Kritiskt tänkande

Irrelevansens riddare tillika befälhavare över Folkpartiet och utbildningsminister Jan Björklund har fått för sig att ta ett krafttag mot skolk. Som vanligt när han ska ta ett krafttag mot något, så råkar det bli det motsatta.

Ur Dagens Nyheter:

Ogiltig frånvaro kommer att uppmärksammas i terminsbetygen, som en signal till föräldrar och elever.

En oerhört kraftfull åtgärd. Eller?

Eftersom föräldrar redan i dag får reda på om deras barn är borta från skolan utan godkända skäl, och eftersom skolan redan i dag visar att skolk inte är acceptabelt och i regel meddelar hur omfattande frånvaron varit, så måste det vara just detta att siffran placeras på ett betygspapper som är så kraftfullt.

Ptja, jag är beredd att göra mitt bästa när det gäller att förstå vad som egentligen är tanken. Det går faktiskt att föreställa sig, om man bara är litet kreativ.

Tänk dig – helt stereotypt – en brittisk privatskola på artonhundratalet. Lillgamla pojkar med förnäma föräldrar och familjens status att leva upp till kämpar för att få de där åtråvärda goda betygen de sedan kan stoltsera med.

Även om rektor har ett stycke trä han emellanåt måste klappa till ungarna med där bak, så får alla utom ett litet fåtal fina betyg. Efter all denna kamp med dammiga böcker är det förstås en stor dag när våra schablonpojkar får lönen för mödan på papper. Visserligen har de kanske varit olydiga emellanåt och skolkat, men nu är det glömt. (Och ännu mera visserligen så är det ju vad man lärt sig, inte betygen, som är poängen med utbildning, men låtsas för ett ögonblick att betygen inte vore irrelevanta.)

Så de är stolta och glada nu. Om det inte vore för det där skolket förstås, invid raderna av betyg i vad det nu är för ämnen. Det måste kännas som en förfärlig smolk i glädjebägaren, nästan litet utav en skymf! Så visst måste det vara ett riktigt kraftgrepp att föra in skolk i betygen.

Men ni ser ju problemet. Det gör faktiskt Jan också, för han argumenterar inte för sitt listiga tilltag på det här viset. Istället säger han så här:

Ingenstans i arbetslivet är det OK att anställda kommer och går som de själva vill. Det ska det inte vara i skolan heller.

Alla med den allra minsta skolning i ämnet logik, en del av det stora filosofiämne som nästan försvunnit ur skolan, ser genast att någonstans har det gått snett här. I det ovanstående försvarar Jan inte sitt eget förslag, utan ett helt annat!

Det han försvarar med sitt argument är att det inte är okej att skolka. Men hans förslag är att ogiltig frånvaro ska skrivas in i terminsbetygen.

Är det så att han inte förstår skillnaden? Jag menar faktiskt allvar med frågan. Det är nämligen inget ovanligt att Jan argumenterar för något helt annat än sina förslag, när de kritiseras. Det är litet tråkigt att han jämt ska säga så irrelevanta saker, och försvara sina förslag genom att argumentera emot sådant som ingen sagt.

Jag vill ge några exempel.

När han får kritik för att han vill tillåta att skriftliga omdömen i förskoleklass ska få likna betyg, så svarar han att föräldrar har rätt till information.

Att ett enkelt VG inte är särskilt informativt tycks han inte ha en tanke på, lika litet som han verkar förstå att det är skillnad på begreppen betygsliknande och information. Ingen argumenterade nämligen emot att skolan ska informera föräldrarna.

När han får kritik för att han stängt möjligheten att läsa upp godkända gymnasiebetyg på Komvux, så säger han att det är »extra viktigt att göra en noggrann prioritering« så att de med underkända betyg får platser i första hand.

Att han inte infört någon sådan prioriteringsordning verkar han inte ha förstått, lika litet som han tycks kunna skilja på möjlighet i mån av plats och ingen möjlighet alls. Kritiken gick ju ut på att han tog bort möjligheten för många att studera istället för att vara arbetslösa, inte att de utan slutbetyg blev utträngda från Komvux av andra som däremot lyckats skaffa dem.

När han kritiseras för att hans disciplineringsiver inte är bra till att uppmuntra och utveckla kritiskt tänkande hos eleverna, så försvarar han sig med att »kritiskt tänkande utan kunskaper blir ju bara att man tjafsar emot i största allmänhet«.

Att disciplin och kunskap är två helt olika saker tycks ha gått honom helt förbi, liksom han verkar ha missat att det var disciplineringen som kritiserades, inte skolans kunskapsuppdrag. Ingen argumenterade nämligen för att vi har för mycket kunskap i skolan.

Och att han därtill inte förstått att kritiskt tänkande inte alls är detsamma som att med rätta säga emot, det kan knappast kallas annat än tragikomiskt – vad han gör är ju att säga emot utan att veta vad han pratar om.

Ordet kritik har sina rötter i grekiskans kritikē, vilket betyder bedömandets konst. Att tänka kritiskt är alltså att bedöma, inte att opponera. Det är just att utvärdera och bedöma som vi vill att barn ska lära sig i skolan, inte att bara säga emot när deras mödosamt inrepeterade kunskaper inte stämmer med vad någon annan säger. Man kan efter litet kritiskt tänkande faktiskt komma fram till att det här var bra, jag håller med, lika gärna som man kan komma fram till att man inte håller med. Eller förstås att det här är flum.

Och om man ska tänka kritiskt, så måste man ha mera än bara årtal, recept, liggande stolen, oregelbundna verb och en smula musikteori i skallen. Man måste kunna förstå också. Kunskap kan vi säga är vetskap plus förståelse, och både vetskap och förståelse kommer i alla möjliga former. Att ha information om hur man cyklar är exempelvis inte detsamma som att kunna cykla, lika litet som vetskap om hur man går till väga för att tänka kritiskt innebär att man kan.

När det gäller kritiskt tänkande kring den typ av kunskap som rör påståenden om verkligheten, så måste man bland annat kunna använda fakta ändamålsenligt, hitta bättre sätt att resonera, bygga nya mentala liknelser och vara psykologiskt i balans.

Den typ av behavioristiska kunskapssyn som Jan verkar gilla är visserligen mycket ändamålsenlig, men endast om barn är små mjuka datorer. För honom är kritiskt tänkande bara att säga emot, och kritiskt tänkande utan kunskaper i botten är att säga emot för sakens skull.

Jan behöver ägna sig åt något som vi kan kalla självkritiskt tänkande. Må så vara att hans främsta retoriska verktyg är att svara på frågor som ingen ställt; även om det innebär att vad han säger är irrelevant, så är han inte ensam om att prata på det viset, och det har en viss retorisk kraft som inte får underskattas. Dessutom är det inte nödvändigtvis så att en lösning man inte försvarar slutar vara en lösning, om den nu var det från början.

Men när det han sedan genomför faktiskt är irrelevant för de problem som finns, då är det inte lika ofarligt längre.

Så här säger han enligt TT via Svenska Dagbladet:

– Att tidigt gå in och visa att det här inte är acceptabelt, både genom att ringa föräldrarna, skriva in det i betyget och andra åtgärder som kan behövas, kommer att minska antalet storskolkare, säger Björklund.

Detta att skriva in ogiltig frånvaro i terminsbetygen, det är ett rätt bra exempel på en lösning utan problem. Ingenting lär förändras för att man skriver ned samma siffra på ytterligare ett papper.

Att föräldrarna ska informeras vid skolk har förstås effekt, men den åtgärden genomfördes 2006 av Socialdemokraterna. Vad blir nästa Folkpartistiska utspel? Förbjud mord?

Men problemet han vill lösa är nog egentligen inte ogiltig frånvaro. Jag tror snarare det handlar om att försöka råda bot på sjunkande opinionssiffror. Frågan är bara om Folkpartiets valresultat är viktigare än vilken skolpolitik som bedrivs, och det ser inte bättre ut än att han gjort den till sin valfråga.