Här sitter jag och skäms litet grand. Upprinnelsen är en artikel i BBC News, som jag hellre än gärna översätter:

Som en del i vad landet kallar "världens mest demokratiska Twitter-experiment" tar varje vecka en ny svensk kontroll över nationens officiella Twitter-konto, för att dela med sig av sina vardagsupplevelser, åsikter och för att rekommendera saker att göra och se där de bor.

Kampanjen heter Curators of Sweden och drivs av Visit Sweden och Svenska Institutet. "Curators of Sweden" är ett litet märkligt ordval, eftersom det betyder Sveriges intendenter eller Förvaltarna av Sverige – och inte Sveriges representanter (eller Sveriges kuratorer för den delen). Förmodligen ska det läsas som Förvaltarna av varumärket Sweden.

Så här står det på Curators of Swedens hemsida, åter i egen översättning:

Varje vecka är någon i Sverige @Sweden: Ensam härskare över världens mest demokratiska Twitter-konto.

I sju dagar rekommenderar han eller hon saker att göra och platser att se, och delar med sig av olika åsikter och idéer under tiden.

Därefter gör någon annan samma sak – men på ett annat sätt. Följ alla nio miljoner av oss. Välkommen till Sverige.

Varför måste jag tvunget översätta det här? För att vare sig Curators of Sweden eller Visit Sweden finns på svenska. Twitter-kontot och dess hemsida finns dessutom bara på engelska.

Detta handlar förstås om målgruppsanpassning. Engelska är förmodligen det språk som flest förstår i den grupp människor som multiplicerat med sin köpkraft är störst, och att sälja Sweden till folk som redan konsumerar Sweden eftersom de bor i Sverige är väl vare sig särskilt lönsamt eller en del av uppdraget. Därmed förmedlar de bilden av att här i Sverige behöver vi inte blanda in den egna befolkningen för att vara demokratiska, även om det just här bara handlar om hur den egna befolkningen marknadsförs utomlands.

Det här är kanske litet pinsamt för de som hittat på kampanjen, men det är inte just därför som jag sitter här och skäms en smula.

Avsikten med kampanjen förklaras så här:

I masskommunikationens och den ökande globaliseringens tidsålder är ett land till stor del beroende av hur det uppfattas utomlands. Politiska mål, handel, investeringar, besökare samt utbyte av talang och kreativitet beror alla i hög grad på resten av världens syn på landet.

Idén är att intendenterna genom sina tweets skapar intresse och väcker nyfikenhet för Sverige och den bredd landet har att erbjuda. Förväntningen är att intendenterna kommer måla en bild av Sverige som är olik den man vanligtvis tar del av genom traditionella media.

Vad är det egentligen för kommunikationskanal de försöker skapa? Ett Twitter-konto kan ju vem som helst skaffa sig, med litet hjälp till och med utan att kunna engelska, och allt som någon svensk skriver på Twitter är tillgängligt för vem som helst att läsa. Personerna som skapat kampanjen känner förstås till hur Twitter fungerar, och att de till exempel kunde ha skapat en "officiell" lista med svenska användare (som skriver till omvärlden) som alla som ville kunde följa i stället.

Så vad de försöker skapa måste vara något annat än vad som redan finns. Närmare bestämt måste det handla om en kommunikationskanal som inte inriktar sig på det journalistiska (vilket traditionella media vanligen gör) eller på bredd (vilket Twitter redan har, i jämförelse).

Hur får de detta till något demokratiskt? BBC berättar visserligen att ingen censur förekommer, trots att långt ifrån alla tweets från @Sweden-kontot ska ha varit positiva, men sedan när blev det så att ocensurerat implicerade demokratiskt? Det krävs väl ändå något mer än bara icke antidemokratiskt för att vara demokratiskt?

Det skulle ta drygt 170 000 år att rotera Twitter-kontot mellan "alla nio miljoner av oss" – ungefär lika länge som slutförvaret av kärnbränsle ska hålla tätt – så urvalsprocessen får en rätt avgörande betydelse för det där ordet "demokratisk". Och Sveriges indendenter väljs av en liten, sluten kommitté av något slag:

Hur kan jag nominera en framtida Sveriges indentent?

Du kan inte nominera dig själv. Men får gärna föreslå en lämplig kandidat. Vi tar för närvarande endast emot sökande som är svenska medborgare. Detta kan komma att förändras i framtiden för att erbjuda ett bredare perspektiv men det är så här vi vill börja.

Skicka ett mejl till curatorapplication@visitsweden.com med svar på följande frågor så ska vi överväga ditt förslag.

[…]

Men det är inte heller på grund av den von Oben-attityd som krävs för att kombinera ovanstående med prat om "världens mest demokratiska" som jag skäms. Det här är ju för sjutton bara om reklam, och i regel är reklam allt från stupid till imbecill. Hade något företag försökt kränga bensin, bänkskivor eller bokhyllan Berit med ordet "demokratisk" så hade jag inte suttit här och skrivit, eftersom ordmissbruk, förskönande och ljugeri lika mycket är branschens sjukdomar som beståndsdelar.

Visserligen handlar Curators of Sweden om information som pytsas ut genom en kanal som – till skillnad från Carl Bildts Twitter-konto – på något vis utnämnts till Sveriges officiella och kallas demokratisk.

Sättet kampanjmakarna använder ordet "demokratisk" på påminner sedan inte alls om det där ökända förhållandet där den högsta beslutande makten är enligt lag bunden till folket, utan med "demokratisk" verkar de inte vilja säga något annat än vad andra försäljare menar med REA, nämligen köp!

I stället bestämmer en liten grupp okända människor genom en sluten process vilka som i en vecka vardera ska få förvalta något så futtigt och lustigt som nationen Sveriges officiella Twitter-konto, som dessutom är på engelska. Allt för att öka konsumtionen.

På det viset lyckas de lägga fram den officiella svenska synen på demokrati för omvärlden. Det pinsamma är nu inte att Visit Sweden verkar ha missat den aspekten. Inte heller känns det särskilt pinsamt att bo i ett land som presenterar sig på det viset. Det pinsamma är att det känns rätt träffande.

Uppdaterat 11.42, 13.06, 14.21.

William Petzäll har under morgonen satt i gång att publicera uppgifter om saker ledande sverigedemokrater gjort, som knappast kan kallas annat än graverande. Å andra sidan påstås att han inte ens har tillgång till internet och definitivt inte skrivit på Twitter i dag.

Förutom att flera av dem ska ha varit aktiva skribenter på Politiskt Inkorrekt, ska de även ha sysslat med dataintrång av folkpartistiska proportioner. Personen som twittrar från Williams konto hävdar att ledande personer i partiet under flera år har haft tillgång till journalisters och andra personers epost-lösenord, och att de använt sig av dessa både för att skriva på PI och i arbetet med partiet. För att styrka påståendena publicerar personen hash-koder för flera av lösenorden.

Här är ett exempel.

Åkesson var orolig för att PP skulle ta väljare i valet så dom såg till att få tillgång till Falkvinges lösenord.

92e1289e6ed27436e253765bb20922e5 rick@piratpartiet.se

En hash-kod är ett slags fingeravtryck av data. Du kan inte med hjälp av detta fingeravtryck räkna ut vad datan ursprungligen varit, och de algoritmer som används vid beräkningen ska vara utformade på ett sådant sätt att även mycket små förändringar i datan leder till ett helt annorlunda avtryck.

Det är sedan detta fingeravtryck som lagras på epost-servern, i stället för det faktiska lösenordet. När du försöker logga in, så jämförs det lagrade fingeravtrycket med det från lösenordet du angav vid inloggningen. Om de stämmer överens så är sannolikheten enormt hög att du angivit rätt lösenord.

Men är det verkligen omöjligt att lista ut vad lösenordet är, om man fått fatt på ett sådant fingeravtryck? Nej, inte alls. De flesta sajter använder fingeravtryck utan något så kallat salt, vilket gör dem högst sårbara. För även om man inte kan "räkna baklänges" från ett fingeravtryck och få fram det ursprungliga lösenordet, så kan man använda sig av ett slags förberedda tabeller, som kallas rainbow tables.

Uppdatering, 13.06: Viktigt att inflika här är vad Mikael Nordfeldth skriver i en kommentar till det här inlägget, nämligen att fingeravtrycken mycket sannolikt inte plockats ur någon databas, utan lika väl kan ha skapats av den person som publicerat dem via Williams Twitter-konto. Därför finns heller inget som tyder på att någon av sajterna i fråga inte använder salt.

Dessa regnbågstabeller skapas genom att man helt enkelt räknar fram fingeravtrycken för en enorm mängd olika ord eller teckenkombinationer, och sparar dem i par, tillsammans med den data som de motsvarar. När man sedan kommer över ett fingeravtryck av någons lösenord, behöver man bara söka i sin tabell efter fingeravtrycket i fråga.

Om en sajt däremot använder något bra salt, så gäller inte de standardtabeller som finns fritt tillgängliga, utan man måste lägga ned oändligt mycket tid på att beräkna en helt ny tabell enbart för sajten i fråga.

Många standardtabeller finns fritt tillgängliga på nätet, så det enklaste sättet att söka reda på vilket lösenord som hör samman med ett visst fingeravtryck är att helt enkelt mata in fingeravtrycket i en sökmotor. Detta har jag gjort.

• Den hash som tillskrivs Rickard Falkvinge motsvarar till exempel ordet kestrel.
• Niklas Svenssons lösenord på Politikerbloggen blir getingbo, och på Expressen blir det vips.
• Robert Laul på Aftonbladet ska ha lösenordet tejp.
• Någon som heter Gunnar på Expressen sägs ha lösenordet amelio.
• Susanne B. Olssons på Expressen hash motsvarar ordet Mmat. Detta kan vara det verkliga lösenordet, men det kan också vara fråga om en krock. I så fall har hon valt något annat ord till lösenord, som råkar ha samma fingeravtryck som Mmat. Oavsett vilket så torde lösenordet fungera.
• Malin Forsberg på Expressen tycks ha lösenordet mona54.

Och så vidare.

Nu är frågan: Är de här uppgifterna riktiga? Expressen och Aftonbladet tycks ju bekräfta det, men sådant verkar ju inte riktigt vara att lita på nu för tiden.

Om de senare visar sig vara riktiga, så följer nästa fråga: I vilken utsträckning bekräftar detta att det övriga som hävdats från kontot är riktigt? Det är ärligt talat svårt att se någon solklar koppling.

Kan förresten journalister och partiledare verkligen ha så här dumma lösenord?

Uppdatering, 14.21: Fingeravtrycken som publicerades från Twitter-kontot verkar alla finnas bland de användaruppgifter som snoddes från Bloggtoppen i en attack för några veckor sedan. Om detta stämmer, så är fingeravtrycken kopierade direkt ur Bloggtoppens dåvarande databas, som då inte torde vara saltad. Följderna blir mycket små för dem med konto där, under strikt förutsättning att de ingen annanstans använt samma lösenord, har ett förfärligt krångligt lösenord, eller helst både och.

Så nu sitter jag här och är litet mallig över att jag gjort båda. Mitt Bloggtoppen-lösenord var uppbyggt enligt samma principer som följande omaka skara tecken.

Alltså inte enligt några principer alls. Sina lösenord kan man sedan ha i en krypterad databas (som man håller hårt i) eller i plånboken, om man har svårt att minnas dem.

God morgon! En artikel om kanske oskäliga hyreshöjningar i Stockholms innerstad kom mig att tänka på ett stycke vettig livsfilosofi.

Medan hyrorna i innerstaden föreslås höjas med uppemot 7 procent, är det runt 2 procent som gäller i ytterstaden. Varför? Det handlar om någon ny modell för prissättningen, som bättre ska ta hänsyn till vad hyresgästerna tycker är värdefullt med en lägenhet. Viktigast är tydligen den geografiska placeringen.

Pelle Björklund är vd för Svenska Bostäder och ordförande i Hyreskommittén. Han försvarar höjningarna i innerstan.

– Det är ganska tydligt att man värderar fördelarna att bo centralt högre än att bo mer perifert. Då tycker vi också att det ska återspeglas i hyressättningarna.

Innerstadsborna får troligtvis generellt högre höjningar de närmaste åren, enligt honom. Han medger att segregationen kan komma att öka, men att det är rimligt att bruksvärdet har betydelse.

– Det finns en viss risk att alla inte har råd att bo överallt i staden, men det är nog den verklighet vi har, säger Pelle Björklund.

Om detta med centralt och perifert vill jag prata litet. Örebro är Sveriges sjätte största tätort med över 100 000 människor. I Glanshammar ett par mil utanför är vi däremot däremot bara drygt 700 människor som bor. En viktig anledning till att jag flyttade ut ur Örebro och in i Glanshammar var att jag ville bo mera centralt. I Örebro kändes det nämligen som jag bodde rätt så långt ute i periferin. Så känns det fortfarande när jag sätter mig på bussen dit.

Jag menar förstås inte att detta är någon djup och allmänmänsklig insikt jag nu upptäckt och förmedlar, utan poängen är att det där med "centralt" och "perifert" är helt relativt vem man råkar vara. Jag råkar vara en promenerande människa, medan städer tenderar att vara bullriga och otrevliga att gå omkring i. Här ute bland dagbrott, dungar, hagar och skogar bor jag helt klart mitt i smeten.

De ombytta rollerna i detta är visserligen en lek med begrepp, men allvaret är så tungt att jag tänker plocka fram litet äldre filosofi än jag brukar. Zhuāngzǐ levde i Kina omkring år 300 före vår tideräkning.

Huìzǐ sade: "Jag har ett stort och värdelöst träd. Stammen är så knotig och ojämn att det är odugligt till plankor och grenarna så förvridna att de inte går att såga enligt någon geometri. Det står alldeles intill vägen, men ingen snickare ser ens åt det …"

På detta svarade Zhuāngzǐ: "Har du aldrig sett en vildkatt smyga på sitt byte? Den studsar sedan omkring åt höger och vänster, över och inunder, till dess den fastnar i en fälla eller dör i en snara. Å andra sidan har vi jaken med sin enorma kropp, stor som ett moln [och fastnar inte i några fällor], men fånga möss kan den inte.

"Om du har ett stort träd och inte någon aning om vad du ska göra med det, varför inte plantera om det strax utanför gränsen? Där kunde du sedan ägna dig åt just ingenting under trädet och vila i dess skugga. Ingen skulle hugga ned det för dig eller förstöra det på något annat sätt, för vem ger sig på något så värdelöst?"

Här är vi mitt i filosofin om vad som brukar kallas värdet av det värdelösa, men som rättare nog borde sägas handla om värdet i det som allmänt anses värdelöst. För Zhuāngzǐ fanns åtminstone två aspekter av detta. Dels handlade det om värdet i att själv vara obrukbar för andra, så att man blir lämnad i fred och kan spara sin energi till viktigare saker än det där småttiga som andra springer omkring och gör.

Men dels handlade det även om värdet av att uppskatta det som anses lågt stående eller obrukbart. En av de idéer som finns bland djupekologer om hur man kan göra världen bättre – kanske lika mycket på mycket lång sikt som på mycket kort – ligger i dag mycket nära den här tanken om det oanvändbaras användbarhet:

Hur är de närliggande? Jo, marknadsvärden på saker kan fungera som indikatorer på vad man för sin egen skull, enligt en sådan princip, gör bäst i att inte gilla. När efterfrågan överträffar tillgången så stiger priser, och när priset på något stiger så är det oftast smart att tycka om någonting annat i stället. Jag skriver "oftast" eftersom jag inte tror att korrelationen mellan lägre pris och tillräcklighet hos en resurs är särskilt perfekt, även om jag just nu inte finner några rejäla motexempel. (Jag föreställer mig att det finns en viss avvikelse.)

Att finna egna nyttor i vad andra uppfattar som oanvändbart sammanfaller på så vis till stora delar, med konsten att hålla sig till sådant som inte kostar något, eller åtminstone mycket litet. Det som finns så det räcker åt alla är dessutom per definition sådant som innebär ingen eller endast försumbar miljöpåverkan.

När man börjat finna egna värden i sådant som finns i överflöd, så börjar man därtill förändra sitt sätt att leva till det bättre, av en enkla anledningen att man fick lust – i stället för av nöden. Det handlar ju om att utveckla uppskattning för nya företeelser så att man väljer dem i stället, och inte om något slags asketism.

Att vara bättre i världen för en bättre värld är alltså inte bara en fråga om att välja bort det dåliga. Minst lika viktigt, och på lång sikt mycket viktigare, är att själv forma sina önskningar och vad man uppskattar i livet. Våra glädjeämnen förändras ju med tiden vare sig vi vill det eller inte, så varför inte ta kontroll över förändringen? Vad som höjer vår livskvalitet är inte samma för alla eller hugget i sten, utan förändras och går att bestämma.

I stället för att glädjas åt sådant som tar slut, så kan vi hitta samma eller större glädje i allt som räcker till i stället. För varje steg du tar på den vägen kommer du närmare att påverka de människor du umgås med i samma riktning. Vi fungerar ju oftast så som människor, att vi sprider våra glädjeämnen till varandra.

Det djupt förfelade med vad som kallas arbetslinjen sammanfattas faktiskt bäst av Fredrik Reinfeldt själv, i talet han höll på Moderaternas partistämma 2011:

Arbetslinjen bejakar arbete som värde.

Han försöker förstås även förklara vad han menar.

Det är bra för människor att jobba … Jobb synliggör oss som människor när vi är i arbete. Vi får komma in i arbetsgemenskaper. Det är väldigt ofta så. Vi får anstränga oss och testa vår förmåga och utvecklas. Det är så vi kan stå på egna ekonomiska ben.

Inget av detta tänker jag bestrida, eftersom påståendena helt enkelt inte är särskilt spektakulära. De saknar kvantifikatorer, alltså något ord för hur stor andel som drabbas av eller får åtnjuta någon viss nackdel eller fördel. Det kan till exempel samtidigt vara både bra för vissa människor att jobba och dåligt för andra, vi kan samtidigt både få lov och inte få lov att komma in i arbetsgemenskaper beroende på vilka vi är, jobb kan både synliggöra och osynliggöra oss och så vidare. För att motbevisa påståendet att det är bra för människor att jobba måste man visa hur det i själva verket är dåligt för alla utom en eller ingen människa att jobba. Den underförstådda kvantifikatorn kan nämligen mycket väl vara ordet "några", och två är som bekant ett fall utav "några".

Möjligen kan den sista meningen ("det är så vi kan stå på egna ekonomiska ben") tolkas som att det endast är genom arbete vi kan stå på egna ekonomiska ben, men ett sådant påstående är å andra sidan uppenbart falskt. Man kan även försörja sig genom att exempelvis ärva, spela på börsen eller leva direkt av jorden. (Minns att det är lönearbete som avses!)

Det är alltså lätt att hålla med och svårt att säga emot, för här sägs ingenting vare sig insiktsfullt eller kontroversiellt. Förmodligen tycks jag en smula petimäteraktig som påpekar detta, men i själva verket är poängen viktig att bära med sig. Politiker pratar mycket ofta på det här skentydliga sättet, oavsett vad saken gäller, eftersom många av dem inte gillar saklig diskussion eller känner sig osäkra på hur det de pratar om för tillfället egentligen hänger samman.

Ett pinfärskt exempel är hur Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten försvarar partiets stämmobeslut, om att Moderaterna, som då hette Allmänna valmansförbundet, för nittio år sedan var med och drev igenom allmän och lika rösträtt i Sverige. I själva verket var det ju tvärtom. När hon konfronteras med detta svarar hon att "det fanns personer som var drivande".

Hur kan man tolka detta på ett sätt som inte gör det till en lögn? Tja… Några konservativa kvinnor drev frågan, men följer på det att partiet var drivande? Nej. Inte när man tar i akt att dessa "några" också var "nästan inga". Däremot är påståendet "vi var med och drev …" inte lika uppenbart falskt, eftersom det saknar kvantifikator. Handlar det om att alla, de flesta, några eller nästan inga av dem var med och drev? Det är väl inte så noga! "Bilden är mer nyanserad" menar hon. Lögn i sinnet, len i truten.

Nåväl. Oavsett denna semantiska eller predikatlogiska sida av saken, så menar jag att arbete till viss del är något positivt, om än inte i sig. Problemet ligger i stället i de första fem orden:

Vad betyder detta? Det kan betyda att arbete har ett värde i sig. I sådana fall är arbete något bra även om det inte leder till något bra. För att vara värdefullt behöver arbete då inte vara nyttigt för vare sig samhället, för den som utför arbetet, för världen i stort eller i kraft av någon annan konsekvens, till exempel att någon gud ställs till fred. Beroende på hur högt arbetets inneboende värde är kan det till och med vara på det hela taget positivt för världen, om visst arbete utförs vars konsekvenser enbart är dåliga. Allt som krävs för detta skulle vara att arbetets inneboende värde är större än det negativa värde som konsekvenserna har.

En sådan syn på arbete är naturligtvis både obegriplig och absurd. Arbete har inget eget värde, utan kan endast vara bra i kraft av vad det orsakar. När vi skördar frukt är det på så sätt inte plockandet i sig som har ett värde, utan konsekvenserna därav. Bland dessa konsekvenser finns naturligtvis tillgången till plockad frukt (som i sin tur är bra för att det leder vidare till annat), men kanske även den trivsamma upplevelsen att plocka frukt – en trivsamhet som mycket väl kan betraktas som värdefull i sig själv, åtminstone för politikens vidkommande.

Hur en lista över allt vi vill ha utav samhället ska se ut är inte särskilt självklart. Till exempel leder olika slags arbete till olika värden för olika människor med olika preferenser. Någon kanske mår bättre av att frukten stannar i träden, andra går med skördekorgen för umgängets skull, du kanske har skadat ryggen och får ont om du ska hålla på och sträcka dig efter äpplen, och själv plockar jag hellre plommon. Skulle vi göra en lista över allt detta skulle den bli på tok för lång. Dessutom ändrar ju folk uppfattning emellanåt. Därför är det inte praktiskt genomförbart att direkt besluta vad alla och envar ska få och göra.

En bättre idé är att under något eller några enstaka begrepp försöka ringa in så mycket som möjligt ur den flora av eftersträvansvärda ting som samhället – som ju är ett slags samarbete – syftar till att ge oss. Genom att sedan utforma samhället så att det skapar mer av vad vårt "lassobegrepp" innebär får vi ut mera av vad vi anser är värdefullt i sig.

Mot den bakgrunden tror jag den alltid lika dåligt preciserade termen arbetslinjen måste tolkas. Arbetslinjen är ett sådant lassobegrepp. Linjen beskriver alltså det övergripande målet för regeringspartiernas politik. När samhället rör sig närmare det övergripande målet – eller, annorlunda uttryckt, i samma riktning som den här linjen – så ger det människor och andra djur de ting som man menar samhället är till för att ge dem. Följ arbetslinjen, så blir samhället som det ska!

Det är här det blir förvirrat. Bästa sättet att visa hur är nog genom att föra effektivisering på tal, och då i synnerhet tidseffektivisering. När vi i arbetslinjens Sverige effektiviserar produktionen av varor och tjänster, vad ska vi då göra med den tid som frigörs? Arbetslinjens svar är enkelt: Arbeta mera!

I den riktningen pekar argumentationen även i andra sammanhang. Varför är det till exempel viktigt att alla uppmuntras att arbeta mera, genom sådant som inkomstskattesänkningar? Jo, för att det leder till att fler arbetstillfällen skapas. Genom att jobba mer skapar vi alltså ytterligare jobb, så att vi kan arbeta ännu mera. Arbetslinjen bejakar nämligen arbete som värde.

Här har vi alltså fastnat i en ögla eller ett slags oändlig regress: Vi arbetar för att arbeta ännu mera. Detta hade varit helt i sin ordning endast om arbete faktiskt haft ett värde i sig, oavsett om det ledde till något gott eller bara till dåligheter, men något så märkligt hävdade inte ens Martin Luther, och sedermera än mindre våra egna, arbetslineära gråpolitiker.

De allra flesta torde kunna föreställa sig något bättre sätt att resonera än detta. Även de som vanligtvis försvarar idén har förmodligen tillräcklig fantasi. Ytterligare positiva värden är lika uppenbara som de är många. Det ligger i vårt intresse att organisera samhället så att det ger oss många fler saker än de som Fredrik pratade om: arbetsgemenskap, synliggörande, utveckling av våra förmågor och ekonomiskt oberoende.

Bra saker för människor är även sådant som ekonomisk och social trygghet, känslan av en meningsfull tillvaro, känslan av att göra något nyttigt för sig själv och för andra, att vara vid god hälsa, att känna och trivas med sig själv, att ha den psykiska styrka som krävs för att hantera livets motgångar, att ha bra vänskaps- och kärleksrelationer till andra människor, att känna framtidstro, att inte känna av några personliga eller opersonliga hot, att inte behöva förtränga globala orättvisor eller miljöförstöring, att känna att man har tid, kraft och förmåga att ta tag i sådana problem när man vill eller känner sig tvungen, och förstås att ha friheten att förverkliga sig själv i olika sammanhang tillsammans med andra, för att nämna några saker.

De fördelar med arbete som Fredrik nämner ryms inom det nyss uppräknade. Däremot ryms inte arbetet självt bland dessa mål. Arbete är nämligen ett medel och inte något mål. Fredrik säger att det är bra för människor att arbeta, men låtsas inte om att det är bra för människor att vara lediga också. Hans kumpan Anders Borg varnar emellanåt till och med för hur skattesänkningar "riskerar" att leda till att människor "konsumerar för mycket fritid". Hu!

Det är med andra ord en solklart vettig idé att omedelbart slopa arbetslinjen, i den utsträckning ordet nu betyder något. Den måste ersättas med någon annan linje.

Men vad för någon? Finns det något begrepp som bättre fångar in vad jag beskrev ovan? Tidigare har jag varit inne på tanken att ledighet är ett någorlunda bra svar. Ledighet är inte alls detsamma som fritid. Man behöver ha en försörjning, trivas där man är socialt, känna tillförsikt inför framtiden och så vidare för att faktiskt känna sig verkligt ledig. Ledighet är snarare en känsla, och således någonting ytterst verkligt, påtagligt och konkret, medan "fritid" däremot bara är en benämning för den tid då man inte lönearbetar. Man kan dessutom känna sig ledig när man är på arbetstid, till exempel om man har väldigt kul eller gör något som känns oerhört meningsfullt. Fritid och arbetstid är däremot oförenliga.

Alla de fördelar Fredrik räknade upp, som han menar att arbete leder till, de är nödvändiga för att vi ska känna oss lediga. Med en ledighetslinje slipper vi dessutom den förfärliga hamsterhjulsromantik som är arbetslinjens hjärta, alltså föreställningen att samhällets mål är att vi ska arbeta så vi får tid över till att arbeta ännu mera.

Vad vi i stället borde göra är ju att arbeta för att få sådant som är bra, som tid att göra allt det där som arbetstiden inte tillåter, men som hör hemma i mänskliga liv. En annan konsekvens av ledighetslinjen är att den som saknar ekonomisk trygghet och kanske ett arbete inte är ledig över huvud taget, utan ledighetslös 168 timmar i veckan. Det är svårt att föreställa sig ett mera missriktat slöseri med resurser än att lämna så mycket potentiell ledighet fullständigt outnyttjad. Sådant spill kan inte tillåtas under ledighetslinjen.

Den här ledighetslinjen är betydligt bättre än alla arbetslinjer, eftersom fokus flyttas bort från de små-, grå- och blåborgerligas ensidiga låsning vid en och endast en metod – arbeta! – så att vi i stället kan försöka besvara frågan om varför vi har något samhälle egentligen, och vad vi ska ha det till.

Till ökad ledighet, förstås.

Mitt första inlägg om ledighetslinjen finns här.
Ordet har jag för övrigt Göran Hägglund att tacka för.

Lika delar intresse, förbättringsvilja och förmodligen tokighet driver mig emellanåt att både transkribera och översätta debatter, tal eller texter, vilket de läsare som hängt med ett tag nog redan känner till. De senaste dagarna har min skrivmaskinsglädje kommit att drabba även Moderaterna.

Eller kanske beror det – i det här fallet – bara på ren trots mot att de inte publicerat Fredrik Reinfeldts tal någon i utskriven form. I stället har de levererat några i förväg skrivna citat. För skojs skull tänker jag jämföra några av citaten med vad som faktiskt blev sagt. Vi kan börja med att jämföra citaten för Fredrik Reinfeldts inledningstal, som finns här, med med det faktiska talet.

Påhittat citat: Sedan 2002 års val har vi fått en miljon fler väljare. De är nyfikna på oss och ställer krav på oss. Vi ska vara ett modernt parti i rörelse som alltid har människan som utgångspunkt.

Ur talet: Minns att i valet 2002, då röstade 800 000 människor på Moderaterna. I valet 2010 så var det nästan 1,8 miljoner. Det är ett parti som har vunnit nära en miljon nya väljare i två val, 700 000 nya väljare i landstingsval och 600 000 nya väljare i kommunval.

Ett par minuter och stycken senare dyker resten av citatet upp – högst ungefär.

Påhittat citat: Vi ska vara det moderna partiet, förnya oss och leda utvecklingen. Vi har fyra viktiga punkter att arbeta efter. Det första är att lyssna, verkligen lyssna och inte prata och få bara bekräftat. Det andra är starka institutioner, solid statsförvaltning. Alternativet är att kompisband och sedelbuntar avgör.

Ur talet: Vad är förhållningssättet till politiken? Vilka svar söker vi nu för framtiden? Hur ska man åstadkomma att vara ett modernt, föränderligt och framtidsinriktat samhällsbärande parti? Jag tror att det utgår från fyra viktiga områden. För det första. Ett modernt parti måste lära sig att lyssna på människor. Jag sade "lyssna". Jag minns när Moderaterna några år tillbaka för mig berättade att de hade "lyssnat", och hört att alla tyckte som de. Men mina vänner, det är inte den mänskliga egenskapen lyssna, [utan] det är den mänskliga egenskapen prata, de då har utfört. De har pratat och tagit för givet att alla som hörde höll med. Det är inte att lyssna.

Och så där håller han på. Tillstymmelse till citerat tal får man leta efter. (Sedan när är förresten lyssna en egenskap? Är han säker på att han vet vad det är?)

Påhittat citat: Risk finns för kortsiktighet. Men vi ska stå upp för det forskningsbaserade i samhället. Våra värderingar kommer från människan. Friheten är vårt viktigaste mål. Frihet, ansvar, trygghet och att sätta människan först.

Ur talet: Vi ska stå upp för det forskningsbaserade, för det långsiktiga, för det starka, i Sverige, i Europa, i världssamfundet, just därför att det tjänar mänskligheten bäst.

…

Inte heller det fjärde citatet verkar ha föregåtts av något lyssnande till vad Fredrik sade.

Påhittat citat: Vi ska lyssna, forska, ha idéer och bejaka att människor vill hålla ihop i starka gemenskaper. Det räcker inte alltid. Sverige ska också ha ett offentligt ansvarstagande, i Sverige är vi alla tllsammans och ska känna samhörighet.

Ur talet: Människan är inte ensamt alltid stark. Vi behöver också varandra. I starka gemenskaper så finns vi till stöd för varandra i familjer, i nära familjeband, men vi ska också konstatera att det inte alltid heller förslår. Vi ska också ha ett Sverige där det finns ett offentligt ansvarstagande och en markerad vilja till sammanhållning, därför att i Sverige så är vi alla tillsammans, vi tar ansvar för varandra, vi vill höra ihop och känna samhörighet, och vi finner också trygghet i den gemenskapen.

Visserligen erkänner jag att det inte är helt säkert att jag hittat just de ställen i talet som "citerats", men å andra sidan skrevs ju citaten som sagt innan talet framfördes.

Lika illa är det med citaten ur Fredriks andra tal. Du får själv roa dig med att leta efter dem. Transkriptionen av talet kan du läsa här, och deras egna citat finns publicerade på partiets kampanjblogg. De fabricerade citaten ser ut så här.

Det började med utanförskapet. Det var det svar som Socialdemokraterna gav på problemen på arbetsmarknaden. Allt fler slussades ut till bidrag och förtidspensioner.

Vi såg ett behov att ändra politiken. Ett problem mitt i livet var S svar alltid att de ska ut ur arbetslivet.

Vi utmanade och sade att detta måste få ett slut. Vi sade att den nya politiken måste bygga på en arbetslinje.

Det är bra för människor att arbeta. Jobb synliggör oss som människor, arbetsgemenskap och stå på egna ekonomiska ben. Man måste få jobb efter arbetsförmåga, alla behövs och alla typer av jobb behövs.Drivkrafterna måste förbättras. Vi har sänkt inkomstskatterna med 70 miljarder sedan vi tillträdde för låg och medelinkomsttagare.

Kampanjbloggen skriver sedan att avslutningen sammanfattade talets kärna:

Där det finns utanförskap har vi mer att göra!

Vad det sedan säger om talets kärna att den citerade avslutningen inte är särskilt lätt att upptäcka i själva talet, det lämnar jag därhän.

Citaten som Moderaterna publicerade, men som aldrig förekom i talen, används givetvis i media. Till exempel återges de som "direktrapportering" i Svenska Dagbladet, vilket väl är litet pinsamt för den journalist som hade i uppdrag att återberätta vad Fredrik sade i realtid.

I samma tidning skrevs om inledningstalet även att:

Moderaterna har för avsikt att vinna inte bara 2014 års val utan även det 2018, sade statsminister Fredrik Reinfeldt när han öppnade partiets stämma i Örebro. Det är sex år sedan han stod i samma lokaler och presenterade de nya Moderaterna.

– Sedan 2002 års val har vi fått en miljon fler väljare. De är nyfikna på oss och ställer krav på oss. Vi ska vara ett modernt parti i rörelse som alltid har människan som utgångspunkt, sade Reinfeldt.

Rent redaktionellt måste väl detta betraktas som synnerligen misslyckat, med pratminus och allt, nu när det citerade uttalandet är fullständigt fabricerat.

För Moderaternas del är det förstås inte fråga om någon präktig skandal, utan bara ytterligare en liten fuskseger. Strategin är ju helt klart lyckad: Publicera inte någonting utav själva talet, utan släng bara upp några slagkraftiga, påhittade citat samtidigt med att talet börjar, så ordnar nyhetshetsen resten.