I det här inlägget finns en transkription av Fredrik Reinfeldts stämmotal på Moderaternas partistämma i Örebro 2011. Två texter på Kuniri hör samman med den här transkriptionen. Det ena handlar om fabricerade citat, och det andra handlar utsagan "arbetslinjen bejakar arbete som värde" och varför detta är knäppt.

Som vanligt är jag tacksam för alla korrigeringar i transkriptionen. Var så god att leta.

Tack ska ni ha, tack, tack, tackar, tack, tack så mycket, tack, tack, tack så mycket, tack, tack så mycket, tack ska ni ha, tack, så ja, tack ska ni ha.

Ja, först ett stort tack för ert förtroende. Låt mig också uttrycka det för Gunilla och Beatrice och för den övriga, nyvalda partistyrelsen. Jag känner att vi har fullt med energi för att nu också kunna vinna 2014, ett tredje segerval i rad, i det vi nu har framför oss. Jag känner mig förstärkt i den tilltron efter att ha lyssnat på många av era diskussioner och debatter, som jag tycker på ett bra sätt återspeglar ett parti i rörelse, förmåga att lyssna, förmåga att ta in hur Sverige förändras. Det väcker hopp. Låt oss i dag, nu, minnas litet grand, vad vi kommer ifrån, vad det är för uppgift vi har fått av svenska folket, hur vi är i färd med att utföra den och vad som ligger framför oss. Om det vill jag berätta.

Det började i att vi såg, och [i] det börjar alltid den goda politiken, det allt annat största överskuggande samhällsproblem som Sverige har, nämligen utanförskapet. Utanförskap – att ställa människor utanför. Det är inte det som är sammanhållning i ett samhälle. Det var det svar som socialdemokratin gav på arbetsmarknadens utmaningar, det var så de mötte behovet av att fingerat visa upp lägre arbetslöshet än vad Sverige hade. Utanförskap – ställ stora grupper av människor utanför arbetsmarknaden. Trots att de har arbetsförmåga så skulle de finansieras med olika former av ersättningar och bidrag, och vi skulle dessutom leva med ett system som snabbt, i varje förändring i ekonomin, slussade ut allt fler. Det var Göran Perssons svar på Sveriges utmaningar. Under hans tio och ett halvt år som statsminister så förtidspensionerades över 140 människor varje dag. Varje dag. När vi tillträdde 2006 så hade Sverige 560 000 förtidspensionärer. Det är ett sådant allvarligt samhällsproblem att Socialdemokraterna var tvungna att göra någonting åt det. Därför bytte de namn från förtidspensionär till att leva på sjuk- och aktivitetsersättning. Men mina vänner, det var inte det vi menade. Det var inte behovet av att byta namn på ett problem, [utan] det var behov av att ändra politiken, att synliggöra utanförskapet, som var den uppgift vi fick av svenska folket.

Märk väl hur det var tänkt att fungera. Varje gång en människa blev sjuk, fick ett problem mitt i livet, hade problem med utbildningar, hade svårt att klara konkurrensen i det moderna arbetslivet, så var socialdemokratins svar alltid detsamma: Ni ska ut ur arbetskraften. Ut ur arbetskraften. Kösystemet stod redo, över 200 000 människor var dessutom långtidssjukskrivna när alliansregeringen tillträdde, och vi hade en lagstiftning som sade, att den som hade varit sjukskriven i tolv månader skulle automatiskt förtidspensioneras. Automatik. Det var så man slussade ut den svenska arbetskraften. Och så åkte man runt i världen och sade att väldigt många av dem som inte jobbar räknar vi inte alls, vi räknar några, och dem kallar vi för arbetslösa och de är jättefå i Sverige, vi är så duktiga. Det är inte att ta hand om Sverige. Det är inte att jobba för sammanhållning och se de utmaningar som faktiskt finns. Detta skapar dessutom problem för oss med våra offentliga finanser. Dels är det inte bra för enskilda människor att stå vid sidan av, dels så är det förknippat med stora kostnader att ge ersättningar som är skattefinansierade till människor som egentligen har arbetsförmåga. Det trycker upp skattetrycket. Inte för att vi har satsat på skolan, inte för att vi har gjort sjukvården mer tillgänglig, utan för att vi finansierar det faktum att arbetsföra människor inte arbetar. Ni har inte hört det i någon valrörelse, ni har inte hört någon begära ett mandat för att säga att vi tänker göra stora reformer helt inriktade på att de som inte jobbar ska bli fler, men det var den politiken de förde. Vi utmanade och sade: Detta måste få ett slut, Sverige måste byta riktning och det ska bygga på en arbetslinje.

Arbetslinjen bejakar arbete som värde. Det är bra för människor att jobba. Anders Borg har ju möjligen påpekat det någon gång, när han har satt det i relation till annat som kan vara kul, men jobb är viktigt. Jobb synliggör oss som människor. När vi är i arbete, vi får komma in i arbetsgemenskaper, det är väldigt ofta så, vi får anstränga oss och testa vår förmåga och utvecklas, det är så vi kan stå på egna ekonomiska ben, det är någonting som vi alltid måste sträva över ska komma alla människor till del. Utgångspunkten måste vara att man kan få jobb efter arbetsförmåga, och att varje ansträngning måste prövas för att alla ska kunna få jobb, och om alla ska kunna få jobb, ja, då behövs också alla typer av jobb. Så skulle vi utforma vår arbetslinje. Vi sade att den måste bygga på att drivkrafterna för arbete förstärks, och för detta behöver vi sänka inkomstskatterna. Vi har sänkt inkomstskatterna med över 70 miljarder sedan vi tillträdde. Vi har gjort det inriktat på låg- och medelinkomsttagare. Vi har gjort det på ett sätt som kommer alla dem till del som jobbar – [vi har] sänkt andra skatter också, [jag] ska återkomma till det – men det var en bärande del i vår arbetslinje. Vi byggde också ihop ett regeringsalternativ i en tid där vi inser att om vi ska sju eller åtta riksdagspartier så räcker det inte att ett parti säger "vi är redo att regera Sverige", nej, man måste förberett kunna göra det med andra. Därför var vi i valrörelsen 2006 det enda tydliga regeringsalternativet, i valrörelsen 2010 så var vi det enda realistiska regeringsalternativet, och mina vänner, just nu ser vi ut att vara det enda regeringsalternativet inför valet 2014.

Med 70 miljarder har vi sänkt inkomstskatterna. Det har gjort att det en gång världsrekordhöga skattetrycket i Sverige nu sjunker. När jag gav mig in i politiken så talade vi om ett skattetryck på en 56–57 procent. Det är nu faktiskt ett tag sedan. Det var något år sedan som jag sade, jag undrade vad som skulle komma först till 45, om det var jag åldersmässigt eller det svenska skattetrycket. Ja, det kanske inte var så bra att ni skrattade just där, men… Och vi möttes faktiskt precis där vid 45, men mina vänner, ingen av oss är nu 45 – jag får erkänna att jag numera är 46 och skattetrycket börjar numera på 44.

Det sägs ibland att vi tycker lika i svensk politik, alla är likadana, jättetråkigt, säger precis samma saker, varför har vi olika partier? Jag ska därför berätta för er om en sak där vi tycker olika i svensk politik. Jag ska berätta en sak som vi tycker som moderater, som vi är helt ensamma om i svensk politik. Vi är alltså av uppfattningen att vanligt folk som jobbar ska få mer i plånboken. Vanligt folk som jobbar ska få mer i plånboken. Helt unikt! Helt ensamma om denna uppfattning i svensk politik! "Men", säger någon, "det måste ju löna sig att utbilda sig också, man måste ju faktiskt kunna få mer i plånboken också när man har ansträngt sig och har en lång utbildning", och det tycker jag också är en bra poäng. Jag tänkte nämna två stycken stora, välutbildade yrkeskategorier som vi har i Sverige: sjuksköterskor och lärare. Det är en rätt tydlig, kvinnlig dominans, kan jag säga, i de här två kategorierna. En sjutsköterska har ju väldigt ofta utbildat sig efter grund- och gymnasieskola i tre års högskoleutbildning, en gymnasielärare får förmodligen utbilda sig uppåt en fem år, innan man är färdig. De tjänar litet olika, men inte så väldigt olika. En sjuksköterska tjänar ungefär 28 000 kronor i månaden, och en gymnasielärare 29 400.

Nu ska vi testa vilka det är i svensk politik som då tycker att det också ska löna sig att utbilda sig. Då finns det dem som på ena sidan av Moderaterna säger: "De som jobbar ska få mindre. De ska ha mindre. Det ska löna sig mindre att jobba i Sverige." Vänsterpartiet tycker att precis där sjuksköterskorna ligger, vid 28 000, så börjar man bli så otroligt överbetald, att nu är det dags att lämna ifrån sig litet mer av pengarna. "Sjuksköterskorna", säger Vänsterpartiet, "får för mycket". Vi vet inte vad det gemensamma rödgröna alternativet är. De andra har litet olika nivåer. Vem vinner den diskussionen? Det vet inte jag, men jag kan säga till svenska väljare: Det börjar någonstans på 28 000, där de tänker börja höja skatterna för dem som jobbar. De bekämpar varje idé om att vi ska ta ytterligare steg för att sjuksköterskor och lärare ska få mer. De blir egentligen bara upprörda vid ett enda tillfälle, och det är om vi föreslår ytterligare förbättringar för människor som jobbar. De kan köpa nästan vad som helst, men inte det. All retorik som våra motståndare använder, används för att bekämpa idén att människor som jobbar ska få det bättre. Lyssna på vad de säger. Det är precis det. Det är vad vi har på ena sidan.

På andra har vi dem som, mer närstående oss, säger att "jo, det ska löna sig att utbilda sig, och därför ska vi sänka skatten, men inte för sjuksköterskan och för läraren, utan för den som tjänar två, tre, fyra, fem gånger mer, än vad sjuksköterskan och läraren tjänar, för dem ska det löna sig att utbilda sig". Här får man vara litet försiktig. Mitt besked till lärarna och sjuksköterskorna, ensamt om detta i svensk politik, är att jag tycker just era utbildningar, det vägval ni gjorde gjorde i livet, det faktum att ni ville satsa på något som ser människor, som utvecklar andra, det är mer värt än det ni får i dag.

Vi är beredda att ta ytterligare steg, men jag vill också vara tydlig med hur vi vill ta de stegen. Vi tänker förena det faktum att det ska löna sig bättre att arbeta, med bra, goda kvalitetssatsningar i kärnan av svensk välfärd. När vi regerar så blir det mer till sjukvård, det blir mer till skola, men det blir också mer till breda grupper som arbetar. Det blir ibland i mindre steg, därför [att] vi kommer inte tappa greppet om offentliga finanser. Jag vill säga till de kvinnor som jobbar i sjukvården och i skolan, och som ställer frågan "men om jag får mer, innebär det att det blir sämre kvalitet i den verksamhet där jag har ansvar?", mitt svar till er är att vi kommer aldrig tumma på ansvaret, men vi tycker ändå att du är mer värd än vad du får i dag. Med detta utvecklar vi en syn på jobb som vi faktiskt är helt ensamma om, som bejakar att busschaufförer, metallarbetare, vaktmästare, människor som arbetar i butik, som sitter i kassan på Konsum och på Ica, faktiskt med vår politik kan se ökad nytta av sitt arbete. Det hoppas vi kunna göra fortsatt, i steg, före 2014. Det är vi övertygade om att vi också kommer begära mandat för därefter, efter nästa val.

Sänkt inkomstskatt för vanligt folk, ökade drivkrafter, det är den ena delen i vår arbetslinje. Men det är inte den enda delen. Vi behöver också en ökad efterfrågan på arbetskraft. Vi behöver också se hur arbetslivet förändras, och hjälpa till att sänka trösklar, så att också de som anställer, de som funderar på att bli företagare, de som är entreprenörer, väljer att bli det just här och har en vilja att växa och utveckla sina företag just i Sverige. För detta har vi gjort en lång rad förändringar. Vi har sänkt arbetsgivaravgiften för alla företag, och vi har gjort det riktat till dem som också tar ansvar genom att ta in människor som länge har stått utanför, vi har halverat arbetsgivaravgiften för dem som är unga, vi har nystartsjobb och vi har instegsjobb för att både kunna hjälpa den som länge varit utanför eller som kommit från ett annat land, vi har regelförenklat, efter åratal och decennier av ständig regelpåbyggnad så har vi nu minskat den regelbörda som tynger svenska företag, och vi är beredda att göra ytterligare steg i den riktningen. Vi har sänkt bolagsskatten, vi har avskaffat förmögenhetsskatten, vi har gjort ytterligare lättnader för dem som äger och driver svenska företag. Nu är [det] ett bättre klimat, rent skattemässigt och regelmässigt, för den som vill driva företag, nu är drivkrafterna tydliga för att också faktiskt se dem som står litet längre från arbetsmarknaden, när man letar efter någon att anställa. Det är det andra, viktiga steget, i att öka efterfrågan på arbetskraft.

Låt mig också ta ett annat exempel. Nu ska jag tala om RUT och ROT. Egentligen ligger de väldigt nära varandra. Det är två begrepp som försöker bevisa att man med skattelättnader kan få fram jobb i nya sektorer. Så ser inte våra motståndare på detta. RUT gillar de egentligen inte alls. De har nu landat i ett förslag om att halvera RUT, och tro inte att det beror på att de nu har utvecklat halv kärlek till detta förslag! Så är det inte. De är i grunden emot detta, men de vet inte egentligen hur de ska uttrycka sitt motstånd längre. De backar in i framtiden. ROT är de ju för, fast bara ibland. ROT är för dem en konjunkturåtgärd. Den sätter vi in när de byggjobbare som finns i byggfacket möjligen får litet problem med att det inte är samma mängd jobb i april som det var i januari. Syftet är att säkra de byggjobbare vi redan har. När konjunkturen blir bättre så tar vi bort åtgärden. Där stannar vänsterns tänkande kring RUT och ROT. Bekämpa det, hyckla om det, använd det möjligen, men bara för byggjobbare, och gör det bara som en konjunkturåtgärd.

Nu tänker jag berätta hur vi ser på RUT och ROT, och jag tänker göra det genom att visa en bild om hur vi beskrev oss själva som svenskar på 1970- och 1980-talen. Om ni minns den här?

"Svenskar är ett färgglatt folk:
äter grönt, röstar rött, tänker blått, jobbar svart"

Jag kommer ihåg [att] jag skulle åka med mamma och pappa, ut i – jag höll på att säga Europa, vi var förmodligen bara på väg till Skåne, men ändå. Då kunde man se den här dekalen på andras bilar. Det var så här vi såg på varandra. Det var den här självbilden svenskarna hade. Så här är det inte längre. Ja, en och annan äter ju naturligtvis fortsatt grönt, vi tänker ju blått, men numera röstar vi också ganska blått. Rött är ju en fin färg på höstlöven. Men vi jobbar inte längre svart. RUT och ROT handlar om just detta. Det var jobb som fanns i en svart sektor, det var en konsekvens av hård beskattning på lågavlönade jobb, alla visste att de utfördes, men de orkade inte skattetrycket och därför skulle de gömmas undan. Blinda för detta vägrade svensk socialdemokrati och svensk vänster att ta den diskussionen. De har marscherat i hundra år för ökad skattemoral, men de har aldrig föreslagit [något] som gör att människor tycker att skatter känns rimliga och har varit beredda att göra svart till vitt. Det var vi som gjorde det. När vi bara gjorde det enkla, att sänka skatteuttaget på den typen av tjänster så att vanligt folk hade bättre råd, då ersatte det vita det svarta. Då fick vi helt plötsligt en växande del av arbetsmarknaden som kanske redan har gett uppåt femton tusen jobb i RUT och ROT, som gör att fler kan arbeta under schysta villkor – inte gömmas undan, inte vara rädd för att när man städar hemma hos någon så ska man tappa någonting i golvet som går sönder, och där ingen försäkring finns och där ingen hjälp finns att få för det som har skett – nej, utan med schysta, bra villkor, med lön som ger pensionspoäng, med möjlighet att ringa sig sjuk när man blir förkyld eller mår dåligt. Det var vi som möjliggjorde detta. Svensk vänster är helt blind för detta, helt ointresserad, "bättre att människor jobbar svart så vi inte behöver prata om samhällsproblem än att göra något åt dem", det är det svar de har haft.

Jag har suttit ned med flera av dem som har startat företag med hjälp av vår RUT-reform. Det är väldigt likartade berättelser. Det är kvinnor, väldigt ofta som kommit från andra länder, som nu stolt berättar, att nu kan man anställa folk helt vitt, som är med och gör de här tjänsterna. De anställer folk som har stått långt från arbetsmarknaden och vars alternativ minsann inte har varit andra, tjusiga ingångar i arbetsmarknaden, nej, alternativet har varit arbetslöshet eller fortsatt svartjobb. Nu blir jobben fler via den här viktiga reformen. Vi förändrar Sverige, därför att vi har menat något mer än en konjunkturåtgärd. Vi ville göra [till] vitt vad som hade varit svart, vi ville [göra till] schyst det som hade varit oschyst, vi ville att det skulle bli fler jobb, inte bara bara bevara de jobb som redan fanns. Därför genomförde vi RUT- och ROT-reformerna.

Vid årsskiftet har vi nu föreslagit att vi också halverar momsen på restaurangtjänster. Samma konflikt en gång till. Vänstern är som vanligt konsekvent: "Varför ska vi göra den typen av åtgärder som möjligen kan leda till ännu fler jobb? De jobben behöver vi inte." Förakt möter oss från vänsterledare, som talar om "icke-behov" och "saker som sker på restaurang som vi helt enkelt kan undvara". Jag sade i en partiledardebatt att jag hade fått nog av det förakt som svensk vänster visar mot människor som jobbar i restaurang- och catering-näringen. Som om den typen av jobb inte behövdes? Som om de inte vet någonting om att det är en branch som oftast anställer över 30–40 procent unga människor, som innebär ett första jobb för unga människor som annars kanske har svårt att över huvud taget komma in. Vad är det för attityd vi ska ha? Ska vi ha jobb till alla, eller ska vi stå och fnysa och peka finger och försöka stoppa de jobb som finns? Konflikten har aldrig varit tydligare! Vi står för jobben! De bekämpar jobb varhelst de kan! Det är alltid fel typ av jobb! Det är inte det de vill ha! Det ska vara något annat! Det ska vara som det var förr! Det är det alternativ som står emot oss. Det är därför vi kallar oss för det enda arbetarpartiet.

Det räcker inte att bara se till att det lönar sig bättre att arbeta och att öka efterfrågan på arbetskraft. Vi måste också stödja människor att verkligen kunna bli anställningsbara, att kunna komma i fråga. Vi har gjort om en politik som tidigare var väldigt passiv till att bli mer aktiv. Ingenting var viktigare i detta än omvandlingen av Arbetsförmedlingen. Det hette "Arbetsförmedlingen" men det var inte det de gjorde, [utan] de förmedlade friår, bidrag för att inte arbeta. De hade utbildningar som inte ledde till jobb. Det var huvudsakligen så, att människor kom in i Arbetsförmedlingen, för att sedan inte komma ut igen. År ut och år in, i lågkonjunktur så väl som högkonjunktur, så var de inte förknippade, låg de inte nära arbetsmarknaden. De hade fler mål än svensk polis. Det är inte dåligt, kan jag säga. Herregud! [Det] fanns förmodligen inte en enda anställd som kunde ange alla de mål de hade. De skulle lösa allt. Vi kom på idén att: Ska vi göra om det här litet grand? Ska vi i stället göra om dem till det de heter? Ska det helt enkelt bli en arbetsförmedling? Som förmedlar jobb?! Det blev deras enda mål. Med frihet i användandet av resurser, och med större tydlighet, lade vi dem närmre arbetsmarknaden. "Ni ska lära människor att söka jobb, säkerställa att de är aktiva [och] stödja dem på väg ut i arbetsmarknaden." [Det] finns nog ingen enskild åtgärd och förändring som jag har följt så nära, på arbetsförmedlingar runt om i Sverige, i grupper med unga, anställda som har tappat självkänsla, som nu får stöd i hur man kan se sig själv på arbetsmarknaden, hur man lär sig att vara aktiv, och ja, mina vänner, svensk vänster fnyser åt detta också. "Va! Ska vi lära ungdomar skriva CV? Va ere her för nånting!?" Som om det var en omedelbar kunskap som kom med att vi föddes till denna värld – det andra vi lär oss efter att säga "mamma", det är att skriva ett CV, det är vad de tycks tro.

Sanningen är att väldigt många söker jobb på ett felaktigt sätt, och vi har hört det också från arbetsgivare. Det är väldigt märkligt att få ansökningar till jobb som de som söker inte verkar vilja ha. De har flera gånger mött arbetssökande som kommer till intervjuer för att bara göra klart att "egentligen är jag inte så intresserad av jobbet". Jag kan berätta: Det är inte alltid det leder till ett erbjudande om jobb, om man öppnar anställningsintervjun på det sättet. Och den som inte tror att det här har hänt, har inte lyssnat. Därför [att] så var den tidigare arbetsmarknadspolitiken väldigt ofta riggad: "Låtsas att du söker jobb, då får du bidrag." Vi sade [att] vi ska i stället se till att arbetsförmågan tas till vara, men också att vi bättre coachar och stödjer både unga [och] människor som har varit utanför arbetsmarknaden med aktiva åtgärder. Den förändringen behovs, mina vänner, i ett land som har ambitionen att alla faktiskt kunna jobba efter egen förmåga. Det är det som också är grunden vår sjukförsäkringsreform har handlat om. Från passivitet till aktivitet. Där förr inget stöd fanns att få, ingen hörde av sig, där man skrevs ut ur arbetskraften och inte framställdes som arbetslös, har vi ersatt det med ett system med rehabilitering, med ett system som ställer frågor, som försöker vara ett stöd på väg tillbaka till arbetsmarknaden. Vi har gjort stora förändringar som har ifrågasatts, men det har varit ett sätt att visa svenska folket, att arbetslinjen handlar om alla människor i Sverige. Alla har en rätt att mötas av vår förväntan, vår utgångspunkt i, att de har både en vilja och en förmåga att arbeta. Den finns hos alla människor.

Det är så mycket viktigare att förstå detta i ett Sverige där väldigt många jobb både kommer och försvinner. Väldigt mycket av diskussionen förs – "Ska vi rädda de jobb vi har?" – som att vi bara hade en uppsättning jobb, och förlorar vi dem så finns inga andra att få. Sanningen är att svensk ekonomi är mycket föränderlig. Vi får runt 300 000–500 000 nya jobb varje år. Det gäller bara att se till att de som kommer är fler än de som försvinner, och det gäller att ställa om Sverige, så att människor söker sig till de delar av arbetsmarknaden där jobben växer fram. Det är det som är vår uppgift. Det är därför vi måste vara aktiva i att stödja människor i omställning. Vår politik har givit resultat, och jag vill understryka att vi har haft ansvar för Sverige i tid av finanskris, lågkonjunktur [och] fortsatt globalt konkurrenstryck mot svenska industriföretag. Vi har sett företag gå i konkurs och jobb gå förlorade under vår tid vid makten, men vi har varit konsekventa i vår arbetslinje. När vi tillträdde 2006 så jobbade 4,5 miljoner människor i Sverige. Nu är det 4,7 miljoner. Nu börjar också förändringarna synas i den politik som förr fördes. Nu har vi varit konsekventa i att minska utslussningen [och] förändra systemen. Där vi förr hade nästan 560 000 förtidspensionerade så är de nu nere i 426 000. Och de 180 000 som var långtidssjukskrivna är nu nere i strax över 110 000. Vi vrider om Sverige mot arbete [och] minskar ohälsan. Det är vår arbetslinje som gör detta möjligt.

Om vår arbetslinje har varit vårt ena svar, så har ansvarslinjen när det gäller offentliga finanser och ekonomi varit vårt andra sätt att ta ansvar för Sverige, och här gäller det att veta vad man gör. Missgrepp i en finanskris, att inte bara låta som den svenska oppositionen har gjort sedan 2006, utan faktiskt ge dem makten att få genomföra det de säger, det är att tappa greppet om offentliga finanser. Den som tappar greppet om offentliga finanser – för det låter ju alltid bra första gången, man lovar allt till alla och så genomför man det, och sedan visar det sig, att oj då, nu tog pengarna slut här, och nu måste vi börja låna, och det var ju illa, och till slut så leder det fram till de stora sparpaketen. Man får helt enkelt ta tillbaka därför att man har levt över sina tillgångar och lovat för mycket. Det är där flerparten av våra europeiska grannländer i dag befinner sig. Sverige utgör nu en trygg ö, ett undantag i ett Europa i stort behov av att spara, höja skatter och att skära ned. Det diskuterades huruvida de 15 miljarder vi satsar för nästkommande år var tillräckligt. 15 miljarder. I Grekland så talar man om 200 miljarder, men inte i satsningar, utan i nedskärningar. Vi talar om satsningar, de talar om 200 miljarder i nedskärningar för 2012. Lika mycket ska man skära i Irland. I Portugal handlar det om 150 miljarder nedskärningar. I Italien om 400 miljarder i nedskärningar. I Storbritanninen måste de skärna ned ett tusen miljarder för att åtgärda det faktum att de körde i diket. De gjorde det den svenska oppositionen ropade på att vi också borde ha gjort. Det är tur att det var alliansen som hade makten genom finanskris och genom de här åren.

Jag sade det här om dagen, och Anders sade det i går: När skulderna byggs på, så blir det till slut farliga nivåer. De flesta av Europas länder har på bara några få år sett sina statsskulder fördubblas, tredubblas, fyrdubblas, femdubblas – det har gått från någonstans runt ett genomsnitt på 60 procent upp till nu 90 procent av de samlade tillgångarna, som man har i skuld. Flera länder ligger en bra bit över 100 procent. Ett land skiljer ut sig, går tydligt i motsatt riktning – på fem år av alliansstyre så har Sverige rört sig från 46 procent, när IMF går igenom detta, ned till 36 procent. Vi ligger nu i en liten, liten grupp av europeiska länder, som har mycket god ordning på sina offentliga finanser. Det gör att det nära nog är slagsmål om svenska räntepapper. Det påpekades här om dagen, att det är nu så populärt att äga svenska räntepapper, att man är beredd att köpa dem utan att begära någon avkastning alls. Vi säljer statspapper för ingenting. Vi betalar alltså realmässigt ingenting till långivare. Så låter det inte i problemtyngda länder. Där får man lova ytterligare litet mer ränta varje gång som statsskulden ska omsättas. Så går det när man tar ansvar. Så går det för länder som kör ned i diket.

Vi har på det här sättet haft en konsekvent arbetslinje, vi har haft en ansvarslinje för offentliga finanser [och] vi har också därtill förändrat Sverige på flera andra områden. Lyssna på era barn och ungdomar som nu började skolan denna höst. Nu kommer förändringarna vi har begärt av svenska folket för att säkerställa att barn och ungdomar lär sig mer i svensk skola. De möter nu fler och tidigare nationella prov, de möter tidigare och tydligare betyg i flera steg. Jag har träffat en del ungdomar som har noterat det här. De var inte bara glada, men de hade uppfattat att de hade en regering som tyckte att de skulle ha mer läxor och lära sig mer. Jag tror att deras föräldrar förstår vad vi menar. Vi har visat att vi är trogna vår idé om att människor är olika och måste möta en skola som bejakar att människor har olika begåvning. Det handlar både om att satsa mer på kunskaper i teoretiska utbildningar, men också att tydliggöra vägval för den som är mer praktiskt lagd. Vi säger inte att alla ska stöpas i samma form. Vi säger att alla ska växa utifrån egna förutsättningar. Det är därför vi bygger ut yrkesprogram med bättre kvalitet, det är därför vi har lagt till yrkesvux som möjlighet för att också unga vuxna ska kunna fortbilda sig [och] vidareutbilda sig med praktiskt yrkeskunnande.

Vi har lyssnat till kritiken från lärare som säger "ni satsar för litet på oss". Vi införde möjligheter att fortbilda sig till lärare, som nu 30 000 lärare har använt, för att fördjupa sig i sina ämnen [och] för att säkerställa att de får behörighet. Vi tar steg varje budget för att ytterligare förstärka resurserna till den svenska skolan, nu senast genom att också satsa på möjligheter för lärare som fortbildar sig, som möjligen till och med doktorerar eller som är extra duktiga [och] tar mycket stort ansvar för att faktiskt kunna få också en bättre löneutveckling. Det vi gör med svensk skola önskar jag kunde ge snabbare resultat än vad det kommer att göra. Skälet till att vi fortsatt ser problem med skolresultat är att vi är på väg bort från Göran Perssons skola, och bara på väg in i Jan Björklunds skola, men det är viktiga steg vi nu tar. Denna höst märks det för alla elever. Det kommer att förändra svensk skola. Det kommer tydliggöra kunskapsfokus. Det kommer bejaka att människor är olika. Det kommer att förändra Sverige, men vi måste ha tålamod med att det kommer att ta tid. Detta är den enskilt, förmodligen viktigaste faktorn för att också åtgärda problem med ungdomsarbetslöshet. Ungdomar måste komma bättre rustade till mötet med arbetsmarknaden, med att mer ha fått utveckla sina respektive begåvningar. Det är det som förändringen av svensk skola handlar om.

Vi har lovat att öka tillgängligheten i den svenska sjukvården och har tillfört en särskild kömiljard. Vi tycker att sjukhusen inte längre ska tjäna på att bygga köer, utan de ska tjäna på att faktiskt utföra det som patienter önskar att de ska göra. Vi tycker vårdvalet bör stödjas i hela Sverige, därför att det flyttar makten till medborgarna. Vi känner oss inte ägda av en vårdcentral. Vi gör val vilken vårdcentral vi vill tillhöra. Det uppmuntrar också olikhet, uppmuntrar fler att vilja starta vårdcentraler [och] husläkarmottagningar. På det sättet gör vi en mer tillgänglig, bättre fungerande sjukvård tillgänglig för alla. Och minns ni apoteksmonopolet? Det var till slut bara vi, Nordkorea och Kuba kvar, som hade den här idén, att det alltså är otroligt viktigt att omyndigförklara människors möjligheter att köpa värktabletter. Det är en så pass farlig verksamhet att den måste hållas särskilt långt borta, bara på vissa platser, så att befolkningen inte går snett. Vi myndigförklarade människor också på detta området. Vi har brutit upp detta monopol och på det sättet underlättat för människor i deras vardag. Och minns ni tandvårdsreformen som Göran Persson lovade i alla valrörelser? Sedan tappades den bort, det är mycket och göra, det var körigt. Vi har genomfört den.

Vi har ökat valfriheten och valmöjligheterna i svensk äldreomsorg, vi har också tillfört kvalitetsresurser till de viktiga verksamheterna, och vi har sänkt skatten för landets pensionärer. Vi har gjort det tre gånger. Det har inte gjorts förut. Vi har gjort det tre gånger motsvarande nästan 13 miljarder. Det motsvarar en 5 000–10 000 kronor mer för varje pensionär, och vi är redo att göra det igen, och jag är redo att anta utmaningen med de krafter som säger "låt oss se vem som är mest trovärdig och bäst på att sänka skatter också för landets pensionärer", men vi ska göra det på ett ansvarsfullt sätt. Alliansregeringen har utlovat en fjärde sänkning. Vi tycker att det är också viktigt att landets pensionärer på det sättet kan få det litet bättre.

Jag har många gånger sagt, att det som nästan mest beskär människors frihet i vårt utvecklade land, det är oftast närvaron av våld och droger. Här måst en stark rättsstat göra skillnad. Därför har vi tillfört resurser. Vi har nu fler poliser än vad vi någonsin har haft. De är 20 000. De är också i betydligt högre utsträckning unga och nyutbildade. Många av dem förändrar nu polisarbetet över hela Sverige. Vi har förstärkt straffen för våldsbrottslighet, och vi har dessutom tillfört särskilda resurser och satsningar för att punktmarkera och komma åt den organiserade brottsligheten. Vi tar på allvar uppgiften att vi med lag ska bygga detta land, och att lagen ska vara lika föra alla. Låt mig också lägga till att vi har gjort något fullkomligt unikt. Vi förändrade svensk utnämningsmakt, och därför har – hör och häpna – för första gången någonsin i modern tid, svensk polis fått som högsta chef en polis.

Och låt mig säga några ord om detta med utnämningsmakten. Jag sade att vi har en tradition av starka institutioner och en oförvitlig ämbetsmannatradition. Det märkliga var att svensk socialdemokrati tyckte det skulle gälla alla utom just den högsta chefen, för den högsta chefen skulle mer tydligt indoktrineras att gå regeringens ärenden. En man med en svart bok satt och styrde över vem som skulle bli vad, när det gällde de högsta uppdragen i Sverige. Det ger ett samhälle med en lojalitet större och närmre statsministern än det folk man är satt att tjäna. Det är inte rätt utveckling för Sverige. Här var ett mycket viktigt område att förändra. Jag har byggt om den svenska utnämningspolitiken, och vi har gjort det på ett sätt som nu ersatt godtycklighet med spårbarhet, med professionella rekryteringsprocesser, med annonsering, med prövning av vem som faktiskt ska ha jobbet. Våra motståndare säger att ingenting har hänt, alternativt vet inte riktigt vad de ska säga. De längtar tillbaka till hur det var. Men ständigt denna kritik att egentligen är det ingen större skillnad. Jag ska därför beskriva för er förändringen som den ser ut, och jag tänkte göra det med den enskilda myndighet som kanske mest har varit i fokus när det gällde utnämningspolitik under efterkrigstiden, nämligen Arbetsförmedlingen. Den tillkom 1940. Den har haft många chefer. Jag tänkte nu berätta för er vilka som har varit chefer för svensk arbetsförmedling, och jag har listan med mig. Den är här i min ficka. Här är den. Här är cheferna för svensk arbetsförmedling. Det började alltså 1940 till 1946 med Arthur Thomson – där är han – han var riksdagsman för Socialdemokraterna. 1946 till 1948 så tog Karl Johan Olsson – där är han – han var riksdagsman för Socialdemokraterna. 1948 till 1957 så kom Gustaf Wahlberg – ja, där är han – han var vice ordförande i LO. 1957 till 1972 så kom Bertil Olsson – han var generaldirektör [och] socialdemokrat. 1973 till 1983 så var det Bertil Rehnberg – socialdemokrat. 1983 till 1989 så var det Allan Larsson – ja, utredningschef inom Socialdemokraterna, sedan finansminister för Socialdemokraterna. 1990 till 1997 så var det Göte Bernhardsson – utredare för Socialdemokraterna. 1997 till 1999 så var det Bosse Ringholm. Där är han. Det är Bosse! Bosse Ringholm är socialdemokrat! Nu är det sagt. 1999 till 2005 så var det Anders L. Johansson – LO. 2005 intill 2008 så var det Bo Bylund – socialdemokrat. Här har ni cheferna för svensk arbetsförmedling, effekterna av socialdemokratisk utnämningspolitik. De sa till oss: "Ni har ingenting förändrat!" Här är svaret och resultatet, vad vi har i dag.

[På skärmen visas en bild på Arbetsförmedlingens nuvarande generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist.]

Ibland så blir hyckleriet uppenbart, om man säger så.

Vi har gjort annat för att förnya och utveckla Sverige. Vi har antagit vad som förmodligen är den mest framåtsyftande klimat- och energipolitiken i världen. Vi löste upp över trettio år av låsningar i svensk energipolitik och möjliggör nu för investeringar i både förnybar energi och i kärnkraft, både för den som vill nyinvestera eller nybygga kärnkraft. Det har givit hopp om att vi också i Sverige ska kunna föra en långsiktig energipolitik, och vi kopplar med den höga klimatambitioner. Vi har satt mycket höga mål för att minska våra utsläpp, vår påverkan på vårt sätt att leva. Vi kan tyvärr inte ensamt lösa klimathotet, jag önskar att det vore så, men vi lovar att fortsatt vara aktiva i världen för att också påverka andra.

Vi har dessutom gjort om det svenska försvaret. Det har varit väldigt omdiskuterat. Vi har övergivit en värnplikt där idén var att många män – för det var män – skulle möta moderna konflikter genom att vara fler än dem vi mötte. Jag utbildades i det svenska försvaret. Jag kan säga till er: Det är ingen bra idé att möta moderna stridstrupper i moderna stridsvagnar uppsatta till cykel. Det är inga bra odds. "Ja", säger någon, "om vi bara fick tid att komplettera litet, så får vi upp kvaliteten, så att säga, stora delar av det svenska försvaret behövde kanske ett år på sig för att litet bättre möta hotet, och om ni ger oss tre år att förbereda oss, då är vi riktigt taggade". De flesta konflikter avgörs ju numera på tre dagar, så att idén skulle vara att man låter oss förbereda oss i tre år innan man mera aggressivt går på oss tror jag hör till det förgångna. Vi gjorde om det gamla försvaret till ett modernt insatsförsvar, där idén alltså är att vi till slut ska ha 50 000 män och kvinnor, som är beredda att på några dagar göra insats för Sverige, antingen här hemma eller i andra delar av världen, och hör och häpna, vi har dessutom utvecklat detta svenska försvar, med ordning i försvarsekonomin för första gången som jag har varit aktiv i svensk politik. Vi gjorde det som regering och som parti, men det hade inte varit möjligt om det [inte] varit för en person, som hårdare och tuffare gått igenom detta förändringsarbete för att göra detta möjligt, och det är försvarsminister Sten Tolgfors.

Vi har givit resurser till forskning som nu har fört upp oss i världstopp när det gäller andel av vår ekonomi som vi använder för forskning och utveckling. Där ska Sverige förbli. Vi har dessutom fyllt i de luftslott kring infrastrukturen som de rödgröna lämnade efter sig, för att se till att det också finns resurser för investeringar och för underhåll – och ja, Ulf Adelsohn, det behövs mer, men vi har tagit några steg – ja, jag förstod inte hur jag kom att tänka just på dig där – men det viktiga är att nu finns resurser där vi ska göra skillnad. Nu satsar vi på alla delar av Sverige. Nu bygger vi ut, för vi inser att ett geografiskt utspritt land med en liten befolkning behöver detta för att vi ska kunna ha fungerande tillväxt. På det här sättet har vi förändrat Sverige: vår arbetslinje, vår ansvarslinje, vår förändring av utnämningsmakten, vårt sätt att se till att verksamheterna har rätt resurser och ställs om för att möta framtiden. Men vi är hungriga på mer. Vi har mer att göra. Det är vi som har kraften att förnya Sverige. Vi ska göra det steg för steg. Med de stegen ska vi göra Sverige ännu starkare. Så länge det finns utanförskap, mina vänner, så länge det finns människor som står utanför, som inte kan få arbete efter egen förmåga, då har vi mer kvar att göra. Så länge som det finns brister i skolan, elever som inte kommer till sin rätt och som inte lär sig tillräckligt mycket, då har vi mer att göra. Så länge det finns brister i vår välfärd, en känsla av att man inte får komma till eller inte får rätt kvalitet, ja, då har vi mer att göra. Så länge det finns människor i vårt samhälle som känner sig hotade av eller drabbas av våld och brott, då har vi mer kvar att göra. Så länge det finns ett behov av ett parti som ser människor, som ser samhällsproblem, som vill ta ansvar för Sverige, som vill förnya Sverige, så länge har vi en uppgift. Vi kommer alltid ha mer att göra. Vi har ett viktigt jobb att göra, ett jobb för Sverige, för alla människor i hela vårt land, en uppgift som jag vill att vi ska göra tillsammans. Tack ska ni ha.

Tack, tack, tack, tack så mycket, tack så mycket, tack, tack så mycket, tack ska ni ha, tack, tack ska ni ha, tack så mycket, tack så jättemycket, tack, tack, tack så mycket, tack ska ni ha, tack, [ohörbart], bra, bra, tack så mycket, jag går ner här.

Ursäkta rubriken. Moderaterna har partistämma i Örebro. I går satt jag på caféet ovanpå stadsbiblioteket och drack kaffe samtidigt som Fredrik Reinfeldt höll sitt inledande tal ett hundratal meter bort, men det enda jag märkte av det hela var litet affischer, samt några enstaka moderater som fått med sig barnen till stämman, och (antagligen) av den anledningen valde att äta lunch istället för att lyssna på tal.

Vissa saker av vad Fredrik skulle ha sagt, som återgivits på olika ställen, har givit upphov till mer uppseendeväckande och nog mindre löjliga rubriker än min. Han skulle bland annat ha pratat om hur en del i Sverige är konsumtionskritiska, ha varnat för politiker med idéer eller visioner och förklarat att Moderaterna har en oerhört stark idé.

Så jag fick lust att åtminstone skumläsa talet. Men det fanns ingenstans! Inte ens Moderaterna själva verkar vilja publicera något mera än en MP3-fil och några i förväg författade citat som sedan aldrig dök upp i själva talet. Varför publicerar de ingenstans hans tal i skriftlig form?

Vill man få ett hum om vad partiet vill göra, så ska man förvisso snarare lyssna på Anders Borg än på Fredrik, eftersom den senare ju främst riktar in sig på att aldrig säga något alltför substantiellt, så han slipper ställas till svars för något. Om Moderaterna skulle anlägga en badplats skulle Fredrik knappast säga något mera detaljrikt än kanske att horisonten torde vara krökt. I det här talet gjorde han inga undantag från den vanan. Men det vore ändå intressant att läsa det, tänkte jag, och tog det helt enkelt till (ytterligare) en transkriptionsövning.

Pragmatism och lyssnande var vad han uppehöll sig mest vid. Moderaterna ska alltså lyssna på vad alla människor i Sverige vill, för att ur detta på något vis extrahera allmänintresset, vars ärenden de sedan helt pragmatiskt ska utföra, så länge de får sitta kvar vid makten. Så säger han i alla fall. När Moderaterna i framtiden driver någon viss politik, man får anta att det blir en skattesänkning, så kommer de förmodligen att avfärda alla kritiska röster som "särintressen". Moderaterna har ju lyssnat till folket och utför nu dess vilja, och all kritik är meningslös, för partiet vet vad folket vill.

Av alla problem som ligger i detta sätt att argumentera för sin politik, så finner jag ett som särskilt sticker ut. Hur tänker moderater visa att det de gör faktiskt ligger i allmänhetens intresse? Kommer de att redovisa resultaten av sina undersökningar så att vi andra också kan få se, och själva bedöma huruvida deras slutsatser är riktiga eller felaktiga?

Det måste de ju rimligen, om de på det här viset ska kunna hävda att samhällets demokratiska processer numera är en fråga för det moderata partiets interna demokrati att hantera. Men det tror jag inte de kommer göra. Och om jag har rätt i detta, så är ju pratet om inlyssnande pragmatism lika tomt på trovärdighet som på substans.

Vad pratet då går ut på, är bara att skapa en storslagen retorisk arkitektur, vars syfte och funktion är att partiet ska kunna framstå som trovärdigt, utan att någon egentligen ska behöva berätta vad de genomför eller varför. För den som inget egentligen har sagt går ju heller inte att kritisera.

Det finns många sätt att illustrera det dåliga, eller kanske rentav farliga, i Fredriks vision om att "företräda allmänintresset". Den kanske bästa bilden hämtar jag ur Sven Lindqvists koncentrerade självbiografi Myten om Wu-Tao Tzu.

Sven befann sig i Kina och var på jakt efter vissa västerländska böcker – ni vet, den där typen av subversiv litteratur som kallas filosofi, däribland John Stuart Mills Om friheten. Det handlade om sådana böcker, som jag i går när jag satt på caféet hade kunnat dra ut ur en bokhylla och sätta mig ned att läsa, om jag bara gått nedför trappan.

Böckerna fanns också på det stora kinesiska bibliotek där Sven befann sig, men de var inlåsta i ett hemligt rum med säkerhetsdörrar och beväpnade vakter. Till detta de farliga idéernas och visionernas hemliga bibliotek fick bara vissa, mycket pålitliga personer tillträde. Sven lyckades till slut övertala en sådan person, en professor, att släppa in honom. När han ser alla förbjudna bokryggar slås han av den tankegång jag syftar på.

När de kom dragande med imperialismens historia och massornas elände försökte jag få dem över på mera preciserade frågeställningar. Jag ledde samtalet bort från tillståndet i världen till satser av typen "Existensen av giftiga örter är en objektiv realitet" eller "Partiets politik är korrekt". Vad var egentligen en giftig ört i litteraturen?

– En bok som skadar det socialistiska uppbyggnadsarbetet.

– Vem avgör om den är skadlig?

– Folket.

– Hur vet man vad folket anser?

– Det vet partiet.

– Och om man på samma sätt analyserar satsen "Partiets politik är korrekt"?

Vad skulle han svara? Det var skönt att driva sådana resonemang. Medvetandet om att intellektuellt behärska situationen ingav mig en känsla av säkerhet och gott samvete.

– Under vilka omständigheter skulle du medge att partiets politik inte är korrekt?

– Det är otänkbart.

– Satsen är alltså tautologisk?

– Nej…

– Då måste du kunna ange under vilka omständigheter den skulle vara felaktig. När skulle Partiets politik vara felaktig?

– Om den avvek från marxism–leninismen och Maos tanke.

– Vem avgör om den avviker?

– Folket.

– Och partiet vet vad folket anser och kan alltså självt avgöra att det är korrekt, eller hur?

Slintpunkten.

Men var fanns denna punkt hos mig själv? Var är det jag börjar förneka uppenbara fakta? Var är det jag vägrar dra slutsatsen av vad vi alla vet?

Plötsligt tyckte jag att det var skensegrar jag vunnit i dessa debatter. Det var för lätt. Mitt tänkande var konstruerat för att finna dessa blottor, men vad var det avsett att dölja?

Medan jag stod där och bläddrade i de välkända böckerna och professorn oroligt trampade fram och tillbaka, tyckte jag att jag på något vis kände igen detta rum. Dit man föralldel kunde få tillträde, men dit man helt enkelt inte gick. Vad är det vi spärrar in för att slippa inse vad vi redan vet?

Jag visste det redan. Det är imperialismens historia. Det är massornas elände. Det är tillståndet i världen.

Tillståndet i världen och massornas elände i all ära, för visst är det mycket som är på tok, som vi behöver göra något åt. Men få inga egna idéer! Partiet – inte du – vet nämligen vad som är bäst – för de har lyssnat folket.

Talet finns transkriberat här.

Följer gör en transkription av Fredrik Reinfeldts inledningstal på Moderaternas partistämma 2011. Som vanligt blir jag glad för varje fel som påpekas för mig.

Själv vill jag påpeka att de citat ur talet som publicerades av Moderaterna och sedan använts i samtliga pappersmedier inte förekommer i själva talet. Det ingår inte i kampanjstrategin att någon ska läsa vad Fredrik faktiskt sade – utan det är bättre om alla hör vad de vill höra i stället.

Det blogginlägg som hör samman med transkriptionen finns att läsa här.

Tack ska ni ha! Tack, tack! Så, tack så mycket, tack, tack!

Tack, Kent, för vänliga ord. Vi är som vanligt, vill jag understryka, i Örebro, och för den som inte har förstått det, så står jag på Örebro och tittar ned på Stockholm – en något märklig ordning – men det är mycket vackert gjort.

En en gång, "välkomna till Örebro och välkomna till partistämma och välkomna till de Nya Moderaterna", det var så jag inledde partistämman 2005, för nu sex år sedan. Det var efter två år av utvecklingsarbete, då vi hade förmått förnya oss, fånga samhällstrenderna, lyssna på invändningar och lyssna på hur Sverige utvecklades, som vi var redo att starta de Nya Moderaterna.

Nu frågar sig en del, "ja, men hur länge kan man då vara de Nya Moderaterna?", och här vill jag då understryka en sak: Det är inte en fråga om en tidsreferens, det är inte i förhållande till något gammalt och det är inte vad vi var 2005 som vi inte var 2004. Nej, det handlar om något mycket större. Precis som Jarl Hjalmarson, Gösta Bohman och Carl Bildt i sin tid fann svar på relevanta frågor, så förblir vi "nya" så länge vi förstår att det är ett förhållningssätt till politiken, till vår uppgift. Det är det det handlar om. Det handlar om hur vi ser på människan, det handlar om hur vi ser på vårt samhälle och hur vi formulerar våra svar för att utveckla samhället i en bra riktning. Det handlar om vad vi vill att Sverige ska kännetecknas av, och det handlar om hur vi med det som utgångspunkt nu tänker rusta oss för att vinna valen 2014 och 2018. Det är om detta jag tänker tala med er om i dag.

Hur ska vi fortsätta just de Nya Moderaterna också 2014, också 2018. Hur ska vi föra ut det i våra möten med människor och i vår förväntan, vår syn på Sverige? Minns att i valet 2002, då röstade 800 000 människor på Moderaterna. I valet 2010 så var det nästan 1,8 miljoner. Det är ett parti som har vunnit nära en miljon nya väljare i två val, 700 000 nya väljare i landstingsval och 600 000 nya väljare i kommunval.

Jag brukar påpeka för dem som har varit med ett tag, att "ni är numera i minoritet, ni är litet ovanliga". Det är de som har kommit på senare tid som utgör majoriteten, det är de som är flest och det är de som har röstat på de Nya Moderaterna. Efter valet 2010 så åkte jag till de orter i Sverige där Moderaterna hade haft sina största framgångar i riksdagsvalet – i Porjus i Gällivare i Norrbotten, i Åmål, i Mörbylånga på Öland och i Sundsvall, för att bara nämna något. De Nya Moderaterna finns över hela Sverige.

Överallt finns de som nu sympatiserar eller röstar med moderater. Det är kvinnor och män, det är från storstad och från landsbygd, det är i små orter och i pulserande storstäder och det är från norr till söder. De har olika bakgrund – det är studenter, det är undersköterskor, det är metallarbetare, lärare, det är de som söker jobb, det är de som jobbar, det är de som har jobbat klart, de är olika gamla och i olika faser av livet. Men många av dem har det gemensamt, att nu tittar de på oss. Med nyfikenhet tittar de på oss, därför att de har förväntningar, och de ställer krav på de Nya Moderaterna: Vart är vi på väg? Förstår vi fortsatt att se utmaningar i det svenska samhället? Är vi fortsatt trogna idén att vara i rörelse och vara de Nya Moderaterna? De följer vår diskussion, som vi nu ska ha i fyra dagar, då vi ska diskutera ett nytt idéprogram, ett nytt kommunpolitiskt program och en ny utrikespolitisk plattform. Vi ska diskutera idéer, och vi ska prata om framtiden – alltid med utgångspunkt i människan. Det är människan som politiken är satt att tjäna, det är människan som politiken måste ha som sin startpunkt och som sitt mål. Det är en oerhört stark idé, och det är vår idé.

Den här stämman handlar om framtiden: Vad vill vi med morgondagen? Låt mig därför vara tydlig med vad vi nu ska göra och vad vi inte ska göra. Vilket innehåll ska vi fylla politiken med, och vad ska vi välja bort? [Alltså] vad vårt förhållningssätt helt enkelt ska vara till politiken. Och jag vill påpeka: Det är inte bara en diskussion som nu moderater har anledning att föra i Sverige – den förs av systerpartier i vår närhet, i Europa och i över världen – [om] just detta: Vad är förhållningssättet till politiken? Vilka svar söker vi nu för framtiden? Hur ska man åstadkomma att vara ett modernt, föränderligt och framtidsinriktat samhällsbärande parti? Jag tror att det utgår från fyra viktiga områden.

För det första. Ett modernt parti måste lära sig att lyssna på människor. Jag sade "lyssna". Jag minns när Moderaterna några år tillbaka för mig berättade att de hade "lyssnat", och hört att alla tyckte som de. Men mina vänner, det är inte den mänskliga egenskapen lyssna, [utan] det är den mänskliga egenskapen prata, de då har utfört. De har pratat och tagit för givet att alla som hörde höll med. Det är inte att lyssna. Den som lyssnar tar in vad andra människor säger. Den som förmår lyssna rubbar sin egen föreställning om hur världen ser ut. Man kommer ut något omtumlad, något omskakad, därför att man har tagit in en annan människas perspektiv. Det är att lyssna.

Den som lyssnar förstår vikten av att arbeta pragmatiskt. Den som lyssnar förstår vikten av att kunna ändra, anpassa till vad som har hänt eller vad som uttrycks. Jag har haft detta som arbetsmetod i snart tio år. Jag har rest i Sverige i princip i varenda vecka som har funnits i alla dessa tio år, just för att lyssna. Ibland har någon varit med som inte har förstått mitt upplägg, och sagt:

– Det är väldigt konstiga möten. Det händer alltså under långa stunder att han inte säger någonting. Det blir nästan pinsamt tyst ibland, för han säger ju ingenting. Han verkar lyssna! Är det meningen?

Och det är precis det som har varit meningen – att ta in, att förstå. Vi tycker detta är en så viktig insikt att vi utbildade flera hundra moderater i att lära sig lyssna. Det kräver litet utbildning ibland. Men vi är ödmjuka, så det gick bra. Och vi åkte ut i verksamheter och i sammanhang där det inte alltid tidigare har funnits moderater – och framför allt inte lyssnande moderater – och så lyssnade vi, på människor i deras verksamheter, i deras vardag, på deras utgångspunkter, och så tog vi in det. Jag tror att vi möjligen något förändrade bilden [av] Moderaterna hos de vi träffade, men jag är övertygad om att de mer ändrade vår föreställning om Sverige, och om de verksamheter som vi ofta har ansvar för i olika sammanhang. Detta tror jag är ett viktigt vägval också för framtiden. Det var inte en engångsföreteelse att några hundra moderater lyssnade inför förra valet. Detta ska vi göra också de kommande åren, i olika sammanhang över hela Sverige.

Den som lyssnar blir lätt nyfiken. Det ligger väldigt nära. Nyfiken därför att man ställer frågor, därför att det väcker frågor och därför att man utvecklas med att lyssna. Det leder till att vi söker nya utmaningar. Det gör att vi hör när samhället förändras och vi utvecklas med samhället. Det gör att vi blir relevanta och kan bidra, därför att vi har hört det först.

Har ni läst det kommunpolitiska programmet? Det är inte skrivet i ett stängt kontor i ett kommunhus. Det är skrivet utifrån erfarenheter kring lyssnande och förändringar som vi har gjort i olika delar av Sverige – detta är det som har lagt grunden för det nya programmet. Det är så vi ska arbeta – lyssnande, nyfiket, intresserade, men också ödmjuka inför de problem vi ställs inför, och på det ska vi grunda en pragmatisk och genomförbar politik.

Denna nyfikenhet har lett mig till frågor som jag har behövt ändra mitt förhållningssätt eller mitt tänkande kring, och jag kan nämna tre saker som har gjort mig nyfiken under resor och samtal. Det första är väldigt omfattande funderingar som finns i vårt svenska samhälle kring konsumtionssamhället. Är det livets mening? Flest prylar när vi dör vinner. Är det detta som är syftet? Och också den här tanken: Om alla konsumerar lika mycket som vi, klarar världen av det totalt sett? Känslan av att vara litet mer försiktig med konsumtionen, göra den mer hållbar, bli mer rädd om det man har, ett ökat intresse för att sälja – på Blocket och allt vad det heter via nätet – det man har haft till någon annan, familjer som diskuterat att avstå att ha julklappar på julafton, stressen som många känner av en sorts hets att konsumera, och kanske ännu värre för de som inte alls har råd. Den typen av frågor är oerhört viktiga att lyssna in för ett nyfiket parti som lyssnar på människors vardag.

Jag är fortsatt också mycket övertygad om att vi måste jobba för att makt mellan män och kvinnor utjämnas bättre i världen. Jag höll nästan hela mitt tal i FN kring detta tema, [alltså] insikten om, att om kvinnor hade lika mycket makt som män har i världen – över hushållsekonomi, över stater, över det civila samhället – så skulle vi se en utveckling där mer pengar lades på mat till barn, till utbildning, till att trycka tillbaka korruption, till att jobba med försoning och fred – helt enkelt en bättre värld när kvinnor får ökat inflytande och vi får en bättre balans. De utmaningarna finns i hela världen, men de finns också i Sverige. På många sätt har vi kommit långt, men i många fall upplever även kvinnor i Sverige att de inte har samma makt, samma möjligheter som de ofta upplever att män har. Det är inte allas upplevelse. Det är inte ens säkert att det upplevs på det sättet i alla åldrar. Det kan vara så att en kvinna, nyss fyllda tjugo, inte upplever problem kring makt och inflytande, men femton år senare, efter familjebildning och efter att en del konkurrensen i det moderna arbetslivet har gjort sig påmint, och i viljan att förena familjebildning och barn med jobb och arbete och karriär, att det blir litet mer tydligt att det finns en del maktstrukturer som bygger på att män ibland släpps före och kvinnor hålls tillbaka. Kring detta måste vi vara nyfikna. Kring detta måste vi vara partiet som hela tiden flyttar fram positionerna och säger: "Ja, vi hör detta, vi ser detta, ett samhälle med bättre balans i makt mellan män och kvinnor är också något vi ska eftersträva här i Sverige."

Det finns också negativa utmaningar som vi också måste se. Jag har funderat väldigt mycket över risk för framväxt av en grupp av unga, arga män som lämnar skolan i förtid, som har svårt att få arbete, svårt att komma in socialt i vårt samhälle. Vart är det på väg? Och jag läser, om kvinnors val av livspartner, att de väldigt ofta har tendensen att välja någon som är – som de upplever det – av högre social status, och väldigt ofta också har högre lön. Då blir ju frågan: Ska vi få en växande grupp av unga, arga män, med oavslutade utbildningar som dessutom får leva ensamma? Vad är det för utmaning som väntar Sverige? På det här sättet så måste det nyfikna partiet vända på stenar, se förändringar i vår tid, och visa att det är vi som har svaren, det är vi som leder utvecklingen framåt.

Den andra punkten, det är vår tilltro till starka institutioner, och att vi vågar ta in och basera vår politik och syn på Sverige på forskningsresultat och på beprövad erfarenhet. Att vi vågar vara långsiktiga när vi utformar politiken. Vi ska visa respekt för det välfungerade samhället, som bygger just på starka institutioner. Det är nämligen så vårt Sverige ser ut. I grunden en solid statsförvaltning, en oförvitlig ämbetsmannatradition med män och kvinnor, i staten och offentlig tjänst som allt som oftast jobbar i medborgarnas intresse fri från andra intressen. [Ordet "fri" tycks syfta på staten, inte på män och kvinnor, då ordet tydligt uttalas i singularis, men det kan förstås vara fråga om en felläsning.]

Oberoende starka institutioner som Riksbanken, högskolor, universitet, våra domstolar, länsstyrelser, varför är det viktigt? Jo, därför att det lägger grund för ett förutsägbart samhälle. Det lägger grund för ett öppet och transparent samhälle, som upplevs fungera väl. Det lägger grund för ett effektivt samhällsförvaltande där skattebetalarna kommer till bra användning. Det trycker tillbaka risk för korruption. Det blir helt enkelt ett rättvisare, ett bättre samhälle. Det är också ett samhälle som bygger tillit mellan människor, där man vet att man kan lita på institutioner, där lag gäller lika för alla. Detta vet svenska folket. I en värld, och inte minst i ett Europa, där tilltro till starka institutioner väldigt ofta sjunker så går svenska folket i motsatt riktning och markerar tydligt stöd för idén att i det här landet ska vi ha starka, oberoende institutioner, det är någonting vi ska värdesätta, värna och utveckla.

Och varför? Jo, för vad är alternativet? Vad är alternativet till oberoende, starka institutioner? Jo, det är ett samhälle, där kompisband och sedelbuntar avgör, där all makt centreras till några få, där drömmen om den starke mannen tar över, han – för det är oftast en han – som ska fatta beslut så fort han hinner, bara alla orkar vänta, och som är så totalt övertygad om sin egen förträfflighet att han mest av allt ägnar sig åt att älska sig själv. Det är en starke mannen. Det är honom som man väntar på i samhällen där starka institutioner har rivits ned. Det blir kortsiktigt, godtyckligt, det beror på vilken sida den starke mannen har vaknat, det bygger väldigt ofta på att hans idé är att riva ned det som har fungerat därför att han har blivit arg, eller tycker: Nu är det dags för något annat. Han gör om, därför att han måste ha något att göra, inte för att det behövs. Utgångspunkten är alltid att man är på väg till en ny presskonferens. Viktigast är att ge ett besked. Ledarskap, det är att ge nya besked hela tiden, varje dag i centrum. Nya löften! Nya utgifter! Ny förändring! Riv ned! Här ska ingenting stå upp! Här ska jag visa vem som bestämmer! Det är det svenska folket inte vill ha.

Vi säger: Låt kunskapsbaserad forskning ligga till grund för vårt utvecklingsarbete. Lyssna in erfarenheterna och låt det prägla hur vi utvecklar Sverige, bygger vidare på mycket av det vi redan har. Vi har helt riktigt varnat för kvartalskapitalismen – den kortsiktiga jakten på vinster, på nyckeltal, på att försöka pressa fram förändring i ekonomin – därför att den tänker bort det långsiktigt, riktiga industriella ansvarstagandet. Men låt mig också varna för kvartalspolitiken. Det är "brorsan", det är samma idé av kortsiktighet som ska ta över, det är helt enkelt en demokrati som inte längre orkar ta ansvar för sina egna beslutsformer. Den styrs av löpsedlar och den är alltid i jakt på stundens bekräftelse. Den gör att riksdagsledamöter på kvällen i Rapport utropar synpunkter de inte hade när de vaknade på morgonen. Detta griper över hela vår värld. Denna risk för kortsiktighet styrd av medialogik, löpsedlar och brist på respekt för långsiktiga institutioner. Vi ska stå upp för det forskningsbaserade, för det långsiktiga, för det starka, i Sverige, i Europa, i världssamfundet, just därför att det tjänar mänskligheten bäst.

För det tredje. Vi har idéer som grund för politikens mål. Låt mig delge hur det nya förslaget till idéprogram inleds. "Människan är utgångspunkten för Nya Moderaternas politik. Våra värderingar kommer ur vår människosyn. Människan besitter en inre förmåga att utvecklas, och bara genom frihet kan denna förmåga komma till sin rätt. Därför är friheten vårt viktigaste värde. Med frihet kommer rätten att få vara sig själv, ansvaret för egna val och kravet att respektera andra människors rätt att vara." Så formulerar vi vår inledning i vårt nya idéprogram. Det är ett Nya Moderaterna med tydliga värderingar och principer: idéer som handlar om frihet, ansvar, trygghet och rättivisa, men som tydligt sätter människan främst, människan med sina många brister, men också med sin enorma kapacitet. Hur kan vi få henne att växa? Hur kan vi göra så att hon kan nå sina mål? Det är det som är syftet för ett parti som sätter människan först: Uppmuntra människor att nå sina egna utmaningar.

Sedan finns det de som säger att Har inte moderaterna slut på idéer? Och till dem vill jag säga: Hur kan det vara idélöst att bygga vidare på det goda samhälle som Sverige är? Sverige, vårt land, är ju byggt på grundläggande, djupt sittande värderingar om arbete, kunskapstörst, uppfinningsrikedom och entreprenörskap. Vi har jobbat väldigt hårt i det här landet för att under årtionden bygga upp en välfärd som kommer alla människor till del. Vi tror på jämlikhet och rättvisa, och vi har rejäla skyddsnät för att stödja människor kan hamna snett och stödja människor som vågar. Detta är de idéer som har byggt Sverige, detta är de idéer som vi har gjort till våra.

Nu finns det de som säger: Det behövs mer visioner! Stora visioner behövs i politiken! Var är de? Jag vill varna litet för detta. Den som ropar på stora visioner tenderar väldigt ofta att mena: Vi ska göra mer av vad som var förr, vi ska bli något som Sverige aldrig har varit men som vi nostalgiskt försöker bygga upp – "när Domus var Domus". Eller andra, som ropar på stora visioner, men egentligen säger: Låt oss göra Sverige till något helt annat än vad det är! Riv ned alltihop! Berätta om en stor vision där inget finns kvar! Revolutionsromantikerna – som inte svenska folket vill ha. Eller de som säger "det är dags för en stor vision", men glömmer berätta att notan till skattesedlarna alltid börjar på någonstans hundra miljarder, oftast mycket mer. Har ni hört en stor vision som har en nota som landar på tio miljoner? Har ni hört den visionen? Det här är de som säger: Låt oss nu göra riktigt slut på skattebetalarnas pengar, den som gör slut på mest vinner. Det är inte vad svenska folket vill ha.

Jag misstror revolutionen och den stora visionen av just det enkla skälet att jag tror på människan och människans rätt att få fatta egna beslut. Om det är detta partis mening att det är så vi ska bygga vårt samhälle, ja då kan vi inte prata om det stora språnget, femårsplanen, visionen, utan samhället blir ju vad fria människor gör det till. Det är ju deras beslut, utanför vår kontroll, som formar och utvecklar vårt Sverige. Om vi är trogna idén på att sätta människan främst och ge henne möjligheter att växa utifrån egna förutsättningar, då måste vi också vara trogna idén att inte ropa på det stora språnget eller revolutionen. Den kommer alltid ovanifrån, den skjuter alltid människor åt sidan – "ja, små vänner, ni ska flytta på er för ni passar inte i vårt stora språng, ni har gjort fel val, det var inte så vi hade tänkt oss, pengarna ska gå till något annat" – därför [är det] viktigt att våra idéer alltid förankras hos människor, i genomförbar politik och kopplas ihop med vår förmåga att lyssna.

Det finns också en risk för de som säger "idéer är viktigast", att man ibland låter idéer slå över i dogmatism. Idéer blir en sorts plakat, där man kräver att vissa idéer är finare än andra. Jag följer till exempel med intresse upptakten till den amerikanska valrörelsen. Jag gör det av stor respekt för ett land som har burit väldigt viktiga värderingar i modern tid och under efterkrigstiden. Den axel mellan Europa och USA, som kanske är den viktigaste som finns i världen, till stöd för öppenhet, frihet och demokrati. Därför spelar det väldigt stor roll vad som sker i USA. Men jag tycker det är märkligt, när det finns två krav som man idémässigt ställer på en republikansk presidentkandidat – det är oftast en han – ska vara möjlig att kunna välja. Och jag vill understryka: Det handlar inte om att vi kräver att de håller ordning på ekonomin och att de skapar jobb till många människor, nej, vi kräver att de för för dödsstraff och mot abort. Då har idéerna gått över i något annat. Då har det blivit dogmatism. Då har det blivit plakat och fel utgångspunkter. Det kommer jag inte tycka är rätt, vare sig i USA eller här i Sverige.

Min fjärde punkt handlar om sammanhållning. Man måste kunna lyssna. Man måste kunna värdesätta starka institutioner och forskning, beprövad erfarenhet. Man måste ha idéer att utveckla ett förhållningssätt. Man måste också bejaka människors vilja att höra ihop till sammanhållningen. Det är ju ansvarstagande för det gemensamma som är så viktigt för väldigt många människor. Vår utgångspunkt är ju att människan är kapabel, har förmågan att stå på egna ben. Det måste vara vår förväntan. För det måste vi bygga vårt samhälle, men vi ska också bejaka att alla inte har den kraften. En del har den i en del av livet, men inte i andra faser. Människan är inte ensamt alltid stark. Vi behöver också varandra. I starka gemenskaper så finns vi till stöd för varandra i familjer, [i] nära familjeband, men vi ska också konstatera att det inte alltid heller förslår.

Vi ska också ha ett Sverige där det finns ett offentligt ansvarstagande och en markerad vilja till sammanhållning, därför att i Sverige så är vi alla tillsammans, vi tar ansvar för varandra, vi vill höra ihop och känna samhörighet, och vi finner också trygghet i den gemenskapen. Det bygger tillit människor emellan, inte murar människor emellan, utan just tillit. Det handlar om att se oss själv i andra, att önska åt andra det som vi också vill se för oss själva, att se våra medmänniskor. Där måste Moderaterna vara starka – i att utforma krockkuddar i samhället, att utforma ett samhälle som hjälper till omställning. Det måste kunna vara så att den som går snett i livet ska möta ett samhälle som anstränger sig för att ge en möjlighet att komma tillbaka, till att fatta egna beslut, till att fortsätta mot ett bättre liv. Den omställningsförmågan [är] oerhört central i Sverige. Vi har den förmågan, men vi måste också vidareutveckla detta. Vi måste jobba mer i omställningsförsäkringar, i vår syn på arbetsmarknaden. Vi lägger grunden via en skola som utjämnar livschanser, och vi möjliggör människors frihet och människors möjligheter via en väl utbyggd, kvalitativ välfärd som når alla.

Jag är övertygad om att den kombinationen – av starka institutioner, forskningsbaserad nyfikenhet – när den samsas med en vilja till sammanhållning och till en känsla av ett samhälle med välfungerande krockkuddar, skapar ett innovativt samhällsklimat, en vilja att våga, att våga chansa, att våga testa, som skapar ett spännande samhälle som är svårt att se något annat exempel på i världen. För mig är det starkt samhälle. För mig är det ett mänskligt samhälle. Jag tycker vi ska fortsätta sikta högt, och säga att detta är det vi vill, det är det vi vill fortsätta utvecklas till att Sverige ska vara. Jag tror att det är detta jag nämnt som svenska folket vill ha. Jag tror att detta kan sammanfattas som ett politiskt parti om man fyller ut dessa fyra, som ett sätt att upprätthålla allmänintresset i vår tid – allmänintresset till skillnad från särintresset.

Jag vill påpeka att det finns inget svårare än att vara bärare av allmänintresset. Allmänintresset har inga lobby-organisationer, inga konsulter som arbetar för sig. Allmänintresset har inga ledarsidor. Allmänintresset finns bara i form av väljare på valdagen vart fjärde år. Det kan bli litet ensamt ibland i mötet mellan valen, men det är ändå en oerhört viktig uppgift. Vi ska också minnas att vi har beskrivit detta ibland som ett föregångsland. Ett föregångsland, det handlar om att ha respekt för det som Sverige har utvecklats till att bli, men att samtidigt göra anspråk på mer. Det är inte nostalgiskt, det är inte tillbakablickande, utan det är just en insikt om att vi har hittat en kombination i erbjudandet till människor som är en bra grund att bygga vidare på, men som måste utformas av de saker jag nu har nämnt, de fyra egenskaper jag tror att ett genuint samhällsbärande parti måste ha. Jag tror att i dag är Moderaterna det parti som kommer närmast i svensk politik, men det är inte en given slutsats, som gäller oavsett vad vi gör. Det finns inget enklare, mina vänner, än att förlora förtroende. Det är ofta avklarat på en kvart. Men det tar lång tid att bygga upp och skapa nyfikenheten, och bygga grunden för förtroende. Vi ligger närmast att vara de som har förmåga att förvalta allmänintresset, att bygga vidare Sverige mot ett föregångsland. Vi har det därför att vi står starka just i vår övertygelse om att vi måste bli bättre på att lyssna, att värdesätta starka institutioner, att vara lojal mot våra idéer och utgångspunkt i människan och att arbeta för sammanhållning i vårt land. Med detta har vi utvecklat vår frihetssyn – för det är faktiskt det det handlar om – vår syn på frihet, så som det har uttryckts i vårt idéprogram, så som vi ska diskutera det de kommande dagarna.

Låt oss visa svenska folket, som följer oss nu, att det här är ett parti som ödmjukt har förstått, att det vi har vunnit är ingenting vi ska ta för givet, utan vi inser att vi nu har många ögon på oss, att vi måste fortsätta hedra och vinna svenska folket till stöd. Vi har kommit en bit på vägen, men vi har mycket kvar att göra. Låt oss visa att vår stämma blir en del av det förändringsarbetet. Låt oss visa att när människan sätts i centrum, när det utgör politikens mitt, då är det där vi ska vara. Det är där vi ska möta människor. Tack ska ni ha.

Om tjugofem dagar är den här bloggen två år gammal. Uppemot tre hundra inlägg har det blivit, varav drygt två hundra publicerats. De allra flesta skrevs under bloggens första år, eftersom jag var sjuk en stor del av det andra. Antalet timmar som gick åt till skrivandet är svårt att greppa i efterhand. Ett normalt inlägg här kan utan vidare ta en hel kväll i anspråk. Kanske var även detta ett skäl till att jag inte pallade skriva mer för något år sedan.

Nu har jag i vilket fall, inför tvåårsdagen, satt i gång en uppdatering av allt krimskrams som hör till på en blogg, bland annat för att jag har hunnit tröttna på det förra visuella temat, som egentligen var utformat för tidsskrifter och internetmagasin. Förhoppningen med det nya utseendet är att bloggen ska bli läsvänligare, med större, tydligare typografi och så vidare. Kom gärna med synpunkter på vad som kan förbättras!

Den andra mängden krimskrams som byts ut är förstås bloggens slogan, texten om bloggen i högerspalten, de fasta sidorna och så vidare. Även detta kommer småningom att skrivas på nytt. På ett par år har jag ju hunnit med att utvecklas både som människa, som filosofisk varelse och som skribent.

Nu är kanske det ytliga egentligen inte särskilt betydande – innehållet kommer ju obönhörligen bli detsamma i vilket fall – men det är ändå litet roligare att skriva när paketeringen känns à jour. För skriva är just vad jag tänker.

Aktuellt ställer rätt frågor: Hur ska Håkan Juholt kunna återupprätta sin heder? Kommer han att tvingas avgå? Varför är han så upprörande?

Socialdemokraternas partiledare har haft en särbo som bott i samma lägenhet som honom. Eftersom de hela tiden som de bott tillsammans varit särbo med varandra, så har han kunnat få hela hyran betald av Riksdagen. Men nu har det även upptäckts, att samtidigt som de varit särbo och bott tillsammans, så har de varit sambos och bott i sär. Och det går inte för sig.

Men är en sådan köpenhamnstolkning egentligen brottslig? Nja, bara om han fuskat med avsikt, verkar det som. För människorna i toppen gäller nämligen särskilda regler – eller rättare sagt så gäller vissa regler inte just där. Om till exempel jag själv skulle söka för mycket bidrag – av misstag, precis som Håkan – så hade det varit brottsligt, hur ärligt misstaget än varit. Och jag som inte ens har sambo! Borde jag inte vara upprörd över det?

Göran Greider förklarade faktiskt i Aktuellt varför jag borde vara upprörd: Håkan har gjort ett misstag som vi andra inte kan göra. Vi vill ha lika misstagsmöjligheter åt alla! När en vanlig människa springer runt med en kofot, då är det sannolikt en skurk, men när en riksdagsledamot gör samma sak så är han på väg till torgmöte, förstås.

Trots detta kommer det nog gå bra till slut för Håkan och hans sammelsurbo. Både heder och partiledarpost kommer han kunna ha i behåll när saken är avklarad. En förundersökning om bedrägeri har nämligen inletts mot partiledaren, vilket är ett säkert tecken på att allt står rätt till.

Ett annat säkert tecken är, att de två journalister, som givit sig av till Håkans övernattningslägenhet för att granska hans bidragsfusk, nu har blivit tillfångatagna av sambon, som råkade vara på besök.

De bägge journalisterna sitter i dag fastkedjade i en trång och mörk skrubb tillsammans med många andra. Tortyr, skenrättegångar och långa fängelsestraff av enbart politiska skäl hör till vardagen i denna helvetesgrotta. I ett brev de lyckats skicka från lägenheten har de beskrivit förhållandena som en blandning av "Gökboet" och "Black Hawk Down".

Enligt Håkans snurrbo är journalisterna i själva verket terrorister, men alla vet att det är lögn. Själv kan han bara konstatera att de får skylla sig själva, och att tyst diplomati är bästa sättet att förhandla med sin partner. (Politiker "tycker" inte, för de "kan bara konstatera".)

Det ser inte särskilt ljust ut för journalisterna, eftersom det är Håkan som bär det högsta ansvaret för att förhandla med sambon så att de släpps fria. Dessa journalister, som inte gjort sig skyldiga till något allvarligare än litet hederligt grävande, måste nu alltså sätta allt hopp till just den person, vars fusk, oärlighet och skumraskaffärer de från början gav sig i väg för att granska.

Eller vänta, det där med journalisterna var visst Carl Bildt.

Nåväl. När Aktuellt i kväll frågade om Håkan kommer att få avgå, så var Margit Silbersteins "kanske" ett klart felaktigt svar. I stället är svaret ett självfallet och rungande nej.

Håkan borde rimligtvis inte behöva avgå före Carl, som ju är föremål för en pågående förundersökning om folkrättsbrott, men för att få den hunden att lämna sin post krävs tyngre grejor än en pudel med kofot.