Lönsamhet går före moral

Hur många argument emot stärkt djurskydd kan du?

Jag kan jättemånga! Alla är dåliga.

De flesta minns väl Djurrättsalliansens bilder av hur grisar lever i Sverige, från i höstas när den här bloggen var helt ny. Nu har de presenterat samma typ av material, fast om minkar istället. Och motståndet mot att djuren inte ska behöva må dåligt och mot ett tillräckligt djurskydd är alldeles lika stort i dag – och ser likadant ut.

Argumenten emot alla typer av förbättringar är många och dåliga. Därför tittar vi litet närmare på dem, ett i sänder.

Vi måste veta mera innan vi gör något

I en intervju med jordbruksminister Eskil Erlandsson, som är centerpartist, står det så här:

Den förra regeringen föreslog under våren 2006 att djurskyddskraven skulle skärpas gällande minkuppfödning. Minkarnas behov av att röra sig, simma, klättra, jaga och periodvis vara ensamma skulle tillgodoses.

Men den nya majoriteten i riksdagen sade året efter nej till förslaget eftersom det i praktiken skulle innebära ett näringsförbud för uppfödning av minkar för pälsproduktion.

Istället ska det satsas på forskning för att förbättra djurskyddet inom pälsnäringen.

Med facit i hand – var det rätt?

– Riksdagen gjorde det ställningstagandet att det krävs mer erfarenhet och forskning innan man tar ställning till förslaget. Under tiden har vi gjort en djurskyddsutredning under Eva Eriksson.

Utredningen ska redovisas för regeringen senast den 31 maj.

Det grundläggande felet med det här resonemanget är att vi redan vet mera. Anledningen till att djurskyddslagen skulle skärpas för fyra år sedan var att situationen på minkfarmerna är sådan som den är. Och det har vi vetat mycket längre än så. Därför faller argumentet.

Det finns till och med fog för att hävda att Eskils ministerskap kan göras till föremål för ett formellt dilemma:

1. Antingen kände Eskil till missförhållandena, eller så kände han inte till dem.
2. Om Eskil kände till missförhållandena, så har han svikit sitt uppdrag och bör sluta som minister.
3. Om Eskil inte kände till missförhållandena, så saknar han nödvändig kompetens och bör sluta som minister.
4. Eskil bör sluta som minister.

Den svagaste premissen är väl den andra, skulle jag gissa. Det är ju faktiskt möjligt att anse att den här typen av missförhållanden egentligen är okej, så länge ekonomisk lönsamhet är inblandat, till exempel.

Om han anser detta, så upplever han kanske inte att han har några starka skäl att avgå. Men det förutsätter att han inte tycker djurskydd är särskilt viktigt när det finns pengar att hämta. Då måste vi istället fråga oss om han är särskilt lämplig. Det tror jag att mycket få människor tycker, i sådana fall.

Alltså landar vi i det följande: Antingen har Eskil själv goda skäl att avgå, eller så har vi andra goda skäl att avsätta honom.

Så länge vi inte vet kan vi låtsas att inget är fel

Men det finns ytterligare ett problem med argumentet. Om vi antar att Eskil känt till hur det ser ut, så kan vi faktiskt sluta oss till att kritiken jag riktat mot min andra premiss nog är befogad: Han anser att det är hans uppdrag att göra uppfödning lönsam, oavsett om djuren far illa av det.

Det han säger i intervjun, är att riksdagen vid konstaterandet att minkarnas livsvillkor var under all kritik, beslutade sig för att inte skärpa djurskyddet. Orsaken var att förslaget till tillräckligt djurskydd skulle bli för dyrt för pälsnäringen, så att den försvann. Därför beslutades att den skulle få fortsätta som förut, medan man undersöker om det finns några sätt att kombinera drägliga livsvillkor för djuren med branschens fortlevnad.

I det resonemanget, som Eskil försvarar här, ligger en underförstådd premiss:

Hur kan jag veta det? Jo, om vi förnekar den premissen, så blir beslutet att inte skärpa djurskyddet plötsligt inkonsekvent.

Om undersökningen skulle leda fram till ett sådant resultat som det var tänkt, alltså ett sätt att kombinera tillräckligt djurskydd och lönsamhet, så är därmed allt som krävs för att föda upp djuren på plats.

Knäckfrågan är hur man ska göra medan undersökningen pågår. Om det är viktigare att djuren har det bra än att pälsbranschen finns kvar, så hade skärpningen av djurskyddet införts tills vidare.

Eftersom detta, enligt vad alla påstår, hade inneburit att uppfödningen upphört, och den konsekvensen inte ansågs godtagbar, så kan vi sluta oss till att branschens lönsamhet prioriterades framför att djuren har det bra.

Vi har det alltså svart på vitt: Eskil tycker att ekonomisk lönsamhet är viktigare än tillräckligt djurskydd.

Och den här åsikten, alltså att ekonomiska vinster i grunden avgör vad som är moraliskt godtagbart och inte, den kan utan vidare kallas för marknadsfundamentalism. Fundament betyder som bekant just grund.

En alternativ förklaring

Det finns förstås en annan tänkbar förklaring. Centerpartiet har ju funnit ut en ny slags logik inför den här valrörelsen, som skulle kunna förklara även detta.

Bäst illustreras den av kärnkraftsfrågan. Centerpartiet är emot kärnkraft och gillar förnyelsebar elproduktion. Därför kämpar de för mera förnyelsebart, men avstår från att bekämpa kärnkraften.

Principen är alltså att kämpa för det man tycker är bra, samtidigt som man inte kämpar mot det man tycker är dåligt, utan tillåter det istället.

Om Centerpartiet gillar starkare djurskydd, så är det följaktligen också vad de kämpar för. Samtidigt är de förstås emot att djur plågas och hålls instängda så att de blir psykiskt sjuka, men de vill inte bekämpa sådant. Istället blir deras slutsats, helt i enlighet med den nya kampanjlogiken, att de ska försöka stärka djurskyddet där det efterlevs, men också acceptera när det inte efterlevs.

Det är förstås inte heller särskilt smickrande.

Jag kommer att fortsätta genomgången av olika argument i framtida inlägg.