Bloggens ideologiska färg kan kallas djupgrön. Den viktigaste idén bakom är kanske att politiska samtal ofta inte är som de borde. Utgångspunkten för skrivandet här är därför vanligen filosofisk. Många har intrycket att filosofi är något flummigt, eller att det bara går ut på att spekulera litet hur som. Hamnar man i vissa filosofiska traditioner så kan detta kanske också stämma i någon utsträckning, men på det hela taget är det en missuppfattning.
Filosofin är kanske i själva verket det ämne som mest handgripligen och direkt befattar sig med verkligheten, och lägger inte bara grunden för all vetenskap, utan handlar även om hur vi kan se på oss själva och våra liv, på vår omvärld och på rätt och fel. Etik är en del av filosofin, så på sätt och vis är det filosofi man ägnar sig åt när man tycker något är bra.
Att prata om politik utan att förfalla i sifferövningar eller renodlad retorik är alltså en av målsättningarna med hur bloggen skrivs. Istället försöker jag utforska hur olika slag och grader av filosofisk metod kan användas i politisk diskussion. Men jag skriver självfallet även annat också.
För bloggen finns även en namnpolicy. Den går ut på att personer benämns med både för- och efternamn första gången de förekommer i en text, medan endast förnamnet används i resten av texten, om det inte finns någon risk för sammanblandningar. Poängerna med denna ordning är flera.
- Även offentliga personer är människor som alla andra, och att ständigt använda förnamnen innebär en påminnelse till både mig och förhoppningsvis läsaren om detta. Man använder ju förnamnet när man tilltalar vänner och andra personer man känner personligen.
- Sedan är varje person ansvarig för sina egna handlingar, även när de genomförs i kraft av något ämbete. Inga maktpositioner eller titlar ska alltså få lov att vara avlatsbrev.
- Ett konsekvent bruk av förnamn gömmer heller inte undan könsfördelningar till samma grad som efternamn tenderar att göra.
Ytterligare en regel, vid sidan av den om förnamnen, försöker jag tillämpa kategoriskt när jag skriver här. Den går ut på, att oavsett vilken typ av text det gäller, om det så är den bittraste satir, så ska det i grund och botten finnas någon substans i sak. Politisk diskussion måste innehålla saklig argumentation, och inte bara den ibland genomarbetade retorik, som endast verkar ha till syfte att demonstrera med vilken kraft och attraktivitet man är av vilken åsikt man nu råkar vara av.
Vikten av att prata sakligt och etiskt ansvarsfullt är omvänt proportionerlig mot graden av ömsesidig personlig respekt i ett samtal. Därför är detta inte alltid lika noga.
