Något ännu osagt om partitesterna

Som bekant för flera av er så blev jag under veckan som gick inbjuden till Valet med Nordegren i P1, för att prata litet om de olika partitester som finns på nätet. Upprinnelsen var att jag publicerade ett »facit« till TT Spektras valkompass, som bland annat SvD använder sig av. Jag har tidigare utvecklat några tankar kring ämnet i den här krönikan.

Hos Nordegren hann jag tyvärr inte säga allt som var tänkt, och den sista – men viktigaste – poängen blev aldrig riktigt utredd.

Det handlade om vad sådana här partitester i bästa fall är kan bli – eller kanske snarare om vad de aldrig kommer att kunna bli.

Utgångspunkten för resonemanget är att man i partitesterna endast får ta ställning för eller emot vissa enskilda förslag. Här uppstår ett första bekymmer, eftersom politiska ställningstaganden, även när det enbart handlar om isolerade sakfrågor, är mycket mera komplexa än bara att svara ja eller nej.

En annan aspekt som jag hann ta upp i programmet var att det är svårt att ta någon hänsyn till hur hållbara ett partis svar på de olika frågorna är – går helheten ihop, eller räcker pengarna inte? Stöder partiet till exempel sin politik på att de hittat en magisk statlig jätteutgiften Allan som de kan ta bort, en utgift som inga andra partier funnit? (Jag tror ni vet vilket parti jag syftar på.)

Den problematik som jag sist i programmet tog sikte på att förklara, men inte blev färdig med, den kräver dock en litet mera djupgående förklaring.

Henrik Oscarsson, som är professor i statsvetenskap i Göteborg, räknar i ett blogginlägg upp olika så kallade utvärderingskriterier som människor använder sig av när de väljer parti:

[…] duglighet och kompetens, erfarenhet, tidigare uppnådda resultat, förmåga att leda, beslutsamhet även de dagar då solen inte skiner, trovärdighet, partisammanhållning, grad av interndemokrati, förmåga att samarbeta, förhandla och kompromissa, lyhördhet, folklighet, uppträdande, egenskaper hos ledande företrädare, moraliskt handlande, pålitlighet.

Därutöver bör inte minst ideologiska hänsyn tillmätas betydelse. Vi frågar oss hur olika partiers och deras företrädares analyser av tillståndet i världen ser ut, vad de anser bör åtgärdas, vilka metoder de tycker är goda eller dåliga, och inte minst vad de anser bör prioriteras, i det fall att allt inte kan genomföras på en gång (och så är det ju vanligtvis).

Om en i dag nästan helt okänd fråga seglar upp och blir störst på dagordningen om två år, vilket parti kommer troligtvis att hantera den bäst – enligt hur du ser det? Vilket parti kommer att förvalta din röst bäst i ett parlamentariskt läge där blocken inte är lika givna längre? Jag känner personligen flera som röstade på Miljöpartiet 2002, som efter att partiet givit sig in i förhandlingar med de borgerliga partierna sade aldrig, aldrig igen.

Allt detta är exempel på frågor som är i högsta grad relevanta för utslaget i ett partitest. Men testerna tar ingen som helst hänsyn till detta.

Skulle man ändå försöka sig på att baka in den typen av samband i testmekanismen, så skulle de förstås bli mera rättvisande. Det enda realistiska sättet att göra något sådant är att basera dem på statistik om hur personer som svarar si och så på en uppsättning frågor ställer sig till olika partier.

Och detta för oss fram till min poäng.

Du som genomför ett partitest kan nämligen aldrig räkna med någonting mera än ett statistiskt svar. Du får reda på hur du, om du vore typisk för dem som svarat som dig, skulle rösta i riksdagsvalet.

Med andra ord: Svaret i ett partitest, när det är som mest träffsäkert, kan aldrig bli rådgivande. Det bästa man kan hoppas på är att få reda på hur man rent statistiskt troligtvis kommer att rösta.

Så bra är förstås inte de partitester som finns på nätet i dag. De är sämre.

Men smaka ändå på skillanden mellan de följande formuleringarna:

1. Vilsen? Gör vår valkompass och se vilket parti du står närmast!
2. Vilsen? Gör vår valkompass och få reda på hur den vetenskapliga forskningen om väljarbeteende säger att du kommer att rösta!

Visst tycks det som att den första formuleringens valkompass måste vara mera träffsäker? Det är helt fel. Däremot är de så de marknadsförs i dag, trots att de inte nått fram till att kunna kallas ens försöksvis forskningsbaserade.

Om vi ställda för ett partitest får förklarat för oss att det utgår ifrån vad vetenskapen säger om hur vi borde rösta, då blir vi genast mera skeptiska till resultatet. Inte vet väl vetenskapen vad jag tycker? Och så genomarbetade är kompasserna dessutom inte, åtminstone inte ännu.

Resultaten man får av partitester kan alltså aldrig bli några rekommendationer. Däremot kan de komma att bli bra gissningar. I dag är kompasserna däremot bara roliga datorspel, och ingenting mera än så.

Därför är det direkt farligt att media basunerar ut dem som hjälpredor åt osäkra väljare. I förra valet sade sig 7 procent av väljarna ha påverkats av partitester på nätet, och utslaget på valresultaten kan för Centerpartiet och Socialdemokraterna ha varit i samma storleksordning som dataintrångskandalen för Folkpartiet, alltså över 1 procentenhet.

Det var i grund och botten av den anledningen som jag öppnade partitesterna och publicerade något av deras innanmäten. Då ser man hur simpla de faktiskt är.