Krönika om kompasser, kloaker och konfunderingar

Ärligt talat blev jag väldigt förvånad över reaktionerna på publiceringen av rådatan till TT Spektras valkompass i förrgår. Det blev utan tvekan mitt mest lästa och kommenterade inlägg, med långt över tusen unika besökare inom bara ett par dygn. Inlägget toppade Knuff, pushades av celebriteter som Rick Falkvinge, och det gick faktiskt så långt att TT googlade mig vid namn. Allt väldigt roande för en doldis med vanligtvis rätt så låg profil.

Att utveckla mina egna funderingar kring fenomenet med valkompasser och andra datorspel hann jag däremot inte med, eftersom det tog all tid jag hade att undersöka och vara aktiv i diskussionerna som följde. Nu tar jag lördagen i akt att göra det, samtidigt som jag försöker ge en överblick av efterspelet. Det kommer att handla om sverigedemokrater, om mummelmediamakt i valrörelser, om pirater, om hur jag gjorde för att ta fram siffrorna, om blockpolitik och så till slut om mitt eget bloggande.

Bloggosfären är en kloak

Vi kan väl börja där det bränner mest? Caroline Szyber (KD) satt på föreläsning med bland andra Tommy Möller, en av statsvetarna som konstruerat valkompassen, och meddelade att han tycker »bloggosfären är som en kloak«. (Eller hennes enligt hennes partikamrat Mia Frisk: »en moralisk och intellektuell kloak«.)

Tommy Möller fångad i stunden av Caroline Szyber.

Det går på sätt och vis att förstå varför han tycker det. Inte minst om man ser till hur valkompassen mottagits av bloggvärlden. Visserligen är jag inte lite kritisk mot hela valkompasshistorien, men jag tror att det också är lätt att feltolka situationen. Den här kloakråttan är beredd att rycka ut till Tommys och de andra kompassrosornas försvar, åtminstone till en viss del.

För det första är det egentligen inte Svenska Dagbladets valkompass. De har köpt den av TT Spektra, som utvecklat den i samarbete med Menmo, två statsvetare (förutom Tommy även Stig-Björn Ljunggren) och journalisten Christer Isaksson. Valkompassen finns i flera tidningar, bland andra Norrbottenskuriren, Hälsingetidningar, Barometern och Norrköpings Tidningar.

Från Tommys, Stig-Björns och Christers sida är det säkerligen en rolig utmaning att hitta bra frågor som tydligt skiljer partierna åt. De är heller inte sena med att försvara valkompassen för vad den är. Stig-Björn skriver om detta på Makthavare.se (som för övrigt stod för artikeln som sporrade mig att kolla upp testet, och dessutom pillade med datan parallellt med mig):

Men det är samtidigt viktigt att påpeka vad en väljarkompass egentligen är för något. Den är ingen kvalitetssäkring av att den som känner sig som centerpartist och verkligen "blir" det.

Vi ger ingen en klockren partistämpel, utan partierna kommer att ligga i närheten av varandra i lite olika ordning beroende på hur testaren anpassar sina svar.

Väljarkompassen ska göras flera gånger med olika varianter så att partierna flyttar sig lite beroende på hur frågorna besvaras. Svaren är ju inte klockrena utan kan nyanseras. Så upptäcker också användaren den dynamiska processen som partival innebär.

Och i en kommentar till en ledare i Barometern:

Exakt! Valkompassen är tänkt att fungera som en vägvisare in i partidjungeln, inte som ett besked om vilket parti man "är" eller ska rösta på. Dessutom är det alltid i politik omöjligt att he exakta svar på frågorna. Därför ska kompassen göras flera gånger så att resultaten varierar. Och därmed kan också var och en laborera lite med sina partisympatier.

Till skillnad från Stig-Björn verkar Tommy i en intervju i Svenska Dagbladet mera okritisk till kompassens träffsäkerhet:

– Vi har gjort viktningar utifrån hur vi bedömt partiernas inställning i sakfrågor. De grundar sig på partiprogram, hur partierna agerar i valrörelsen och i riksdagsarbetet – om de till exempel har drivit någon särskild fråga särskilt hårt. Det innebär att partier som tycker samma sak i samma fråga kan få olika värde i viktningen.

Han svarar även på kritiken om att flera tycker sig få »fel« resultat:

– Jag anser inte att det är fel på frågorna eller viktningen. Jag tror det beror på att deras åsikter i just de här sakfrågorna stämmer mer överens med ett annat parti än vad de själva "tycker". Men när man väljer är det andra saker som också vägs in, som känslomässig närhet och förtroende för partiet i en specifik fråga.

Riktigt så självsäker som han framställs av SvD tror jag inte han borde vara. Något som valkompassen omöjligtvis kan väga in är hur trovärdiga olika partier är i sina utspel och sin politik. Om ett parti lovar att göra väldigt mycket dyra reformer och säger att det ska bli bra för alla, medan det är uppenbart att pengarna inte på långa vägar kommer att räcka, så kommer den här typen av tester ändå bara att återspegla vad partierna påstår att de vill göra.

Det här är ingenting som statsvetare bör ta ställning till när de väljer och viktar frågor. Partikompassens trovärdighet, även om man tar den för vad den faktiskt är, kan därför aldrig överstiga förtroendet man har för det parti i kompassen man litar minst på.

Dessutom är viktningen naivt genomförd. Piratpartiet är med i testet, men det är helt omöjligt att prioritera de frågor som ger utslag till deras fördel i lika hög grad som deras anhängare gör. Detsamma gäller Sverigedemokraterna och invandringsfrågan.

Vad pekar kompassen egentligen ut?

Därtill verkar frågorna vara en kompott av blocklinjer och partilinjer. Centerpartiet sägs vara lätt positivt till uranbrytning, vilket de inte alls är. Det kan bara förklaras med att man istället för partiets politik i den frågan gått på den borgerliga alliansens linje. Eventuellt handlar det om en bakomliggande bedömning av hur pass stort inflytande partiet kan ha i frågan inom alliansen, och resultatet har blivit att det är minimalt. En röst på Centerpartiet är därför – och i så fall – en svag röst för uranbrytning, trots att partilinjen är den motsatta. Jag kan inte avfärda den tolkningen, men är ändå en smula skeptisk.

Det var flera som reagerade mot att det var väldigt svårt att hamna närmast Socialdemokraterna, och att socialdemokrater istället hamnade närmast Vänsterpartiet. Det är inte särskilt svårt att förstå när man granskar hur frågorna viktats, eftersom Vänsterpartiet i de allra flesta frågorna tycker som Socialdemokraterna, fast med mera emfas. Genom den konstiga viktningen fick man därmed fler vänsterpoäng än sossepoäng när man svarade sossigt.

Det kan förstås vara så att viktningen av de enskilda frågorna tagna var för sig är vettig, precis som Tommy säger, men det blir fel i sammanvägningen av de olika svaren. Mikael Nilsson (PP) tog sig an valkompassen och gjorde en variant som mäter avvikelse istället, vilket torde undvika den fallgropen.

I slutändan så mäter den här typen av kompasser dock endast överensstämmelse mellan ens egna åsikter och olika partiers i en specifik uppsättning frågor, och detta dessutom först sedan frågorna förenklats avsevärt till ja eller nej. Huruvida partier menar vad de säger, och huruvida de kommer att kunna eller ens vill genomföra det de påstår går kompassen helt förbi. Till en viss grad går det att motverka genom att välja frågorna med omsorg.

Från det gröna hållet kan dessutom riktas kritik mot till exempel att Miljöpartiet sägs vilja avskaffa avdraget för hushållsnära tjänster. En annan del av det de gröna driver är ju att sänka momsen på tjänster, vilket i praktiken skulle innebära att avdraget kom tillbaka i ny form, fast över hela tjänstefältet. Därtill är jobbskatteavdraget på ett ungefär detsamma som ena halvan av en grön skatteväxling.

Den kritiken går förstås att bemöta genom att man pekar på vad det rödgröna samarbetet driver för politik. Både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vill höja skatterna på arbete. I kompromissandet mellan de tre partiernas politik, så blir den gröna viljan att i mycket högre grad grönväxla redan genomförda skattesänkningar på arbete, istället till en mindre sänkning av jobbskatteavdraget och en högre höjning av miljöskatterna än vad som varit fallet utan Miljöpartiet.

Enklare uttryckt: Miljöpartiet får lov att driva en grön skatteväxling utifrån den nivå på arbetsbeskattning som de röda partierna driver igenom inom samarbetet. Det är detsamma som vad Centerpartiet får lov att göra, med den skillnaden att de driver skatteväxlingen mot en generellt sänkt skattenivå, istället för mot en generellt höjd.

Med andra ord är det ungefär lika riktigt uppfattat att Miljöpartiet vill avskaffa jobbskatteavdraget som att Centerpartiet är för uranbrytning i Sverige. På blocknivå stämmer det, men inte på partinivå. Jag förstår därför med lätthet varför Per Ankersjö och flera andra centerpartister blev både upprörda och konfunderade över hur deras parti representerats i testet.

Ta kompassen för vad den är

Det går att gå ännu längre i kritiken. Även Stig-Björn är nog lite för optimistisk i sitt försvar av partikompassen. Det är lustigt nog även nu jag kommer till försvaret av kompassen och personerna bakom den. Han har nämligen helt rätt i att den kan användas som ett verktyg att experimentera med för att ta sig in partidjungeln. Valkompassen är ett både roligt och relevant datorspel.

Problemet är bara att tidningarna väljer att presentera den annorlunda. Svenska Dagbladet lyfter fram kompassen med rubriken »26 frågor hjälper dig att välja rätt« och att du kan »testa din partitillhörighet« med den, och Dalarnas Tidningar skriver att den hjälper en att välja rätt parti om man är osäker. Det finns fler exempel. Stig-Björn fyller på i en kommentar till en uppföljande artikel på Makthavare.se:

Faktum är att Göteborgarnas valundersökningen från 2006 års val visade att väljarna – av allt att döma – påverkades av kompasserna. Åtminstone är det vad väljarna själva uppgav när de fick frågan om vad som påverkat dem.

Och i själva artikeln konstaterar redaktionen på Makthavare detta:

Test som dessa får nämligen stort genomslag. Även inför valet 2006 gjorde TT-Spektra en valkompass som kom att publiceras på 44 olika medieföretags webbplatser, bland annat på SvD:s sajt. När Makthavare.se själva konstruerade ett sådant här test, inför EU-valet förra året, konstaterade Becky Bergdahl att det inte fanns någon svensk forskning på området hur sådana här test påverkar väljarna, men att finska forskare slagit fast att valkompasser på nätet var mycket populära bland yngre väljare i Finland. Många av de unga väljarna uppgav också att valkompasserna var det allra viktigaste mediet när de bestämde hur de skulle rösta.

Problemet är alltså att partikompasserna har en reell inverkan på valutgången, särskilt för osäkra väljare. Detta samtidigt som konstruktörerna räknar med att alla inser att de är i stort sett värdelösa när man ska bestämma hur man ska rösta. Kompassen är eventuellt en kul ingång, inte någon slutstation.

Att tidningarna tenderar att framställa kompasserna som sanningssägare snarare än svaga indikatorer gör inte saken bättre. Att en ungdomsförbundare som fått ett olyckligt resultat i kompassen får ägg kastade mot sig torde räcka för att visa faran med detta.

Det var inte utan baktanke som jag valde att kalla kompassens rådata för ett facit. Det har med publiken att göra. De flesta som är politiskt intresserade och läser bloggar har en klar och tydlig partisympati, och när de gör den här typen av tester så vill de se sin politiska självbild bekräftas. Då blir det som ett prov i skolan snarare än en hjälp på traven.

För dem som faktiskt påverkas i hur de röstar av kompassen är det däremot annorlunda. Jag tycker det är trovärdigt och bra av Stig-Björn att han står upp för att kompassen inte är mera än vad den är. Mitt försvar för kompassen och konstruktörerna är att det största felet begås av de mediaföretag som låtsas som om den vore något mera än en kul grej.

Att det känns oävet för dem när en hoper bloggare attackerar kompassen och konstruktörerna, för att den inte på något bra sätt alls visar vilket parti man borde rösta på, det går att förstå. Sådan var ju inte tanken. Det de däremot måste förstå är att det är så den tas emot av de allra flesta. Det är också på det viset den framställs av de olika tidningar som lägger upp den på sin webb.

Tyvärr innebär detta att inte ens Stig-Björns försvar riktigt håller. Att tro något annat än att kompasserna tas på för stort allvar av väldigt många är helt enkelt väldigt verklighetsfrånvänt, och det måste upprepas gång på gång, för fem elefanter är fler än två statsvetare.

(Klicka på bilden för att förstora.)

Så för att återvända till hur Tommy uttryckte sig om bloggosfären. Kanske är den faktiskt ändå en kloak. När någon sätter sig och skiter riktigt illa »där uppe« så plaskar det ganska snart förbi i någon ränna här nere hos oss. Och även statsvetare går som bekant på toaletten ibland.

Poängen med att öppna kompassen

Mitt bloggande har varit ganska fokuserat på mera unikt gröna frågor tidigare. Jag har en annan blogg där jag skriver om det digitala, vilket inte sker särskilt ofta sedan jag delade upp mitt skrivande på olika bloggar. Informationspolitik är dock ingenting jag någonsin skrivit särskilt mycket om, även om jag länge varit intresserad. Med risk för att låta som en miniatyr av Carl Schlyter: Jag var geek innan jag blev gandhist, och jag var gandhist innan jag började kalla mig grön.

Att slänga fram de råa siffror som valkompassen använder sig av, det var därför faktiskt tänkt som en första blink åt piraternas håll. Den togs glädjande nog emot med öppna armar, och det var fler än bara pirater som reagerade.

Några som däremot varit mycket noggranna med att inte länka hit eller nämna »facit« är dels de inom media som skrivit om det, och dels sverigedemokrater. SVT:s valblogg meddelade i går att de planerar en egen valkompass, men lyckas komma runt ett omnämnande så här snitsigt:

Under kvällen uppgav bland andra Makthavare.se att man knäckt kompassens kod, att man listat ut hur den fungerar och vad som var problemet.

Välkommen hit, till bloggen som kallas »andra«! :-)

Varför de gör så vet jag inte riktigt. Sveriges Radio har inte samma beröringsskräck.

Men varför Sverigedemokraterna inte vill veta av siffrorna är dock mindre svårt att förstå sig på. Partiledaren Jimmie Åkesson demonstrerar inställningen i en tweet:

Tydligen är det så obegripligt för etablissemanget att folk kan ha sverigedemokratiska sympatier att det nu är fel på varenda valkompass.

Det var ju väldigt lätt att hamna nära Sverigedemokraterna i kompassen, något som partiets sympatisörer givetvis vill göra stor affär av. Problemet för dem, det är att när man tittar på hur frågorna poängsätts och hur svaren sedan vägs samman, så ser man att det inte är särskilt konstigt att många hamnar nära. Men man ser också att det inte är särskilt välfunnet. Överlag i deras blogginlägg och kommentarer är de mycket okritiska till utformningen av kompassen; det finns praktiskt taget inget fel på den över huvud taget, utan den säger den egentliga sanningen och nu äntligen får folk veta att de egentligen är Jimmie-fans.

Mediamakt och öppenhet

Media har ett oerhört stort inflytande på valutgången i höst. Snygga och roliga datorspel som partikompassen är smidiga instrument att styra valet med, eftersom de påverkar så många. Stig-Björn välkomnar (rimligtvis av den anledningen) all granskning i en av kommentarerna jag citerat ovan, och SVT:s valwebbsredaktion säger samma sak som honom.

Därför hoppas jag att framtida partitester och dylikt inte kommer att göras mera obskyra. Det är ännu förhållandevis enkelt att leta upp rådatan. När valkompassen startas så laddas den hem till datorn. När den väl laddats hem satte jag bara ett program (ur programpaketet SWFTools) på att leta upp de webbadresser som fanns lagrade i kompassen. Eftersom kompassen laddar hem frågor och viktningar till datorn, så fanns adressen till all data givetvis lagrad där.

För att komma åt den data som används i Göteborgs-Postens valkompass använde jag ett annat program som heter Flare, men i övrigt var proceduren densamma. Den enda skillnaden var att istället för att automatiskt öppna filen i valkompass-programmet så öppnade jag den i en ordbehandlare.

Det finns massor av knepiga sätt man kan försvåra det här på, men det går inte att göra omöjligt. Både data och programmet som ska läsa datan, alltså kompassen, måste finnas i datorn för att den ska fungera. Därmed är det också möjligt att läsa datan själv, med mer eller mindre arbete.

Alternativet till att bistå alla användare med rådatan vore att kompasserna skickar svaren tillbaka till tidningens servrar, så att resultatet räknades ut hos dem och sedan skickades tillbaka. Det skulle dock kräva dem på en hel del ytterligare datorkapacitet. Dessutom skulle det fortfarande gå att systematiskt prova olika kombinationer av svar för att räkna ut vilka data som används.

Jag har kanske inte möjlighet att göra något sådant på egen hand, men det finns ju många med större tekniskt kunnande än mig som uppenbarligen också är intresserade av att veta vad som sker bakom kulisserna. Därtill får jag känslan av att många politiker känner sig en smula utsatta och frustrerade över att inte veta vad de här kompasserna egentligen räknar med för siffror.

Å andra sidan finns det ingen anledning till varför granskarna inte ska granskas de också. Nog för att de säkert helst skulle vilja slippa i många fall, men det är egentligen inte någon god anledning att låta bli. Så länge media har det inflytande de har, så är inget annat rimligt än att vi undersöker hur de använder det.

Min uppmaning till »bland andra« TT Spektra – alltså dem, SVT och övrigt »opolitiskt« valfolk – är därför: Var glada att ni granskas. Det blir bara bättre då. Kloaken är faktiskt till för att er skit ska rinna undan.

Och avslutningsvis till någon tapper webbadministratör på Menmo: Jag gjorde vad jag kunde för att balansera inläggets trovärdighet mot risken att någon dök på saker ni kanske inte offentliggjort ännu – en del grejer verkade åtminstone vara under utveckling.

Ett tips bara. Prova gärna den här trollformeln:

:-)