Ett par veckors behövlig semester från den här skrivselapparaturen tog jag mig. Inte minst har plugget stått för orsakerna. Men nu är jag till säkert mångas förtret tillbaka, om än i något begränsad utsträckning, eftersom mina tidiga och sena vårkurser överlappar så att jag läser två helfarter samtidigt i ett par veckor till.
För att fylla tomrummet som uppstår, tipsar jag om The Trumpeters två specialnummer om Arne Næss, från 2005. Du hittar dem här och här.
Två bra introduktionstexter, båda ur första numret, är Alan Drengsons översikt av Arnes livsverk som omfattar 43 sidor, och sedan förstås Næss egen The Basics of Deep Ecology.
The Trumpeter är en rolig tidsskrift, tillkommen i syfte att utveckla ekosofiska tankegångar. Ekosofi kan beskrivas som ekofilosofi, alltså filosofi om människans relation till naturen, sammanslaget med personlig filosofisk övertygelse och vetenskap, däribland inte minst ekologi.
Arne utvecklade i boken Ecology, Community and Lifestyle sin egen ekosofi, som han kallade för Ekosofi T. Detta gjorde han med uppmaningen att alla borde fundera över samma frågor och utveckla sitt eget förhållningssätt till dem. Vi ekosofer, åtminstone de flesta av oss, vill mer än gärna se ekosofisk mångfald!
Personligen är jag övertygad om att nästan alla som ägnar den levande jorden mer än bara någon enstaka ärlig fundering, kommer att landa i övertygelsen att vi människor bör bete oss annorlunda än i dag mot varandra och andra. Jag tror också att alla som för sig själva undersöker människans relation till resten av naturen kommer upptäcka att vi inte är någon separat del av den, utan att allt hänger samman i en enda helhet.
Det är mot den bakgrunden ganska lustigt att man emellanåt får höra (till exempel) liberaler prata om att gröna separerat människan från naturen på ett felaktigt sätt; de hävdar att vi tycker människan »lämnat naturen« och lever »onaturligt«. Deras motivering bottnar nästan alltid i att människan ska vara en kulturell varelse istället för bara en naturlig. Och naturligtvis är människan en kulturell varelse.
Men när de därför hävdar att vi skiljer oss från andra djur på något väsentligt sätt, i kraft av detta, då gör de sig skyldiga till exakt den felaktiga separation av människa och natur som de fått för sig att vi står för. (Läs som exempel Niklas Ekdals artikel i Axess där han, vilket liberaler verkar tycka om att göra, angriper gröna genom att argumentera mot Pocahontas-plagiatet Avatar. Ska vi svara genom att angripa Lejonkungen?)
Det riktiga svaret är givetvis inte att människan är kulturell istället för naturlig, utan att hon är kulturell av naturen.
Med ett ekosofiskt perspektiv där människan är en del av naturen som alla andra, så framstår politiska och ekonomiska system emellanåt som ganska godtyckligt tillkomna, och inte alls som några oföränderliga faktum. Risken med att låta problemformuleringen helt domineras av statsvetare och ekonomer, är att vissa premisser för politisk förändring aldrig kommer att ifrågasättas särskilt ingående, utan tas för givna. I ett specialistiskt samhälle där varje person är särskilt kunnig inom något område, är det otroligt viktigt att människor med alla slags särperspektiv deltar i politiken.
De senaste två numren av The Trumpeter tar upp ekosofiska perspektiv hämtade ur den indiska filosofiska traditionen. Det är mycket läsvärt, och du hittar dem här och här.
Framöver, åtminstone när jag får mera tid över, tänker jag skriva mer om ekosofi än jag hittills gjort. Jag ska även ta ett grepp om vad jag vill inrikta mig på i valrörelsen. Högt i kurs står ännu djurrätt, men vi får se.
