Kastar man om bokstäverna i Miljöpartiet de gröna kan det bli som i titeln. Det här inlägget handlar om att förhålla sig till blockpolitiken.
Borgerliga skribenter har sedan en tid tillbaka ägnat sig åt att söka efter fungerande retoriska angreppsvinklar på de rödgröna, och jag tror att opinionsläget som nästan står helt still alldeles oavsett vad de försöker med eldar på experimentlustan ytterligare. När det rödgröna samarbetet nu börjar ta form, har kritiken växlat från »ni är ju inte överens om någonting« till »usch vad ni kompromissar«.
Mycken kraft går åt till att prata om Miljöpartiet, som ju går framåt och ofta anses ligga bakom den rödgröna ledningen. Vissa menar till och med att partiet borde vara huvudmotståndaren för de borgerliga.
Ett tag handlade det mycket om att meddela att Miljöpartiet inte alls är liberalt, flera försök har gjorts att avslöja partiets »dolda« agenda, och tillsammans med Lufs Adam Cwejman försöker Alexander Bard att haffa tolkningsföreträdet på den ännu rätt ovanliga termen ekologism, associera den till fascism och massakrer och sedan smeta den på partiet. Men inget tycks hjälpa.
Därför söker man vidare. Relativt nya är tre inte helt förenliga linjer, som får samsas med den gamla idén att partiet ska avslöjas.
- Miljöpartiet måste avslöjas som gröna oliberaler.
- Det är egentligen Vänsterpartiet som bestämmer.
- Miljöpartiet är egentligen ett rött parti.
- Miljöpartiet samarbetar bort att det egentligen är grönt.
Vi tar dem en och en.
1. Miljöpartiet är inte alls liberala
Partiklarna måste avslöjas som sådana fundisar de egentligen är! Och jovisst, jag erkänner, det är verkligen sant att grundläggande liberala och grundläggande gröna principer inte riktigt är likadana. Det finns visserligen många likheter, paralleller och gemensamma ståndpunkter – ur min synvinkel är många grundläggande liberala värden en konsekvens av de gröna – men det finns också skillnader.
När principerna omsätts i praktiken, så leder grönt och liberalt ofta till samma eller varandra liknande ståndpunkter. Det är inte konstigare än att två så olika partier som Feministiskt Initiativ och Kristdemokraterna bägge erkänner värdet av att ha mat på bordet.
När liberalismen vattnas ur och blir synonym med preferentialism, alltså att det enda som har något värde i sig är att folk får som de vill, så blir alla partier mer eller mindre liberala. Med en sådan definition är Miljöpartiet ett av de mer liberala partierna. Till och med för en »grönare-än-Miljöpartiet« som mig är det här eftersträvansvärt. Tendenserna bland dem som kallar sig »gröna liberaler« är dock att späda ut liberalismen ännu mera, så att den bara handlar om låga priser. Detta tror jag inte alls är förenligt med en liberal syn på frihet.
Och givetvis är Miljöpartiet grönt! Till vilken grad kan förstås vara knivigt att avgöra nu när allt som finns är ett par block. Det här inlägget handlar inte minst om den frågan. Men innan jag kommer till den poängen vill jag ge exempel på de tre övriga linjerna.
2. Egentligen bestämmer Vänsterpartiet
Svenskans PJ Anders Linder förklarar:
Vänsterpartiet, med 5,6 procent, har en urstark förhandlingsposition. Kliver de av De rödgröna är det kört för Sahlin. Men det är inte som kompromissande partner som V kan få ökat väljarstöd.
Och om själva Miljöpartiet, där han även nuddar vid avslöjande-temat:
Njut så länge det varar! MP gör nog bättre ifrån sig i år än 2006. Det sörjer om inte annat den socialdemokratiska svagheten för. Men så småningom blir det dags för den granskning som MP hittills har lyckats charma sig runt. Då blir det klart för fler att partiet har övergivit den gröna skatteväxlingen till förmån för grön skattehöjning, och då ökar medvetenheten om att en röst på Maria Wetterstrand är en röst för vänsterpartister i regeringen.
I en opinionsbit i Dagens Nyheter gör Johannes Åman gemensam sak med PJ Anders:
Eftersom Vänsterpartiet inte tvekar att använda sin vetomakt blir en röst på de rödgröna en röst mot betyg från årskurs 6.
Sökarna i Centerpartiet i sin tur, som utropat Socialdemokraterna till huvudmotståndare för att de samarbetar med Vänsterpartiet, en ganska fin liten kontradiktion, gillar förstås också att skrämmas med Lars Ohly. Partiets Johan Hedin beskriver tanken föredömligt tydligt:
Mona måste helt enkelt sy ihop en överenskommelse, medan Vänsterpartiet inte är lika beroende av det. Visst vill Lars Ohly ha ett regeringsskifte, men det spelar sannolikt honom mindre roll om förhandlingarna sker innan eller efter valet. Därför kan Vänsterpartiet vara mycket mycket hårdare nu.
I en situation där Socialdemokraterna och Miljöpartiet står inför fullbordat faktum och är beroende av Vänsterpartiet för att kunna bilda en majoritet kommer de att tvingas gå med på betydligt mer än om de kommer överens innan.
Vad de inte verkar tänka på är att Vänsterpartiet blev större än både Kristdemokraterna och Centerpartiet i Sifo-undersökningen. Om de anser att Vänsterpartiet har ett oproportionerligt stort inflytande i sitt block, så menar de väl också i konsekvensens namn att de här två partierna ska ha ännu mindre inflytande i sitt.
Om man sedan tar undersökningen med den rekommenderade nypan salt, så verkar de tre partierna och Folkpartiet vara ungefär i paritet med varandra. Alla fyra har definitivt samma möjligheter att ställa ultimatum till de övriga efter valet, så det pratet handlar nog mest om att utmåla Vänsterpartiet som mycket suspekt rent samarbetesmässigt. Annars går det ju inte att skrämmas med deras inflytande.
Bland de borgerliga finns egentligen tre gånger så många små veto-partier som hos de rödgröna, nämligen tre. Och vilka av dem tror ni kan komma att bilda regering över blockgränserna? I nödfall Folkpartiet, annars nog inga. Precis som Vänsterpartiet.
3. Miljöpartiet är egentligen ett rött parti
Jan Björklund följer istället linje tre, bland annat i sitt tal på Folkpartiets riksmöte:
När Miljöpartiet var ungt och fräscht för 20 år sedan brukade vi skämta om att Miljöpartister är som vattenmeloner; gröna utanpå men egentligen röda inuti. Numera måste man nog säga att de är som tomater; röda rakt igenom!
Dick Erixon citerar PJ Anders ledare, men ansluter sig sedan till den här linjen istället:
Ja, under valrörelsen kommer de två regeringsalternativen att stå emot varandra. Då kan inte Miljöpartiet flyta ovanpå längre. Man måste försvara samma politik som Lars Ohly och Mona Sahlin. En röst på MP är en röst på V.
Då kommer väljarna att tvingas se MP för vad de är, inte vad de låtsas att vara.
I vanlig ordning misslyckas han med logiken, och antyder i samma andetag att Miljöpartiet är både röda och inte röda. Vi ska dock ha i minnet att Dick är så perifert politiskt orienterad att han tycker Svenska Dagbladet är en vänstertidning, så det är rätt så naturligt att han läser PJ Anders ledare med ett extra par glasögon på näsan. Att jag mellan varven ändå förföljer honom här, beror på att han trots sin svikande slutledningsförmåga tycks utöva något slags inflytande på många borgare.
Moderaten Kent Persson är även han inne på två motstridiga linjer samtidigt:
I många frågor kommer MP få svänga kraftigt vänster för att hålla ihop de rödgröna. Beskrivningen som ibland ges om MP att de är gröna på utsidan med röda under skalet, likt en vattenmelon, står sig fortfarande. Något många väljare kanske borde fundera mer på.
Miljöpartiet kommer alltså att få svänga vänster och ge upp sin inställning, samtidigt som de redan är vänster. Ska vad han säger gå ihop får han nog byta vattenmelon mot något annat. Men det är svårt att komma på en frukt som är grön inuti och rodnar utanpå. Rodnaden ska jag strax komma till.
4. Miljöpartiet samarbetar bort att det är grönt
Maud Olofsson har skrivit på det här temat i Expressen. Hon snuddar även vid hotet om Vänsterpartiets tydligen oinskränkta makt, och försöker frammana bilden av en feg och kuvad Maria Wetterstrand.
Att Miljöpartiet under Maria Wetterstrands ledning har lagt sig platt för Vänsterpartiet och låtit Lars Ohly få sin vilja igenom är både anmärkningsvärt och tråkigt. Lika märkligt är att ett annars så talfört och aktivt språkrör har tigit som muren i en fråga som engagerar och berör hundratusentals människor i vårt land. Varför är du så tyst nu, Maria Wetterstrand?
Den senaste tiden har Peter Eriksson, som faktiskt också är språkrör, synts mycket mera i media. Jag vet själv inte riktigt varför, men att de fördelar arbetet mellan sig är knappast så svårt att förstå att Maud ska kunna komma undan med att spela dum.
Jag inser att debatten är svår för ett parti som vill flörta med liberaler samtidigt som regeringsalternativet bygger på vänstervärderingar. För faktum är att partiet i fråga efter fråga nu överger sina ideal till förmån för Socialdemokrater och Vänsterpartister. Miljöpartiet vill nu frånta människor rätten att bestämma själva i välfärden, införa socialistiska kontrollmekanismer i friskolorna och chockhöja inkomstskatter för vanligt folk och företag. Med detta förvandlingstempo kommer Miljöpartiet de gröna inom kort att vara Miljöpartiet de röda.
Maud har tidigare tillhört dem som kritiserar det rödgröna blocket för att inte ha några överenskommelser. Nu när sådana är på gång, så är det istället fel att komma överens. Felet hon verkar se är att Miljöpartiet, som representerar kanske en femtedel av de rödgrönas sympatisörer, inte får sin vilja igenom i alla frågor.
Men Maud om någon borde väl veta att man får ge avkall på sina ideal för blockpolitikens skull? Det går nästan inte att läsa hennes debattartikel utan att tänka projektion (och höra henne läsa den med sin rejäla dialekt).
Det här är ett skenheligt spel. Det är lika sant att Centerpartiet har fått ge upp i många frågor, som det är att Miljöpartiet kommer att tvingas göra likadant. Men ökat väljarstöd och plats i regeringen kommer att leda till större inflytande än tidigare, då Miljöpartiet var stödparti. Rimligtvis också ett större inflytande än det Centerpartiet har i dagens regering.
Alliansdilemmat
I Alliansen tycks det vare en regel att mangrant och ofelbart stå bakom varje del av regeringens förda politik. Splittring är nämligen farliga saker, tänker de. Som tur är finns åtminstone några riksdagsledamöter som tycker det borde vara annorlunda.
Kan man inte säga att det nog ändå är rättvist, att också Miljöpartiet anklagas litet för att i grunden hysa exakt de åsikter som det rödgröna blocket kommer överens om? Nu när Centerpartiet fått stå ut med just detta i flera år, menar jag.
Men nej, för det har ju varit fel redan från början. Centerpartiet är inte likt de övriga borgerliga partierna. Kanske kan man säga att de försökt fylla tomrummet efter de »gamla« Moderaterna, sedan Moderaterna gett sig i kast med att framstå som de nya Socialdemokraterna.
De kallar sig gärna gröna, men politiken som genomförs hänger inte med i det pratet över huvud taget. Jag tror inte det beror på att Centerpartiet saknar färg, utan på att blockpolitiken saknar öppenhet; en viktig ingrediens i det borgerliga samarbetet är att inte öppet driva oförenliga linjer partierna emellan. Det tycker jag är sorgligt.
Vad vill hennes parti? Vill man vara snäll, kan man kalla Centerpartiet för ett ljusgrönt parti; de erkänner problemen men vill inte genomföra några genomgripande reformer, och de tycker att miljöansvaret i slutändan faller på den enskilda individen.
Men normalt räknas även tron på behovet av en förändrad livsstil in i det ljusgröna begreppet, och där sviker det för partiet. Jag klarar inte av att avgöra om den övertygelsen finns i hemlighet eller inte inom partiet, och från företrädarna i regeringen hör vi sådant som att miljöproblemen inte ska lösas genom att någon åker mindre bil. Det är litet sådär med miljöprofilen, och fokus ligger istället på typiska gammelmoderata avdrag, och en eller annan SAAB… förlåt SAS.
En öppen blockpolitik
Miljöpartiets framtoning tycks rodna av samarbetet, medan bilden av Centerpartiet får blåmärken av alla ideologiska stötar. Varför verkar det vara så?
Det är för att man inte spelar med öppna kort.
Sedan Allians för Sverige bildades för fem år sedan, så har de mindre partierna gjort vad de kunnat för att samtidigt både profilera sig tydligt från de övriga och ge intryck av att de står bakom allt regeringen tar sig för. Den borgerliga strategin har varit sådan att de mindre partierna fått ensamrätt på ett par profilfrågor vardera, medan Moderaterna tagit hand om resten. Den typen av partisnuttifiering vill jag inte se bland de rödgröna. Det är bättre att alla partier driver var sin men hel politik, och kommer överens utifrån det. I båda blocken.
Oenighet inom blocken måste associeras till någonting annat än splittring, och sluta förpassas till retoriska utspel mellan höger och vänster. Det är inte konstigt att olika partier har olika åsikter. Inte heller är det särskilt märkligt att partier kompromissar och kommer överens för att få något gjort.
Varför måste allt detta hållas hemligt? Går det inte att göra ärligt? Blockens frontlinjer kan vara både breda och enade utan att partierna för den sakens skull måste hålla tyst om sin egentliga politik.
Så hur gröna är egentligen Miljöpartiet? Ganska mycket, men det är förstås inte lika för alla. Socialdemokraterna är mer än tre gånger större, och Vänsterpartiet något mindre. Båda partier är röda. Att det präglar överenskommelserna är inte särskilt konstigt. Samma förhållande gäller de borgerliga partierna.
Det som borde vara möjligt är att säga så här, om en överenskommelse:
Nackdelarna med att inte göra så är flera. Små partier marginaliseras och försvinner, det offentliga samtalet förskjuts längre och längre från vad som verkligen pågår, politiker förvandlas till meningslösa galjonsfigurer, riksdagsledamöterna blir röstboskap, och värst av allt är att de olika partierna i blocken förlorar sitt existensberättigande om de bara blir olika logotyper för samma politik.
Alliansen är i min mening på god väg att förvandlas till ett byråkratisk överbygge, med fyra partiapparater för en enda ideologi. Varför inte bara gå ihop till Borgerliga Samlingspartiet? Det vore ju en effektivisering om inte annat, och ni skulle slippa stirra på fyraprocent-spärren.
Jag är ändå principiellt för samarbete. Däremot tycker jag skälen för att göra alltomfattande överenskommelser redan innan valet är svaga – tänk om utfallet i valet förändrar maktbalansen, kanske till och med så att något parti trillar ur? Då blir det ju tveksamt om man har mandat att vare sig driva partiets politik eller att driva någon annan på samma områden.
Det rödgröna samarbetet är kanske nödvändigt; jag är osäker på vilka de starkaste argumenten för och emot egentligen är. I vilket fall så kommer jag att framhärda i att kalla mig grön istället för rödgrön. För mig finns ingen motsättning mellan att ha en egen ideologisk utgångspunkt och att samarbeta och kompromissa. Partilinje och blocklinje måste inte sammanfalla, lika litet som Miljöpartiets politiska hållning måste sammanfalla med min för att jag ska rösta på dem.
Det handlar om att tycka olika men komma överens, och det är ingenting att skämmas över och försöka gömma undan. Tycka olika är faktiskt tillåtet.
