Den frågan tänker jag titta lite på nu.
För det första så måste vad orden egentligen innebär fångas in någorlunda.
- Affirmant: En alarmist är någon som gjort det att slå larm till sitt ideologiska fundament. Sådana människor är rätt ovanliga, tror jag, men detta fåtal högljudda »klimatskeptiker« är ju åtminstone nominerade för titeln. Det fungerar dock inte riktigt att tala om ämnet i sådana retoriskt färgade termer. Härmed kommer jag istället att skriva affirmant, eftersom det handlar om dem som antar att det är rimligt att den globala uppvärmningen är verklig.
- Skeptiker: En skeptiker kan vara någon som är irriterande och ständigt ifrågasättande. Men det finns också en seriös skepticism, som går ut på att det är mycket svårt att veta någonting säkert.
- Förnekare: En förnekare är motsatsen till en affirmant. Det är någon som, liksom skeptikern, förnekar att det är rimligt att hålla den globala uppvärmningen för verklig, men som till skillnad från skeptikern anser det rimligt att anta att den inte är verklig.
Det är någorlunda lätt att skilja skeptikern från förnekaren, men ändå tycks många förnekare omnämnas som skeptiker (eller »klimatskeptiker«).
Poängen är att en skeptiker inte vet, utan skjuter på framtiden att avgöra hur det egentligen ligger till. Mer kunskap krävs, säger skeptikern.
Vi vet tillräckligt, säger förnekaren (och affirmanten).
Det jag specifikt vill titta på i det här inlägget, är ett argument för hur vi bör handla. Här handlar det alltså inte om huruvida någon global uppvärmning pågår, utan hur vi ska agera i den närmaste framtiden.
För en affirmant är valet självklart: Vi måste agera nu.
För en förnekare är valet också självklart: Vi måste inte alls agera nu, utan det finns bättre saker att ägna sig åt.
För en skeptiker är det annorlunda. Den renläriga skeptikern vet ju inte om vi behöver agera eller inte. Eller?
Nja. Valet en skeptiker står inför är det följande:
- Antingen gör vi upp en plan för hur vi ska försöka stoppa uppvärmningen innan det är för sent, och låter sedan bli att genomföra den om det visar sig vara i onödan,
- eller så gör vi inte upp någon plan i tid, och saknar därför möjlighet att stoppa eller lindra uppvärmningen om den faktiskt pågår.
Och vilket låter vettigast?
Skeptiker och affirmanter kommer alltså till samma slutsats om hur vi bör handla, även om de förhåller sig olika till påståendet att den globala uppvärmningen pågår.
Med tanke på hur lång tid det tar att vispa ihop ett möte som det i Köpenhamn, finns det inga som helst skäl att hoppas på eller förespråka att inga åtgärder ska beslutas om. Det enda rimliga alternativet för den som tror på uppvärmningen, liksom för den som inte vet om den äger rum eller inte, är att hoppas på ett så bra resultat som möjligt.
Gör vi ingenting, är det absolut värsta som kan hända en absurt omfattande katastrof.
Om vi däremot gör någonting, blir det inte mycket värre än att de som förberett sig på en katastrof förlorar lite prestige, om det visar sig att det inte var så farligt.
Och vad har prestige för betydelse i sammanhanget?
Fotnot: Vad är en skeptiker?
Den som kallar sig skeptiker bör anta att mycket litet går att anta. De mest radikala skeptikerna antar rimligtvis inte ens att mycket litet går att anta. Den karamellen kan man suga på ett tag.
Jag har svårt att se hur man kan vara skeptiker och samtidigt kraftfullt agera för att förklara den globala uppvärmningen som icke existerande, på det vis många som kallas (och kallar sig) skeptiker gör. Hävdar man att någon uppvärmning inte finns, då är man inte skeptiker utan förnekare. Så är det ju till och med per definition, och med nödvändighet.
Kanske skulle något slags selektiv skepticism kunna komma i fråga, men jag tvivlar på att en sådan hållning kan samtidigt vara särskilt konsekvent och motivera till aktivt engagemang i klimatfrågan. Det låter mera som ett skällsord, faktiskt.
