Är marknaden demokratisk? Nja.
Det finns en rätt stor brist på individuell frihet på marknaden rent generellt. Liberaler, som vanligen varmt omhuldar värden som valfrihet, frihet, ansvar och demokrati, borde formligen kasta sig över det här problemet. Men det gör de inte.
När man köper en vara i en affär så ger man pengar till en uppsättning företag: Butiken i sig, producenterna samt ett gäng mellanhänder. Pengar är som bekant makt, och när man köper någonting så använder man sin konsumentmakt till att stödja den verksamhet som de här företagen bedriver. Det går att jämföra – om än inte jämställa – med att rösta i ett val. Man ger sitt godkännande och sin makt till andra, så att de kan fortsätta göra vad de gör.
Får vi då också reda på vad de faktiskt gör? Att människor generellt vet vad de använder sin makt till är utan tvivel ett grundläggande krav på en god demokratisk process.
Men på marknaden är möjligheten att göra medvetna och informerade val enormt mycket sämre än den är inom politiken. När du går till en affär och ska välja till exempel kaffe, så vet du knappt ett jota om konvekvenserna av vad du väljer för förpackning. Vilka är konsekvenserna av vad du väljer? Vilket företag bedriver sin verksamhet så som du tycker är bra? Vilka beter sig istället illa? Oavsett vad du tycker är bra och vad du tycker är dåligt, så saknar du möjligheten att göra ett informerat val.
Problemet är inte begränsat till kaffe, utan omfattar i praktiken nästintill all handel. Därmed finns ett ofantligt underskott på demokrati, frihet och valfrihet på marknaden.
Ett viktigt sätt att upprätthålla det här underskottet är något så simpelt som reklam. Det handlar inte om att reklam är vinklad, för det måste den få vara. Istället handlar det om att reklam som fenomen för bort fokus från maktaspekten av ett köp, för att istället sätta behovstillfredsställelse i centrum. Reklamens tanke är att visa att produkten finns och att den tillfredsställer ett upplevt behov.
Men det räcker inte. Om reklam inte i någon omfattning alls påverkade vad vi också upplever oss behöva, så hade den varit nästintill verkningslös. Den hade helt enkelt varit för dyr för att göra någon nytta. Visserligen handlar reklam till en viss grad om att styra din önskan att köpa någon viss produkt till ett visst märke, så att du inte köper av något annat företag, men det handlar i lika hög grad om att skapa efterfrågan. Det är i kraft av att reklam kan skapa efterfrågan för nya produkter som den är lönsam.
Detta är ingen väl förborgad hemlighet, eller för den delen någon galen konspirationsteori. Den som hävdar något annat gör bort sig rätt så rejält. Arbetet med att skapa marknader för nya produkter pågår hela tiden. Jag har svårt att förstå varför en del verkar vilja påskina att det skulle vara på något annat sätt. Är de oinformerade, lögnaktiga eller bara naiva? Jag vet inte.
Mera än något annat tror jag att det är genom attitydförändringar som detta marknadens demokratiska svarta hål kan avhjälpas. Fler måste uppmuntras att fundera över maktaspekten av konsumtion.
Attitydförändringar är också vad reklam handlar om. Fast åt det motsatta hållet – bort från efterfrågan på information och insyn i vad man själv väljer att ge sitt stöd, bort från ens eget maktutövande och bort från alla farliga demokratiseringar av marknaden genom ökad transparens.
Med andra ord: Reklam är inte odemokratiskt, men det är antidemokratiskt. Reklam är inte ofrihetligt, men det är antifrihetligt. Det är inte oliberalt, men det är antiliberalt.
Så vilka försvarar då den ordningen? Faktiskt inte minst uttalade liberaler.
Moderaternas miljöpolitiske talesperson Sofia Arkelsten till exempel:
Men Miljöpartiet då, ibland låtsas du vara sådär storstadsliberal, men så kommer din egen politik och förstör allting.
Kolla, mediapolitiken är ju inte särskilt liberal alls. Lena skriver på Resumé och har kollat vad du egentligen tycker:
Åh. Fantastiska citat ur avsnittet "Reklam och konsumtion" från Mp:s egen webb: "Reklam försvårar ofta konsumenternas möjligheter att göra fria och upplysta val." och min personliga favorit: "Dagens konsumtionssamhälle hålls vid liv av skapade och konstlade behov. Dessutom gynnar reklam stora och kapitalstarka företag på mindre företags bekostnad. Vi vill därför begränsa reklamens utbredning och motarbeta reklam som inte efterfrågas."
Jag är beredd att ge henne rätt så långt att reklam inte är principiellt fel i sig. Men att hellre se en liberal och demokratisk utveckling av marknaden, än en ogenomskinlig och insynsfientlig, det är bra. Och alldeles oavsett min analys av marknadens demokratiska aspekter, så tycker jag det ger prov på en väldigt märklig inställning till vad som är liberala ideal, när man hävdar att inskränkingar av friheten att göra vilken reklam man vill står i något slags motsatsförhållande till dem. Är det alltså ickeliberalt med regler mot till exempel falsk marknadsföring, men däremot liberalism att tillåta direkta lögner?
Sofia har fel. Att verka för en demokratisering av marknaden genom att begränsa omfattningen av det som verkar i andra riktningen är förstås inte principiellt helt optimalt, åtminstone inte enligt mig. Däremot är jag övertygad om att det är nödvändigt. Vi kan inte nöja oss med flummiga plutoismer om marknadens inneboende godhet, eller för den delen det moralistiska felslutet att människors fria vilja inte kan påverkas negativt av marknadsföring eftersom alla har rätt att välja själva.
Dessutom faller större delen av de invändningar som kan resas mot reklambegränsningar om de genomförs politiskt i en demokrati. Politiken är och måste vara överordnad marknadsekonomin, för ordnar man det på något annat sätt så är det inte längre en demokrati utan marknadsfundamentalism (alltså att demokrati är rätt i kraft av att marknaden vill ha den, istället för det omvända). I en demokratisk stat är politiken den allt annat överordnade beslutsformen.
Genom demokratiska beslut kan vi därför bestämma oss för att använda marknadsekonomi som makt- och fördelningspolitiskt instrument. Jag tror det är en mycket bra idé.
Vi kan också genom demokratiska beslut välja att upphöra med att göra bruk av marknadsekonomi. Det tror jag är en mycket dålig idé.
Men om vi trots mina högljudda protester skulle komma överens om att ta bort marknadsekonomin, så skulle jag inte ha något fog för att hävda att statsskicket blev mindre demokratiskt. Snarare skulle samhällets demokratiska karaktär bevisas, eftersom ett demokratiskt avskaffande av marknadsekonomin vore ett riktigt storverk att driva igenom – om än i min mening ett dumdristigt sådant.
Marknaden är alltså vårt verktyg, inte vårt statsskick.
En annan lågt hängande frukt är myten om den oreglerade marknaden. I verkligheten finns inte någon oreglerad och naturlig marknad. Marknaden är hårt reglerad. Jag får till exempel inte betala mindre än vad någonting kostar när jag köper det, eller ta betalt för någonting som jag sedan inte överlämnar, för att nämna ett par av de mest banala exemplen. Det går givetvis att lyfta fram många fler exempel på lagar och regleringar som omgärdar även de mest idealistiska tankeexperiment till marknader, men det räcker faktiskt med ett enda exempel för att poängen ska vara bevisad.
Eftersom alla marknader är verktyg – åtminstone i en demokrati – och eftersom alla marknader är och måste få vara reglerade i lag, så finns det ingen anledning i världen till varför vi skulle låta bli att optimera dem efter vad vi anser är gott.
Vad är då målet med vårt samhälle och vår kultur? Låt oss avgöra den frågan demokratiskt, tillsammans.
Vad är sedan målet med marknaden? Givetvis att uppfylla de mål som vi har i vårt samhälle och vår kultur. Ingenting annat.
