Så mycket oerhört finns det att skriva om, men det har inte blivit av. I vår har jag varit ovanligt matt i huvudet, men med mig i ide och Kuniri i träda har givetvis en del nya tankar tagit form, även om det gått ganska makligt till. Den strategi jag tagit till för få till inlägg här har hela tiden handlat mycket mera om att välja bort sådant som inte passar in, och sedan försöka göra något av det som blir kvar. Om det är så lyckat vet jag inte, men jag blir i alla fall medveten om på vilka sätt ämnesomfånget skulle kunna utökas.
Fast nu ska jag inte försäga mig och utlova vare sig det ena eller andra. Startsträckor kan vara långa krumelurer, både för bloggar och vårsovare. I vilket fall så är jag vare sig försvunnen, förbittrad eller färdig.
För att inte lämna er helt lönlösa kan jag ju slänga upp några bilder från senaste besöket i hembygden.
Någon har gjort sig lustig över att Folkparken står och förfaller.
Om man skjuter kontroversiella rivningsbeslut ett par decennium in i framtiden, och låter bli att pilla med underhåll, så ser det mindre illa ut när man väl sätter i gång. Fast jag vet ju inte om det varit tänkt på det viset just här. (Du kan behöva högerklicka på bilden och öppna den i en ny flik för att se hela.)
Men rivas ska det väl, vad jag hört, till skägglavens förtret. Hela området, med både folkpark och gamla kruthus, ska visst göras om till att komplettera de kanske hundra tomma sjötomterna på vättersidan. Ska man nu göra grusplaner som ingen vill ha av gammal sjönära skog, så är det väl lika bra att ta i litet extra. Varför ett mediokert misslyckande när det spektakulära finns runt knuten?
Strödda i skogen står dem av kruthusen som inte för rasriskens skull redan förvandlats till stenhögar. Och ett eller annat som väl blivit kvarglömt.
Egentligen är förfallet ganske måttligt sedan jag ivrigt cyklade runt här för tjugo år sedan. Klottret på bilderna fanns där redan då, och borde nära på K-märkas.
Från början fanns bara två kruthus, bägge i trä från Halna. Åtminstone ett av dem (det som kallades »Norra kruthuset«) uppfördes på Lindön 1831, flyttades till Norra skogen 1913, och revs på 1980-talet. Vad som hände med det andra kruthuset vet jag inte, men vid entrén står ett likadant.
De nya kruthusen som står här och trillar i sär är dock inte av trä, utan sten och murbruk. Vad jag vet används vissa av dem fortfarande till förvaring, fast för olika lokala föreningar.
När kommunen gjorde grusplan av »Hästboudd« på vättersidan, så tillhörde ett lo-par dem som vräktes. Här på Gamla Kruthusvägen 344 bor några som kommer få kliva åt sidan den här gången. Grusplaner är också tillväxt.
