Det klagas en del på att oppositionen ofta hänvisar till besked som ska komma först i skuggbudgeten i april.

– Det är frustrerande. De kan ägna sig åt att kritisera regeringen men de behöver inte lämna några besked, säger KD-ledaren Göran Hägglund.

— — —

Från alliansens sida tycker man att det är en besvärlig debattsituation.

– Så fort vi ställer motfrågor så hänvisas det till nåt som ska komma, säger Fredrik Reinfeldt till Expressen och tillägger:

– Nu kommer tydligen alla besked i april. Då får vi ta nya debatter.

– Om de säger att de ska ge besked i april så låt oss se då. Där ska vi granska varenda siffra, säger Maud Olofsson, C. (Expressen)

Av två anledningar är det lätt att förstå varför det frustrerar de borgerliga. För det första är det svårare att angripa principer och åsikter. Ett av de vanligaste argumenten i svensk politik följer den här formen:

S påstår sig vilja göra x, men har kommit med förslaget p som leder till y istället. y är motsatsen till x! Varför ljuger S om att vilja göra x?

Den typen av argument är väldigt svåra att genomföra om man inte har siffror att vifta med. Det enda man kan komma med då är nej det vill du inte alls.

Den andra anledningen till att det måste vara frustrerande är att Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet beter sig om om de vore tre olika partier. Man vet ju inte vem man ska säga emot! Inte förrän i april kommer de att vara ett samlat superparti som tycker likadant.

Samma frustration hade rimligtvis luftats om förhållandena varit de omvända. Men i grund och botten är hela perspektivet fel.

För det första verkar det rätt onödigt att lägga fram gemensamma förslag innan de behövs. Varför pressa fram något innan det är färdigt? Regeringspartierna ska inte behöva tidigarelägga sin budget de heller. Att besluta hur man ska göra tidigare än nödvändigt tycks snarare vara oansvarigt, så länge det finns en föränderlig framtid att ta hänsyn till, liksom möjligheten att komma med mera genomarbetade förslag i tid till hösten och valet.

För det andra är koalitionsbildandet över huvud oansvarigt. Att samarbeta är givetvis inte dåligt utan bra, men att redan innan valet bestämma hur kompromisserna partierna emellan ska se ut berövar bara väljarna alternativ. Oenigheten mellan regeringspartierna är i min mening alldeles för liten, och detsamma är jag rädd ska komma att gälla även oppositionspartierna.

Ponera att något av de tre minsta riksdagspartierna blir utan mandat i valet, vilket det ju spekuleras i kan hända. Gäller då överenskommelserna fortfarande? Problemet är lika svårt alldeles oavsett vilket block det drabbar, men jag använder regeringskoalitionen som exempel här.

Säg till exempel att Kristdemokraterna faller bort i valet, men att regeringen sitter kvar. Är det verkligen moraliskt okej att genomföra de delar av överenskommelserna som väljarna faktiskt valt bort?

Nej.

Om det i så fall blir nya förhandlingar mellan de kvarvarande tre regeringspartierna, är det verkligen moraliskt försvarbart att ta fram en ny politik att ersätta Kristdemokraternas med, när innehållet hämtas från delar av partiernas politik som ingen pratat om inför valet?

Nej, inte det heller.

Och om Moderaterna istället drabbas av ett rejält valnederlag så att Folkpartiet plötsligt blir största borgerliga parti, då uppstår samma problem; de delar av Moderaternas politik som rimligtvis ska falla bort, ska ersättas av sådan som Folkpartiet inte gått till val på att genomföra.

Det är svårt att egentligen betrakta blockbildningen som någonting annat än en rörelse bort från alla demokratiska ideal. En tvåpartistat är bara dubbelt så bra som en enpartistat, om ens det.

Ett argument som emellanåt hörs är att »väljarna vill ha två tydliga alternativ«. Det är skitsnack! Varför då? För att det är lättare att ta ställning till två tydliga alternativ än till tre, fyra eller fem?

I så fall är den optimala lösningen ETT TYDLIGT ALTERNATIV. Att alla partier går samman till en enda stor regeringskoalition.

Dessutom blir det ännu enklare att välja valsedel: Ja eller Nej. Superlätt!

I dagsläget ser utvecklingen ut att gå mot bara två valmöjligheter. Det är fattigt. Den omöjliga situation som uppstår om förhållandena mellan partierna förändras genom valresultatet, så att politiken man gått till val på inte längre stämmer med utfallet, det problemet kan inte lösas senare än valdagen, av väljarna. Och lösningen är inte rolig: om du inte kan tänka dig att rösta på alla partier i något block, då får du helt enkelt låta bli att rösta.

För bara partimedlemmar kan rösta om sina partiers politik. När det är dags för riksdagsval, då bör partiernas politik vara tydligt formulerad. Det är sedan mellan partier som valet sedan äger rum. Att ta ytterligare ett steg bort från valmöjligheterna, till blockpolitiken, det är onödigt och dumt.

Det finns förstås ännu ett sätt att göra någonting åt problemet: Om partierna i ett block klart och tydligt meddelar vad i överenskommelsen som de kommer att ge upp om de får få röster, liksom vad de tänker försöka att tillföra om de får väldigt många, då är det fortfarande möjligt att i någon mån styra blockets politiska inriktning.

Precis som medlemmarna styr ett parti, fast i mycket mindre omfattning.