Tro det eller ej, men ett litet fåtal av Sveriges befolkning har tydligen funnit ut att det är helt okej att göra så. Inte helt oväntat, tycker åtminstone jag, så ger flera av de djurskyddsmotståndare som hörts i media den senaste tiden uttryck för den här tanken.
Det här är mitt tredje inlägg om argument mot ett tillräckligt djurskydd, som jag skriver med anledning av Djurrättsalliansens minkfarmsgranskning. Tidigare har jag skrivit om ekonomisk lönsamhet som moraliskt rätt och om en del innehållslösa floskler.
Nu är det dags för det kanske farligaste argumentet av alla.
Grundprincipen formulerades med förträfflig tydlighet av folkpartisterna Alexander Bard från Liberati och Adam Cwejman från Liberala ungdomsförbundet, i ett annars ganska anskrämligt försök till debattartikel i Expressen tidigare i år:
Det existerar inget egenvärde utanför människan.
Vad händer om vi tillämpar den här idén i praktiken? Vi provar den på ett hypotetiskt exempel:
Sadistiske Herman känner enorm lycka när han får strimla hundar levande. Han älskar att gradvis skära upp dem i ytliga snitt, både på längden och tvären. Får han inte plåga ihjäl åtminstone en stackars dvärgtax om året, så känns hans liv faktiskt fullständigt tömt på mening, och han riskerar att falla i djup depression.
Som tur är, för Hermans del alltså, så finns det gott om vovvar här i världen. Mitt ute i skogen, där ingen annan människa någonsin sätter sin fot, har han i hemlighet satt upp en inhägnad. Dit flyttar han valpar som ingen annan vill ta emot, som han tagit emot på olika platser i Sverige. Givetvis gör han det under förespeglingen att de ska få ett bra liv. Och så hamnar där förstås en eller annan herrelös hund, som ingen någonsin kommer att sakna.
Han matar sina hundar så att de överlever, men i övrigt bryr han sig inte om att sköta dem. De har det alltså inte särskilt bra här i livet, och hur de slutar sina dagar har jag ju redan förklarat.
Herman tar sig på det här sättet igenom livet med sin kennel, och dör till slut lycklig. De hundar som klarat sin undan hans böjelser svälter kort därpå ihjäl, och när nästa människa sätter sin fot i närheten, så finns där inte längre några spår av vad han haft för sig. Ingen kommer någonsin att få reda på vad som hänt.
Nu är det dags att ta ställning. Var det här bra eller dåligt?
Med utgångspunkt i att inget egenvärde existerar utanför människan, kan vi sluta oss till att djur bara har ett instrumentellt värde. Med andra ord får vi behandla dem precis hur som helst, bara det är bra för oss människor.
Och att Herman gör så här, det är förstås bra för honom. Dels preferentialistiskt, eftersom han gör vad han faktiskt önskar, och dels hedonistiskt eftersom det skänker honom lycka och njutning. Man kan också lägga till att det är bra även för de människor vars valpar han lovat att ta väl hand om, eftersom de slapp avliva dem.
Det finns förstås ett tredje vanligt sätt att se på vilka värden som är viktiga, nämligen det perfektionistiska. Enligt en perfektionist är livets högsta mening att bete sig enligt en viss uppsättning regler. Den absolut vanligast förekommande typen av perfektionism är förstås religiös; livets syfte är att göra och vara sådan som någon gud bestämt.
Men jag ska inte anklaga Adam och Alexander för att vara sådana dogmatiker. Givetvis menar de inte att vi har något slags gudomlig kod att leva upp till, utan istället att djurens väl endast är bra i kraft av vad de ger för nytta åt människor.
Vad Herman pysslade med, det var följaktligen någonting som gjorde världen bättre. Det var moraliskt rätt.
Och i detta finns det flera som instämmer. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) till exempel:
Det är den breda allmänheten som måste ändra sitt beteende och konsumtionsmönster. Så länge det finns en efterfrågan av de här produkterna kommer någon att förse dem med det, någon kommer att producera. Det är som med knark; så länge det finns människor som knarkar kommer det att finnas folk som tillverkar det de vill ha.
Detta sade Eskil i juni, och både Helena Leander och Jakob Lundgren har noterat att det är svårt att veta om han försvarar en knarklegalisering eller ett pälsnäringsförbud. Någotdera måste det ju innebära, om han inte bara hade otur när han försökte tänka.
Men här finns förstås en annan sida också. Eskil är nämligen den minister som bär ansvaret för hur djurskyddet ser ut och efterlevs i Sverige. Han har alltså valet att antingen göra någonting, eller också låta bli. Om han anser att det som sker är moraliskt felaktigt, så måste han göra någonting. Annars kan han låta bli.
Och här förklarar han varför han låter bli att göra något. Det enda riktiga sättet att få ett stopp på missförhållanden, enligt hur han ser på saken, är att människor slutar köpa sådant som leder till missförhållanden. Det är ett ganska tydligt preferentialistiskt ställningstagande; djurhållningen är helt i sin ordning, och detta i kraft av att människor vill bära päls. Om människor skulle sluta vilja detta, så vore det inte längre i sin ordning, men så är inte fallet i dag, och därför är det okej.
För övrigt så innebär hans uttalande även att ansvaret för djurskyddet inom svensk pälsnäring i första hand vilar på pälsköpare i Kina.
Här kommer ett annat exempel, ur en intervju med Maud Olofsson:
TT: Det fanns ju en proposition från den förra socialdemokratiska regeringen om att stärka djurskyddet inom näringen. Det förslaget röstades ner efter den borgerliga valsegern. Vad har du för kommentar till det?
– Tittar man på det så innebar det i praktiken ett slut för minkuppfödningen i Sverige.
Och det vill inte du ha?
– Nej.
Att den socialdemokratiska regeringens proposition röstades ned har jag visserligen redan skrivit om, men poängen tål att upprepas. Det som den nuvarande regeringsmajoriteten beslutade att göra, var att skjuta beslutet om bättre djurskydd på framtiden, för att under tiden undersöka om det finns något sätt att kombinera tillräckligt djurskydd med ekonomisk lönsamhet.
Och om man beslutar sig för att låta allt fortgå som förr under tiden, så tar man ställning för att de ekonomiska intressena är viktigare än hur djuren har det. I dagsläget förs i Sverige alltså en politik som innebär att det är rätt att pälsdjur far illa, förutsatt att det är av ekonomisk nytta för människor.
En annan variant på samma grundinställning ger en minkfarmare uttryck för:
Djurrättsalliansen publicering av bilder från svenska minkfarmar som visar skadade och döda djur har väckt starka reaktioner. Men minkfarmaren Hans Persson utanför Åhus i Skåne menar att det är svårt att hindra djuren från att äta på varandra.
– Det händer bland alla djur, att om en valp dör så äter resten av dem upp den, det är inget omöjligt, säger han.
Men är det inte ditt ansvar att se till så att det inte händer?
– Hur ska jag förhindra det då, det kan du inte hindra bland några djur, jag kan inte se dem dygnet runt.
Är det inte ditt ansvar att se till så att djuren inte lider?
– Givetvis, det gör jag. Men då skulle jag stå vid varje bur dygnet runt för att förhindra så att det inte sker.
Hans uttrycker här en tanke som vi brukar tillskriva den tyske filosofen Immanuel Kant. Tanken är att det som inte går att göra, det kan man inte heller vara skyldig att göra. Och det är en helt okej tanke.
Men det innebär också att Hans ursäkt står och faller med huruvida han faktiskt kan förhindra missförhållanden eller inte. Och att han alltid har den möjligheten är faktiskt alldeles självklart: Det är bara att upphöra med pälsfarmingen. Vi har ännu ett fungerande socialt skyddsnät i Sverige, så han skulle inte svälta ihjäl om han upphörde med att stänga in djur i små burar så att de lider och plågar varandra.
Men eftersom det inte skulle vara till nytta för honom att göra så, medan det däremot är till nytta för honom att fortsätta precis som vanligt, så måste han mena att det är rätt av honom att fortsätta med pälsfarmingen. Minkarna har alltså främst (eller enbart) något värde i kraft av deras nytta för människor, till exempel honom själv.
Även pälsbranschens företrädare tänker i de här banorna:
Bert Svensson [som är ordförande för Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund] är övertygad om att de allra flesta ”nästan 100 procent” av minkfarmarna i Sverige håller sig till djurskyddsreglerna.
– Sköter inte vi våra djur blir det ingen bra produkt, säger Bert Svensson.
Ytligt sett ser det där kanske inte ut att handla om samma märkliga värdeteori, men i grund och botten finns det knappast någon annan förklaring.
För att hans påstående verkligen ska vara sant, så måste minkens värde nämligen vara begränsat till enbart det faktum att dess päls håller marknadsmässig kvalitet. Bert säger här att djuret inte har något värde utöver vad människor har för glädje av att flå det, och skulle de råka ha det bra i livet så är det endast en mer eller mindre irrelevant bieffekt.
Om det inte förstås är omöjligt att djur som lider samtidigt har päls.
Den här typen av argument emot ett tillräckligt djurskydd faller alltså ständigt tillbaka på en och samma bärande idé, nämligen att människans särintressen alltid är viktigare än djurens.
Och inte bara det. Det handlar dessutom om en idé som utgör ett särintresse även när man letar efter den bara bland oss människor. Det handlar om absolut som mest en tjugondel av Sveriges befolkning.
Trots att vår statsminister Fredrik Reinfeldt hyser uttalade aversioner mot allt som är särintressen, så är det här uppenbarligen ett sådant som han gärna företräder både i ord och i handling.
Om konsten att strimla en hund levande, i kraft av att det skulle göra världen till en bättre plats – och om själva grundtanken att bara människan har något egenvärde – kan man paradoxalt nog egentligen bara säga en enda sak:
Det är omänskligt.
