Bloggens ideologiska färg är djupgrön. Idén bakom den är främst att en filosofisk infallsvinkel, och egentligen filosofisk metod i ganska vid bemärkelse, ska gå lika bra att använda i politisk diskussion, som de annars vanligast förekommande ekonomiska, juridiska, statsvetenskapliga eller renodlat retoriska utgångspunkterna. Att sätta värde är trots allt filosofisk praktik, och politik är i sista hand filosofi med deadline.

Med en sådan positionering följer vissa friheter att experimentera med både språkbruk och infallsvinklar. Tydligast märks detta antagligen på användandet av förnamn hellre än efternamn på bloggen, även om det går mycket djupare än så.

Syftena med förnamnandet är bland annat att poängtera hur varje enskild person är ansvarig också för sitt offentliga agerande, medge att även de med ämbeten i grund och botten är människor som alla andra, påminna om könsfördelning, och till sist att man tilltalar sina vänner vid förnamn.

Det här gäller Carl Gustaf Bernadotte och Joseph Ratzinger (nuförtiden känd som Benedictus XIV) lika väl som det gäller dig och mig själv. Till och med påvar och kungar har ett människovärde precis som alla andra. Till skillnad från hur debatter för det mesta handlar om företrädare och uppdrag som drabbar samman med varandra, så tycker jag bättre om samtal mellan människor. För övrigt är ju det förra ändå bara ett specialfall av det senare.

Därmed blir det svårare att använda sig av humor. Humor är en nödvändighet om man ska ha skojigt, och det ska man. Det offentliga samtalet är ofta så pass tillskruvat jämfört med informellt prat, att det åtminstone för mig är en mycket svår utmaning att skriva både roligt och slagkraftigt i den stilen, utan att det riskerar att se ut som personliga angrepp ibland. Reder jag inte ut det och någon råkar framställas som driftkucku, så ta mig i örat!

En annan tanke bakom förnamnsbruket är att inga strukturer ska få vara avlatsblev. Alla är ansvariga för konsekvenserna av sina handlingar, även när de gjorts i kraft av något uppdrag eller en prislapp. Däremot finns det ingen anledning att döma andra oavsett bevekelsegrunder. Vi bör skilja på sak och person.

När jag skriver eftersträvar jag ett saklighetsideal som grundar sig i Arne Næss etiska riktlinjer för kommunikation, vilka är nära besläktade med hur man traditionellt bedriver filosofisk argumentationsanalys. Men humor, självironi och teatraliskt konfliktsökande (inte minst för att provocera till avdramatiserande eftertanke) är för den sakens skull inte fel! Däremot ska det inte få ske på bekostnad av substans.

Kanske kommer jag skoja utan att argumentera någon gång ibland. Det borde om inte annat märkas på valet ämne.

Symbolik

Här finns litet symbolik som är tänkt att illustrera några olika sidor av min grundläggande inställning.

Ordet Kuniri är esperanto, och kan översättas till gå tillsammans. Detta står för att söka efter gemensamma och »djupa« utgångspunkter i konflikter, för att tillsammans försöka reda ut vad som är riktigt och hur man kan komma framåt tillsammans, om än kanske på olika vägar.

Sägen är inte motsatsen till sanning, utan sådant som ofta sägs och är välkänt. Ibland är det sant, ibland inte alls, ofta lite utav varje. Många politiska uttryck och »sanningar« tas för givna utan att det verkar finnas någonting i dem. Jag vill att alla ska fundera över dem.

Selvutfødelse har jag lånat av filosofen Arne Næss, och en rimlig översättning är självförverkligande, eller i mera antika ordalag blomstring. Detta är vad jag tror alla levande varelser eftersträvar, den yttersta gemensamma utgångspunkten vi har. Ingen är bara ett ego, våra jag är i förlängningen sammanknutna med varandra, och till sist är allt liv därmed ett enda.

Satyagraha är Mohandas Gandhis ord för att hålla fast vid sanningen. Det är en metod som går ut på att alltid söka sanningen och aldrig ge vika i det sökandet. Sanningen är att man kommer längre om man skiljer sak från person. Vänd inte andra kinden till, utan samma; upprepa din mening till dess samtal uppstår. Ur åtminstone en synvinkel kan satyagraha förstås som synonymt med självförverkligande, som jag i sin tur tror är att söka efter sanning i praktiken.

Den gröna stjärnan är, till sist, inom esperantorörelsen en symbol för internationell och icke-nationell solidaritet. Med sin mörkgröna nyans här står den även för ett djupekologiskt och solidariskt perspektiv. Om du inte hittar den på sidan, så beror det på att jag bara använder den som ikon i adressfältet.