Ledighetslinjen!

God morgon! Rasmus Fleischer på Copyriot har tänt min eld:

Kanske är det ett tecken i tiden att tvättstugan blivit ett museiobjekt. För inför det stundande valet är samtliga partier överens om att vi måste jobba mer. Därför kommer de upp med olika politiska förslag på hur vi ska hitta nya sätt att tvätta, där poängen är att vi betalar andra för att tvätta åt oss. Industriföretag som Electrolux förmår inte längre hålla oss sysselsatta och ofarliga, alltså måste vi förvandla vardagssysslor till betalda tjänster, enligt den allmänt accepterade dogmen om ett framväxande tjänstesamhälle.

Att han slarvat bort Miljöpartiets valmanifest kan jag nästan förlåta honom. Där står så här:

18. Kortare arbetstid

Vi vill sänka normalarbetstiden till 35 timmar i veckan för att ge människor mer tid och ökad livskvalitet. Som ett första steg vill vi införa ett stöd för småbarnsföräldrar att gå ner i arbetstid samt återinföra friåret. Vi vill öppna för en mer flexibel pensionsålder och skapa goda möjligheter att gå ner i arbetstid när man närmar sig pensionen.

Hur förlåter jag egentligen en sådan skymf? Jo:

Partistyrelsen tyckte att det räckte med en öppen formulering om kortare arbetstid i valmanifestet. Men ombuden på Miljöpartiets kongress i Uppsala ville ha mer än så. Sent på lördagskvällen röstade ombuden igenom att, mot partistyrelsens vilja, ta med kravet på en sänkning av arbetstiden till 35 timmar i veckan.

Det ändrar dock ingenting, betonade båda språkrören, eftersom kongressen valde att inte ta med någon formulering om att den kostsamma och kontroversiella reformen ska genomföras redan under kommande mandatperiod.

Egentligen är positionerna förstås inte sådana som man kan få intrycket av. Ett mycket rimligt sätt att sänka arbetsveckan, till och med ända ned till 30 timmar, ligger faktiskt i linje med båda tankegångarna. Det går ut på att löneökningar tas ut i kortare arbetstid istället för i kronor. På en mandatperiod hinner man kanske inte riktigt ned till 35 då. Sedan finns förstås andra idéer också.

Valmanifestet till trots, men i enlighet med min mening, så är det på tok för litet prat om den här fantastiska idén.

Därför lanserar jag nu ledighetslinjen (och tackar Göran Hägglund för inspirationen).

Låt mig förklara min linje. Ledighetslinjen går ut på att fler ska vara lediga. När är man ledig då? För det första måste man ju ha ett jobb att vara ledig ifrån. Men det finns fler nödvändiga förutsättningar: Man måste känna sig ledig också.

Därmed kan vi ställa upp ett antal villkor för ledighet. Ledig känner man sig endast om…

• …man känner sig trygg med sin nuvarande och framtida försörjning,
• …man har en meningsfull tillvaro där man gör nytta,
• …man är fysiskt frisk och kan tackla en sjukdom,
• …man känner sig säker i sig själv, mår bra psykiskt och kan hantera livets motgångar,
• …man befinner sig i en social gemenskap där man trivs,
• …vare sig en själv eller ens närstående hotas av våld – fysiskt, strukturellt eller kulturellt,
• …man inte har framtiden att oroa sig över, för samhällets, miljöns eller hela jordens del, samt att
• …man givetvis inte utför någon renodlat instrumentell syssla för tillfället.

Kanske har jag glömt något. Men det där sista borde jag å andra sidan förklara.

Så, här kommer den stora tusentimmarsfrågan: Vad är målet med hela samhällsbygget?

Tja, inte har vi ett samhälle för att lägga räls i alla fall. Räls lägger vi ju för att kunna åka omkring, och åka omkring gör vi av två anledningar:

1. Ibland åker vi omkring för att komma fram och göra någonting annat. Åkandet är då instrumentellt, alltså ett verktyg vi använder för att uppnå något annat.
2. Andra gånger åker vi omkring för att det är skönt – för att vi är lediga. Då är åkandet ett mål i sig.

Att lägga räls är alltså alltid ett verktyg, och ingenting som samhället gör för att det är så hejdundrande trevligt.

Men vad är då målet med hela samhället? Inte åka tåg, väl?

Nej. Målet med samhället är ledighet. Tänk på saken. Allt vi tycker att vi verkligen behöver och mår bra av krävs för att vi verkligen ska känna oss lediga. Inte minst tid över. Så tidseffektivisering är ett sätt att bidra till ökad ledighet.

Tidseffektivisering är också den främsta anledningen till att vi lever i samhällen. Om alla byggde sina egna hus, makade sina egna skor, drev upp sina egna sockerbetor och kokade sin egen Pepsi, så skulle vi inte ha särskilt mycket tid över till någonting alls.

När vi nu gör saker tillsammans så får vi en massa tid över att göra vad vi vill med. Istället för att ösa massor utav tid över alla dessa instrumentella sysslor, så får vi möjlighet att ägna mera tid åt våra mål.

Ett annat sätt att få mera ledighet är arbetstidsförkortning. Samtidigt som Moderata ungdomsförbundet kampanjar med budskapet Sverige jobbar så går massor av människor arbetslösa. Faktiskt var tionde av alla som är i så kallad arbetsför ålder. (Ledighetsföra är de däremot inte.)

Här sätter enkel matematik de yttre gränserna: 40 delat på 10 är 4, så det motsvarar 4 timmars lägre arbetstid. Om man är riktigt optimistisk, det vill säga. Så vi kan säga bara hälften så mycket, för optimism är ju farligt.

Men vi kan också räkna ut att den där tiondelen som går utan arbete saknar både trygg försörjning och något nyttigt att göra på sitt jobb, för jobb har de ju inte, så de är definitivt inte lediga.

Istället är de icke-lediga på heltid, 168 timmar i veckan. Här finns en oerhörd och outnyttjad ledighetspotential!

Men i dagens Sverige är normen inte att man ska arbeta för att få tid över till att vara ledig. Istället ska man arbeta för att få tid över till att arbeta ännu mera. På så vis ägnar vi oss bara mer och mer åt det instrumentella, och kommer längre och längre ifrån våra mål – samhällets mål.

Vem tjänar på det? Inte vet jag. Tillväxten, kanske. Det är i vilket fall alldeles tydligt att vi redan utför tillräckligt mycket arbete för att alla ska kunna vara lediga, trots arbetslöshet, överkonsumtion, finanskris, Fredrik Reinfeldt, alla andra miljöproblem, och så förstås en ständigt gnagande känsla av att vi fastnat i kugghjulen som egentligen skulle arbeta åt oss.

Så vem tjänar då på en resolut genomförd ledighetslinje? Kanske alla! Vem skulle inte bli glad av att få mera tid över? Vem blir olycklig av att kunna försörja sig själv? Blir du ledsen av trygghet? Hoppa i sådana fall fallskärm när du är ledig, till exempel. Eller spela på börsen.

Vi måste förstås få några saker på plats innan ledighetslinjen kan fullbordas. Kommer vi kunna skaffa ny elektronik hela tiden, precis som nu? Mobiltelefoner kan till exempel vara bra att ha, men de håller ju bara i två–tre år.

Det är bara det att förr höll de i tio, och jag har en telefon (i en flyttkartong) som fungerar sedan början av 1990-talet. En utveckling mot hållbar teknologi är möjlig och behövs.

Över huvud taget så måste allt mode och andra moderniteter som inte lever länge bli hållbara. Samhällets mål kräver oss på en smartare modernism som inte ständigt avmoderniserar gårdagen. Jag är tveksam till om det ens kan kallas för en modernism. Därför kanske vi egentligen borde prata om något annat än modernisering.

Jag är övertygad om att ledighet även för med sig helt andra fördelar, både direkt för oss individer och indirekt genom hur samhället påverkas.

Mera ledighet medför mindre materiell konsumtion. Då får saker större betydelse, jämfört med i dag när många saker knappt har någon betydelse alls utan kastas bort som meningslöst skräp. Efterfrågan på hållbara produkter kommer att öka, och om marknaden mot förmodan inte klarar omställningen, så kan vi vara snälla och hjälpa den på traven.

Mindre materiell konsumtion är fantastiskt bra för miljön. Ska man vara helt korrekt så är det förstås snarare mindre dåligt, men det gör inte jättemycket. Vad vi behöver för att överleva och vara lediga på lång sikt är nämligen ekologisk balans.

Ekologisk balans är något så märkligt som en fruktansvärd mängd små obalanser som nästan tar ut varandra, men bara nästan. På samma sätt är det att gå, du vet så där med fötterna. När man går så skapar man en mängd små obalanser, och summan av de små obalanserna är att man på ett mycket kontrollerat sätt trillar rakt framåt. Där sätter man ned foten och trillar strax vidare. Så fungerar gång och ekologisk balans.

Människan kan sägas vara en av alla de där små ekologiska obalanserna. Och om någon av obalanserna blir för stor relativt de övriga, till exempel människan, så tappar vi den ekologiska balansen och hela kalaset trillar okontrollerat åt vilket håll som helst. Sedan får det kravla sig fram ett tag innan det kan resa på sig igen.

Alltså: Litet materiell konsumtion är bra om man vill gå framåt, mycket materiell konsumtion gör att man trillar omkull istället.

Det finns ytterligare en fördel! Det här är den som är bäst.

När man är ledig mera, så får man mera tid över att tänka och känna efter. Dessutom råkar förutsättningarna för att känna sig ledig vara precis samma saker som vi behöver, om vi ska orka med att inte bara tänka på oss själva. Vi blir solidariska av ledighet.

Vi känner oss inte tvungna att ständigt fundera över det där »livspusslet« som alla politiker försöker lägga effektivare åt oss än vi själva antas klara av. Istället kan vi fundera över vad sjutton poängen med alltihop är. Vi upptäcker vad som är värdefullt egentligen, istället för att ägna all vår fritid åt att fundera ut hur vi ska kunna bli lediga någon gång.

Man kan till och med vara ledig medan man arbetar! Om man inte är stressad förstås. Människor som berättar att de inte kan förstå hur de kan få betalt för att göra något så roligt som de gör, de har drabbats av ledighet i arbetet. Det beror sällan på någon lycklig slump, till skillnad från lotterier, utan på att allt som de behöver för att känna ledighet finns på plats där i deras liv.

Om någonting kan vara ett verkligt eftersträvansvärt mål för samhället, så är det mera ledighet åt alla.

På jordklotet är de allra flesta människorna knappt lediga någon enda gång under hela sina liv. De har inte tillgång till de mest grundläggande förutsättningarna för ledighet, som mat, trygghet och känslan av en meningsfull framtid.

På hela jordklotet lider naturen av att vi har ersatt ledighet med arbete, av att vi arbetar för att arbeta ännu mera istället för ännu mindre, och av att vi köper en massa saker för att slippa tänka på saken. Det gäller inte bara minkar i burar, träd i skogen och valar i haven, utan allting. Även oss, som råkar vara en del av naturen.

Världen över råder akut ledighetsbrist, och symtomet framför alla är att vi lånar av framtiden, trots att den inte finns än. Hur tror du det är tänkt att vi ska betala tillbaka sen, när vi inte finns längre? Det är det inte. Därför blir problemet värre och värre helt av sig självt.

Om vi inte stoppar det.

Men här i Sverige går partier till val på löften om ännu mindre ledighet. De som redan arbetar ska arbeta mera, de som inte tillåts arbeta ska straffas så att de inte får för sig att känna ledighetskänslor.

De kallar det för arbetslinjen. Jag kallar det förvirrat.

Världen behöver en global ledighetspolitik!