten i läroboken när han förbereder för tentamen? Enligt pedagogikens regler är det så han skall göra, men påverkar det inte hans utsikter att snabbt bli klar, och att smidigt passera tentamen? Det finns naturligtvis speciellt talangfulla som klarar att "både och". De ifrågasätter texten, men behärskar ändå svaren. Men i allmänhet – jag tror nog att den som entusiastiskt sväljer varje ord får det enklare. Det går undan på ett annat sätt. Och det blir inga onödiga krångliga svar vid tentamen.

Tyvärr är jag mer eller mindre tvångsmässigt fast i den första kategorin, alltså bland dem som vare sig entusiastiskt sväljer varje ord eller är speciellt talangfulla och klarar sig bra ändå. Istället har jag ett "utantill-handikapp". Jag kan bara lära mig genom att förstå, och förstå kan jag nästan inte göra alls utan att ifrågasätta. Detta är en användbar självinsikt, lätt att bära om än surt förvärvad.

Men nu passade den här läggningen inte samman med min utbildning – och strax överdriver jag en smula – där vi genom metoden korvstoppning på kammaren fick lära oss att ingen lär sig något genom att sitta och traggla för sig själv.

Så det råkade bli så att jag läste filosofi istället. Det akademiska ämnet filosofi har ett oförtjänt rykte som mycket flummigt, kanske beroende på erfarenheter folk har från gymnasiet. Filosofi på högskolenivå liknar inte den som de flesta får ta del av i gymnasiet. Akademisk filosofi är istället mycket strikt, och påminner till vissa aspekter litet om matematik eller fysik, medan den också är radikalt annorlunda till andra.

(Främst bland skillnaderna är detta att filosofin behandlar verkligheten, medan matematiken och fysiken "bara" går ut på att skapa numeriska abstraktioner av den. Detta är faktiskt en av mina käpphästar: Fysiken beskriver endast abstrakta strukturer hos världen, och alltså inte dess konkreta innehåll. Följaktligen är du inte någon ännu oupptäckt ekvation, utan ett slags apa.)

Det är visserligen fint att tänka fritt, ha fantasi och fundera över livets mening även inom den akademiska filosofin, men framför allt så ställs mycket höga krav på logisk konsistens och semantisk precision. Dessa krav är mycket högre inom filosofin än inom didaktiken, blev jag snart varse. När jag var lärarstudent så skulle det varje vecka läsas hundratals och tusentals sidor. Texterna var ofta sprungna ur någon märklig filosofisk uppfattning, vars anhängare hittat på ett helt eget, oss emellan-språk. Alltid hade man tre eller fler ämnen att hålla i huvudet samtidigt, och var och varannan vecka byttes de ut till andra, så att man aldrig hann förstå vad man läst förrän man skulle förstå nästa istället. Sedan körs man ut på praktik, med avtalsenliga nio timmarnas arbetsdag, och frivilligt (!) deltagande i undervisningen. Däremot var det obligatoriskt att forska. Av någon anledning fick vi inte skriva våra PM på själva praktiken, utan fick ge oss till tåls tills det var dags för fritid, trots att praktikens syfte var att forska fram något att skriva våra PM om.

Men nu var det visst filosofi som saken gällde. Plötsligt fick jag ägna mig åt någon enstaka bok per delkurs. En pocketupplaga på 250 sidor kunde fylla fem veckors heltidsstudier eller mera, och ändå hann man inte med att få fatt på allt som stod där. Tycker du att detta låter en aning slappt, så hör du fel. Jag tror förresten att matematiker har ungefär samma antal sidor att förhålla sig till, om inte till och med färre.

Efter sådant långsamt rotande i tänkekonsten känner jag mig i dag faktiskt rustad, att om något halvår eller år återvända till lärarutbildningen. Jag kanske inte kommer försöka mig på det där "både och" som Sören pratade om, men har åtminstone anlagt en tillräcklig mogen attityd för att kunna lära mig utantill utan att ifrågasätta, och slipper därför också avundas de flesta andra, som verkar kunna den konsten alldeles naturligt. (I efterhand ser jag att det där kan läsas som en sarkasm, vilket det inte var tänkt som. Avundsjukan var verklig.)

Till och med alla krångliga formfrågor känns överkomliga, till exempel den trettio sidor långa manualen med de för institutionen unika undantagen från Oxford-systemet. Didaktikämnet är nämligen så fylld av formalia och tillknycklad fackterminologi som bara en akademisk gren under attack kan bli. Ja, min gissning till varför pedagoger låst in sig på det viset, är densamma som jag tror att Sören Halldén hade i boken jag nämnde tidigare, fast då inte just om pedagoger: De känner sig attackerade och ifrågasatta från alla håll, och försvarar därför sitt ämne genom att bygga sig höga, ointagliga torn av knepiga termer och noggranna krav på hur man formaterar och uttrycker sig.

Ett exempel: Vid något tillfälle återgav jag ett resonemang vars slutsats var att elev och lärare aldrig skulle kunna kommunicera. Det är förstås en falsk slutsats, men om den hade varit sann, så hade det varit otäckt. Så jag skrev att resonemanget ledde till en otäck slutsats. Ordet "otäck" fick dock inte förekomma inom didaktiken/pedagogiken, eftersom det var litet för subjektivt. Och av sådana löv var grenen full.

Hade nu min handledare varit en småaktig typ med ovanan att påpeka petitesser mest för sakens skull, så hade jag kanske inte lagt någon vikt vid det här. Men nu handlade det någon jag ser upp till, som alldeles tydligt är i personlig balans, har social kompetens och inte ägnar sig åt annat än det väsentliga. I det här ämnet är sådana här saker nämligen väsentliga.

(Toleransen mot värdeord kändes ibland så låg, att jag nu bittert överväger att skriva min kommande C-uppsats om hur man bäst förhindrar att eleverna uppnår målen. Valet av ämne torde inte höja några ögonbryn, eftersom didaktik och pedagogik tycks tas för en i grunden värdeneutral akademisk gren.)

På sätt och vis är den defensiva inställningen mycket förståelig. Inte bara kommer ifrågasättandena från alla dessa ämnesexperter utan pedagogisk utbildning eller insikt – professorer i nanoteknik eller doktorer i teoretisk fysik och så vidare – utan även från politiker och i viss mån folk i allmänhet. På Dagens Nyheters debatt- och ledarsidor drevs exempelvis under hela 1990-talet en konsekvent skolpolitisk linje av ledarredaktionen, Jan Björklund och någon handfull doktorer i nanoteknik eller teoretisk fysik och så vidare, där pedagogiska forskare aldrig släpptes fram och föräldrar endast kom att representeras med orden "många föräldrar har hört av sig till oss och sagt att…". (Och detta finns det faktiskt forskning på, här i Örebro.)

Tyvärr tror jag strävan efter att bli en erkänd forskningsgren hamnar fel. Pedagogik-ämnet bör vara normativt, inte värdeneutralt som någon naturvetenskap. I klassrummet finns inte bara sant och falskt, utan även bra och dåligt.

Kraven från samhället

Nåväl. Nu har jag förklarat varför jag var upprorisk, men inte varför jag var missnöjd. Det som missnöjde var samhällets otacksamma och ständiga krävande. Varje vecka var det något nytt som skulle tillfogas lärarutbildningen, trots att den redan var så tragiskt full att den raglade runt och nog behövde omhändertas omgående för tillnyktring. Medan jag på egen hand var tvungen att försöka förstå exempelvis hur jag skulle få användning av mina blivande kunskaper om de mindre barnens tidiga matematik-inlärning, i min kommande yrkesroll som musiklärare för grundskolans senare år och gymnasiet, så meddelades det i media ständigt om nya moment och kompetenser som någon betydelsefull tyckte borde vara obligatoriska i undervisningen.

Det var ofta sympatiska saker, och jag skrev en lista över det mest aktuella när det begav sig: Sex- och samlevnadsundervisning, kunskaper om förintelsen, diverse ideologiers brott mot mänskligheten, funktionshinder, osynliga funktionshinder, beteendeproblem, sexuell läggning, ADHD, IT, personlig auktoritet, bättre forskningsbas, struktur och fördjupning, ännu mer läs- och skrivutveckling hos små barn än den som redan var obligatorisk för alla, provutformning, utvärdering av utbildning, högre krav, bättre yrkesprofilering, vuxenpedagogik, matematikdidaktik för vuxna, flickors mobbning, konflikthantering och folkracinglicens. Ibland föreslogs även att det jag för tillfället satt och studerade skulle införas, vilket kändes mystiskt. Barnkonventionen, till exempel.

Allt av det ovanstående kändes förstås inte motiverat för en blivande högstadie- och gymnasielärare i musik och piano, men det kan vi lägga åt sidan.

Framför mig, närmare bestämt två och ett halvt år framför mig, låg min examen. Då skulle jag ut och, av allt att döma, bli till en underbetald pappersskyfflare och närvaro-administratör, med dessutom ett par hundra barn eller så att dokumentera varje vecka, medan jag skulle lära dem att tonsätta dikter på passande sätt och spela olika musikstilar på några instrument var, i grupper om tjugofem åt gången, på fyrtio minuter i veckan. Och så förstås musikhistoria, musikteori och sång också. (Dokumenten ser ut ungefär så för årskurs sex, åtminstone gjorde de det när jag såg dem senast.)

I smyg tog jag sikte på kulturskolan, som vi förstås inte får utbildas för egentligen, men det gör musikhögskolan ändå, i smyg precis som jag. Det är ju i kulturskolorna som miraklen faktiskt sker, alltså att barn lär sig så pass mycket musik att de lever upp till styrdokumentens mål för årskurs sex. Efter det beslutet kändes det ännu mera irrelevant att lära mig om små barns tidiga matematikinlärning, eller varför inte intertextualitet i klassrummet. (Förresten vet nog alla lärarstudenter vilken bok jag syftar på med det där sista. Den är ganska givande, tyckte åtminstone jag.)

Var vill jag egentligen komma med allt detta? Jo, till politiker och andra i åsiktsbranschen som pratar om pedagogik.

Jag vill säga till er alla, för det gäller faktiskt nästan precis alla: Ni gör bort er. Ni ser bara dumma ut!

När politiker börjar förklara hur undervisning ska gå till, så blir det faktiskt sällan särskilt bra. I regel blir det bara dåligt. Att någons åsikter är populära bland väljare medför nämligen inte per automatik att samma person kan någonting utöver det vanliga om undervisningens förutsättningar.

Det hjälper inte ens om man har alldeles egna barn och alldeles egna åsikter om hur undervisning bör bedrivas. Inte ens när de där egna åsikterna är något mera genomtänkt och eget än "så här gjorde vi på min tid, och titta så förträfflig min generation blev".

Proffstyckarna som bestämmer

Ett lysande exempel på när politiker ser dumma ut är Margareta Pålssons alldeles färska debattartikel i Svenska Dagbladet. Hon efterlyser mera evidensbaserad pedagogik i skolan. Pedagoger och pedagogiska forskare är nämligen inte intresserade av evidensbaserade undervisningsmetoder, heter det.

Till stöd för denna tes har hon, förutom en samling icke namngivna, av Moderaterna inbjudna neurovetare som varit rörande överens, en enorm meta-meta-studie genomförd av professorn i utbildning (äntligen!) John Hattie.

Detta är hämtat ur Skolverkets sammanfattning:

Undersökningen är en meta-meta-analys; dvs. en metastudie av 800 metastudier utförda av andra forskare (sammantaget handlar det om omkring 50 000 undersökningar och över 80 miljoner elever).

Problemet för Margareta är att en av Johns poänger är att pedagogiska forskare lägger alldeles för stor vikt vid att söka efter evidensbaserade tillvägagångssätt.

Tvärtemot vänder han sig uttryckligen mot den fixering som råder bland många forskare vid att rada upp ett antal faktorer som ”evidensbaserade”. Hatties ambition är istället att presentera en sammanhållen och konsistent förklaring till vad som påverkar elevers studieresultat.

På så vis faller ännu en politiker till föga och ser ut som ett fån. (Hur evidensbaserad är hennes källhantering egentligen?)

Hattie: Faktorer som påverkar inlärningen

Via bloggen Tysta tankar hittar jag sedan till en artikel i Sydsvenskan som sammanställer något av vad meta-meta-analysen kommit fram till.

Den visar att alldeles i särklass förbättras inlärningen av det följande, i fallande ordning med det absolut bästa allra först (och hela listan är ett citat):

• Formativ bedömning. Där läraren bedömer eleverna under tiden de arbetar med något i syfte att deras arbete ska bli bättre, istället för att ge ett omdöme när deras arbete är klart.
• Lugn och ro i klassrummet.
• Ömsesidig undervisning. Där eleven delvis övertar lärarens roll och eleverna till exempel kan bedöma varandras arbete.
• Återkoppling på prestationer. Inte bara från lärare till elev, utan från elev till lärare så att läraren kan göra undervisningen bättre.
• Förtroendefulla relationer mellan lärare och elev.

Var på listan finns "katederundvisning"? Ingenstans.

Sedan följer på dessa fem mest effektiva faktorer, några som visserligen också är bra, men inte lika märkvärdigt bra. (Citatet ur Sydsvenskan fortsätter genom samtliga punkter nedan.)

• Direkt undervisning. Ska inte förväxlas med sk katederundervisning. Kännetecknas av att läraren sätter tydliga mål, gör tydliga exempel på det eleverna ska lära sig, kontrollerar längs vägen att eleverna förstått, summerar och repeterar.
• Hemmiljön. Stöttande föräldrar och intellektuell stimulans hemifrån.
• Kamrathandledning.
• Kamratpåverkan. Om klasskompisarna pluggar, kommer du också att göra det.

Därefter kommer fyra rätt så genomsnittliga faktorer:

• Lärarens förväntningar.
• Elevens självuppfattning.
• Skolstorlek. [Dock inte skostorlek, min anm.] Ju fler elever från problematiska hem, desto mindre ska skolan vara för att vara "lagom".
• Datorstödd undervisning. Själva datorn tillför lite, det avgörande är hur läraren använder den i undervisningen.

På detta följer en lång radda faktorer som har lägre än genomsnittlig effekt på inlärningen.

• Medicinering. Har bättre effekt när det gäller beteendeproblem än för att få bättre kunskaper.
• Hemläxor. Får bättre effekt med äldre barn och om läxläsningen är lärarledd.
• Fysisk träning.
• Sommarskola.
• Ekonomiska resurser. Mängden pengar är inte det viktiga, utan hur de används.
• Klasstorlek. Att minska klasserna ger inga stora vinster. Det avgörande, att läraren ändrar beteende med färre elever, verkar inte hända.
• Aktiviteter vid sidan av undervisningen (som skolutflykter).
• Familjestruktur. Skillnaden är liten mellan barn till ensamstående eller i kärnfamilj tex.

Problembaserat lärande är nästa faktor på listan, och den har samma effekt på inlärningen som att inte gå i skolan alls.

Resterande faktorer betecknas i den här studien som kontraproduktiva, eftersom de har lägre (men fortfarande positiv!) effekt på inlärningen än att stanna hemma från skolan.

• Nivågruppering efter elevernas kunskaper.
• Lärarutbildning. Här avses inte skillnaden mellan personer med eller utan lärarutbildning, utan mellan dem som har en hel lärarutbildning och de som inte har det (som i Sverige obehöriga lärare).
• Åldersblandade klasser.
• Elevkontroll över lärandet. Eleverna blir möjligtvis mer motiverade men lär inte mer.

Sydsvenskans förklaring av faktorn "lärarutbildning" förefaller en smula inåtvänd, för att inte säga självmotsägande.

Sist kommer sorgebarnen, alltså de faktorer som inte bara har en lägre effekt än att stanna hemma, utan faktiskt försämrar inlärningen. Det följande är direkt skadligt:

• Kvarsittning/gå om en årskurs.
• Byta skola.

Efter så här matnyttig information kan man känna sig som en veritabel fritidsexpert på området, och vill genast sätta i gång och göra politik, om man är lagd åt det hållet. Förhoppningsvis är tillståndet hastigt övergånget, för konsten att förstå sig på vad detta innebär är inte lika enkel som man tror.

Hur ska man ens läsa listan? Med hjärnan i högsta hugg!

Framför allt är det bra att ifrågasätta, så man börjar förstå vad det kan handla om. Det verkar till exempel inte särskilt sannolikt att en studie på den här nivån skulle ha haft möjlighet att ta hänsyn till särskilt mycket av sådant som bara kan observeras i varje enskilt fall. Istället måste den röra sig på en rätt så abstrakt nivå.

Pedagogisk praktik befinner sig däremot aldrig på någon abstrakt nivå, utan äger alltid rum i det enskilda fallet. (Praktik tenderar för övrigt att vara sådan.)

Man kan också luras att spela på fel trumma, om man hittar någon käpphäst någonstans. Till exempel kan medicinering, som inte ska ha så stor effekt enligt undersökningen, ändå avsevärt öka inlärningsförmågan hos den stackare som ligger i lunginflammation med fyrtio graders feber. Sedan kan ekonomiska resurser ha en ganska stor betydelse, om de saknas helt från början. Att klassernas storlek har liten betydelse betyder inte att klasser med tjugo elever är lika bra som klasser med hundra elever, eller med tre. Och på det viset kan vi hålla på, för detta rör sig på ett generellt och genomsnittligt plan.

Dessutom har internationella studier ofta en inbyggd jättebrist – jag vet inte till vilken grad den spelar in i det här fallet – nämligen att olika länders skolsystem är utformade på olika sätt, med olika metoder och kulturer bakom, de siktar på olika mål, tenderar att uppnå sina mål på olika sätt, till olika hög grad och med sinsemellan olika profiler på uppnåendet. (Att detta inte alltid är självklart är egentligen märkligt. Vem skulle till exempel få för sig att internationellt jämföra människors kunskaper om näringsriktig kost, genom att enbart studera lagade måltider, utan att göra några intervjuer eller ta hänsyn till råvarutillgång och lokal matkultur?)

Med andra ord är internationella jämförelser högst otillförlitliga, och i sådana som TIMSS försöker statistikerna desperat antyda detta med knep som små pedagogiska pilar, som pekar uppåt eller nedåt. Trots att där finns massor av länder på "topp-listan", varav åtminstone tre brukar vara Kanada, så finns bara tre positioner: Bättre länder, genomsnittliga länder och sämre länder.

Om ett land tappar tre positioner på en sådan lista, så har de passerat tabellens botten och svävar i fritt fall under utbildningsministerns skrivbord. Bokstavligen.

Men de är förstås ändå värda att fundera över, och i synnerhet John Hatties meta-meta-analys. Man måste bara ha klart för sig vad som har betydelse eller värde, men inte ingår i studierna. Eller åtminstone att sådant faktiskt finns.

Detta för oss till dagens skolpolitiska blinda fläck.

Varför ens ha en skola?

Kunskap är förstås inte allt i skolan. Eller ja, egentligen är min poäng att ordet är flertydigt och missförstått – vilket gör det extra attraktivt för politiker som vill attrahera alla utan att säga något konkret.

Vad skolan ska lära ut är förmågor. Till dessa förmågor hör även sådana som studien inte över huvud taget bryr sig om, som sociala och medborgerliga. Sådana kan nämligen inte mätas, med mindre än att man uppfinner ett mått för hur mycket bättre samhället blivit, för att sedan utvärdera resultatet fyrtio år efter att en skolform satts i praktik.

Saker som inte kan uppmätas brukar dessvärre inte heller tillmätas någon betydelse när politiker ska prata. Det gäller även när de pratar skola. Och det är dumt, för det är på sådana områden som skolan egentligen gör sin viktigaste insats.

Samhället byggs som bekant inte upp av enbart docenter och ingenjörer, vare sig i egenskap av arkitekter eller legobitar, utan av människor. Och i skolan formas barn för hela sin framtid vare sig vi vill eller inte. Den som struntar i att det är på det viset, och bara bryr sig om ifall de vet vad algebra och genusinkongruens är, lämnar i praktiken både barnen och framtiden åt sitt öde.

Men borde de inte få bestämma själva då? Bjuder inte våra liberala och frihetliga principer att varje barn själv ska forma sitt öde och sitt samhälle, utan att vi lägger oss i genom att uppfostra dem.

Nja. Hur fint det än hade varit, så får vi inte demokrati med modersmjölken, utan det är något som varje människa måste växa och hitta in i. Precis likadant är det med allt annat sådant som vi inser att det måste få fortsätta och utvecklas vidare. Miljöfrågor kanske känns bekanta för en del, också. Skolan är samhällets sätt att gå vidare in i framtiden. Nära på det enda.

Men framför allt så handlar frågan, alltså varför vi har en skola, om varför vi alls har något samhälle. Varför då egentligen? Jag blir alldeles subversiv i självbilden, när jag tänker att det inte är för tillväxtens skull, utan för att vi ska må så bra som möjligt. (Tydligen är det en konstig idé för många, men jag förstår fortfarande inte varför.)

Skolan är i vilket fall en del av samhället, och ska förstås ta del i att eftersträva samhällets mål. Annars är den klart meningslös och kan skrotas.

Allt det andra, det som vi inte vill eller måste göra tillsammans som samhälle, det kan vi gott göra på egen hand.

Skolans främsta uppgift är att hjälpa barn att växa upp, till vuxna som mår bra, utvecklas som människor, och under tiden uppfostrar nästa generation mot samma mål. Detta är ansvaret vi tar på oss genom att sätta dem i skolan.

Och förresten. I strävan mot det här målet, så har de i dag rätt så bortglömda "praktisk-estetiska" ämnena långt mindre blygsamma roller att spela än vad som brukar erkännas.

Musiken var till och med ett av de absolut viktigaste skolämnena, hävdade Aristoteles. Så trevlig och mycken fritid som möjligt är ju det högsta goda, och därför målet med både samhälle och skola, resonerade han. Just musiken var den trevligaste och rikaste fritidssyssla han kunde föreställa sig, och därför var den väsentlig för att samhället skulle komma närmare sitt mål. Aristoteles lär för övrigt ha grundat världens första flumskola.